Ute i det oändligt svarta, sterila universum - i en upplyst gränd en höstnatt - där breder galaxen vintergatan sig ut. Dess storlek svårbegriplig med flera hundra miljarder stjärnor. I detta domän hänger det nio planeter varav en avviker. Denna lilla blågröna planet är vackrare, stoltare, märkligare än alla de andra....
En enorm stor stjärna som bara sprutar ut energi möjliggör för just detta klot att upprätthålla myriader av livsformer. En av dessa livsformer är du och jag - människan - stjärnstoft, atomer, miljarder år i ålder....
En livstid för denna organism är kort - ej för evigt - hennes/hans medvetande är ett oändligt nu....
Det är ett under att han/hon finns till - allt inom har alltid funnits - finns och kommer alltid finnas....här....någonstans....ingenstans....
Nyfiket blickar jag upp mot det mörkblåa gränslösa landet - stjärnorna är tända och månen lyser skarp som en slipad knivsegg. En ny dag kommer snart att randas....långt där bak....i mitt stilla sinne....i hemlighet....med blicken kvar....längtar jag hem....
