Monte Perdido, september 2012

Monte Perdido, eller Mont Perdu som det heter på franska; namnet betyder det dolda eller förlorade berget. Kör man på vägarna i Pyrenéernas dalgångar får man förståelse för namnet. Monte Perdido syns inte, man ser massor av bergtoppar, men inte Monte Perdido. Från den franska sidan är berget helt dolt bakom två andra toppar.

Detta hindrar dock inte att Monte Perdido, som med sina 3352 meter kvalar in som Pyrenéernas tredje högsta topp är ett populärt resmål för många. Berget ligger i Spanien men nära gränsen till Frankrike och utgör centrum i nationalparken Parque Nacional de Ordesa y Monte Perdido. En nationalpark som är känd för sin flora, fauna och spännande geologi. Här finns bland annat ett bestånd av lammgam som kan ha ett vingspann på upp till tre meter. Alla dessa fantastiska saker till trots verkar det som både parken och Monte Perdido är okända för de flesta. Man får nästan intrycket att Pyrenéerna är ett betydligt mycket mindre frekvent resmål än till exempel Alperna. I alla fall här i Sverige.

En trupp på fyra man; Daniel, Joakim, Per och Peter hade som mål att ta sig upp på toppen av Monte Perdido. Ingen omöjlig uppgift eftersom vi har alla tagit oss upp på högre toppar än detta innan. Turen påminner i grundupplägget mycket om andra turer upp på bergtoppar. En tredagarstur med start vid nationalparksentrén. Första dagen går vi upp till en fjällstation där vi övernattar. Andra dagen tar vi oss upp på toppen och på tredje dagen går vi från fjällstationen tillbaka till nationalparksentrén. Sträckorna är inte speciellt anmärkningsvärda längdmässigt, däremot är det frågan om ganska så många höjdmetrar; cirka 800 meter upp till fjällstationen och därpå nästan 1200 meter upp till toppen.

September vet vi av erfarenhet är en bra månad för fjällvandring i södra Europa. Man undgår den värsta sommarhettan och det brukar vara en fördel att komma strax efter att den huvudsakliga turistsäsongen är över. Det brukar vara både lugnare och billigare. När det gäller Monte Perdido skall man nog sikta på första hälften av september. Det verkar som sommaren går över i höst i mitten av september.

Torla heter bergsbyn som är gateway till Parque Nacional de Ordesa y Monte Perdido. Här finns det mesta; hotell, sportaffär, supermercado, vandrarhem och ett antal restauranter. Allt vad man behöver till turen kan man införskaffa här. Dock inte när det är siesta. Med sina hus byggda i sten och trånga gatstensbelagda gränder är Torla precis vad man kan förvänta sig av en bergsby i Pyrenéerna. Belägenheten i en grönskande dal omgiven av bergtoppar gör att det är svårt att låta bli att ta fram kameran.

Bild 1 - Torla

Att ta sig till Torla gör man enklast med bil. Vi är alla hemmahörande i Malmö/Lund och det finns gott om flygförbindelser från Köpenhamn till Barcelona. Det finns faktiskt inga större flygplatser i närheten av Monte Perdido. Torla ligger i stort sett mitt i bergskedjan, lika långt från Medelhavet som från Atlanten. Vi tog helt enkelt flyget till Barcelona och tog oss med hjälp av hyrbil till Torla.

Vi anlände dagen innan vandringen och inkvarterade oss på ett av hotellen i Torla. Utanför byn finns det även campingplatser för den som föredrar det. Det bör dock nämnas att nuvarande kronkurs gör Spanien ganska så prisvärt när det gäller kost och logi.

