Artiklar > Under Burfjellet

Under Burfjellet

Av: Johannes

Måndagen den 20 augusti, sista grottdagen

Detta är ren och skär galskap. Jag har nu stått drygt fyra timmar med pannlampan avslagen utan att röra mig ur fläcken på en 25 kvadratmeter stor balkong, 30 meter ner och uppskattningsvis 60 meter ovanför botten av schaktet. Och jag har nästan ytterligare två timmar kvar på min lilla kvadratmeter innan polackerna riggar av och vi beger oss ut. Framför mig i mörkret dånar det iskalla vattenfallet förbi och träffar botten som en iskall rök kanske 70 meter nedanför krönet. Det är sista dagen av en nästan två veckor lång vistelse på Burfjellet och jag hade tänkt använda dagen som vilodag; det var den soligaste och varmaste dagen hittills och jag hade sett fram emot den. Men nu stod jag alltså här, strax ovanför vad som kanske just då var Norges mest ogästvänliga plats, och väntade. För kallt för att sitta ner, för kallt för att luta sig mot något. Jag väntar på att Bartek ska signalera att det är ok för mig att komma ner. Eller kanske jag ska vara ärlig: jag hoppas slippa se det blinkande ljuset komma nedifrån schaktet som var den överenskomna signalen. Jag stod ganska bra där jag stod, och efter att ha sett Bartek och Pjotr frysa som hundar när de var på besök uppe på balkongen mellan bultningspassen, så var lusten att gå ner inte helt på topp för min del.

Ett par dagar tidigare, lördagen den 18 augusti, genombrottet

HØ i Brattligrotta. (C) Hans-Öivind Aarstad 2007

Tråkig kartering. Edvardheimgrotta är ju färdigutforskad, sånär som på de kanske 20-30 metrarna vi har att kartlägga i kväll. Hans Øivind har dessutom sagt att anledningen till att sidogången har varit okarterad eftersom den är rasbenägen men det märker vi inget av. Den är bara trång. Och tråkig. Vi är dessutom fyra personer i karteringslaget; det är en för mycket. Jag letar punkter, Bartek läser instrumenten och Hans Øivind skissar. Pjotr får rekognosera, men tyvärr och helt oväntat hittar han alldeles för snart en av svenskarnas karteringspunkter nere i "svensksystemet" i det "inre" av grottan, inte långt från blockraset som markerar slutpunkten på Edvardheimgrotta och där bäcken försvinner. Det passar väl i och för sig bra, polackerna vill gärna göra ett försök att hitta fortsättningen på bäcken. Men till vilken nytta; det har gjorts flera försök tidigare och Hans Øivind skakar bara på huvudet. Lika bra att låta dem hållas menar han; när inte ens de har lyckats ta sig vidare kan vi vara säkra på att grottan är färdig och fortsättningen av bäcken måste hittas så att säga baklänges, kanske vattenfallet i den nya kanjon vi hittade nästan en vecka tidigare i Brattligrotta? Vi karterar färdigt, Pjotr får sitta och vänta. När sista karteringspunkten är lagd tar jag mig ner till honom och vi följer bäcken nedströms till blockraset. Pjotr hittar en trång liten gång under blocken (den är kartlagd sedan tidigare). Han backar in och missar därför den lilla öppningen mellan blocken uppe till vänster, och jag kan inte låta bli att sticka upp huvudet genom blocken. Det är precis så stort att jag slipper ta av mig hjälmen, och när väl huvudet är genom så kommer axlarna med av bara farten. Sedan inte tänka för mycket, andas ut och så pressa sig igenom. Bröstkorgen går att trycka ihop rätt mycket och snart är jag igenom. Det är som att födas på nytt, men jag kommer inte ut, jag kommer längre in i grottan. Och jag har fötts in i en liten kammare. Bäcken är där igen men försvinner ner i ett hål mitt i kammaren till vänster; lite längre fram finns ytterligare en möjlig fortsättning. Det har gått så lätt att komma in i kammaren att jag inte förstår var jag är, och jag letar förgäves efter karteringspunkter och funderar på var det där innersta blockraset där bäcken försvinner egentligen är. Här är det inte. Ganska snart går det upp för mig att det faktiskt är här, men uppströms och på andra sidan blocken. Vi har hittat fortsättningen på Edvardheimgrottan.

