Gran Paradiso

Gran Paradiso

Gran Paradiso är ett av de högsta bergen i Italien (4061 meter över havet) och tillika namnet på nationalparken som berget ligger i. Området verkar okänt för de flesta man pratar med, och för att vara ärlig så kände jag faktiskt inte heller till det innan vi började leta efter en ny bergtopp att ta oss upp på.

Vi är ett gäng på fem skåningar som i olika konstellationer har ägnat oss åt toppturer under somrarna de senaste åren. Kebnekaise, Galdhöpiggen, Glittertind och Mulhacen. Nu kände vi att det var dags för en större utmaning och efter att ha övervägt flera alternativ så fastnade vi för Gran Paradiso.

Utsikt från toppen av Gran Paradiso 9 september 2009

Gran Paradiso ligger i nordvästra Italien, nära gränsen till Frankrike, inte alls långt från Mont Blanc-massivet. Berget är beskrivet som en bra topp att börja med om man vill ge sig 4000 meters-topparna i Alperna. Merparten av leden uppför berget går över en glaciär, men själva toppen består av en bergkam. Sensommar eller tidig höst är den föredragna tiden på året för en sådan tur. Vi valde början av september för att undgå den värsta högsommarvärmen och även för att undgå den värsta turistträngseln som normalt inträffar i augusti.

Att ta sig dit är ganska enkelt. Vi valde att flyga från Köpenhamn till Milano Malpensa och där hyra en bil för att ta oss till Gran Paradiso, några timmars körning från flygplatsen.

Pont, utgångspunkten för turen

Vi var vi fullt på det klara med att turen till största delen skulle gå över en brant glaciär och att det sålunda skulle kräva utrustning för en sådan strapats. Utrustningen fick antingen hyras eller köpas. Efter att ha undersökt saken på internet kom vi snabbt underfund med att det nog lönade sig att hyra utrustningen. Det svåra var att hitta ställen där man kunde hyra utrustning. Merparten av de hemsidor som berörde ämnet kändes som om de inte hade uppdaterats på länge. Till slut fick vi dock få bekräftat att utrustning gick att hyra på plats.

Det finns ett antal rutter som tar en upp på toppen av Gran Paradiso. Vi valde att utgå från Pont som ligger i mitten av nationalparken och dessutom är slutpunkten för allmän väg. I Pont som ligger på 1900 meters höjd finns det flera möjligheter till övernattning och orten är utgångspunkt för ett otal av vandringsleder i nationalparken. Vi anlände på eftermiddagen, så vi passade på att njuta en stund av vädret innan vi började dona med packningen inför morgondagens vandring.

Turen från Pont upp till toppen valde vi att genomföra på tre dagar, först från Pont upp till fjällstationen Rifugio Emanuelle II och övernatta där. Dagen därpå upp på toppen och tillbaka till fjällstationen. Den tredje dagen var avsedd för att ta sig tillbaka till Pont. I Planeringen hade vi dessutom lagt till en extra dag ifall vi skulle ha otur med vädret.

Vägen upp till Rifugio Vittorio Emanuelle II är synnerligen lättvandrad och fastän vi inte kom iväg förrän vid tiotiden på förmiddagen, var vi framme strax efter lunch. Från Pont går man först ungefär en kilometer på platt mark längs med floden och sedan sicksackar sig stigen upp för bergsidan genom skogen. Stigen är osedvanligt välpreparerad, med stensatta partier och på vissa ställen trappor. Vid cirka 2100 meters höjd passerade vi trädgränsen och terrängen började mer och mer likna kalfjäll. Vädret var utomordentligt bra, med 20-25 grader, molnfri himmel och utan den minsta antydan till vind.

Fjällstationen, som ligger 2735 meters höjd utgjorde startpunkten för själva toppturen. Eftersom vi kom dit redan tidigt på eftermiddagen hade vi god tid på oss att anpassa och justera utrustningen.

”Storlek 47” hörde vi någon med förvåning utbrista på italienska. Detta var uppenbarligen något de inte var helt vana vid. Genom idogt arbete med skiftnyckel och skruvmejsel lyckades vi dock efter en timmes arbete att anpassa ett par stegjärn till ett par kängor med storlek 47. Hela proceduren följdes noga och diskuterades flitigt bland gäster och personal på fjällstationen.

Då var allt på plats stegjärn, alpinyxa, sele och rep. Vi kände oss väl förberedda inför den annalkande toppturen.

På väg upp till Rifugio Vittorio Emanuelle II (fjällstationen syns i mitten av bilden)

Tidigt nästa morgon bar det iväg, vi lämnade fjällstationen vid sjutiden och det hade ännu inte hunnit att bli ljust. Det var relativt svalt ute och vi fick ha mössa, vantar och extra tröja för att hålla värmen. I ryggsäcken fanns flera liter vatten, proviant, glaciärutrustning och solglasögon. Nu hade vi par timmars vandring framför oss innan vi kom fram till glaciären.

