Bloggar > Snurtes blogg

Snurtes blogg

En förlängning av min hemsida/blogg 'Wayfaring In The Wild' som gör det möjligt att dela mina utflykter även på Utsidan.

Rago och Padjelanta - Del 4 av 4 Placerad på karta

Vi somnade till ett grått och ogästvänligt Tuottar i den tredje delen, med förhoppning om bättre väder kommande dagar.
Här kommer den fjärde och avslutande delen av berättelsen.


Rago Dag 7a Rago Dag 7b
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

24 augusti   ca 25 km
Gångtid ca 9,5 timmar, 8:40 - 18:15
Tuottarstugorna till Såmmarlappastugan

Den här morgonen är det inte minsta tvekan om att det är frost på tältduken. Termometern visar 0 grader och det har varit en kall natt. Vi sover ofta med sovsäckarna som ett täcke, men den här natten fick vi båda lov att dra igen dragkedjan. Minsta lilla glipa släppte annars in en isande kall luft. Temperaturen är ändå lätt att stå ut med när vi öppnar tältdörren och tittar ut. Solen skiner från en klarblå himmel och stugplatsen som igår kändes närmast fientlig i sin gråa och steniga miljö lyser nu upp i starkare färger och blir genast mycket mer inbjudande.

Our sixth camp spot for the hike, at Tuottar cabins. Taken the morning after. Vår tältplats vid Tuottarstugorna.

Not a bad place for a toilette. Ett rum med utsikt?

Frukosten äter vi inne i stugan och vi får trevligt sällskap av det tyska paret igen. De planerar att gå till Såmmarlappastugan idag medan vi inte riktigt har bestämt oss än. Vårt sista vägval väntar framme vid Tarraluoppalstugorna och det blir antingen att fortsätta på leden eller att vika av till den sparsamt rösade Präststigen. En gammal färdväg som bland annat präster gick för att ta sig till Alkavare kapell i Sarek. Ett kapell som används än idag med gudstjänst en gång varje sommar. Linné gick också här och ska jag vara helt korrekt är det snarare Linnés väg vi skulle gå i så fall eftersom han gick till just Tarraluoppal. Färdvägen går öster om Padjelantaleden uppe på kalfjället med fördelen att det bara blir skog de sista 3 kilometerna. Dagens väder får avgöra.
Vi säger på återseende till våra tyska vänner och fortsätter söderut på vår vandring runt klockan 8:30. Vi passerar snart en väldigt fin tältplats på en liten hylla ovanför en sjö på höger sida. Med morgonens sol även under gårdagen hade vi gärna tältat där och blivit rejält avundsjuka på dem som redan tagit platsen. Området lyser verkligen upp idag och vi får ta del av dess fulla skönhet. Leden är enkel att vandra vilket gör att vårt fokus nästan helt läggs på att njuta av omgivningen. Till höger avlöser sjöarna varandra med delar av Gierrgevárres massiv som reser sig bakom. Till vänster stoltserar Sareks mer dramatiska toppar.

The moon appearing over Jungatjåhkkå. Månen visar sig ovanför Jungatjåhkkå.

Panorama mot Sarek med Sarvestjåhkkå, Tjåggnåristjåhkkå och Vássjábákte från vänster till höger.

När vi kommer allt längre söderut börjar vi möta folk som går i t-shirt och så småningom till och med shorts. Med tanke på att vi fortfarande har jacka och byxor på oss måste det vara en stor temperaturskillnad mellan Tarradalen och där vi kommer ifrån. Nere vid stugorna märker vi själva ganska snart varför de hade mycket mindre kläder på sig - temperaturen ligger runt 15 grader här. Det är helt tyst och vi ser inga människor i rörelse, inte ens någon stugvärd. Vi skriver in oss i färdboken och för min del lånar jag så klart ännu ett dass. Börjar nu tappa räkningen på antalet besök jag gjort på ledens utedass. Den troliga orsaken till mitt magbesvär kom jag underfund med på slutet av gårdagen. I ett snilledrag tyckte jag det skulle vara bra att öka på fibermängden i min kost som annars saknat det lite grann. Mitt val föll på chia- och linfrön. Bägge har en rekommendation på max intag per dag. I den förstas fall handlar det om ett högt kaloriinnehåll och risk för viktökning, knappast ett problem vid fjällvandring och en anledning till att jag valde just dem, medan den andra är giftig i för stor mängd (kroppen kan bilda vätecyanid). Jag var därför väldigt noga med att inte ha för mycket i min frukostblandning. Vad jag däremot inte hade koll på var linfröets andra lite mindre kända egenskap - en närmast laxerande effekt. Speciellt för någon som går från nästan noll till daglig maxkonsumtion...
Tur att vi valde att avsluta med Padjelantaleden och att det inte var någon dålig mat jag hade fått i mig. Får bli bättre förundersökning på matfronten nästa gång jag experimenterar med något nytt.

View over Tarraluoppal cabins and the start of the Tarra Valley. Solen skiner på Tarraluoppalstugorna och starten av Tarradalen.

Vi tar också en kort rast nedanför stugorna för att få i oss lite ny energi samt besluta om vår fortsatta färdväg. Det blir i huvudsak vädret som bestämmer åt oss (och kanske viss bekvämlighet). Två saker är det som avgör; den mycket lägre temperaturen vi upplevt 200 - 300 höjdmeter högre upp och det faktum att molnen fortfarande gömmer topparna åt sydost. Även om vi mer än gärna skulle fortsätta på kalfjället vill vi inte riskera att hamna mitt i molntäcket med dålig sikt och kylig luft. Av de anledningarna fortsätter vi därför mot Såmmarlappastugan. Framför oss väntar ungefär två dagars skogsvandring, något vi egentligen inte är särskilt förtjusta i, men nu försöker vi övertala oss själva med att vi behöver lite variation. En del tveksamma tankar flyter runt i huvudet. Kommer vi ångra oss när den här dagen är slut?
Efter några kilometer får vi se nästa lite märkliga beteende från en ren. Bara ett tiotal meter bredvid leden har den ställt sig i perfekt fotopose och rör knappt en muskel. Med jämna mellanrum rör den lite långsamt på huvudet och ser ut att vara fullständigt ointresserad av vår närvaro. Vi börjar fundera på om det är en attrapp som någon same stället ut för oss turister. När det tyska paret senare kommer ikapp oss vid en rast får vi höra att den stod kvar i samma pose när de passerade. Fascinerande djur.

How nice of him to pose for us. Mekanisk eller äkta? Ett bra foto tycker jag att det blev i alla fall.