Veckan innan, 11 till 17 augusti, omkarteringar och nyupptäckter

Tre utforskare på tur. (C) Hans-Öivind Aarstad 2007

Burfjellet har verkligen mycket att bjuda på! Kanske inte det vackraste fjället kring Mo i Rana, fast Svartisen som vi kan se från nordsidan av Burfjellet drar som en magnet. Vi har dock inte tid för någon glaciärvandring den här gången. Nykartering och utforskning av Brattligrotta har högsta prioritet, dessutom är en av våra målsättningar att lyckas knyta ihop Brattligrotta med den högre liggande Edvardheimgrotta medan omkarteringen av den lägsta av de tre större grottorna, Storligrottan, får vänta. Den mest lovande vägen vidare i Brattligrottan är det schakt som lämnades outforskat av polackerna under deras besök i grottan i fjol. De hade hunnit med en enda grottur i Burfjellet och hade då kommit vidare i de lägsta innersta delarna av Brattligrottan men stoppats på toppen av ett uppskattningsvis fyrtio meter djupt schakt. Inte konstigt att de ville tillbaka! Så vi delade upp oss i två karterings- och utforskningslag i Brattligrottan; de tuffaste av oss, Anna, Pjotr och Bartek, riggade schaktet och försökte ta sig vidare in i de djupa delarna av Brattligrotta, medan Hans Øiving, Karolina och jag påbörjade omkarteringen av de ytliga delarna av grottan. Redan första dagen hittar vi ett litet dagsljushål som inte har varit känt sedan tidigare, och dagen efter lyckas jag klättra upp ur en av de outforskade öppningarna på ytan. Vi tar med en vandringsstav in i grottan och jag ålar mig fram till dagsljushålet och sticker ut staven medan Karolina och Hans Øivind väntar utanför; strax efteråt har vi grävt fram ännu en ingång till Brattligrotta. Samtidigt upptäcker de andra att fyrtiometersschaktet bara var en tjugo meter djupt. De lyckas ta sig vidare och hittar ytterligare några schakt och ett par ganska stora kanjons innan de vänder ovanför ännu ett schakt. Anna har fått ont i ryggen så när Pjotr och Bartek återvänder för att fortsätta djupare ner i Brattligrotta ett par dagar senare byter jag grupp. Jag är lite tveksam först för jag trivs rätt bra i de yttre, torra delarna av grottan. Men på något perverst vis lockar just djupet och den fuktiga kylan. Och förstås den okända fortsättningen på grottan som vi vet finns där. Så jag följer förstås med. Grottan är generös, och ger oss en gigantisk kanjon. Hundra meter lång, en tio meter bred och kanske trettio meter hög, och med ett i alla fall tjugo meter högt vattenfall bör det vara en av de största underjordiska kanjons i Norge. Glad Karolina i trångt läge. (C) Hans-Öivind Aarstad 2007

Hon börjar trilskas nu också, grottan. Var jag än ställer mig så är det takdropp, och med genomvåta papper är jag snart beredd på att ge upp karterandet. Hon måste nästan ha känt sig på det, för utan någon större förvarning får hon för sig att hon har gett tillräckligt. Vi står på sandbanken framför en liten grottsjö, och där nere under vattenytan ser vi en trång fortsättning. Vi letar ett tag men kan inte hitta några passager som leder förbi vattenlåset. Inte här nere i alla fall, möjligt att det finns högre upp, men de får vänta till någon annan dag. Vi har varit inne i grottan några timmar redan, och jag börjar bli kall. Vi delar på lite torkad frukt och choklad på stranden till sjön innan vi vänder. Vid vattenfallet stannar vi upp ett tag. Är det här Edvardheimgrottan kommer in i Bratttligrottan?