Dag 1:
Turen upp till Refugio de Goriz, som fjällstationen heter är 9,5 km och tar cirka fyra och en halv timme. Det fanns alltså ingen anledning för oss att stressa på morgonen. Vi tog god tid på oss till att äta frukost och införskaffa proviant till turen innan vi gav oss iväg sist på förmiddagen.  Entrén till nationalparken (Pradera de Ordesa) ligger några kilometer från Torla. Tidigare kunde man köra dit upp med bil. Men numera är man hänvisad till att gå längs med vägen eller att åka buss. Parkera gör man i Torla. Det finns en stor parkering, som dessutom är gratis, strax söder om byn. Härifrån går bussen. Under bussturen blir det ganska uppenbart varför det ej längre går att ta sig med bil till nationalparken. Vägen är en smal serpentinväg som slingrar sig genom skogen upp för berget. Vägen är helt enkelt för smal och slingrig för att på en gång rymma personbilar, gångtrafikanter och bussar. Landskapet är verkligen vackert med all grönska på dessa branta bergssluttningar. Vi befinner oss på 1300 meters höjd och mitt i en grönskande lövskog. Det tål att reflekteras över; i mellersta Sverige ligger nämligen trädgränsen på 7-800 meters höjd.

Pradera de Ordesa, ändhållplatsen för bussen; här finns butik, servering och toaletter. Det är här turen börjar.    

Bild 2 – Vid Trailhead

Första delen av turen, uppskattningsvis en fjärdedel, går genom skog. Det är en varm dag och det passar alldeles utmärkt att vandra i skuggan. Det är något familjärt över naturen. Träd med gröna löv och gråbruna stammar, marken täkt av bruna vissna löv; det känns precis som om vi vandrar i en skånsk bokskog. Stigen är bred och går längs med Rio Arazas, floden som rinner genom Valle de Ordesa. Längs med stigen har man anordnat utsiktsplatser. Man har till och med murat räcken så att man kan stå helt nära klippkanten och blicka ut över vattenfallen. Det finns ett antal vattenfall längs med vandringsleden som är trevliga att titta på medan man tar igen sig lite eller dricker en slurk vatten.

Vandringsleden vi går på är en del av GR11, leden som går längs med Pyrenéerna från Medelhavet till Atlanten. På franska sidan går en motsvarande led som heter GR10. Mitt mellan dessa två leder går Haute Randonnée Pyrénéenne (HRP), en vandringsled på hög höjd, längs med Pyrenéernas höjdrygg. Leden passerar ofta  den fransk-spanska gränsen för att kunna följa den högst belägna vadringsstigen.

Förkortningen GR står på spanska för Gran Recorrido och på franska Grande Randonnée. På svenska betyder det något i riktning av lång vandringstur. GR-system finns i ett flertal europeiska länder. Systemet är dock långtifrån synkoniserat som till exempel systemet med europavägar. GR11 i Frankrike går strax nordöst om Paris medan den spanska GR11:an som bekant går i Pyrenéerna.

Bild 3 – Vattenfall i Valle de Ordesa

Stigen har en ganska flack stigning, men några enstaka brantare partier förekommer vid ett av vattenfallen. Efter drygt en timmes vandring ökar inslaget av barrträd och när vi har nått till en höjd av cirka 1700 meter glesnar skogen.

Synen som möter oss verkar nästan surrealistisk, en grässlätt, tättklippt som en engelsk gräsmatta och en stensatt vandringsled. Det är djuren, kor om jag minns rätt, som ser till att gräsmattan är så tätklippt och säkerligen också välgödslad. Gräsmattan i kombination med den stensatta vandringsleden gör att landskapet upplevs mer som park än fjällnatur.

Dalen är tydligt U-formad och på bergsidorna framträder de olika bergarterna tydligt. Lagren framträder extra tydligt eftersom de varierar i färg. Landskapet ger faktiskt vissa associationer till Grand Canyon. Pyrenéerna skapades genom att den iberiska halvön, för många miljoner år sedan kolliderade med resten av Europa. Det som tidigare varit havsbotten lyftes upp till flera tusen meters höjd och även det underliggande urberget trycktes upp genom kollisionen. Pyrenéerna har därför en kärna av urberg som omges av sedimentära bergarten i olika lager. Det har varit svårt att hitta information om vilka sedimentära bergarter det är frågan om. Rimligtvis borde det handla om kalksten och sandsten eftersom det är frågan om gammal havsbotten. Hur som helst, bergarterna ger Pyrenéerna ett särpräglat utseende. På sina ställen har berget veckat sig i flotta serpentinliknande mönster. Dalen, Valle de Ordesa är formad av en glaciär under istiden. Efter istiden har floden, Rio Arazas fortsatt att erodera och gjort dalen djupare med tiden.

