Pilgrimsleden i Dalsland - juli 2012

Dag 1 - Karlstad - Mellerud - Upperud - Livarebosjön

Jag, Daniel, Frank och Johan ankom Holms kyrka strax utanför Mellerud vid tiotiden på morgonen. Vädret var fantastiskt. Vi hade, efter förra årets vandring i Glaskogen, vinnlagt oss om att ha så  lätt packning som det bara gick. "Inte ett kilo över 20" var devisen. Det klarade vi galant.

Vår plan var att gå de - enligt uppgift 51 kilometrarna under tre dygn. Vi hade "kartrekat" väl och även fått oss tillskickade riktigt fina kartor från ägaren till Edsleskogs Wärdshus. Vi hade förutbestämt var vi skulle slå läger de tre dagarna så etapperna var avsedda att bli 18, 22 och 11 kilometer.

De första kilometrarna från Holm upp till Linderud vid E45 bjöd på lite överraskningar. Dels var de första djur vi såg zebror (!) och dels fick jag se hasselnötter växa vilt. Terrängen var mest grusväg och lätt igenvuxen stig, men skyltningen var bra så det var inga problem.

Vi hade även som plan att vandra 45 minuter och vila femton, men den planen fick stryka på foten då det alltid var ett bättre ställe vi kunde rasta på. Och det fanns det.

Vi vandrade genom ett område med biotopskydd strax efter Linderud, och på stigar av varierande kvalitet - ibland fina grusvägar som slingrade sig genom en till synes döende bygd - hade vi till slut tagit oss fram till Upperud.

Det skulle bli vår sista riktiga kontakt med civilisationen på något dygn så vi passade på att ta oss en glass och en öl vid Dalslands Konstmuseum. Det var dyrt (!) troligtvis på grund av den pågående turistsäsongen. 35 kronor för en pinnglass är lite i mesta laget kan tyckas.

Efter den stärkande glassen och ölen (klass II) så tog vi en titt på Upperuds kraftstation. Utsikten där var riktigt fin.

Vi fick också möjlighet att se båtar slussa i den närliggande slussen. Det var intressant och uppskattat av en i vårt sällskap som aldrig sett det "live" förut. Och visst är det en imponerande process!

Så var det då dags att ta av från "allmän väg" och påbörja vandringen i naturen. Och vilken natur sen! Man kanske får tanken att Dalsland är ett platt landskap då man far längs E45, men icke! Det är enormt kuperat, och den som lagt leden har verkligen sett till att man tar sig upp på de bästa utsiktsplatserna. 

Skalåsknatten (N 58° 49.848', E 12° 26.611') tog vi oss upp på efter den första lite större ansträngningen denna vandring. Det var lite stigning, men fina stigar dit upp, så ansträngningen var inte så farlig. Väl uppe fick vi oss en rejäl belöning i form av en fantastisk utsikt. Vi såg Kinnekulle borta i horisonten. 

Har man väl gått upp, måste man gå ner, och ner från Skalåsknatten var det brant. Som tur var var berget torrt och utgjorde inte ett alltför besvärligt hinder.

I landskapet i dessa trakter kunde vi se både en och annan imponerande hög från kvartsbrotten som finns där. Riktigt stora högar! 

Efter lite drygt 18 kilometers vandring ankom vi så till slut vår planerade lägerplats mellan Livarebosjön och Svalsjön (N 58° 50.497', E 12° 25.584'). Som vanligt (när vi är ute) så gäller det att få upp förläggningen så fort som möjligt så att man kan fokusera på vila och återhämtning. Det var rätt skräpigt på platsen, och den kåta som stod uppställd var ett ruckel utan like (=oanvändbart för övernattning). Platsen i sig var dock väldigt vacker.

Frank provade sig på fiske i sjön, men några napp fick han ej. Det kan i och för sig ha berott på att vi alla badat i sjön tidigare och skrämt bort alla firrar med våra bleka lekamen.

Att sitta vid en lägereld i sommarnatten är något av det trevligaste och rogivande som finns. Tyvärr fanns inte mycket ved alls så vi fick försöka ta av det som fanns för att värma upp oss i det regn som så sakta började droppa ner på oss.   