Skogen tar sedan oundvikligen sin början. Med avsaknad av vind blir det snart ganska varmt och vi svalkar därför av oss när vi kommer fram till en bäck. Fjällskogen, som har en något ljusare grön nyans på kartan, är enligt min mening en mycket trevligare miljö att gå i jämfört med barrskog. Fjällbjörk som växer glesare tillåter oftare god sikt över omgivningarna. Höstens antågande börjar märkas av på den gulnande växtligheten. Det ska nog gå bra ändå det här.
Sträckan blir tillslut att kännas väldigt lång, åtminstone för min del. Det är i runda slängar 10 kilometer från det att man lämnar kalfjället tills man kommer fram till stugplatsen, men den här dagen känns det mycket längre av någon anledning. Tillslut får vi syn på en skylt som pekar mot Holmboms badkar. Om jag minns rätt är det en källa med en liten undervattensgrotta och den innebär också att vi är nära fjällstugan. Vi bestämmer oss för att göra en avstickare som undantag, men kommer bara 20 meter på stigen innan vi snabbt ändrar oss. Den går rakt över en myr som är rejält blöt idag. Ingen av oss är sugna nog på att offra torra fötter bara för att få se en "vanlig" källa. Istället fortsätter vi på leden och håller ögonen öppna efter en kåta som ska finnas på höger sida. Innan nuvarande stugplats anlades så var det den som var "Såmmarlappastugan". Skogen måste dock ha växt till sig rejält sedan den tiden för vi går rakt förbi utan att hitta någonting.
Vid stugan möts vi av stugvärden och ett glas saft. Ett klassiskt och väldigt trevligt mottagande i svenska fjällen och faktiskt första gången för vår del. Sittande på farstutrappan samtalar vi en stund och får tips om både tältplatser och kommande sträckor. Mellan Tarrekaise- och Njunjesstugan är det tydligen tuffare terräng som tar en del tid att ta sig igenom. Jag frågar också om de sett några hjortron på andra sidan älven - det finns nämligen en båt att nyttja här för att ta sig över dit. Tyvärr blir svaret negativt, men hon nämner att stugvärden som var i Njunjesstugan när de passerade hade hittat mer hjortron än någonsin i fjällen. Vanessas ögon lyser upp och jag inser att morgondagens plan redan är bestämd.
Platsen som stugan ligger på är verkligen väl vald. Skogen är öppen här, Darrhaädno rinner förbi precis utanför, och runt omkring reser sig flera höga toppar. Ett riktigt litet paradis (så länge myggen håller sig borta vill säga). Medan vi sitter där ansluter några från ett äldre sällskap i samtalet och en helikopter anländer med ett par jägare och deras hund. Säsongen för ripjakt börjar imorgon får vi veta.

Såmmarlappa cabin Såmmarlappastugan

Just outside the cabin you find the river Darrhaädno. On the other side Vuoksák and Gárddevárre.Den här härliga utsikten hittar du precis utanför stugan.

Vi tackar för saft och pratstund innan vi tar till fots igen. Kort efter stugan passerar man en liten bro. Direkt efter den hittar vi en bra tältplats på vänster sida och bestämmer oss för att stanna där. Vid stugan märkte vi inte av särskilt mycket mygg, men här är de betydligt fler. Tur då att det finns en eldstad iordninggjord på platsen. Vi plockar ihop döda kvistar och ris i området och Vanessa sätter igång med att starta en eld. Flera av de vi mött längs leden har rapporterat om kraftigt regn tidigare, något som vi klarat oss ifrån. Här märks det på att vi endast hittar mer eller mindre fuktiga kvistar. Vanessa får kämpa lite innan det blir fart på elden på grund av det. Fördelen är att det blir extra rök som jagar bort myggen.
Trots avsaknad av vyer blir det ändå en ganska trevlig avslutning på dagen med vår lilla eld inne i skogen.


Lovely waterfall right next to the trail. Might be Buokkekjågåsj. Fint litet vattenfall precis bredvid leden. Osäker på om det är Buokkekjågåsj eller någon av de andra jokkarna i närheten som saknar namn.

Duck-boards over the wet parts in the valley. Stájggá in the background. Spången hjälper oss över de blöta områdena. Stájggá långt bort i bakgrunden.

The lush forest in Tarra Valley. Autumn is knocking on the door. Höstens antågande anas på den gulnande växtligheten i björkskogen.

Vanessa making a fire at our seventh camp spot. Vanessa kämpar på med elden vid vår fuktiga tältplats i skogen.


Rago Dag 8 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

25 augusti   ca 23 km
Gångtid ca 8 timmar, 8:00 - 16:15
Såmmarlappastugan till Njunjesstugan

Under natten regnar det varje gång jag vaknar till. För första gången på den här vandringen så regnar det också fortfarande när det börjar bli dags att krypa ut ur tältet. Vår tur håller ändå i sig med bara några minuters väntan innan det har minskat till ett väldigt lätt duggregn. Snart försvinner även det. Tältet är det dock värre med - yttertältet är helt dyngsurt både på ut- och insida. Vi torkar av det värsta och packar sen ihop ytter- och innertält var för sig. Mitt i våra morgonrutiner passerar det äldre sällskapet vi samtalade med under gårdagen och de vinkar glatt till hälsning. (Hädanefter kallade Pensionärsexpressen. Notera dock att jag inte har en aning om ifall de verkligen är pensionärer. Det syftar mer till deras fart och något högre ålder än vår.)
Det märks tydligt på leden att det regnat rejält under natten. Mycket blötare och lerigare än tidigare. Nästan så att man vill ha regnjackan på sig när vegetationen blir tätare. Leden är annars fortsatt lättvandrad överlag. Vi blir positivt överraskade av hur lång tid det tar innan vi kommer ikapp Pensionärsexpressen. De hade hoppats hitta vatten snart, men har nu stannat mitt i skogen ändå. 5-10 minuter senare kommer vi fram till en bäck och jag sänder en omtanke till dem i mitt huvud.
Under flera kilometer vakar Måskásjgájsse majestätiskt över oss på vänster sida. Vädret växlar mycket fram och tillbaka hela dagen med någon kort regnskur och enstaka solglimtar. Vid en av de senare stunderna passar vi på att spänna ut yttertältet för lite torkning medan vi tar rast. En rast som blir kortvarig då nya moln snabbt drar in igen.

Continuing along the Tarra Valley. Vi fortsätter i en något fuktigare Tarradal.