Mateusz, Karolina och Johannes i luften under jord. (C) Hans-Öivind Aarstad 2007

Det blev bara en tur till det inre av Brattligrottan för mig. Karolina, Hans Øivind och jag gör ytterligare en karteringstur till de yttre delarna. Vi puschar alla leder vi kan hitta, många av dem förmodligen för första gången, men vi gör inga större nyfynd. Karolina lyckas hitta en ny väg in till en av de delarna vi utforskade och kartlade några dagar tidigare och vi får en stor och fin karteringsloop. Det verkar vara mer grotta än fjäll i den här delen av systemet! Och grottan äter overall. Min stackars gula pvc-overall har fått några riktigt stora revor i baken, så jag lägger ner grottandet ett par dagar. Det tar några timmar att försöka sy ihop revorna så att overallen, kanske, kan hålla i alla fall veckan ut. Jag får laga den bättre när jag kommer hem. För att testa lagningen följer jag med Hans Øivind, Karolina och Mateusz till Storligrotta på en turisttur. Vi ska gå in genom den övre ingången, passera under tältplatsen som ligger strax ovanför Sluk Øst och sedan ut genom en av de nedre öppningarna. Vi hinner knappt in i grottan förrän Karolina börjar utforska alla sidogångar vi stöter på, och jag är inte sen att haka på. Mateusz som inte har varit i så många grottor tidigare verkar mest uttråkad av att behöva vänta på oss, och Hans Øivind hinner inte riktigt med. Undan går det och många trånga (men inte långa) gångar utforskas. Jag börjar få upp värmen och hittar en liten igenblockad gång som jag börjar rensa. Här kan ingen ha varit förr! Och stort ser det ut innanför! Karolina hjälper till, men förstör genast allt genom att hitta en sidopassage som leder in innanför blockraset. Stort och sidogång, men inte outforskat. Men vi fortsätter genom några fina klyftgångar innan vi kommer till gångs ände. Hans Øivind ger sig inte utan lyckas gräva sig igenom en sandbank och snart är vi verkligen i outforskade gångar! Det här var ju inte alls meningen! Vi skulle ju bara på en liten turisttur... Men allt roligt har ett slut, och allt för snart kommer vi fram till den lilla slutsalen. Återstår bara ett högre liggande gångsystem som vi kan ana i toppen av några djupa brunnar som mynnar oåtkomligt i taket ovanför oss. Eller kanske inte, i en av de innersta kamrarna går det kanske att klättra upp. Jag funderar en stund men bestämmer mig för att det inte är värt risken, klättringen är ganska utsatt och rasbenägen. Men de andra går vidare och lämnar mig ensam och jag kan inte motstå frestelsen att i alla fall göra ett försök. Som vanligt är klättringen lättare än den först ser ut, och jag har snart tagit mig upp till nästa våning i taket på kammaren. Jag går in en liten bit i gången och kliver förbi de djupa brunnarna som vi nyss har stått nedanför. På andra sidan skymtar jag ljuset i slutet av tunneln! De andra vet inte var jag är så jag vänder tillbaka och hoppas att jag ska klara av att klättra ner också. Glad Johannes i trångt läge. (C) Hans-Öivind Aarstad 2007

Inte lika lätt men jag kommer på något sätt ner och strax efteråt är jag tillbaka uppe i gången igen. Nu väntar de andra på mig nere i kammaren, och jag skyndar mig mot dagsljuset. En åttio meter från uppklättringen kan jag klättra ut ur en stor öppning bara några tiotal meter från huvudingången. Jag kan omöjligen tro att öppningen aldrig har setts förut, men jag kan lika omöjligen förstå hur den har kunnat lämnats outforskad. Men likt förbannat kan jag inte hitta några spår efter tidigare utforskare, tvärtom visar allt löst stenskravel långt in i gången som jag är tvungen att rensa tydligt att det aldrig har varit någon här förut. Jag märker ut ingången med en plastbit som som jag hittar inblåst i öppningen. Strax utanför står också två blåklockor i blom som jag plockar. Jag skyndar mig in igen. Nerklättringen till den lilla kammaren där de andra väntar i skydd av en liten sidogång på andra sidan drar med sig massor av grus och sand och småsten och är mer ett kontrollerat fall än någon klättring. Sekunderna senare kan jag överräcka två blåklockor till Burfjellets vackraste flicka. Namnet på den nya ingången till Storligrottan blev Blåklokka, trots att det numera inte växte några fler blåklockor där. Men jag hoppas de är tillbaka till nästa år!

