Aconcagua / Den vita vinden

23 december
Läger 2, Nido de Condores, 5 350 m

Klockan 06 visar Våfflans termometer -8°C i tältet. Det är dagen före dopparedagen och en viss julstämning sprider sig när jag vaknar. För en gångs skull är det vindstilla och helt tyst, och innertältet är täckt av rimfrost. På linan som löper under taket hänger våra sockor, och det är inte svårt att föreställa sig att de är fyllda med godis. Det enda som saknas för att fullborda stämningen är ett stillsamt snöfall och doften av saffran. Då - som på beställning - hörs ett frustande och ett moln av dun fyller stämningsfullt tältet. Jag förs bryskt tillbaka till verkligheten.
     - Helvete, muttrar Våfflan.
     - Vad är det som händer?
     - Sovsäcken är paj. Snördragningen runt skallen har gått sönder. Inte konstigt att jag har frusit i natt. Skit också!
     Men jag har däremot sovit gott. Kanske litet väl gott för jag känner mig tung i huvudet och längtar efter något varmt att dricka. Strax dånar köket och ett stilla regn uppstår när rimfrosten smälter från tältduken ovanför mitt huvud. Efter frukosten inväntar vi solen för att torka ur alltsammans och Våfflan passar på att laga sin sovsäck med nål och tråd som Steve lånar ut. Det hinner bli sent på förmiddagen men till slut har vi rivit lägret och är klara att flytta upp till Nido.
     Det blir en strålande dag, soligt och nästan vindstilla. Men vandringen till Nido är jobbig, speciellt för Våfflan som ju har haft en dålig natt och nu går med tunga steg och - som vanligt får man säga - en präktig huvudvärk. Men vi har ju råd att ta det lugnt, och huvudsaken är att vi kommer upp hela och friska innan det blir för sent på dagen. Nästan fyra timmar tar det, men till sist är alla uppe. När sedan tälten är uppsatta och ordentligt förankrade runt kraftiga stenblock och packningen undanstoppad får även jag en attack av huvudvärk. Jag tar en tablett och kryper ned i säcken en stund.
     Hälsoläget tycks annars vara ganska gott. Johans förkylning har gett med sig och Henkes onda höft är mycket bättre efter de senaste dagarnas Voltarenkur. Att vi känner oss svaga under dagsturerna är ju inget att förvånas över på sådana här höjder och orken blir ju också bättre för varje dag som går. Vi är i alla fall inte i sämre form än någon annan på berget. Ja, bortsett från guiderna förstås. Och Steve och kanske någon till. Det värsta är nog ändå de här stunderna med huvudvärk. Det påverkar ju aptiten också, och orkar man inte äta och dricka tillräckligt så bäddar man ju för mer huvudvärk. Det där blir lätt en ond cirkel som man helt enkelt måste tvinga sig ur. Jag misstänker att Johan och jag har klarat oss bäst i gänget när det gäller det här, medan Våfflan nog är den som har drabbats värst hittills.
     Medan jag ligger där för mig själv hör jag plötsligt Oskars och Marres röster. De är uppe i Nido på en acklimatiseringstur och har mage att uttrycka en viss skepsis angående mitt tälts möjligheter att klara av vindarna här uppe. Må så vara, tänker jag för mig själv, men mitt Hilleberg är nog segare än ni olyckskorpar där ute anar. Det enda jag är orolig för är att linorna skall skavas av mot stenarna. Men det finns reservlina så det skall nog ordna sig.
     Litet senare dyker också guiden Willy upp tillsammans med sina två klienter. Eller de dyker snarare ner för de har tagit toppen och är på gott humör men har bråttom att fortsätta till baslägret. Klienterna travar på i skaplig fart, påbylsade och med händerna i fickorna medan Willy hukar under två stora ryggsäckar. Han får slita för brödfödan, vår gode Willy, men så drar han också säkert in en hel del dollar under en säsong.
     Efter middagen ligger vi och lyssnar till hur vindbyarna rycker och sliter i tältduken. Litet obehagligt är det men jag försöker att inte bry mig om oväsendet och till slut kommer tröttheten krypande.