Dag 2 - Livarebosjön - Flat - Djup - Högelund - Tansjön

Att vakna upp på en fin granrisbädd under ett knäppetält kommer säkert en del värnpliktiga ihåg med viss bävan. Men den här dagen var det en vacker upplevelse - att inte frysa, att vara torr och naturen med den friska luften alldeles inpå. Regnet som droppade ner var tunt som i en ångbastu, fast inte lika varmt.

Framför oss denna dag låg en rätt lång vandringsetapp - 22 kilometer. Det borde ju gå enkelt kan tyckas, men tyvärr gjorde regnet att allt blev precis glashalt ute i skogen. Varenda berghäll och rot fick passeras med yttersta försiktighet för att inte fotleder skulle brytas - eller värre.

Vi hade nog inte kunna föreställa oss hur kuperad terräng som vi hade framför oss - det är en sak att studera kartor - det är en helt annan att försöka ta sig fram i terränglådan.

Med andra ord så tog vi oss inte fram med särskilt hög hastighet denna dag. Vi började vår vandring runt 09:45 och var inte framme vid nästa lägerplats förrän tolv timmar senare.

Vår grupp utökades dessutom denna dag med ytterligare en Johan som anslöt för att delta under resten av vår vandring.

Det grå vädret drog ner på möjligheterna att njuta av utsikten - vi hade problem att se den, men visst fanns det mycket vackert. Man fick försöka föreställa sig hur det skulle se ut en solig dag...

Bergen runt sjöarna Flat och Djup gav oss utmaningar, men det var lika bra, för när man satt still så frös man - det var bara att gå på och låta det den fysiska ansträngningen hjälpa till med uppvärmningen.

Vägen upp till Högelund (N 58° 55.355', E 12° 25.929') var otroligt ansträngande. Särskilt med det halkiga underlaget. Sista backen upp till Högelund var en utmaning som hette duga. Men väl däruppe fick vi en fin belöning - det fanns både dass och färskvatten att friska upp sig med.

Att komma av/nedför de halkiga bergen vid Djup och Högelund var en välsignelse. Våra ömmande fötter fick istället ge sig på en hel del grusväg och mindre stigar. Men den kuperade terrängen fortsatte med oförminskad intensitet.

Vägen mellan Ragnerud, via Järpestolen, upp till Värnebo var en otrolig utmaning. Men väl uppe på höjderna kunde vi uppleva en fantastisk utsikt. Att det bara var cirka 2.5 kilometer kvar till lägerplatsen och att det gick utför i princip hela vägen dit, gjorde ju inte saken sämre.

Så ankom vi då den planerade lägerplatsen vid Tansjön (N 58° 59.363', E 12° 24.411'). Och till vår stora glädje fanns här ett vindskydd i bästa klass och kvalitet. Efter den tolv timmar långa strapatsen så var det ingen som var sugen på att sätta upp tält, utan vi förlade oss alla i vindskyddet.

Även på detta ställe var det dåligt med ved, så vi fick gå stora svängar runt omkring för att hitta något att elda med. Det behövdes verkligen för den kyliga vinden och våra genomblöta kläder hade kylt ner oss rejält.

Det bad som vi alla tog i sjön var något av det minst sköna jag varit med om - iskallt i vattnet och ännu kallare ovan ytan i den bistra vinden.

Men vilken underbar känsla att få dra på sig torra kläder och stoppa in fötterna i foppatofflorna och sätta sig vid elden och äta sin middag. Den njutningen går inte att sätta ord på.

Efter att maten var äten och kläderna upphängda på tork i ett förhoppning att de skulle bli lite torrare, så somnade vi alla gott denna dag. En dag med många ansträningar, men också bra vandring i riktigt fin natur.

Dag 3 - Tansjön - Oxakoff - Högheden - Edsleskog

Vandringens sista dag. Lite vemodigt var det, men solen hade återkommit och det tackade vi för. Mindre halkiga berg och stigar var precis det vi behövde då fötter och kroppar värkte en aning på morgonen.

Vi hade läst en del oroväckande rapporter om att Pilgrimsleden skulle vara förstörd på grund av skogsmaskiner. Denna dag fick vi se skadorna på nära håll. Man kan ju undra hur folk tänker när de lyckas köra med maskinerna precis där stigen går - inte någon meter vid sidan av utan rakt på. Det såg bedrövligt ut, men det var faktiskt inte så långt som vi hade besvär av detta. Som tur var.