Framme vid, vad som kanske kan kallas Bádurjåhkå, är det lätt att förstå var man befinner sig på kartan. En jokk som stundtals innehåller mycket vatten och delar upp sig i så många förgreningar lämnar tydliga spår i landskapet. Ett brett stenfält berättar om väldigt högt vattenflöde och flera ändringar av detsamma tidigare i historien. Antingen är vattnet lägre eller rinner andra vägar numera eller så har de höga och smala stenrösena som finns här byggts upp nyligen. Om broar kan rasa av vattenmassorna lär inte de stå kvar särskilt länge.
Kort därefter anländer vi till punkten där Nordkalottleden ansluter. 2 kilometer in längs den leden, på andra sidan älven, finns Svenska Turistföreningens äldsta stuga: Tarraälvshyddan. Den lockar tillräckligt mycket för att vi ska ge oss på en så pass lång avstickare för vår del. Vi gömmer ryggsäckarna bredvid leden och packar regnjackor och nötter i en dagturssäck. Tecken på att det är en led som vandras mindre och därför inte har prioriterats i underhållsarbetet visar sig snart. De har visserligen precis byggt en ny minibro över en bäck och röjt bort buskar och träd som börjat växa in över leden, men de skulle behöva byta ut och eventuellt lägga mer träspång. Nattens regn har gjort att det är väldigt blött och den nersjunkna spången är helt under vatten på flera ställen. Flera dagars ledvandring har tydligen gjort oss bekväma eftersom vi nu klagar över att spång saknas eller är utsliten. I en liten nedförsbacke med lerig sådan är det mycket nära en vurpa i klassisk slapstick-humor. För övrigt det enda underlag som mina skor inte riktigt klarar av - om nu någon sko gör det.
Stugan ligger mysigt gömd i skogen nära älven. Utanför står en ny informationsskylt uppsatt som talar om att den byggdes redan 1889 och därmed är STF:s äldsta bevarade stuga. Med tanke på det är den i förvånansvärt bra skick, och det är fortfarande fullt möjligt att övernatta i den. Stugan byggdes för att turister skulle ha någonstans att övernatta på sin väg till Sulidälbmá. Det berg man trodde var Sveriges högsta i slutet av 1800-talet. Vi andas in historiens vingslag en stund innan vi noterar vår närvaro i färdvägsboken och vänder åter igen.

Tarra river cabin Tarraälvshyddan har fått lite ny färg på senare tid.

Not a bad view from the Tarra river cabin. Darregájsse massif watching over the valley on the other side. Vacker utsikt över Darregájssemassivet på andra sidan älven.

Tillbaka på Padjelantaleden talar en skylt om att det är 4 kilometer kvar till Tarrekaisestugan. Den dyker upp bland träden tidigare än väntat och en snabb mätning på kartan bekräftar den känslan. Avståndet ser ut att snarare vara runt 3 kilometer. Platsen ger tyvärr inte samma trevliga intryck som Såmmarlappastugan gjorde. Skogen upplever vi som mer instängd och det är längre ner till vattnet i Darrhaädno, eller mer korrekt Darrávrre i det här fallet. Pensionärsexpressen visar återigen varför jag fastnade för det smeknamnet. De har passerat oss under vår lilla utflykt och sitter redan inne i stugan och äter sin lunch.

Tarrekaise cabin Tarrekaisestugan

Det blir ett kort stopp vid stugan. Innan vi fortsätter tvättar jag mina fötter och strumpor som behöver en uppfräschning efter den stundtals blöta och leriga terrängen. På mindre än 100 meter växer sedan sträckan till Njunjesstugan från 6 till 8 kilometer. Man kan lugnt påstå att det finns lite att jobba på gällande skyltningen (tre skyltar, alla med olika avstånd). Det här plus stugvärden i Såmmarlappastugans varning om svårigheter gör att vi förbereder oss mentalt för en tuff sträcka. Kanske just därför tycker vi inte att det stämmer med verkligheten. Visst passerar vi steniga områden, men det är inte värre än något annat vi stött på under vandringen. Kommer man däremot från andra hållet med en enkel start kan jag förstå om man tycker det är jobbigt.
Trots sin, i dessa trakter, beskedliga höjd över havet visar sig Njunjesstugan ligga väldigt öppet bland klipphällar. Medan jag går in i stugan för att skriva i färdboken passar Vanessa på att lägga sig och vila lite i solskenet som har hittat fram igen. Ingemar är något reserverad i sitt första mottagande när han kommer ut från sitt rum i stugan. (Jag hoppas jag minns rätt namn på stugvärden, det är inte min starka sida.) Vi byter några korta ord innan han avviker för att hjälpa en annan gäst. När jag fyllt i boken går jag ut och sätter mig på trappan för att vila mina fötter. Ingemar kommer också ut på trappan kort därefter och jag passar på att fråga om hjortron och tältplatser längs leden. Han visar nu upp en mycket gladare och mer pratsam sida.
- Hjorton har jag tyvärr inte sett mycket av och tältplatser är det lite dåligt med närmast efter stugan, men ni är välkomna att tälta i björkdungen på andra sidan älven, säger han.
En jägare ansluter också till vårt samtal.
- Har ni sett några ripor? undrar han.
Han berättar att han inte haft någon tur den här första dagen. För hans del har jag tyvärr bara dåliga nyheter att förmedla.
- De senaste riporna vi såg var innan vi anslöt till Padjelantaleden, 7 mil norrut.
Jag önskar honom lycka till och tackar sedan för mig och går bort till Vanessa för att berätta vad jag fått reda på. Dungen på andra sidan ser trevlig ut så det blir ett enkelt beslut att stanna här för dagen.
Ett häftigt ljusfenomen uppstår plötsligt när en bred regnbåge placerar sig mellan oss och Njunjesvárres nästan lodräta brant. Regnbågen syns bara där solen lyser på berget vilket gör att den smälter in i miljön. Det ser ut som om det egentligen är berget som är färgat på ett mycket märkligt sätt.

