Aconcagua / Den vita vinden

Henke hade som synes en hel del att stå i. Bilden tagen vid Conway Rocks mellan baslägret och Canada.

 

20 december
Baslägret. Andra lyftet till Camp Canada

Morgonen är kall men strålande klar. Vi förbereder oss tidigt för det andra lyftet till Canada, och idag följer Johan med eftersom han känner sig litet bättre. Henke fortsätter dock att besväras av sin höft och den här gången passar det med en dos Voltaren. För dagen verkar det annars som om gubbarna i laget, Våfflan och jag själv, är de piggaste av oss. Ett faktum som noteras med tillfredsställelse.
     Även den här dagen tar det oss bara ca två timmar att nå Canada. Efter dumpningen av packningen och en fruktsoppa känner jag mig fortfarande pigg och bestämmer mig för att ta en tur vidare uppför leden mot nästa lägerplats, Nido de Condores. Våfflan och Johan väljer att stanna kvar i Canada medan Henke följer med. Det finns flera stigar och spår som ringlar sig snett upp mot en sadel 450 meter ovanför oss till vänster där nästa läger ligger. Huvudleden startar ganska brant i serpentinsvängar i flera hundra meter innan den svänger av mot vänster och håller höjden mot sadeln, medan andra svagare stigar håller en mer diagonal linje, mot slutet även över några snöfält. Plant är det inte någonstans utan man tvingas gå på skrå hela tiden vilket är plågsamt för vristerna och vaderna där kängskaften trycker på. Jag tar med mig en vattenflaska och väljer en diagonal linje som jag tycker ser behaglig ut och stolpar iväg.
     Efter en god stund börjar stigen bli brant och hjärtat slår hårt. Men jag känner mig stark idag och vågar pressa på i ett ganska högt tempo. Efter ett snöfält vänder jag mig om och ser att jag har lämnat både Henke och Canada långt under mig. Upplyft av synen, ja bildligt alltså, fortsätter jag vidare. När jag börjar närma mig sadeln möts jag dock av en tjutande motvind. Jag segar mig flåsande upp till huvudleden som möter mig från höger och stannar till för en kisspaus i lä av en stor klippa strax nedanför själva sadeln. Men nu får det räcka med promenaden. Orken är på upphällningen. Hukande i vinden beslutar jag ändå att bara gå upp en liten bit till innan jag vänder om. Och möts där uppe av en karg stenplatå, några snöfält och litet längre bort några fladdrande tält. Jag inser att jag redan är framme vid Nido. Det var som tusan, tänker jag. Jag har alltså tagit mig upp mer än en kilometer i höjd sedan jag lämnade baslägret i morse. Inte illa pinkat av en gammal trähäst. Men det är rejält kallt här uppe, och inget lä för vinden någonstans, så efter en stund går jag ner till den skyddande klippan igen och inväntar Henke. Han ser plågad ut när han till slut dyker upp, och efter att ha bytt några ord med honom och förklarat att Nido bara ligger en kort bit bort men att det blåser som tusan där uppe vänder vi båda om och går tillbaka, nu utefter huvudleden.

När vi till slut på brännheta fötter är tillbaka i Canada möts vi av Våfflan, Johan och jänkarna som har tagit en acklimatiseringstur upp från baslägret.
     - Hey Ronee! You’re moving fast man! You look like sunshine!, gastar Steve från långt håll.
     Av någon anledning kan jag inte låta bli att le och tänker på när Hillary och Tenzing togs emot av John Hunt i sydpasset efter den första bestigningen av Everest. Det blev ryggdunkningar och uppmärksamhet då också, och även om min lilla rush upp till Nido verkligen är blygsam i sammanhanget känner jag mig upplivad och glad över att uppenbarligen vara på väg att komma i skaplig form.
     - Thanks guys, piece of cake, flinar jag åt dem och anstränger mig för att andas normalt.
     - Vi knatar väl ned till tälten igen, säger Våfflan.
     - Absolut, ge mig tio minuter bara. En bärs skulle sitta fint.