Lördagen den 18 augusti, efter genombrottet

Jag har all tid i världen och inte en sekund att förlora. Jag kan omöjligen vänta på de andra. Ner till vänster, tillbaka till bäcken som jag kan följa i gångar med ståhöjd. Passagen ändrar karaktär, den blir mycket bredare men inte särskilt hög. Ofta är det ståhöjd, men på flera ställen hukhöjd eller till och med krypning. Golvet är inte längre marmor, men däremot bestrött av tusentals stora granater. Bäcken följer gången nere till vänster och jag behöver aldrig vara i vattnet. Längre in ansluter en större bäck från en gång som mynnar strax under taket. Jag är fortfarande ensam. Efter drygt hundra meter vänder jag. Möter Pjotr strax innan den lilla kammaren och tillsammans går vi tillbaka. Snart har vi passerat platsen där jag vände. Det är fortfarande inga större problem att hitta vägen. På några ställen bildar bäcken vattenfall men vi hittar vägar som leder förbi och ner utan några svåra klättringar. För mig är det just det här som är grottutforskning -- bryta igenom en trång, förbisedd passage och på andra sidan hundratals meter med helt nya gångar, med nya möjligheter och överraskningar. Kanske för flera år framåt. Så här roligt har jag inte haft sedan de tidiga Tjorveåren! I ett feberaktigt tillstånd rusar, kryper, klättrar jag och Pjotr fram genom grottan, som de första någonsin. Hur långt kan vi fortsätta? Efter drygt två hundra meter kommer vi till en bred, brant sal. Vi sätter oss ner upp till höger. Något tiotal meter längre ner forsar bäcken över det branta golvet och försvinner någonstans i mörkret. Vi ser på varandra. Utan att behöva säga så mycket kommer vi överens om att det här är en bra plats att vända på. High five och jubel och vi börjar återfärden. Strax innan vi kommer till den lilla kammaren stöter vi på Bartek som också har lyckats pressa sig igenom blockraset. Utanför är nu bara Hans Øivind. Vi är förstås spända på att fortsätta utforska, samtidigt som vi måste försöka meddela Hans Øivind vad vi har hittat så vi bryter för dagen och klämmer oss tillbaka genom blockraset. I morgon ska vi kartera det vi har hittat och sedan försöka ta oss vidare. Vårt mål är att komma till kanjon med vattenfallet i Brattligrottan. Om vi lyckas kommer vi att knyta ihop en 1800 meter lång grotta med en minst 800 meter lång plus ett par hundra meter eller så nya gångar så vi borde få ett system på mer än 3 km i Burfjellet. Minst. Det finns ju mängder av outforskade och okarterade gångar kvar, särskilt i Brattligrotta. Får vi sedan med Storligrottan i systemet så kan vi nog komma upp i det dubbla, men till dit är det långt kvar, också med dagens fynd. Jag vill inte riktigt erkänna det, men fram till idag har jag inte riktigt trott på Burfjellet. Jag har varit orolig att det inte kommer att återstå så mycket att utforska under nästa års fellessamling. Men jag har haft fel!

Söndagen den 19 augusti, karteringsdagen

Johannes i den (då) helt nyupptäckta Blåklokka-ingången. (C) Hans-Öivind Aarstad 2007

