Alltsedan den senaste turen har jag funderat på vart nästa skall gå, kartor har studerats och olika platser har blivit tänkta mål. Men efter ett tag kom jag fram till att område och plats egentligen inte spelar stor roll idagsläget. Utan det är just att "vara ute vintertid" som är målet, att försöka bli van och vän med snö och kyla. Nu har jag testat att sova i ett färdigbyggt vindskydd, och det är dags att ta nästa steg, bygga ett eget vindskydd eller tälta....
Det knarrade gott under kängorna när jag klev av bussen måndag förmiddag vid tiotiden, ännu en gång stod jag utanför Ånnaboda friluftsanläggning med en fullpackad ryggsäck. Vädret var i det närmsta helt perfekt, strålande solsken och 5-10 minusgrader. Jag såg till att remmarna på ryggsäcken var ordentligt åtdragna och krängde sedan på mig säcken, mitt inre kompass pekade norrut längs bergslagsleden.
Det tog lite längre tid denna gång att vandra/pulsa fram till sjön Göljans vindskydd, lite mer snö....men oj,oj,oj så mysigt och vackert på vissa ställen.
En plats för att slå upp tältet fann jag strax innan vindskyddet. Dock så tillbringade jag ett par timmar vid skyddet för att hugga ved och äta, njuta, följa solens gång som är ett skådespel i klart väder....och just där. Tittar man söderut mot sjön och går med blicken norrut, så målar solens sken upp något som påfallande påminner om en stor strut, också ett fascinerande skuggspel. Lite svårt att förklara och återge på bilder.
Vid halv-två tiden knallade jag iväg för att sätta upp tält och göra mig hemmastadd. Två yngre män dök upp medan jag höll på, de var ute på en dagstur och några fraser utbyttes. Eftermiddag och kväll flöt på bra och temperaturen höll sig kring -10 hela kvällen/natten/morgonen.
Jag känner mig nu helt bekväm i att vistas ute kring dessa temperaturer....
Morgonens vandring tillbaka till Ånnaboda bjöd på vissa ställen smått magiska upplevelser, knarrandet, tystnaden, ljuset, glittrandet, all snö....
En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.
Jag gillar att du konsekvent tar bussen.
Har körkort men ingen bil. Visserligen har jag nära/kära som jag kan fråga, men varför....tycker busstiderna är bra och smidigt.
Inled mig gärna i frestelse! Jag vill också vintertälta mera!
Tack, och visst är det skoj när man börjar vänja sig mer. Det tar nog ett tag till innan man blir riktigt van....
Härligt att du kom ut igen och vilket fint väder du fick. /H
Japp, och fler turer på G, får se vad jag hittar på....
Kilsbergen är en pärla/ Janne
Ja, faktiskt så finns det många fina ställen där. Och många man återvänder till....
Det ser verkligen härligt ut. Hur nära tältet vågade du elda? Jag har funderat på det och vet inte vilket säkerhetsavstånd man bör hålla med tanke på gnistor som kan bränna fula hål.
Det blev en härlig tur, gav mersmak. Elden gjorde jag cirka 5-7 meter från tältet, vilket gick bra. Men platsen var mycket gynnsam, med eldstaden cirka en halvmeter - till en meter "ner"; i förhållande till tältbotten. Hoppas du förstår vad jag menar.
Det där ser riktigt kallt ut. Tränar du för någon polarexpedition? ;)
Nej, för sjutton....ingen polarexpedition för mig. Det som förvånar mig lite är "hur snabbt" man vänjer sig med kyla - och hur anpassningsbar våra kroppar är. Nu har jag bara testat att vara ute kring -10, och vet ej hur det skulle vara i exempelvis -25 till 30. Då krävs det helt klart en annan utrustning än den jag har idag....
Förresten... med den rubriken trodde jag faktiskt att du hade träffat henne...
In your dreams kanske?
Nej ! Inte träffade jag Lucia (ljusbärerskan), skyddshelgonet från Syrakusa; intressant historia. Men visst hoppades jag, nästa gång kanske....