Rainbow only on the side of Njunjesvárre. En bild kan aldrig ge en sådan här upplevelse rättvisa. Bilden kanske kan hjälpa fantasin på traven lite grann i alla fall. Foto: Vanessa

Med tältet uppställt inleder vi vår efterlängtade hjortronjakt. Från björkdungen går vi uppströms ovanför älven i ett myrområde som kryllar av hjortronblad, men tyvärr inte några bär. Vi letar i kanske 30 minuter och Vanessa är den enda som hittar några i form av två mer eller mindre övermogna bär - inget vidare bra resultat. Vi får glädjas åt blåbär och det fina vädret som anlänt lagom till kvällen istället.
Tillbaka vid tältet kommer Ingemar förbi och hälsar på. Han undrar om tältplatsen fallit oss i smaken och vi bekräftar att den är till belåtenhet. Det blir också lite samtal kring vandringsutrustning innan han ursäktar sig och går tillbaka ner till stugan. Medan vi funderar på att ta tag i de sista kvällsbestyren kommer två unga killar upp till dungen och sätter upp sitt tält. De är ute på en kombinerad vandrings- och fisketur. På plats finns ett antal torklinor redan uppsatta och de börjar genast hänga upp sina kläder. En av dem berättar att de hade haft kläderna hängandes ute när regnet föll under natten. Det ser ut att vara flera vanliga bomulls t-shirts så det förvånar mig inte att allt fortfarande är blött. De verkar ändå vara vid gott mod. Jag önskar även dessa "jägare" lycka till och drar mig tillbaka för att krypa till kojs.


Inside the Tarra river cabin. Insidan av Tarraälvshyddan. Två personer kanske kan klämma ihop sig på den lilla britsen.

Njunjesstugan with Njunjesvárre rising above. Njunjesstugan med Njunjesvárre som reser sig bakom.

This is what it should look like, right? Our eigth and last camp spot for the hike near the Njunjes cabin. Mästerligt första försök att få upp tältet i den mysiga björkdungen, eller hur?

Ser ut att vara ett mäktigt vattenfall i ravinen som Áhkalmgårttje skapat på andra sidan.


Rago Dag 9 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

26 augusti   ca 12 km
Gångtid ca 4 timmar plus båttransport, 7:45 - 12:30
Njunjesstugan till Kvikkjokk

Vi bestämde innan vi somnade igår att vi skulle ta det lugnt idag. Båten till Kvikkjokk går inte förrän klockan 13.00 och det ska vara en lätt sträcka att gå. Det spricker egentligen redan när vi vaknar. Tidig läggdags leder till tidig morgon. Midnatt för vandrare är väl vid 21.00 eller hur? Med en temperatur kring 7-8 grader är det en härligt frisk och vacker morgonsol som möter oss utanför tältet. Redan klockan 7 har vi packat ihop allting och börjat gå ner mot stugan för att förhoppningsvis kunna säga adjö till Ingemar. Han visar sig vara mitt i tandborstningen, men stannar ändå och pratar med oss en bra stund. Han tipsar om flera sevärdheter längs leden. Vi tackar så mycket för den trevliga vistelsen och startar sedan vår sista vandringsdag klockan 7.45.
Trots den tidiga timmen såg vi flera sällskap gå iväg före oss. Vi går också ikapp eller möter andra som går ikapp oss i mycket större utsträckning än någon annan dag. Det märks att transporten från Kvikkjokk i huvudsak är koncentrerad till helgen så här sent på säsongen (på vardagarna går det endast en buss för de morgonpigga vid 5.20).
Cirka 2 kilometer från Njunjesstugan öppnar sig skogen för hemmanet Njunjes. Platsen var bebodd fram till 1950-talet innan den, enligt historien, övergavs för gott. Nu kan vi se tydliga spår att den åter är i bruk och att någon håller på att fräscha upp byggnaderna. Lite avundsjuk blir man allt på de som bor så här vackert även om det är avlägset.

Work is being done on an old barn at Njunjes homestead. Arbete pågår vid hemmanet.

Not a bad place to live. Njunjes homestead with Gasskájvvo in the background. Njunjes hemman, sämre ställen att bo på kan man helt klart hitta. Gasskájvvo i bakgrunden.

Efter hemmanet övergår leden stundtals till något som kan kallas för en fyrhjulingsväg och blir följaktligen mycket lätt att vandra. Vid en bro kommer vi ikapp Pensionärsexpressen som startade ungefär när vi kom ner till stugan för att tacka Ingemar. De har satt sig på bron med benen dinglande över vattnet. Jag håller med om förträffligheten i den aktiviteten och gör de sällskap i väntan på att Vanessa ska komma ikapp. (Haha, för en gångs skull är det inte jag som hamnat på efterkälken!) Öppningen i skogen som jokken medför låter solens strålar skina på oss. Vanessa ansluter snart och vi stannar kvar en stund när de andra väljer att fortsätta mot Kvikkjokk.
Ett tips som Ingemar gav oss på morgonen var att gå ner till Darrhaädno när vi hör ett tydligt brus från en fors. Sagt och gjort smyger vi oss nu fram genom buskaget mot det dånande ljudet av stora vattenmassor. Forsen som möter oss på andra sidan träden är verkligen imponerande. Vi klättrar fram på enorma stenar nära vattnet med hjärtat i halsgropen. Ett felsteg här och det blir ett ofrivilligt hopp från 5:ans trampolin ner i en kokande kittel med iskallt vatten.
När vi kommer ut på leden igen möter vi ett yngre par som precis står och funderar på om det är värt att gå ner för att titta på forsen. Vi kan inte annat än rekommendera det, speciellt med tanke på att den bara ligger några få meter från leden.

Impressive Darrhaädno rapids. Darrhaädno forsar fram i blågröna färger.

Det fortsätter sedan mer eller mindre instängt i skogen med tillfälliga öppningar där vi åter kan se topparna i och kring Tarradalen. Återigen kommer vi ikapp Pensionärsexpressen vid en bro de stannat att rasta vid. Jag passar på att dricka lite vatten i jokken och även skölja min svettiga tröja. Värmen har stigit ju närmare Kvikkjokk vi kommit. När jag tar på mig ryggsäcken igen tycker jag mig höra ett konstigt ljud, alldeles som om något föll från säcken och landade på bron. Jag tittar mig omkring, men kan inte se något ligga på varken bron eller marken. Kan inte komma på att jag saknar något heller så vi vinkar adjö till Pensionärsexpressen än en gång och fortsätter. 15 minuter och 1 kilometer senare slår blixten ner. Var är mina solglasögon?! Jag inser direkt att det måste vara dem jag hörde slå i marken när jag tog på mig ryggsäcken. Vanessa får således chansen till lite skön vila i solen på älvens strandkant medan jag får arbeta vidare genom att småjogga tillbaka mot bron. Den andra personen jag möter ger mig som tur är ett positivt svar. Han har hittat glasögonen och varit snäll nog att ta dem med sig. Jag tackar honom enormt mycket för att han besparat mig en hel del tid på letande.

Passing a German speaking fellow on his third or fourth week in the Scandinavian mountains. Gasskájvvo in the background. Vi passerar en tysktalande herre som är ute på sin tredje av planerade fyra veckor i fjällen. Gasskájvvo i bakgrunden.