Min lagning klarade inte gårdagen. All sömnad är bortkastad och revorna i baken av overallen är tillbaka. Men jag får låna Hans Øivinds pvc-overall. Det här är ju också min sista grottdag, i övermorgon ska vi bryta lägret så jag tänker ha måndagen som vilodag och kanske börja bära ner en del av packningen till bilarna. Vi tar med oss en hel del rep in i grottan. Jag hoppas lite tyst för mig själv att det bara ska behövas en gång, från toppen av kanjon ner till någon av karteringspunkterna i Brattligrottan. Men där är vi inte än. Det blir jag som får skissa den här gången också. Svenskeskvisen, "The Swedish Squeeze", genom blockraset var lättare den här gången. Vi börjar kartera på en gång, och tar oss ganska snabbt fram genom gångarna och salarna Pjotr och jag hittade igår. Bredden på en del av passagerna gör det ganska svårt att teckna, det är inte lätt att uppskatta avståndet till väggarna. Vi missade kanske också en och annan sidogång som borde ha tecknats in och utforskats, men jag ursäktade mig med att det då ju bara finns mer kvar till nästa år. Så är vi framme vid salen där Pjotr och jag vände. Grottbäcken försvinner mellan blocken i botten av salen och Pjotr lyckas inte hitta någon bra fortsättning där så han väljer en gång högre upp i salen. Efter bara tjugo meter öppnar den sig i ett schakt, något tiotal meter under taket och kanske trettio meter över golvet. Längre in i schaktet och högre upp kastar sig grottbäcken ut i ett stort vattenfall. Vi har inte varit här förut men känner ändå igen oss. Det här kan bara vara toppen av kanjon i Brattligrotta. Jag borde inte känna mig besviken men jag är det. Det gick för fort och lätt att knyta ihop de båda grottorna. Nu återstår bara att ta oss ner till botten av kanjon och hitta igen en karteringspunkt. Förmodligen räcker det med att dra ett enda karteringsstreck från toppen av kanjon ner till botten. Och sedan är vi klara! Och vi har under sista dagen äntligen lyckats uppnå ett av målen med hela vår vistelse på Burfjellet! Så jag borde nog egentligen vara överlycklig. Men det är jag alltså inte, samtidigt som det ska bli skönt att få komma ut ur grottan och få en tidig kväll. Medan Pjotr och Bartek börjar rigga skissar jag färdigt och sedan försökte jag hitta en väg genom blockraset där bäcken försvinner innan det faller ut i schaktet. Jag hittar en öppning som inte ser alltför labil ut och kommer igenom och ut på en liten balkong. Framför mina fötter öppnar sig schaktet, men jag har en ganska bra utsiktspunkt över riggningen. Polackerna blir tvungna att rigga med några omsäkringar, så det tar ett tag innan vi kan gå på repet för att fira oss den sista etappen ner till botten. Vi är nu så säkra det går att vara på att vi är i kanjon i Brattligrotta. Jag går ner sist. Strax innan jag sätter fötterna i backen säger Bartek till mig att titta åt höger. Åt höger? Där har jag bara vägg? Jaha, han menar bakom mig. Där försvinner vattenfallet i ett stort svart hål. Vänta nu, det ska inte vara ett stort svart hål här?! Vi är inte i kanjon! Istället är vi på en fem gånger fem meter stor balkong mitt i ett ca tjugofem gånger tjugofem meter stort och okänt djupt schakt! Med ett vattenfall som dundrar förbi oss på andra sidan schaktet! Bartek slänger ner en större sten och vi räknar sekunderna. Fyra sekunder tar det innan vi hör ljudet av blocket som slår i botten långt under oss. Jag tar tillbaka allt! Jag är inte besviken! Det här är bättre än något annat! Vi har fortfarande okända gångar och schakt och salar framför oss innan Brattligrottan! Iza, Karolina och Anna njuter tältliv. (C) Hans-Öivind Aarstad 2007

Och vi har ett schakt vars djup vi uppskattar till minst sextio-sjuttio meter, kanske mer, och med ett vattenfall som är i alla fall femtio meter djupt. Minst. Och helt vertikalt! Det här är stort! Och kallt och blött och vi har inte mycket rep kvar. En bit högre upp, på väg ner till balkongen mynnar en fossil gång med ett hål i botten; vi gör ett försök att ta oss vidare där istället. Har vi tur kommer vi ner till botten av vattenfallsschaktet via sidogångar innan repen tar slut. Å andra sidan, har vi tur så är det så djupt så repen tar slut innan vi har nått botten... Och vi har tur, repen tar slut! Vi tvingas alltså att vända i fortsättande gångar, på toppen av ett tjugometersschakt i vars botten vi kan ana öppningen till ytterligare ett schakt. Vi kan också höra vattenfallet längre in och det är luftdrag. Bättre än så här kan det inte bli! På väg ut riggar polackerna av det parallella schaktsystemet. De har inte sagt något till mig, men jag anar att de planerar att försöka rigga det stora schaktet till botten i morgon. Jag känner mig lite skrämd av tanken att ge mig ner i infernot av kallt vatten, men jag ska nog lyckas hitta på någon ursäkt för att slippa. Jag har ju ändå tänkt ta mig en grottfri dag imorgon, och jag har inte någon hel overall så det borde räcka med att övertala Hans Øivind att inte låna mig overallen i morgon med för att jag ska få vara ute i solen istället för här inne i det iskalla kaoset. När vi kommer ut ur grottan strax efter midnatt är det som att gå rakt in i en oändlig rymd av mörker. Fjället är inhöljt i dimma och det blåser och duggregnar. Lamporna lyser bara upp trettio meter och utanför ljuskäglorna finns ingenting.

