Rago och Padjelanta - Del 2 av 4

Del 1 avslutades vid en av ytterst få tältplatser i ett ödsligt, kargt och stenigt landskap i Rago nationalpark. Här kommer nästa del i berättelsen där vi korsar tre gränser samtidigt och lämnar vackra Rago bakom oss.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

20 augusti   ca 21 km
Gångtid ca 10 timmar, 8:00 - 18:15
Öster om Duolbbagjiegna till Hurrejåhkå

Vi vaknar till en temperatur på 13 grader, samma som när vi gick och lade oss kvällen innan. Med nya krafter sätter vi igång att forcera det sista av stenlandskapet runt klockan 8. Från Rágojiegna rinner en mindre och en lite större jokk som vi behöver passera - den första tar vi enkelt via stenar, medan den andra presenterar en tuffare utmaning. Vanessa väljer att byta skor och göra sitt första vad för den här vandringen på ett enkelt och brett ställe. Med långa stavar och en försmak för stenhoppning lyckas jag ta mig över denna utan att vada. Vi passerade även flera jokkar eller bäckar under gårdagen som garanterat kräver vad vid högre vattenföring, men vi kunde alltså ta alla de på stenar relativt enkelt.

Vi passerar nedanför glaciären Rágojiegna.

Några rösen har vi inte sett sedan kort efter starten i morse. Det kan visserligen bero på att det i vår plan inte ingår att gå ända ner till Virihávrre och det på kartan markerade vadställe som ska finnas där. Istället ska vi gena över fjället och gå mer rakt mot Ráhkojávrre. Till vår glädje kommer grönskan tillbaka nästan samtidigt som vi passera gränsen till Sverige. Något som jag hävdat skulle ske, både halvt på skämt och halvt på allvar, men Vanessa inte velat tro på. Förutom att vi väljer en väg med några branta klippformationer att ta sig runt och få plana ytor så är det ändå relativt enkel vandring här med endast låg växtlighet. Vädret växlar mycket den här dagen och vid ett tillfälle med sol stannar jag vid en liten vattensamling och tvättar av mig. Vanessa väljer en annan väg och jag möter därför upp henne efteråt på andra sidan nere vid Nourtap Gierisgåhpe. Varken den eller Oarjep Gierisgåhpe innehåller några större vattenmängder för tillfället och vi tar oss enkelt över på stenar.

Vår första glimt av Virihávrre.

Inför vandringen har jag påstått att vädret oftast är bättre på den svenska sidan, att regnmolnen brukar fastna på de norska topparna och inte nå in till Sverige. Det här får jag så klart äta upp med åtskilliga pikar från Vanessa eftersom läget är det helt omvända. Ovanför oss ligger molnen tunga samtidigt som vi ser rikligt med blå himmel över de norska fjälltopparna. Typiskt!
Närmare Ráhkojávrre blir terrängen allt planare och lättare att handskas med. Vi går förbi en fin tältplats som framförallt markeras av stenar som någon använt till att säkra tältet med. Siktet är inställt nästan rakt norrut mot Rastesjávrásj och vi väljer därför att hålla oss på den västra sidan om sjön. Efter en svag sluttning uppför norr om sjön ser det ut på kartan som det ska vara enkelt. Det stämmer inte riktigt. Det är visserligen inte svårt att gå här, men det är många åsar att gå runt eller över. Vi tar en paus i en sluttning innan vi kommer fram till Rastesjávrásj och njuter i lite sol med fötterna i högläge. De har fått jobba hårt så långt och behöver lite vila.

Upp med tassarna! Foto: Vanessa

När vi börjar röra på oss igen har fler mörka moln börjat blåsa in och regn ser ut att vara i antågande. Vid högre vattenstånd kan det eventuellt vara bättre att gå väster om sjön och hålla sig på den sidan för att få färre jokk-passager högre upp i vattensystemet. Läget är gynnsamt för oss vilket leder till att vi väljer en mer direkt väg på den östra sidan. Underlaget här består av svart sand och på strandkanten ser vi gamla spår från en ensam vandrare som gått från väst till öst. Regnet har så sakta börjat falla och ett vad känns inte allt för lockande. Vi har naturligtvis inte mycket till val och för mig blir det här det första på vandringen. Jag passar på att ge mina fötter en spabehandling genom att gå barfota över i sanden. Det är varken strömt eller djupt och blir därför ett enkelt vad. Regnet blåser tacksamt snabbt förbi och vi kan packa ner våra regnkläder igen. Det ville väl bara retas lite genom att stanna till ovanför oss just när vi skulle vada.