Väl nere i baslägret igen dråsar jag kvidande in i tältet som en fallen fura. Å gud så skönt att få dra av sig kängorna och ligga i strumplästen utsträckt på sovsäcken! Stackars Våfflan däremot har fått sin dagliga dos huvudvärk på nedvägen igen och frågar efter reseapoteket. Efter en soppa och kaffe med smörgås känns allting dock mycket bättre så vi traskar bort till jänkarnas tält där Kevin och Kevin bjuder på kex och konserverad fisk. Jo faktiskt, fisk. Herring står det på burken men innehållet påminner mer om rökt makrill än sill eller strömming. Fantastiskt gott. Som ett brev på posten slår vädret om igen och en munter hagelskur smattrar mot flinten.

Framåt kvällningen anländer två nya grannar, och till vår glada överraskning är det två svenska grabbar från Stockholmsområdet den här gången, Oskar och Marre. Trevliga killar är de också. Oskar berättar att de har träffat svensken som flögs ut med hjärnödem. Det var vid parkvaktstationen och killen mår efter omständigheterna bra. Men all hans packning, inklusive pass och pengar, finns fortfarande kvar hos hans kompis på berget.

En annan, och hemskare nyhet når oss. En irländsk tjej, Veronica, har fallit och avlidit när hon skall ut i natten för att uträtta behov vid läger tre, Camp Berlin, på 5 830 m. Det finns branta klippor vid Berlin, det vet vi, och lägerplatsen är liten, men det är ändå svårt att förstå hur någon kan ramla utför ett stup och slå ihjäl sig vid ett sådant tillfälle. I synnerhet tjejer som sitter ner. Men vi antar att hon måste ha gått ut i mörkret utan lampa och helt enkelt varit oförsiktig eller sjuk. En plötslig kastby kanske fick henne att snubbla. Till råga på allt befinner sig Veronicas syster i baslägret. Alltsammans är fruktansvärt att tänka på och en tydlig väckarklocka att ta det försiktigt i alla lägen på berget. Det är mycket som rör sig i huvudet, och det dröjer länge innan sömnen kommer den här kvällen. Och inte blir det bättre av att det är så förbålt lyhört här i baslägret heller. Steves evinnerliga pladder tränger genom märg och ben liksom ett större gäng spanjorer en bit bort som har någon slags fest just den här kvällen. Deras eviga trummande på tomma provianttunnor får oss att avge kraftfulla kötteder. Till slut somnar jag i alla fall.

21 december
Läger 1, Camp Canada, 4 900 m

På morgonen visar Våfflans termometer -2°C i tältet. I sovsäcken är det dock varmt och det är med största motvilja jag tvingar mig ut för att tömma blåsan. Himlen är klarblå och det ser ut att bli ännu en strålande dag. Men vi avvaktar solens ankomst för att kunna torka ur tälten innan vi river lägret. Efter frukosten fördelar vi återstoden av packningen mellan oss utom det som skall lämnas kvar i Fernando Grajales mässtält. Bland annat diskuteras huruvida vi skall baxa upp vår enda tvål eller inte. Efter en mindre polsk riksdag segrar dock fåfängan och den lilla tvålen får följa med. Johan släpper inte sin stickning heller. Efter en slurk choklad är vi klara för avfärd och säger bye bye till jänkarna som skall ligga kvar i baslägret ytterligare en natt.
     Packningen är tung den här dagen och trots att vi nu har börjat acklimatisera oss till höjden går det långsamt för alla. Strax ovanför Conway Rocks möts vi av en grupp som transporterar Veronicas kropp inlindad i en blå presenning nedför berget. Det är ingen trevlig syn och vi fortsätter tysta. Till slut, två och en halv timme efter starten är vi så äntligen uppe i Canada. Alla är helt slut men Henke verkar särskilt sliten. Till sist är tälten uppe och vi kan rulla ut sovsäckarna och sträcka ut på det steniga underlaget. Förutom våra två tält finns här ytterligare tre. Ett av tälten bebos av två norrmän och ett annat av tre amerikanska studenter som har en pc och satellittelefon från vilken de dagligen skickar webrapporter till sin skola. Efter någon timme anländer ytterligare ett gäng, engelsmän den här gången, och slår upp sitt tält.
     Resten av dagen går i huvudsak åt till att smälta snö från ett närbeläget snöfält och att försöka dricka och äta tillräckligt. Till slut vänjer vi oss vid det ständiga väsandet från köken. Vinden utomhus börjar dock bli tjatig, dessutom verkar den tillta, så det finns inte mycket roligare att ta sig för än att slumra och vila. Vi tar en sen middag och festar på varsin Alvedon till efterrätt, utom Henke som föredrar Voltaren. Vi är i alla fall uppe på berget nu.

