Jag har ögnat genom mina dagboksanteckningar från 2001, i följande text och bilder sammanfattar jag upplevelser ibland folk i norra Laos.

Platsen var byn Muang Ngoy med dess 150 invånare vid floden Nam Ou, männen med deras hukande sittställning och kvinnornas pysslande, husen var byggda av bambu med jordtrampat golv. Maten lagades över öppen eld och bestod i huvudsak av ris, kyckling, nudlar, grönsaker och fisk. En motor sattes igång enbart emellan sex och tio på kvällarna så att invånarna fick ström, i en stor hydda samlades då främst barn för att titta på tv och film. Varje morgon väcktes jag tidigt av tupparnas karaktäristika läten.

Jag och fem andra västerländska resenärer tar där kontakt med en lärare som också guidade turister i området. Vi var intresserade av att besöka en Hmongby (bergsfolk) som bara tolv andra västerlänningar varit tidigare, om det stämde har jag ingen aning om. Efter lite planerande var vi iväg. Det tog oss en dags vandring att komma till denna avlägsna by. På stigen dit passerade vi några andra boplatser varav många barn kom skrikande "Saa-baa-dii-falang" vilket betyder "Hej på dig västerlänning". Vissa utav dessa barn var oerhört skygga, blev rädda och sprang gråtande till någon förälder.

Vid varje by var det uppsatt affischer där det utförligt var bilder och texter om faran med att röra föremål de inte kände igen. Delar/Splitter ifrån bomber och granater som fälldes över området (över två miljoner ton på landsbygden) under Vietnamkriget låg fortfarande kvar i och utanför byarna. Hörde dagligen explosioner ifrån team som var ute och desarmerade olika minor.

Efter sex timmars vandring igenom risfält och skogs/djungel kuperad terräng i en svag lutning uppför så kom vi fram till Hmongbyn, som hade ca: 50 invånare. Jag kastades direkt tillbaka till stenåldern. Det var omöjligt att försöka "passa in", utvecklingen tycktes ha stått stilla sedan eldens uppkomst. De andra boplatserna vi passerade hade skola, en viss struktur men inte här där grisar, getter, hundar, höns gick fria och avföring ifrån djuren låg utspritt överallt. Ingen motor för elektricitet. Folket var animister, deras klädsel var vanliga förutom de flesta kvinnor som bar traditionella färgglada dräkter, språket var ett inhemskt stamspråk, byn var mycket rudimentär. Vi blev välkomna att stanna en natt efter att vår guide Kon Keo ensam hade samtalat med byns shaman (hövding). Efter en stund fick paret ifrån Amerika som ingick i gruppen "nog", de kände sig alldeles för malplacerade och ville bara därifrån.

Framåt kvällen blev vi inbjudna till hövdingens hydda, det var vi västerlänningar och ett tiotal bybor som samsades på en mindre yta. Samtalen blev stela och alla kände vi oss vilsna i den dunkla hyddan där elden sprakade och några ljus var vid liv. Undrar hur dessa människor hade reagerat om de hade klivit in i en lägenhet i Sverige ? Kvinnorna lagade kvällsmaten och några hönor hämtades in, tömdes på blod och fjädrarna rycktes bort. Sedan åt vi ris, grönsaker, kokt höna som var segt, svårtuggat och ej smakade bra. Denna mat intogs med bara händer och till detta drack vi lao lao som är ett risbrännvin gjord på olika örter. Inget dukat bord med varsin tallrik och bestick här inte utan samtliga åt ifrån de olika skålarna som var placerade i mitten, vi sittandes runt om.

På natten fick vi ligga på en hård bambubädd med tjocka filtar över oss, natten blev lite kylig. Det blev dock ej så många timmars sömn då vi hörde höga våldsamma skrik ifrån en annan hydda och undrade då naturligtvis vad det var. Vår guide förklarade att en kvinna hade förlorat sitt nyfödda barn, hon var i djup sorg, skrik och trumslag hördes hela natten. Tidigt på morgonen lämnade vi byn efter en grisfläskfrukost.

Dessa dagar har verkligen etsat sig fast och visst finns det mycket jag klagar på....men skulle jag vilja byta ?