Rastesjávrásj med Guovddelistjåhkkå i bakgrunden.

Nästa sträcka mot renvaktarstugan bjuder på fin terräng med flera klippformationer. Vid bäcken från Rástesvárre går vi först över direkt, men hamnar i lite väl brant och snårig terräng med vide så vi väljer att gå tillbaka till den södra sidan tills vi passerat den korta branten. Det är inte långt kvar nu till något som varit lite av ett orosmoment, Guovddelisjåhkå där den rinner mellan Guovddelisjávrásj och renvaktarstugan. Nu har vi ju sett att vattennivån är låg vilket gjort att oron har släppt med tiden och den känslan visar sig stämma. Jag tar mig till och med över via sten medan Vanessa, sin vana trogen, väljer att vada. Vi kan dock tydligt se att det är betydligt mer vatten som rinner här andra tider på året.
Så fort vi kom till grönskan i Sverige dök också renarna upp och något som jag inte sett tidigare på mina vandringar är den nyfikenhet de visar upp. Nära renvaktarstugan är det en ensam ren som springer rakt mot oss, stannar en stund för att titta på oss, och sen kommer lite närmare. Så håller den på ett tag, springer runt oss och sen tillbaka, alltid med små pauser för att se vad vi håller på med.

Jag håller mina ögon på er!

Norr om stugan finns tre tillflöden till Guovddelisjåhkå som vi väljer att ta var för sig för att få en enklare passage. Inte heller här behöver jag doppa mina fötter. Det är nu en bit in på eftermiddagen och vi bestämmer oss för att runda Guovddelisvárre innan det är dags att stanna för dagen. I sluttningen här hittar vi hjortron för tredje dagen i rad, om än bara några enstaka. Vädret vänder igen och regnet börjar så småningom falla - vi ser också fler mörka regnmoln över Vásstenjávrre som är på väg mot oss. Letandet efter tältplats är inlett, men det är antingen blött eller väldigt ojämnt. Regnet gör så klart att vi inte är jättesugna på att börja med tältresningen heller. Närmare Hurrejåhkå runt klockan 18 hittar vi tillslut en acceptabel plats med en liten bäck i närheten. Regnet håller till och med upp medan vi reser tältet och vi hinner även tvätta oss lite innan det sätter igång igen. Vattenkokning och förtäring blir gjort i absiden den här kvällen. Vår tur med vädret håller ändå i sig när det blir uppehåll igen lagom så att vi kan klara av våra sista kvällsbestyr utan behov av tältakrobatik.

Nattens tältplats med utsikt över Vásstenjávrre.

På väg ner till Oarjep Gierisgåhpe. Virihávrre och Allak syns i bakgrunden.

Färggrant vattenfall i miniatyr cirka 1 kilometer efter att vi passerat Rástesjávrásj.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

21 augusti   ca 25 km
Gångtid ca 11 timmar, 8:30 - 19:15
Hurrejåhkå till Sáluhávvre

Den här morgonen vaknar vi tyvärr till det sämsta vädret hittills på vandringen. Låga moln gömmer en hel del av utsikten och vi är bara svagt hoppfulla om att det ska hinna bli bättre innan vi är uppe ovanför Vielggisbákte. Våra tankar på att besöka det stora vattenfallet som ligger längre in i dalen lägger vi därför ner såvida inte Hurrejåhkå tvingar oss att gå åt det hållet. Som vi misstänkt är vattnet fortfarande lågt och vi kan gå över direkt där vi kommer fram till jokken. Det är till och med så lågt att jag nästan kan gå på stenar hela vägen. Jag blir faktiskt mer blöt om fötterna under klättringen uppför sluttningen än av vadet då allt ris är genomblött efter kvällens och nattens regn. Benmusklerna har fått jobba hårt de första tre dagarna och är nu slitna vilket gör att jag snart hamnar på efterkälken och hela tiden letar efter anledningar till att stanna för lite vila. Något som inte är särskilt svårt i den svenska fjällmiljön. Det finns nästan alltid något storslaget att titta på framför, bakom eller på sidan. Minnesbilder från förra årets konstanta nederlag i uppförsbackarna dyker snart upp. Är vi tillbaka där igen nu, tänker jag tröttsamt...