Camp Canada.
     

Vy från Canada ner mot baslägret. Tälten syns som små vita prickar långt där nere.

22 december
Camp Canada. Lyft till Nido de Condores

Stackars tält. Mitt Keron 3 från Hilleberg har ristit och slagit och haft ont i sömmarna hela natten. Det har varit en trogen följeslagare sedan början av 80-talet, men den här morgonen tycker jag litet synd om det. Innertältet är fläckigt av gammal impregnering, bottenduken har otaliga små lagningar och hål och hade det inte varit för stormmattorna som jag lät sy dit för femton år sedan skulle säkerligen inte yttertältet ha överlevt så här länge heller. Det viktigaste, bågarna, är i alla fall av glasfiber och 90-tal. Men trots sin ålder bjuder det fortfarande på mycket bra komfort för två man med full packning, och det är endast de bästa kupoltälten som är säkrare. Jag är inte det minsta orolig för att tältet inte skall hålla i vindbyarna som den gångna natten säkert har nått stormstyrka, men däremot är jag fullt på det klara med att det hädanefter får duga som sommartält hemmavid. Även det bästa tunneltält måste ju ha rätt till en trygg pension.

På morgonen har vi -5°C i tältet. Efter hand mojnar vinden något och det ser ut att bli ännu en strålande dag. Trots blåsten har både Våfflan och jag sovit bra och Våfflan har för en gångs skull ingen huvudvärk när han vaknar. Däremot har han än en gång, till sin egen häpnad, lyckats fylla sin pissflaska till brädden under natten. Trots detta måste han under stön och stånk ut ur tältet så fort han vaknar. Själv har jag en enliters bränsleflaska av röd aluminium lindad med silvertape som pissflaska och en vanlig 1,5 liters PET-flaska som dricksflaska. Det vill till att ha ordning på flaskorna under natten så man inte blandar ihop dem om man är törstig. Tvi vale! Det här med pissflaskor kanske inte låter så trevligt men det är i alla fall att föredra framför att lämna sovsäckens värme flera gånger mitt i natten och öppna tältet för nattkylan när kompisen ligger och sover. Fast det är synd om tjejerna på berget på den här punkten. De måste nog kliva ut i alla fall. Nog om ämnet.