Tillbaka med Vanessa igen ser hon ut att njuta alldeles för mycket av sin rast. Det får minsann räcka, dags för henne att jobba lite också! Vi inleder så det sista rycket mot Bobäcken där båten hämtar upp vandrare för transport till Kvikkjokk. Landskapet öppnar sig snart för Vállegårssås framfart. Bron som tar alla vandrare över jokken visar sig vara en rejäl konstruktion, klart överdimensionerad för nuvarande vattenmängd. Andra tider på året är läget garanterat ett annat - bland de blottade stenarna ligger många rester av döda träd som slitits med av vattenmassorna. Vi passerar därefter en sidofåra till jokken där en ny stor bro håller på att byggas. Just nu är det nästan inget vatten alls här, men vi kan se resterna av den tidigare bron bland stora trädstammar längre nedströms. En tillfällig bro är utplacerad som vi får nyttja den här gången.

Vállegårsså Vállegårsså

11:30 är vi framme vid Bobäcken och där sitter redan ett tiotal personer och väntar på båten. En av de ringer upp Björn Sarstad som brukar köra båten och jag berättar därför att det är många till på väg. Vi får besked att de kommer på en gång och sedan kör en vända till enligt ordinarie tidtabell. Det blir alltså ingen lång väntan på båten. Pensionärsexpressen visar åter prov på sin styrka när de anländer inte långt efter oss. Båten anländer och körs istället av Helena(?), minnet sviker mig på namnet. Det blir en avkopplande resa i strålande väder med trevligt småprat.
På fjällstationen märks det också tydligt att bussanslutningen till tåget går en bättre tid på helgen. Trots att vi är utanför den absoluta högsäsongen är det mer folk nu än när vi var här 2014 och 2015. I den som vanligt varma receptionen är det sällan en fåtölj ledig (runt 25-30 grader som värst). När vi äter middag på kvällen blir det fullsatt nästan omgående.


Epilog:

På hemresedagens morgon kunde vi se snötäckta fjälltoppar i fjärran. Något som också förekommit tidigare i augusti, men som vi alltså slapp under vår tid på fjället. Jag upplever det gärna på avstånd istället för att vara mitt i det. Resan hem flöt på utan större problem den här gången. Bussen från Kvikkjokk blev visserligen fylld till bredden och vi blev sittandes på golvet vid den bakre dörren tills en extrainsatt buss kunde möta upp oss. Väntetiden vid byte till tåg i Murjek var längre än tidigare så vi har nog sett allt som går att se i den lilla "byn" nu. Det är riktigt trist med alla förfallna hus som bara övergetts - det lägger en känsla av vemod över platsen. Samtidigt förstår jag att det måste vara svårt att livnära sig här som dagens samhälle ser ut.

Själva vandringen då? Jag är mycket nöjd med den! Löst planerad med bara den första dagen riktigt bestämd och två olika slutmål där Ritsem var det mest troliga. Vi hade med oss kartor för hela Padjelanta och Sarek plus delar av Nordkalottleden och Abisko/Kebnekaise. För min del fungerade det här konceptet väldigt bra. Annars kan det lätt bli onödigt stort fokus på att nå målet och då är det också lätt att börja leta genvägar och öka tempot oavsett om man egentligen vill eller inte. Nu hade vi istället maximala tio dagar till vårt förfogande och anpassade turen efter det beroende på vart vi hamnade.
Vi hade återigen tur med vädret och behövde bara bära regnkläderna för deras huvudsakliga syfte ett fåtal gånger. När jag tänker efter så hade vi shorts på oss längre tid än det. En höjdpunkt, som också var en av anledningarna till startplatsen, var sjön Litlverivatnet och Litlverivassforsen. Mina största favoriter från vandringen är annars området ovanför Vielggisbákte och sträckan mellan Tuottarstugorna och Tarraluoppalstugorna. Vägen till Tuottarstugorna är en potentiell kandidat också, men vi hade ju tyvärr dåligt väder den dagen. Överlag bjöd Padjelantaleden på enklare och mindre stenig terräng jämfört med norra delen av Kungsleden. Antalet höjdmeter upplevde vi som något mer beskedliga också. Det fick vi istället känna på de fyra första dagarna när vi gick utanför led.
Sammanlagt blev det en vandring med väldigt stor variation. Kargt och stenigt, gröna böljande kullar, stora sjöar, vilda forsar och lummig fjällskog. Det sistnämnda som till största del förekom på slutet var en mycket trevligare bekantskap än skogen norr om Kvikkjokk. Mer öppen och mer lättvandrad med höga fjälltoppar på nära håll.

Avslutar med lite statistik för oss som tycker om det:

  • Totalt gick vi ca 185 kilometer fördelat på 9 dagar. 68 kilometer utanför led med 19,5 kilometer per dag i snitt och 117 kilometer på led med 26 kilometer per dag i snitt. Första och sista dagen är då räknade som halvdagar.
  • Vi åt goda blåbär varje dag, hallon 1 dag och hjortron på 5 av dagarna (räknar inte de få övermogna vi hittade näst sista dagen). Det provades också odonbär och hönsbär av ren nyfikenhet, knappast för deras "fantastiska" smak.
  • Missöden uppgick till 0 i antalet på den här vandringen, i kontrast till förra året. Spännet som gick sönder under transport räknar jag inte eftersom det var utom vår kontroll och skedde på vägen till vandringen.
  • Däremot ramlade Vanessa totalt 5 gånger. Alla vurpor utan någon allvarlig konsekvens som tur var. Om det berodde på hennes skor eller något annat låter jag vara osagt.
  • Vi hade egentligen bara 1 dag med dåligt väder och det var framförallt molnigt och kallt då - det regn som föll förekom mest på nätterna.
  • Våra packningar vet jag inte exakt, men vi startade båda med någonstans kring 15 kg inklusive allt utom det vi hade på kroppen. Om du vill veta vilken utrustning jag bär med mig har jag lagt upp en lista här. Den innehåller inga siffror på mat och bränsle som däremot är inkluderat i den total vikten här. Jag försöker hålla den någorlunda uppdaterad som en allmän lista. På enskilda turer kan det så klart skilja något vad jag tar med beroende på längd, område och förväntad väderlek.

Postat 2017-02-26 15:37 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Rago och Padjelanta - Del 3 av 4 Placerad på karta

I den andra delen av berättelsen, efter en utmattande avslutning på en fantastisk dag, fann vi oss som tillfälliga innevånare i Sáluhávrre sameviste. Här kommer den tredje delen.