Dalen slutar ganska så abrupt och det är dags att ta sig uppåt. Leden delar sig; man kan zickzacka sig upp för berget eller så kan man välja varianten med inslag av klättring. Eftersom vi hade ganska så mycket packning och inte var bekanta med omfattningen av klättringen valde vi den säkra vägen och zickzackde oss upp för berget. 

Bild 4 – Valle de Ordesa

Efter ett tag passerade vi trädgränsen på cirka 2000 meters höjd. Fjällstationen, Refugio de Goriz började framträda i backkrönet. Eftersom vi befinner oss i en nationalpark är det inte tillåtet att övernatta var man vill, så tältare är hänvisade till att tälta i närheten av refugiot. Man fick intrycket att fjällvandring är en växande turistgren i Spanien. Refugiot var proppfullt och tydligen något underdimensionerat i förhållande till tillströmningen. En tillbyggnad var dock nära färdigställande och är troligtvis färdig till säsongen 2013. Förutseende nog hade vi bokat plats och vi fick tilldelat var sitt förvaringsskåp samt sovplats och blev meddelade att kvällsmaten serverades klockan åtta. Ovanpå förvaringsskåpen stod burkar med konserverade rivna morötter; intressant tänkte jag – här väntar en ny spännande smakupplevelse. Sovplatserna är platseffektivt ordnade i tre våningar, man sover med fötterna utåt och följaktligen med huvudet närmast väggen. Utanför huset finns en terrass där folk sitter och njuter av vädret, när det så tillåter. Folk passar även på att avnjuta tobak på terrassen. Jag har då aldrig stött på så mycket tobaksrökning på en fjällstation innan. Inomhus var det givetvis inte tillåtet med rökning, men ute på terrassen bolmades det friskt. Tobaksräkning och fjällturism går tydligen hand i hand här nere. I Sverige verkar det som man har en annan uppfattning i frågan. Förvånande nog visade det sig att dessa rökare tog sig upp på Monte Perdido i ett imponerande tempo.

Bredvid fjällstation fanns en modul med toaletter och duschar. Troligen ett provisorium fram tills att tillbyggnaden tas i bruk. Duscharna saknar varmvatten och man får duscha i friskt vatten direkt från någon smältvattenbäck i närheten. Medan man väntar på sin tur får man höra en massa olika uttryck på spanska. Jag skulle nästan gissa att några av dem är direktrelaterade till vattentemperaturen.

Dag 2:
Efter en natt med inslag av något som av och till påminde om sömn, var det dags för toppturen. Man sover faktiskt inget vidare i en sådan där sovsal där man ligger i tre våningar. Nästa gång får jag komma ihåg att ta med öronproppar.

Det finns ingen större anledning att stressa på den här morgonen heller, turen upp på Monte Perdido är beräknad till fyra timmar enkel väg. Dygnets ljusa timmar räcker gott och väl till för att turen skall kunna genomföras utan att man behöver stiga upp i svinottan. Frukost i lugn och ro och därefter iväg uppför berget. Uppför är verkligen ordet, det går faktiskt uppför i stort sett hela tiden. Turer av detta slag innefattar normalt sekvenser med ganska så flack terräng, men inte denna tur.  

Bild 5 – Refugio de Goriz

Vi går uppför den gräsbevuxna bergssluttningen. I början när man lämnar refugiot är det inte speciellt uppenbart var leden börjar. Efter ett tags grubblande lyckades vi dock lokalisera leden. Toppen av Monte Perdido är inte synlig, men leden är vältrampad och markeringar förekommer av och till. Dessutom är det ju fullt av andra vandrare på leden. Vi har karta och GPS med oss så chansen att vi skall fara vilse är så gott som obefintlig.