Åter måndagen den 20 augusti, sista grottdagen

Campen på Burfjellet. (C) Hans-Öivind Aarstad 2007

Detta är ingenting annat än galenskap. Jag hade lyckats övertyga Hans Øivind att han skulle behålla sin overall så han skulle kunna ägna sista dagen åt kartering i Brattligrottan tillsammans med Karolina och Karina. Det visste jag att han inte skulle ha något emot. Sedan kom någon -- och det var verkligen inte jag -- på den lysande idén att jag skulle låna Pjotrs reservoverall. Den var i och för sig av nylontyg och inte pvc, så den var inte vattentät, men den var åtminstone hel. Och inte hade jag någon balaklava eller bra mössa att ta med mig, inte ens en huva att dra över mig som på min trasiga overall. Och sockorna var fuktiga sedan gårdagens tur. Men hur mycket jag än ville kunde jag inte tacka nej och gå miste om chansen att utforska schaktet vi hittade igår. Det hade varit oförlåtligt och gått emot allt jag menar är grottutforskning. Men ändå, det verkade bli vår varmaste och soligaste dag på Burfjellet. Jag hade varit jättenöjd om jag hade fått en kort karteringstur med Karolina i Brattligrotta. Ja, och med Hans Øivind också förstås, tro inget annat! Men så blev det alltså inte. Utan jag följde alltså med Pjotr och Bartek tillbaka in i Edvardheimgrotta en sista gång. Som vanligt på väg till längre, svårare turer tänkte jag på Döden men hoppades att jag skulle få återse världen igen, om än många kalla timmar senare. Allt rep vi släpade på gjorde oss långsamma och det tog nästan två timmar bara att komma ner till balkongen. Här är det någorlunda drägligt och skyddat från drag och vattendimma. Jag ser på medan Pjotr och Bartek förbereder sig för att ge sig ner i infernot. Pjotr går först ner medan Bartek väntar med mig. Vi kan höra hans hammarslag och se ljuset från lampan en bit ner i schaktet. Det tar lång tid, marmorn är hård i Edvardheimgrottan, och när Pjotr kommer upp är han blöt och kall trots att han bultade flera meter från vattenfallet. Bartek går ner istället, medan Pjotr stannar på balkongen. Vi står med avslagna lampor för att spara ström och tittar istället på ljusspelet från Barteks lampa. Det är vackert. Jag kan höra hur Pjotr fryser och jag är glad att jag slipper gå ner i schaktet för att bulta. Med min utrustning skulle det vara oförsvarligt, näst inpå självmord för mig att försöka gå ner någon längre tid; dessutom är jag inte alls lika bra riggare. Min förhoppning som jag någonstans hoppas inte ska uppfyllas är fortfarande att jag ska få en chans att gå ner till botten när de har riggat färdigt men utan att behöva bli helt översköljd av vattenfallet. Pjotr beser sediment. (C) Hans-Öivind Aarstad 2007