Camp 2, Nido de Condores. Mitt Hillebergtält syns bakom det andra gula kupoltältet från vänster.

24 december
Julafton, Nido de Condores

En natt med ihållande, mycket hård vind övergår till slut i en morgon med ihållande, mycket hård vind. Oväsendet i tältet tar på psyket och när Våfflan återkommer efter att ha varit ute och tömt sin pissflaska berättar han att flera tältlinor lossnat från stenarna under natten men att de mirakulöst nog inte har gått av och nu sitter som de skall igen. Även jag tvingas ut och passar på att lägga litet extra sten på stormmattorna runt om. Än så länge ser jag inga tecken till att tältet håller på att ge upp även om det skakar och rister riktigt duktigt. Temperaturen utomhus är -5°C men köldeffekten är ju helt fantastisk i den hårda vinden. Däremot lyser solen och bortsett från en stor plym av moln runt Aconcaguas topp så är himlen nästan helt molnfri. Ett vackert landskap i all sin dramatik.
     På morgonen stoppar Henke in nunan genom tältöppningen.
     - Ho ho ho, finns det några snälla pensionärer här inne? Och in genom öppningen singlar två 200 grams Marabou chokladkakor åtföljda av ett:
     - God jul gubbar!
     - God jul Henke! Men vad är detta? Mjölkchoklad?! För tusan grabben, har du släpat på den här ballasten hela tiden?
     Det är precis vad Henke har gjort. Fyra stycken stora svenska chokladkakor som tillsammans väger hela åtta hekto har han släpat på. Med sin onda höft och allting. Våfflan och jag har svårt att finna ord men det är heller inte lätt med munnen full av choklad.
     Några timmar senare, klockan ett, har hela gänget en gemensam julsupé i tältet. Alla har bottenskrapat sina packningar efter godsaker och vi har dukat upp både gåsleverpastej (två burkar!), salamikorv, julost, skorpor och syltkex och en hel kastrull rykande choklad. Johan fullbordar julstämningen med att hänga upp en liten röd julstrumpa som han fått från Lyn hemifrån. Jänkarna som nyss kommit upp från Canada och satt upp sitt tält intill bjuds givetvis in i gemenskapen och sålunda sitter till slut sju stinkande, orakade personer i mitt tremannatält och firar jul. Stämningen är på topp och när vi svenskar skrålar Hej Tomtegubbar tycks inte ens Steve ha något att tillägga. Det är en synnerligen minnesvärd julafton.

Dopparedagen i Nido. Johan tar ett kort...
     

... och här är resultatet. Våfflan, jag och Henke ser trots omständigheterna ut att trivas. Vilket vi gjorde!
     

Och utomhus är det minst lika livat. Om inte värre. Ett tält tillhörande parkvakten har kollapsat, han har dock ett extra som tur är, och det finns ett flertal andra som också sjunger på sista versen. Lösa linor och bitar av väv flaxar i vinden. Hela tiden är någon figur ute för att staga upp eller byta någon lina någonstans. Det hela börjar faktiskt bli bekymmersamt. Enligt vårt schema har vi tänkt ta oss upp till läger 3, Camp Berlin på 5 780 m, i morgon med minsta möjliga packning för att sedan satsa direkt på toppen tidigt dagen därpå. Men under rådande omständigheter är det säkert omöjligt, för att inte säga dumdristigt, att närma sig toppen. Vi behöver helt enkelt bättre väder.
     Någon timme senare troppar jänkarna av, frusna och slitna efter sin dagstur. Strax därpå är det Johans och Henkes tur. Julafton eller ej, men i ett nollgradigt tält är det förståeligt om man längtar till sin egen sovsäck.
     Våfflan och jag återgår till vår invanda rutin med snösmältning och litet senare en middag. Tankarna på Jansson, sillsallad och skinka är svåra att hålla ifrån sig inför det gamla vanliga frystorkade riset och kycklingcurryn. Utomhus börjar det snöa och vindarna tilltar än mer. Jag ligger och betraktar oroligt hur tältduken smäller som det värsta stormsegel medan Våfflan ligger tyst och längtar hem. Idag saknar han barnen.

Vilken julafton.

forts »»»