Rago Dag 5a
Rago Dag 5b Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

22 augusti   ca 28 km
Gångtid ca 10,5 timmar, 8:20-19:00
Sáluhávrre till Arasluoktastugorna

Natten har varit något kylig och när vi vaknar gnistrar tältduken vackert i solskenet. Den fina morgonen med klarblå himmel och starkt lysande sol gör att eventuell frost på tältet hinner smälta innan vi kryper ut. Vi spenderar en del tid med att torka av tältet som blivit väldigt fuktigt under natten innan vi ger oss iväg framåt 7:30. Som tack för gästfriheten är vi extra noga med att inte lämna några spår efter vår närvaro.
Till en början hittar vi inte stigen som vi är säkra på måste vara tydligare här. Vi irrar runt ett tag innan jag tillslut får syn på en markering som sticker upp i det annars platta landskapet och mycket riktigt hittar vi stigen där. Den är sedan enkel att följa fram till broarna över Vuojatädno.
Under de senaste fyra dagarna har vi inte sett en enda människa på fjället, men så fort vi närmar oss Padjelantaleden får vi syn på de första - ett par som tältat nära broarna och ser ut att vara mitt i morgonbestyren. Vi håller oss på avstånd, men vinkar glatt som hälsning.
Vårt första stora beslut om vägval gjorde vi redan dag två i Rago. Igår kväll tog vi det andra. Med sex dagar kvar till förfogande var det ena alternativet att gå norrut i terrängen med Ritsem som mål, men även om det närmsta området är intressant känns det något för litet för vår del med tanke på antalet dagar. Skulle vi fortsätta längre norrut på Nordkalottleden blir det troligtvis mer stenig och karg terräng igen när den går tillbaka mot Norge. Istället väljer vi därför att gå mot den mittersta bron med Padjelantaleden söderut och Kvikkjokk som mål. Det lockar faktiskt lite att gå på led som omväxling och därmed slippa behovet att leta efter bästa vägen genom terrängen. Kanske var det också det tunga slutet på gårdagen som avgjorde vårt val.

Following the trail from Sáluhávrre towards the Padjelanta trail. Vanessa letar sig fram på stigen från Sáluhávrre till Padjelantaleden.

Vid den här tidpunkten fyller den mittersta bron knappt någon funktion - strömfåran är helt torrlagd. Vi stannar och dricker lite vatten vid rastplatsen mellan broarna. Himlen är i stort sett molnfri och solen gassar obarmhärtigt. Vi spekulerar i om det kan vara ett liknande högtryck som vi hade förra året i Sarek som nu lagt sig över fjällen igen. Det vore ju onekligen trevligt med sådana här dagar hela vägen till Kvikkjokk. En timme senare blir vi tvungna att stanna vid en bäck för välbehövlig svalka genom att skölja både tröjor och hattar i det kalla vattnet. Den lilla nackdelen tar jag gärna jämfört med kyligare väder.
Vägen fram till att vi är jämsides med Gievgessuoloj tar uppskattningsvis ungefär hälften av tiden längs leden som den gjorde i terrängen på andra sidan under gårdagen. Jag förvånas över mängden vandrare som vi möter på leden. Den absoluta högsäsongen har passerat och stugorna kommer snart att stänga. Därför hade jag inte väntat mig att möta så här många. Kan det bero på att vi går från norr till söder och den motsatta riktningen är mer populär? Eller har vi helt enkelt blivit folkskygga efter fyra dagar i ensamhet?
I sluttningen ovanför Vásstenjávrre sameviste får vi dagens första höjdpunkt med milsvid utsikt över Vásstenjávrre. Ett sådant tillfälle bjuder verkligen in till rast så när leden passerar en liten bäck sätter vi oss ner en stund och svalkar våra fötter - det är helt vindstilla och ingen mygg. Några moln har letat sig fram, men solen skiner fortfarande och skänker oss en härlig värme nu när vi kommit lite högre upp.

Leden är mycket lättvandrad hela vägen fram till Låddejåkkåstugan med relativt beskedliga backar och lite sten. Nere i den här dalen är det intressant nog lite svalare än uppe på fjället. Kanske är det den vattenrika Låddejåhkå som kyler ner platsen eller så är det helt enkelt bara några moln som råkar passera precis då. Jag stannar och pratar med stugvärden som håller på med det mindre roliga arbetet att bränna skräp. Hon beklagar sig över att många slänger väldigt mycket plast i fjällen som istället borde återvinnas hemma. Mina egna planer på att slänga skräp här får mig genast att skämmas lite grann och komma på bättre tankar - det mesta är trots allt plast i form av olika förpackningar och väger inte mycket. Vi pratar annars lite allmänt om fjällvandring. Jag frågar också om beläggningen på stugan och får statistik som visar ett möjligt mönster i väderförhållandena det här året jämfört med det förra. I år har hon fått ihop 200 gästnätter med bara ett par veckor kvar av säsongen, medan förra året genererade hela 600. Som en del av er kanske minns var det väldigt sen snösmältning 2015 i fjällen och många rapporterade dåliga förhållanden långt in i juli. Det verkar alltså har varit lite bättre förutsättningar i år med fler tältnätter som följd. Innan vi går vidare passar Vanessa på att köpa lite gott nybakt bröd från stugvärden.

Låddejåkkå cabin Låddejåkkåstugan

Där bron låter oss passera har Låddejåhkå under årtusenden gröpt ur en häftig ravin. Jokken har med hjälp av tid och en liten sten skapat håligheter i olika avsatser. Vid ett ställe blir det nästan som en omvänd fontän när vattnet skvätter i omgångar från den ena håligheten till den andra.
När vi tittar upp mot sluttningen vi ska tackla får vi se ett djur springa fram och tillbaka i hög fart. Önsketänkandet vill få det till en järv på rörelsemönstret, men det måste ändå ha varit en ren (den var alldeles för stor för att vara en järv). Deras, med min ringa erfarenhet, lite konstiga beteende ser alltså ut att fortsätta även här. De brukar mer trippa fram över fjällhedarna, inte springa i full galopp. Den är helt ensam och ser inte ut att vara jagad av något. En kvinna som vi pratade lite med nere vid stugan nämnde också att hon sett ett liknande beteende, mycket märkligt. Längre upp i sluttningen får vi dessutom en klar indikation på vad de tycker om oss vandrare egentligen. Vi stannar som vanligt för att inte störa när en ren närmar sig och samtidigt njuta av mötet. Den här svarar med att vända rumpan rakt mot oss, snegla på oss över "axeln", och sedan sätta igång att kissa... helt oberörd. Tack för den upplevelsen!