Pjotr och Bartek fortsätter bytas av och är nere i halvtimmeslånga pass var. Mellan passen väntar vi utan att kunna sätta oss ner eller luta oss mot berget. Karolina och kylan tvingar oss att äta lite torkad frukt och choklad medan vi står på balkongen; Karolina hade blivit rätt upprörd när hon hörde att vi hade struntat i att äta något alls under den drygt tio timmar långa turen igår och sa något som nog inte var så snällt om "power caving" och "tuffa" grottare. Jag är glad över att hon tar hand om oss! Efter drygt fyra timmar börjar de närma sig botten. De har nu riggat sig ca fyrtio meter ner men det återstår en tjugo trettio meter. De blir tvungna att hjälpas åt så nu går bägge två ner tillsammans och jag lämnas ensam kvar. Jag fortsätter min mörka eviga väntan. För att fördriva tiden sjunger jag för mig själv, skuggboxas lite, tittar på ljusspelet som nu kommer från två lampor långt nedanför mig, funderar på vad jag egentligen håller på med. Kommer fram till att livet nog inte kan bli bättre! Jag fryser inte lika mycket längre och att jag har stått här fyra timmar, snart fem timmar, är inget jag lägger märke till. Tiden i en grotta är något mycket underligt. Ibland undrar jag om den ens finns, eller om det är något som bara hör till världen utanför, den med sol och regn, glädje och sorg, hunger, trötthet och kärlek. Här där jag står är en värld som inte är större än rummet kring mig, och ingenting existerar utanför den. Det ger mig en stark känsla av trygghet, och jag kan stanna på min balkong i evigheter om det behövs. Bartek och Pjotr kommer upp en sista gång för att värma sig innan de går ner igen. Bartek och jag kommer överens om att han ska signalera med ljuset om han bedömer det som möjligt för mig att komma ner. Så lämnar de mig för sista gången. Jag ser deras ljus försvinna och ibland är det nästan kolsvart i schaktet. Ibland tycker jag mig se Barteks signal men jag misstar mig varje gång. Jag känner mig lättad över det; än behöver jag inte ge mig ner i det iskalla helvetet! Johannes med allt för mycket packning. (C) Hans-Öivind Aarstad 2007

Ju längre tid det går desto mindre är chansen, eller risken, för att jag ska få komma ner för schaktet. Jag börjar tillåta mig själv att hoppas få gå ner i schaktet, nu när jag inte längre riktigt tror att det ska bli av. Och så, efter nästan sex timmar på balkongen, ser jag hur ljusen långsamt blir starkare och starkare. Pjotr och Bartek är på väg upp igen, och jag känner mig lättad över att inte ha behövt bege mig ner. Men samtidigt lite besviken. De är bägge genomfrusna och genomvåta. Bartek berättar att det bara var Pjotr som kom till botten och att där nere, kanske sextio meter under balkongen, fanns inte vattenfallet längre utan bara en iskall och stormig vattenrök. Pjotr hade gjort en snabb genomsökning av botten men vattnet hade försvunnit mellan blocken. Var och hur djupt hade han inte kunnat se, eventuellt gick det inte alls att ta sig vidare därifrån, men han hade inte kunnat stanna särskilt länge där nere. Höjden på vattenfallet uppskattade de till någonstans runt sjuttio meter och det totala djupet på schaktet till kanske hundra meter. Och svårighetsgraden bedömde Bartek till tio på en tiogradig skala! Och bland det bästa han hade varit med om! Det var ingen tvekan att Pjotr var lika lycklig han. Och lika frusen. Jag var ganska nöjd jag med, och inte särskilt kall. Dessutom hade jag ju något att se fram emot, att få komma tillbaka till schaktet och försöka nå botten någon annan gång. Vi fortsatte rigga av och långsamt ta oss ut ur Edvardheimgrotta. Sommarens allra sista grottbesöket i Burfjellet var definitivt över. Ute var det stjärnklart och vi kunde gissa att de andra hade haft en strålande dag. Jag misstänkte att i alla fall tre personer hade gett sig ifrån Brattligrottan i tid till en underbar solnedgång över Svartisen några timmar tidigare. Det här var ett bra slut på våra veckor tillsammans.

Burfjellet 2007 på Johannes Lundbergs hemsida

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-06-22 23:52   ohlinj
Betygsätt gärna: 5
Får cellskräck bara av att titta på bilderna!! Riktigt härlig läsning dock!
 
2009-09-08 23:08   fanat1c
Betygsätt gärna: 5
Annorlunda :)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in