Strax innan Oxakoff kom vi på en asfaltsväg. Det var ett tag sedan, och det uppskattades faktiskt då plant underlag lyst med sin frånvaro ett bra tag nu. Oxakoff i sig var väl ingen upplevelse - ett hus vid vägen - men vi passerade rätt fina berg och hittade massor med smultron vid vägkanten som vi ivrigt och glupskt satte i oss.

Vi hade tänkt ta en sista lunchpaus vid ett vindskydd vid Koppungstjärnet. Stigen dit var spännande på så sätt att det fanns utlagda spångar som till viss del låg under vatten och en del av stigen täcktes av rätt imponerande ormbunkar.

Väl framme vid vindskyddet så insåg vi snabbt att det kunde vi inte använda oss av - ett stort getingbo hade hunnit före oss och getingarna var bestämda med att hålla oss borta. Vi fick helt enkelt sätta oss vid tjärnkanten och vad gjorde väl det - utsikten därifrån var riktigt vacker.

Mätta och belåtna, och nöjda med att Daniel fått en kaffekokare av rang (som gav mycket fint kaffe), så bar det iväg - den sista etappen in mot mål. Men vilken etapp - en kilometer av i princip bara stigande natur. Men, ack så vackert det var. 

Uppe på Högheden kunde man se milsvida ikring och verkligen se all den fina natur som bidrar till att Dalsland kallas "ett Sverige i miniatyr". Berg, skogar och sjöar - underbart!

Ledens sträckning genom Höghedens bebyggelse kan man ha åsikter om. Särskilt som man först går i princip rakt utför - mot målet - för att sedan svänga 90 grader och gå rakt uppåt - bort från målet. Jaja, bara att bita ihop helt enkelt.

Väl uppe igen så påbörjades en vacker nedstigning ner mot Edsleskog. Vi kunde se värdshuset där vi parkerat vår andra bil, men det var inte det slutliga målet för vandringen. 

Målet var att följa leden ända till platsen där Edsleskogs gamla kyrka stått (innan den brann ner). Det innebar efter nedstigningen från berget att vi hade en kilometer till att gå längs 164:an innan vi var framme.

Att lägga sina händer på den resta minnestenen var en skön känsla - vi hade klarat det! Ingen hade brutit fötterna, även om det hade funnits möjligheter till detta på de halkiga bergen, och även om det kändes som det till viss del.

Vi satt ett tag vid stenen på bänkarna och pustade ut och begrundade vår prestation. 

Därefter var det bara att gå en kilometer tillbaka till Edsleskogs Wärdshus och packa in utrustningen i bilen.

Jag och Johan fick sedan åka tillbaka till Holms kyrka för att hämta den andra bilen, och därefter återvända till Edsleskog. Efter några om och men så var vi alla i bilarna och på väg hemåt igen. Men först tog vi en pizza i Åmål för att fylla på reserverna. Vi hann inte äta färdigt förrän vi började diskutera var vi skulle ta vägen och vandra nästa år. Den som lever får se!

Slutord

Att gå Pilgrimsleden i Dalsland i ett svep är en utmaning. Men, den är väl värd de ömmande fötter och kroppar som den för med sig för naturen är så vacker där den slingrar sig fram!

Leden i sig var mycket väl utmärkt och det var inga problem att hitta var man skulle. Antalet vindskydd är få - så man bör inrikta sig på att sova i tält (motsv.).

Är det regn, så kommer marschhastigheten att sänkas avsevärt då det är mycket glashala berg som leden går över. Med andra ord kanske man får planera för en extra dag beroende på hur illa det regnar.

Att dricka vatten i sjöarna var inga problem. Det fanns dessutom välvilliga människor som lät oss fylla på våra flaskor längs leden, så vatten hade vi inga problem med.

Jag rekommenderar varmt att gå leden, men ha kängor med bra grepp!

Tilläggas kan att det officiellt står att leden är 51 kilometer. När vi var framme visade Franks GPS att vi gått 58 kilometer... Det kan man också vara beredd på ;-)