Vi börjar omedelbart att smälta snö. Snart hörs samma väsande ljud också från Johans och Henkes tält. Alla är vakna. Efter frukosten förbereder vi oss för att lyfta upp halva packningen till Nido de Condores. Under den senaste veckan har ju packningen minskat i vikt en hel del samtidigt som vi har börjat vänja oss alltmer vid höjden, så vi räknar med att kunna ta upp all utrustning i två omgångar. Johan tar en ganska lätt packning medan vi övriga tre fyller ryggsäckarna med så mycket vi tror oss orka bära. Det blir ändå en bit över 15 kilo på ryggen uppskattar jag.
     Tusan vad tungt det är! Första timmen går hyfsat men sedan rör vi oss i snigelfart uppför berget. Ju högre upp vi kommer desto mer motvind får vi också. Stackars Henke tar helt slut och mår illa. Johan som har den lättaste bördan byter med honom halvvägs. Det här med Henke börjar bli en källa till oro för oss andra. Till skillnad från oss har han ju inte vilat någon dag utan hållit igång hela tiden. Med sin onda höft dessutom. Men det är inte allt. De senaste dagarna har Henke dessutom haft blödande tandkött. Uppenbarligen är det något som inte står rätt till med Henke, och som läget är just nu är han säkert inte i stånd att ta sig till toppen. Han behöver helt klart vila, äta och dricka mycket och friskna till från den infektion han uppenbarligen bär på. Genom att ta hans packning och hålla ett öga på Henke visar Johan vilken kompis han är i sådana här situationer.
     Äntligen når vi Nido de Condores. Det är väldigt vindigt och i byarna tappar vi nästan balansen. Men vi är framme. Själva lägret ligger alldeles invid en snötäckt kulle rakt fram till vänster där vi dumpar packningen i samma stora packpåse vi använde nere i Canada. Vi förankrar den noga under flera tunga stenar, pustar ut och studerar omgivningarna. Platån framför snökullen är stor som en fotbollsplan och utsatt, inte för laviner eller stenras utan för den ständiga blåsten. Risken att tälten faktiskt kan blåsa ner från berget är inte obetydlig. Det understryks också av resterna av ett kupoltält som fladdrar och slår framför oss. För övrigt finns här inte många tält den här dagen, ca fem stycken bara. Och inga korvkiosker finns här, utan behoven uträttas bakom en hög klippa ett tiotal meter bort. Eller framför, att döma av hur det ser ut. Två små parkvakttält är uppsatta på sluttningen mittemot oss och efter en stund kommer en hukande figur i täckjacka fram och vill se våra tillstånd. Ett trevligt ställe, Nido. Utsikten går i alla fall inte av för hackor och en vindstilla dag kanske det inte är så tokigt ändå. Strax efteråt återvänder vi ned till Canada, nu med vinden i ryggen.

Resten av dagen ägnas åt vila och det eviga snösmältandet. Min brännare har trilskats litet de senaste dagarna så jag ägnar en timme åt att plocka isär den och rensa munstycket med det toolkit som följer med köket. Och si! Efter servicen dånar brännaren för fullt igen.
     Jänkarna har också anlänt till Canada under dagen och Steves sonora stämma är ett av tidsfördriven att ligga och lyssna till. Efter middagen går Johan och Henke över till deras tält för att spela kort, medan Våfflan och jag stannar hemma.
     Medan jag ligger där och filosoferar kan jag inte låta bli att notera att jag tycks ha kommit igenom den första acklimatiseringen utan problem. Visst flåsar jag som alla andra och blir fort trött under ansträngning, men jag återhämtar mig också lika fort och konditionen tycks inte vara sämre än hos någon annan i gänget. Fötterna mår också bra, men så försöker jag titta till tår och hälar varje dag. Någon torrhosta har jag heller inte och allt det här gör att jag känner mig hoppfull där jag ligger i sovsäcken och funderar på vad de kommande dagarna kan föra med sig. Men jag vill inte utmana ödet för mycket så jag håller de här tankarna för mig själv. Det vore ju för snöpligt om jag skulle gå och bli smittad av Johans förkylning eller råka ut för något annat elände nu när vi är uppe på berget. Nej, bort med sådana tankar!

Temperaturen sjunker utomhus (borde det inte heta utomtält här förresten?) och trots att solen går ner fortsätter det att blåsa friskt. Jag ser till att ha underställ, sockor och luva på mig trots att jag krupit långt ned i sovsäcken. Ja, till och med fingervantarna åker på. Med fylld vattenflaska intar jag fosterställning.
     - Ja godnatt då.
     - Godnatt.

Gänget på klippan i Camp Canada. Från vänster jag, Henke, Våfflan och Johan.

forts »»»