Lite trist med det milda vädret så här i slutet av November och början av December, hade räknat med lite snö och kyla. Men men..vintern kommer väl så småningom. Fick ännu en fin kväll och morgon i Kilsbergen häromdagen. Denna gång velade jag lite innan jag valde plats - till slut blev det Lövnäsbergets högsta punkt, där jag övernattat några gånger tidigare. Anlände på eftermiddagen i fint väder och slog upp tältet där jag brukar.

Jag gillar verkligen att beskåda soluppgångar och nedgångar. Det är något ceremoniellt över det hela. En ny dag randas och vaknar till liv. En pågående dag går till ända för vila. Kvällningen denna tur blev stämningsfull och fin men inte så vacker som soluppgången - som denna gång blev en riktig höjdare.

"Mörkret har lagt sig och blicken letar sig ner över Närkeslätten. Det lyser här och där annars är det svart. Staden Örebro ligger därborta och badar i vågor av ljus, mest orange. Från gårdarna lyser det i skiftande styrka och storlek. Ett fordon kommer åkandes. Det blinkar till därborta. Ett ensamt rött ljus bland allt det svarta. Ett levande landskap med levande människor.

Jag vänder mig om och blickar upp emot det oändligt svarta. Tusentals ögon i form av gnistrande stjärnor stirrar ner på vår jord. Inbillar mig att de vill säga mig något. Universum är överväldigande. Evighet. Stumhet. Stillhet. Tystnad. Det vilar en sorgsen tomhet över det hela som är tilltalande. En kall steril värld fylld av mystik som sätter min fantasi i rörelse. Tankarna vandrar iväg till sagovärldar bland kungar och drottningar - hjältar och riddare som slåss emot drakar och demoner. Gamla slott och spökskepp med dansande gastar. Trollkarlar och häxor som svingar sina stavar i luften, blandar sina trolldrycker i stora kittlar. Landet Narnia och Nangilima. Himmel och helvete. Döda själar. Levande själar. Kosmos är gåtfullt och jag låter allt sjunka in..."

Efter natten med någon minusgrad blev morgonen sval och skön. Frukost intogs medan solen värmde. Tjock dimma la sig så småningom över Närkeslätten - molnen hopade sig och började skymma solen. Vid tolvtiden gav jag mig av.

På bussen hem kände jag ett visst vemod men samtidigt glädje. De blå bergen är ju kvar där...tills vi ses igen...