If you look closely you can see that the water runs from one little pool to another. Om du tittar noga kan du se att vattnet rinner från en urgröpning till en annan. Det skedde stötvis i takt med vattnets böljande.

Värmen kom tillbaka igen nästan samtidigt som vi lämnade stugan. Vandringen uppför är inte svår eller speciellt tuff, men den blir svettig på grund av sagda värme. Halvvägs upp ser det ut som att samerna håller på med en flytt av sitt rengärde här. Det finns tydliga spår på marken som visar var hägnaden stod tidigare. En liten byggnad finns också på platsen. Jag har börjat få lite problem med magen och går fram för att se om det kan vara ett utedass. Det ser ut att vara fallet, men tyvärr är det låst. Inte långt därefter inser jag att min förhoppning om att kunna nyttja faciliteterna i Árasluokta bara är att glömma. Jag viker av från leden, gräver ett hål, och håller tummarna för att inga vandrare kommer från andra hållet de närmaste minuterna för här finns ingenting att gömma sig bakom. En kvarts sekel senare (det är så det känns) reser jag mig upp och vänder mig om, glad att ingen vandrare kommit gående, bara för att få syn på ett par som tagit en paus längre upp på andra sidan jokken. Kan bara hoppas att jag var tillräckligt kamouflerad när jag satt hopkrupen över mitt lilla hål. Med en något starkare röd ton i ansiktet fortsätter jag försiktigt söderut.
När vi passerat högsta punkten och börjar gå ner mot Miellädno är vädret på gång att växla igen. Något kvarvarande högtryck ser det alltså inte ut att bli. Några riktigt svarta moln med kraftigt regn åt sydväst är på väg mot oss och toppen Áras. Det ser verkligen inte roligt ut och vi hoppas att vi ska hinna fram till Árasluokta innan det når oss. Utsikten över Virihávrre, Allak och området nedanför med Ájajávrre är desto trevligare. Eftermiddagssolen lyser vackert på Allaks gröna sluttning medan vi passerar Miellädno. Det känns lite märkligt när man tänker på att vi stod där på andra sidan cirka 25 kilometer bort och tittade ut över samma sjö för nästan tre dagar sedan. Som om det vore en helt annan tur vid ett helt annat tillfälle även fast det bara skiljer några dagar.

Allak with Miellädno and Ájajávrre in front. Allak med Miellädno och Ájajávrre nedanför.

Leden från bron är fortsatt enkel, men tar som vanligt längre tid än man tror att den ska göra. En mätning på kartan visar att det som ser kort ut faktiskt är närmare 4 kilometer. När vi kommer fram till Arasluoktastugorna står stugvärden i den lilla butiken, som snarast liknar en liten skrubb, och pratar med några vandrare. Vi passar på att gå dit direkt för att kontrollera utbudet. Det slutar med inköp av lite mer nybakt bröd plus en kallrökt röding. Innan vi fortsätter blir det ändå ett besök på utedasset här trots tidigare tömning.
Vid bron strax söder om stugorna finns några tältplatser, men ingen som faller oss i smaken. Istället stannar vi och tvättar oss lite i jokken och fortsätter sedan genom renstängslet på andra sidan. Efter en del kräset letande väljer vi tillslut en plats som vi anser vara acceptabel. Regnmolnen vi såg stannade som tur är kvar på östra sidan av Áras och det har nu vänt till att bli en riktigt fin kväll även om en del mörka moln fortfarande hotar ovanför. Dagens andra höjdpunkt blir förtäringen av den magiskt goda fisken som sakta smälter i våra munnar. Kvällen blir tyvärr något besudlad av en hel del mygg. Vanessa ger till slut upp och flyr in i tältet. Mer fisk till mig!


Duck-boards on the Padjelanta trail. Heading towards Låddejåhkå cabins with Máhttoajvve in the background. På väg mot Låddejåkkåstugan med Máhttoajvve i bakgrunden.

A very common photo object along the Padjelanta trail. Truly stands out in this type of terrain. Troligtvis en av Padjelantaledens mest fotade objekt vid Boarkka. En kalksten formad av vädrets makter som påminner om Gotlands raukar.

Arasluokta cabins Arasluoktastugorna samt delar av samevistet med samma namn.

Our fifth camp spot of the hike, shortly after the Arasluokta cabins. Nattens tältplats strax efter Arasluoktastugorna. Gråa moln hotar ovanför.


Rago Dag 6 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

23 augusti   ca 29 km
Gångtid ca 9 timmar, 6:50 - 16:00
Arasluoktastugorna till Tuottarstugorna

Morgonen visar sig vara en stark kontrast till gårdagen. Med en temperatur under 10 grader och en del vind är det den kallast hittills på vandringen. Ett tjockt och lågt molntäcke är också tydligt närvarande. På grund av det genomför vi våra morgonrutiner snabbare än någonsin och kommer iväg redan strax före klockan 7. Kort efter vår tältplats finns ett stigskilje för en gammal stig som går öster om Stuor Dijdder och den officiella leden som går på väster sida till Stáloluokta och där är det nära att vi går fel. Av en ren slump väljer jag ett annat spår än Vanessa som går framför. Jag får syn på en liten stig som går mot ett större klippblock och ser en rolig utmaning i att ta den vägen istället. Det visar sig att fortsättningen på den officiella sträckningen går ovanför klippblocket. En dag med tråkigt väder och låga moln håller man gärna blicken på marken framför fötterna för att inte halka omkull. Hade jag istället gått Vanessa på hälarna vet jag inte om vi ens hade märkt av stigskiljet. Vi stannar så klart ibland och ser oss omkring, men utsikten är inte lika inbjudande en sådan här dag. För att få upp värmen i kroppen hjälper det att röra på sig också. Ungefär halvvägs möter vi en riktig "iron lady" - en kvinna i 60/70-års åldern som ser helt oberörd ut iklädd shorts, och där kommer vi med både jacka och byxor.

Virihávrre - On the way to Stáloluokta. En inte fullt så imponerande utsikt över Virihávrre.

Någon riktig paus blir det inte på hela vägen fram till Stáloluokta - denna plats som jag sett mycket fram emot att besöka. Dels på grund av dess förekomst i mångas reseberättelser, dels på grund av Virihávrres rykte om sig att vara en av Sveriges vackraste sjöar från den här platsen. Man kan lugnt säga att vi inte valde den bästa dagen för ett besök. Det ligger fortfarande ett tjockt molntäcke lågt över himlen och en kall vind blåser in från sjön som just nu bara är olika nyanser av grått och svart. Ett tunt, tunt duggregn faller.
Efter att ha skrivit in oss i färdboken blir det ett besök hos butiken även här. Det finns fisk, men det känns inte lika lockande med tanke på det nuvarande vädret, vilket gör att vi nöjer oss med lite godis istället. När vi sedan sätter oss på läsidan av fjällstugan och intar ny energi regnar det till vår glädje inte längre.