Efter ha vandrat uppför grässluttningen ett tag avtar markvegetationen och terrängen övergår i blockmark och kalt berg. Här blir det också betydligt brantare och det förekommer också inslag av något som mer eller mindre kan karaktäriseras som klättring. På ett ställe finns kätting monterad på bergsväggen, så man kan ta sig förbi ett annars svårforcerat parti. Det var ingen större dramatik att ta sig upp med hjälp kättingen, men vi lyckades i alla fall fånga det på bild och fick det till att se dramatiskt ut.

Bild 6 – På väg uppför Monte Perdido

Det går som sagt uppför i stort sett hela tiden. De flesta som skall upp på toppen denna dag är spanjorer och de håller ett imponerande tempo. Många har stavar med sig och dessa kommer till stor nytta när man skall ta sig upp för en brant sluttning som består av rullgrus. Då passar det utmärkt med lite fler stödpunkter när man skall ta sig fram.

Bild 7 – Vi närmar oss toppen

Efter ett antal timmars vandring börjar vi närma oss toppen. Lanskapet är kargt och utan vegetation. Det är faktisk en ganska så blåsig dag och av och till passerar dimbankar förbi oss. Vi passerar turens ända inslag av snö och står inför den sista strapatsen innan toppen. En rejäl brant sluttning som består av rullgrus. Här skall man zick-zacka sig uppför. Det är bara att bita ihop och visa karaktär. Till slut när vi toppen.

Toppen är markerad med piedestal, gjuten i betong. Det hade ju räckt fint med att markera toppen med ett röse, sten finns det ju gott om här. Men tydligen är det av stor vikt att markera toppen med en piedestal i betong, så det anses väl värt besväret. Det kan förvisso vara så att den är till hjälp när man skall bestämma bergets höjd. Hur som helst, det där med att nå toppen är en speciell upplevelse. Det första som händer är att man får en känsla av glädje och lättnad. Därefter njuter man av utsikten, berömmer varandra för en bra insats och man fotgraferar. Sedan inträffar en känsla av ”jaha – det var det” och så tänker man att det skall bli gott med en pilsner när vi är tillbaka på fjällstationen. Med det i åtanke samt att vädret inte inbjuder till ett allt för långt uppehåll på toppen bär det iväg nedför.

Bild 8 – På toppen (Första skåningarna på toppen av Monte Perdido? (troligen inte!))

Det går logiskt nog snabbare nedför än uppför. Rullgruset har en härligt dämpande effekt när man sätter ner foten, så det går att ta sig nedför med förhållandevis hög hastighet. Det är väl tanken på den där pilsnern gör att nedturen förlöper ganska så snabbt. Vi är tillbaka sist på eftermiddagen och pilsnern smakade lika bra som förväntat.

Bild 9 – På väg nedför

Dag 3:
Turen från Refugio de Goriz ner till Pradera de Ordesa är en lättvandrad tur. I början tar vi oss ner i dalgången och väl där nere går det snabbt att vandra. Leden är ytterst välpreparerad och det är bara att traska på.

På kvällen när vi kom ner från toppen började det blåsa. Blåsten var ganska så intensiv och höll på hela natten, men det avtog fram på morgonen. Vädret kan skifta ganska så snabbt i Pyrenéerna så det kan vara bra att ha detta i åtanke när man planerar en vandringstur. Nere i dalen där det var lä och det blev gradvis varmare. När vi nådde skogen var det rent av sommartemperaturer.

Bild 10 – På väg ner till Valle de Ordesa

Väl framme i Pradera de Ordesa lyckades vi precis missa bussen. Det var dock inte värre än att vi fick sitta ner och vänta ett tag. Nästa buss gick 20 minuter senare. Vi var tillbaka i Torla vid halv två-tiden.

Bild 11 – Vandringsleden genom Valle de Ordesa

För att summera turen; Pyrenéerna är en bergskedja som är väldigt olik till exempel Alperna och de svenska fjällen. Det är absolut värt att besöka Pyrenéerna. Turen upp på Monte Perdido är en alldeles utmärkt tur. Det är förvisso många höjdmetrar som skall övervinnas, men jag upplevde inte turen som mer ansträngande än till exempel västra leden upp på Kebnekaise. Spekulerar man på en vandringstur i bergen så tycker jag absolut att man skall överväga Monte Perdido.

Peter