På grund av glaciärens avsmältning fick vi rådet att välja en annan rutt än vad vandringskartan sa. Vi fick rådet att följa ”moränen” upp för berget. En glaciär hade efterlämnat sig en rejäl anhopning med ändmorän som låg som en kil ut från berget. Moränsträngen gick alldeles utmärkt att vandra på och vi följde den fram tills att vi kom till en bergssida. Efter en mindre strapats med ”hands on” klättring kom vi upp på flackare terräng som i huvudsak bestod av blockmark. Det började ljusna, temperaturen steg och det såg ut till att bli en fantastisk dag. Vid tolvtiden kom vi fram till glaciären och vi började genast dona med utrustningen. Vi var onekligen inte ensamma om att försöka ta oss upp på toppen den dagen. På glaciären syntes tydligt hur andra vandringssällskap slingrade sig uppför berget.

Efter att ha tagit på sig stegjärn, sele och hakat fast selen i repet. Begav vi oss med alpinyxa i handen, på rad uppför glaciären. Ganska snart märkte vi att utrustningen var välbehövlig, glaciären var brant, på sina ställen nära 45 graders lutning och det fanns partier som mest bestod av is. Efter att ha vunnit ungefär hundra höjdmeter, stod vi på kanten av en flera meter bred glaciärspricka. Jag vet inte hur djup den var, men det såg i alla fall ut till att vara långt ner till bottnen. Det enda stället där man kunde passera den var ute vid kanten av glaciären, där det fanns en cirka 30 centimeter bred isbrygga som man kunde ta sig över via. Här gällde det att ta det försiktigt och att hålla linan spänd och snabbt kunna få stöd på andra sidan med hjälp av alpinyxan.

Alla lyckades att ta över sprickan och vandringen fortsatte uppför glaciären. Ingen direkt tekniskt svår vandring, men lutningen var brant vilket gjorde att takten var ganska maklig med ett antal så kallade mikropauser på vägen. Det finns en avsatts ungefär halvägs som lämpar sig utmärkt för en paus för förtäring och för att njuta av utsikten.

På väg upp för glaciären

Gran Paradisos topp utgörs som sagt av en bergkam, och där glaciären ansluter till bergkammen hade det uppstått en rejäl spricka. Vid en första anblick verkade sprickan mycket svårforserad eftersom den var cirka tre meter i höjdled. Någon hade som tur var, placerat en aluminiumstege som tillät att man kunde ta sig förbi sprickan och slippa en stor omväg för att ta sig upp till toppen.

Toppen är markerad med en madonnastaty som man kan klättra till via den smala bergskammen och vi nådde dit vid cirka halv tre, inte ett moln på himlen och det var helt vindstilla. Både utsikten och upplevelsen var givetvis alldeles fantastiska. Det är något speciellt med att nå toppen av ett berg. Man kände att luften var tunn. Känslan att man vistades på hög höjd var på så sätt påtaglig, men även känslan att man genomfört något ut över det vanliga genomsyrade en.

Efter att ha njutit av utsikten, fått något i magen och begrundat situationen och sinnesintrycken i allmänhet beslöt vi oss för att börja nedstigningen. Beslutet att lämna toppen är dock inte det lättaste att fatta, utsikten man har framför sig är trots allt något som man tycker att man har förtjänat att uppleva. Så det är trots allt med en smula vemod som man börjar ta sig nedför berget men man vill ju gärna vara tillbaka innan det blir mörkt.

Turen nedför är dock också en upplevelse, inte fullt så ingjuten med förhoppningar som turen uppför, men man har ju så otroligt många fler tillfällen att njuta av utsikten. Vi höll paus igen på avsatsen, ungefär halvägs ner för glaciären.

Paus på glaciären

 
Vegetationen i blockmarken är sparsam

Efter att ha nått foten av glaciären och efter att vi tagit av oss utrustningen fortsatte turen i ett frenetiskt tempo tillbaka mot fjällstationen, det var antagligen kvällsmaten som lockade. Det hade så smått börjar skymma när vi var tillbaka på fjällstationen vi sextiden på kvällen och vi var både trötta och hungriga.

På väg ner mot Rifugio Vittorio Emanuelle II

Känner man för en fjällupplevelse som är något ut över det vanliga så åk till Gran Paradiso. Med en hyfsad kondition, vandringsvana och med en viss planering så är turen genomförbar för de flesta. Det är absolut ingenting som man kommer att ångra.

Dagen efter toppturen gick vi tillbaka ner till Pont för att sedan ta oss med bil till det soldränkta Medelhavet för ytterligare upplevelser, fast det är en helt annan historia. Den extra dagen vi hade lagt in i planeringen för eventuellt dåligt väder fick vi helt enkelt spendera vid Medelhavet i solsken och värme. Värre saker kan väl inträffa....