Vanessa gör sig redo att vada Hurrejåhkå.

Upp kommer jag tillslut i alla fall och molnen har till och med varit snälla nog att lyfta på sig, vilket gör att vi har god sikt över området. Skarpa klippformationer omger den lilla namnlösa sjön och skapar en miljö som blir en stark kontrast mot den mjukare grönskan före och efter. Utsikten som öppnar sig på andra sidan hör till de allra bästa jag sett i de svenska fjällen. Det blir inte sämre av att molnen nu börjat skingra sig och släppa igenom solen. Till höger breder Vásstenjávrre ut sig, vackert skimrande i grått och blått. Rakt fram ligger ett böljande grönt landskap med en hylla nedanför till höger där jokken från Báktegiesjjávrásj rinner och speglar solljuset på sin yta. Jag går uppför en liten slänt till vänster och följer sedan något som, med lite fantasi, kan liknas vid en fjällrygg i miniatyr. I efterhand kan jag ångra att jag inte hade sinnesnärvaro att filma lite med min kamera här, men jag blir helt uppslukad av vyerna och inget annat existerar för stunden. Vanessa går parallellt en bit till höger om mig närmare Vásstenjávrre och det är väldigt speciellt att se hennes profil i rörelse med den stora sjön som kuliss. På den motsatta sidan bjuder Báktegiesjjávrásj på ett vackert färgspel trots molnen ovanför. Med blå himmel och sol måste den vara mycket spektakulär. Jokken från sagda sjö uppenbarar sig snart och det ser först ut som ett nytt vad väntar oss. Bara några meter till vänster, vid utloppet, ser jag dock en potentiell möjlighet. Vanessa förvånar mig med att bokstavligt talat hoppa över vadet denna gång och använda stenarna precis som mig. Normalt tror jag annars att ett vad krävs här. Om det skulle visa sig för svårt finns alltid möjligheten att gå runt sjön istället.

Den lilla sjön utan namn.

En underbar miljö öppnar sig på andra sidan den undangömda sjön.

Nu är det dags för oss att göra ett vägval igen. Den här gången mellan att följa sluttningen ner mot Vásstenjávrre eller att, längs de mindre sjöarna, gå norr om Árranoajvve. Utsikten lär vara hänförande på det södra vägvalet, men en väg med lite större variation lockar mer. Längre fram kommer vi dessutom nära Vásstenjávrre igen och får förhoppningsvis ett kärt återseende av den stora sjön. Vi tar därför sikte mot Guovdoajvejávrátja och möter en mycket lätt terräng att vandra. Det är en vacker grön fjällhed med bara låg växtlighet och svagt lutande kullar. De små sjöarna som följer är lite svåra att placera eftersom känslan är att det finns fler än vad som är utritat på kartan. Navigeringen är ändå enkel eftersom vi har Árranoajvve och höjd 899 att hålla oss efter och vi lär knappast missa Guovdoajvejávrátja som är bra mycket större. Vid den norra av de två små jokkar som rinner parallellt här väljer vi att ta en längre paus. Temperaturen har stigit under dagen och det är nu riktigt varmt trots många moln så vi passar på att tvätta våra fötter lite innan vi sätter oss och bara njuter en stund.

Panorama över Báktegiesjjávrásj.

För att komma norr om Guovdoajvejávrátja blir vi tvungna att ta oss över några klippformationer direkt efter jokken. Det är inget som ställer till några större problem och därefter är det mycket enkelt igen. När vi går där längs sjön kommer en örn seglandes över våra huvuden. Vi ser tydligt "fingrarna" längst ut på vingspetsarna, men kan inte avgöra exakt vilken sort det är. Den flyger fram och tillbaka ovanför oss en stund innan den sakta försvinner bort mot horisonten.
Vädret skiftar till det sämre igen med mer gråa moln som blåser in och en temperatur som sjunker. Till Vanessas förtret dyker det också upp mygg. Vilket kan tyckas lite konstigt eftersom det blir mer stenig terräng i Áravágge jämfört med tidigare där vi inte hade mygg. Här går vi också förbi flera sjöar som inte heller är ritade på kartan och vi tycker det är lite förvånande med tanke på att det finns mindre sjöar som faktiskt är utritade. Det är nästan så vi tror att vi har gått vilse ett tag. Snart breder dock Árajávrre ut sig och vi känner oss lugna igen.
Vandringen längs den trots allt ganska stora sjön är väldigt enkel och trivsam. Jag snurrar visserligen runt i ett litet område med myrmark, letandes efter en torrare väg, och lyckas nog välja den längsta tänkbara vägen runt. Inte var den särskilt torr heller. Men det är bara ett mindre irritationsmoment som gör att jag hamnar på efterkälken, igen...