Stáloluokta Stáloluokta

Den inledande vandringen från Stáloluokta blir riktigt behaglig trots det trista vädret. Vinden har vi i ryggen och den avtar något när vi kommer en bit bort från Virihávrre. För de som går åt andra hållet är nog den här sträckan inte riktigt lika behaglig idag. Det känns så bra att det till och med blir en avstickare på hela 50 meter för att få lite extra utsikt över vattenfallet i Gieddejåhkå. Det hör verkligen inte till vanligheterna för vår del. Något senare bakom en liten kulle, precis på leden, sitter ett äldre par och dricker kaffe i skydd från vinden. De hade tältat i närheten av bron över Bålllávrjåhkå, som är märkt som en sommarbro på äldre kartor, och tagit det lugnt fram hit i motvinden. Deras humör är på topp och vi får en trevlig pratstund innan vi fortsätter mot bron.
Broplatsen ger en indikation till varför det tidigare har funnits en sommarbro här. Jag räknar det till 3 eller 4 gamla brofästen som inte längre används (min mattematik är inte stark just nu, ok). Det måste rinna mer vatten än man tror här under snösmältningstider. Vi sätter oss ner bakom en sten och lyssnar på jokkens brus, och märker snart tydligt att det fortfarande är en kylig dag. Så länge vi hade vinden i ryggen och rörde på oss var det inga problem att hålla värmen, men efter 15 minuters vila är kroppstemperaturen en helt annan. Förstärkningskläderna som vi haft på under rasten får därför sitta kvar när vi ger oss av uppför fjället.

Heading for the bridge over Bållávrjåhkå, which is marked as a summer bridge on older maps. På väg mot bron över Bållávrjåhkå som är märkt med sommarbro på äldre kartor.

Cirka 2 kilometer efter bron kan man fortsätta rakt fram på en äldre stig eller led. Vi hade funderingar på att gå den vägen för att få möta lite mindre folk igen, men stugvärden i Låddejåhkå pratade väldigt gott om vägen till och från Tuottarstugorna. (Hon hade det som lite av ett favoritområde.) Därför fortsätter vi istället på den officiella leden. Trots molntäcket kan vi förstå varför hon fastnat för det här området. Det är ett böljande grönt landskap med stora vattenfall som avlöser varandra i kulissen. Vi njuter av omgivningen och fantiserar samtidigt om hur än mer sagolikt det skulle vara i solsken.
Leden är fortsatt mycket enkel att vandra hela sträckan med korta och inte särskilt branta stigningar. Det förekommer inte heller några stenfält eller blockhav i stil med det du kan hitta på Kungsleden. Träspången behöver bättras på här och var och vi ser spår av att det redan pågår arbete i form av träplank staplade som pyramider längs leden (eller kåtor kanske är ett bättre ord i den här miljön). För tillfället blir de att agera väldigt tydliga ledmarkörer. Vi går också över någon nymonterad spång. Lustigt nog på de torrare platserna medan de riktigt ruttna på de allra blötaste ställena fortfarande inte är bytta.

Beautiful cairn along the trail. Vackert röse längs leden.

När jag gissar att det kanske är ett par kilometer kvar dyker plötsligt stugorna upp bland kullarna. Framför oss ser vi en man stå bredvid jokken och fixa med sin packning. Det känns inte som ett naturligt ställe för en rast, speciellt med tanke på nuvarande väder, vilket gör att vi börjar misstänka att det är ett vad som väntar oss. Oerhört lockande en sådan här dag! Mycket riktigt går leden rakt över jokken och till råga på allt står det Vad 1 på en skylt. Inte mycket att göra, av med regnbyxorna och rulla upp de andra. Tar också på mig mitt förstärkningsplagg på överkroppen för att behålla så mycket värme som möjligt. Vadet är inte svårt på något vis. Vattennivån är låg och strömmen svag, men vattnet känns verkligen iskallt när temperaturen i luften ligger runt 3 grader. Med stela och frusna fötter stapplar vi vidare till nästa vad några hundra meter längre fram. Här har vi lite mer tur och kan ta oss över på stenar utan problem.

Me doing the first crossing just before reaching the Tuottar cabins. Jag tar mig över det enkla, men kalla Vad 1. Foto: Vanessa

Klockan är bara runt fyra på eftermiddagen när vi är framme vid stugorna. Helt enkelt på grund av att vi kom iväg så tidigt på morgonen och att vädret inte passat för njutningsfulla raster. Vi diskuterar därför hur vi ska lägga upp resten av dagen. Med tanke på just vädret och att vi har gott om tid på oss tar det inte lång tid innan vi bestämt oss för att tälta vid stugorna, och på det viset kunna njuta av lite stugvärme. När tältet är rest går Vanessa in i stugan för att äta medan jag tar tjuren vid hornen och går ner till sjön för tvagning. Kallare tvätt har jag aldrig varit med om i fjällen. Trots att jag behåller kläderna på, på överkroppen när jag tvättar underkroppen och vise versa, är jag helt stelfrusen efteråt. Att kliva in i stugvärmen och få i sig lite mat efteråt känns som en varm och kärleksfull omfamning av mamma när man var liten och ledsen.
Inne i stugan sitter redan ett annat par från Tyskland som Vanessa för ett livligt samtal med.  Det blir en mysig kväll med många av de vanliga samtalsämnena: utrustning, mat och tidigare vandringar. Med 25 kilogram var i ryggsäcken är de inga lättpackare direkt. Kvinnan i sällskapet plockar t.ex. fram flera ölburkar som inköpts i, som jag förstod det, Árasluokta. När jag nämner att det är lågkalori-öl blir hon förvånad och lite besviken. Varför väljer man att sälja den sorten i en fjällstuga? Är det någonstans man inte behöver oroa sig över kaloriintaget så är det väl ändå på en fjällvandring. De har också med sig mycket te och Vanessa blir överlycklig när paret säger att hon gärna får ta lite - hon har saknat den varma drycken.
Tillslut är vi ändå tvingade att lämna den sköna stugvärmen och krypa in i tältet för lite sömn. Skönt nerbäddade i sovsäckarna somnar vi med förhoppningar på en ny vändning av vädret.


Gå vidare till del 4.

Postat 2017-02-03 09:34 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

 

Logga in