Buoldagiesjjågåsj - Vi ska följa den mot horisonten.

På vår väg österut måste vi passera Buoldagiesjjågåsj någonstans och det första stället vi tänkt kontrollera är precis efter sjö 769. Helst vill vi inte gå över där då det skulle innebära skrågång längs Svártitjåhkkås sluttning ner mot jokken (risken finns alltid att det är brant på sina ställen). Förhoppningen är att vi istället ska kunna gå över precis efter sluttningen. Vattennivån är låg även här så vi är övertygade om att det inte ska vara några problem att komma över även längre österut.
Frågan är om vi väljer rätt väg efter det. Istället för att följa jokken går vi rakt i den kompassriktning vi ska och det placerar oss bland de små kullarna söder om jokken. Samtidigt som vädret vänder igen med stigande temperatur så stöter vi på en del vide och dvärgbjörk. Inga högt växande för att vara av sin sort, men kombinationen av det, en temperatur kring 20 grader och några små stigningar upp och ner gör oss rejält svettiga. Sträckan känns mycket längre än vad den är på grund av det och vi har svårt att tänka på något annat än den svalkande jokken som väntar längre fram.
Platsen vi kommer till känns som ett paradis. (Säkerligen färgad av vår längtan efter svalka.) Vattnet forsar vackert ner till vår badplats där lugnare vatten samlas bakom vad som närmast kan beskrivas som flata klipphällar. Det blir både helkropps- och klädtvätt i det oväntat "varma" vattnet.

Forsen/vattenfallet vi hade som kuliss till vår badplats.

Vägen upp från jokken bjuder på mer växtlighet som stretar emot. I det stora hela är det ändå en enkel väg upp söder om höjd 810. När backen klarats av gör då Vásstenjávrre en storstilad återkomst i eftermiddagssolen. Vattenytan ligger helt stilla och molnen har skingrat sig allt mer den sista timmen. Mulkka, Allak och Árasvarre reser sig ståtligt på andra sidan samtidigt som kameran går varm. Vinden är helt stilla, myggen är trots det inte närvarande, och en ensam ren tassar sakta förbi. Jag kan inte riktigt förstå vilken tur vi har som får uppleva en sådan här dag. Samtidigt ser vi framför oss en svag enkel lutning ner till Sáluhávrre. Om vi bara visste vad som väntade...

Vásstenjávrre med Mulkka, Allak och Árasvárre i bakgrunden.

Vi ser hela vägen fram till samevistet och jag gissar på att det ska ta ungefär 2 timmar att ta sig dit. Klockan är nu strax efter 16. Till höger på en liten ö har vi samevistet Gievgessuoloj som en referens att vi faktiskt rör oss framåt. Annars ser vi så långt att landskapet knappt verkar förändras. Här börjar då vad som ska komma att bli den tuffaste delen på årets vandring. Risheden blir allt mer sällsynt och bryts av med vide, dvärgbjörk och myrmark. I början går vi runt all myrmark i ett försök att behålla fötterna torra, men snart orkar vi inte längre och snarare välkomnar den - videsnåren är klart jobbigare att tampas med i jämförelse. Området verkar vara ett populärt ställe att hänga på för ripor. Ett tag känns det som om vi skrämmer upp en fågel i var och varannan buske. Om de istället satt stilla skulle vi varken sett eller märkt av dem överhuvudtaget.
Siktet är inställt på den stig som ska gå mellan samevistena längs Vuojatädno, men det är långt dit. Energinivån blir allt lägre och svetten rinner i pannan. En liten tröst och samtidigt en energikick mitt i det jobbiga dyker upp när jag av en ren slump får syn på fler hjortron. Vanessa har vid det här laget lärt sig vad som kan få mig att stanna mitt i en myrmark och ansluter snabbt för att leta efter fler guldgula bär.
Det känns som en evighet har passerat innan vi tillslut hittar några rösen. Rösen som sedan visar sig leda till ingenting alls. Stigen har kanske haft en längre sträckning tidigare och det här skulle i så fall kunna vara en lämning från det. Nu får vi kämpa vidare vår egen väg en bit till innan vi äntligen hittar en otydlig stig som inte är helt enkel att följa. Ärligt talat vet jag inte om den gör någon större skillnad heller eftersom den försvinner om vartannat samtidigt som terrängen successivt blivit allt lättare efter att vi passerade en grusås.

Det här ser ju enkelt ut. Nu kör vi, Sáluhávrre nästa! Foto: Vanessa

Rejält trötta når vi äntligen fram till Sáluhávrre runt klockan 19. Alla husen är igenbommade och inga människor syns till. Därför bestämmer vi oss för att låna deras plana gräsyta (torget?) i mitten av samevistet som tältplats. Efter vår svettiga avslutning genom myrmarkerna med blöta och skitiga fötter som följd blir det ytterligare en kroppstvätt den här dagen. När solen sakta sjunker allt lägre mot horisonten sätter den eld på Ákkhá med ett varmt orange sken och bjuder oss på en magisk kväll utanför tältet. Det enda negativa är myggornas fortsatta sug efter Vanessa. Samtidigt som värmen från solen börjar försvinna lägger sig en tunn hinna med fukt på alla saker vi spridit ut i gräset. Vilket gör att vi plötsligt får väldigt bråttom med att kasta in allt under tältduken. Trötta somnar vi snabbt och gott efter en helt fantastisk dag.

En notering för den som funderar på att gå i västra Padjelanta via Sáluhávrre. Med största sannolikhet är det enklare att gå högre upp över Njunnjása Dujbbe istället för närmare Vástenjávrre och Vuojatädno som vi gjorde.

Sáluhávrre

Vattnet fortsätter outtröttligt att slipa stenen i fantastiska former.

Nattens tältplats i Sáluhávrre.

Vår väg fram mot Sáluhávrre längs Vuojatädno med majestätiska Áhkká i bakgrunden.

Gievgessuoloj - Beläget på en liten ö där Vásstenjávrre snart rinner ut i Vuojatädno.

Gå vidare till del 3.

Rago och Padjelanta - Del 1 av 4

Förord
2016-års vandring blev längre i både antal dagar och text jämfört med mina tidigare artiklar. Istället för att skriva en väldigt lång sådan tyckte jag det kunde vara bättre att dela upp det i ett antal blogginlägg istället. Vartefter jag skriver och lägger upp dem på min hemsida kommer jag alltså successivt att uppdatera även här. Hoppas det blir trevlig läsning!

Snurte

Grundmaterialet är hämtat från norska Kartverket. Nattens tältplats är markerad med en röd cirkel.

18 augusti   ca 5 km
Gångtid ca 3 timmar, 17:30 - 20:30
Megården till Tverrfjellet

Samtidigt som planet lyfter från marken kommer en känsla av osäkerhet krypande. Det här är första gången som jag haft en sådan lös planering av en fjällvandring inför start. Jag skickade en färdplan till mina nära och kära, men den är ärligt talat en ren gissning. Vi vet faktiskt inte ens själva exakt var vi kommer att hamna under de kommande cirka 10 dagarna. Mina tankar vandrar iväg under vår flygtur mot Bodö i norra Norge, samtidigt som jag tittar på den fina kusten och alla bergstoppar genom fönstret. Det är verkligen vackert och jag hoppas att vi kommer få uppleva något utav det de kommande dagarna.
Inte långt därefter tar planets hjul i marken igen utan problem och vi möts av en strålande sol i ett varmt Bodö - sikten sträcker sig ända till Lofoten.
Bussen går inte förrän om 3 timmar vilket gör att vi har gått om tid att köpa bränsle till våra kök och framförallt få lite mat i magen (man kan aldrig äta för mycket inför en lång vandring). Intersport är första anhalt där jag passar på att köpa en DNT-nyckel som behövs för att komma in i de norska fjällstugorna. Vanessa letar också efter ett spänne till sin bröstrem på ryggsäcken som gick sönder under transporten. Tyvärr har de ingen modell som passar en säck från Fjällräven. Inte heller har de något bränsle till våra kök, bara gas och Primus Power Fuel. Vi får tips om en annan friluftsbutik i närheten och går direkt dit bara för att mötas av nästan exakt samma utbud, både gällande bränsle och spännen. Vi börjar nu bli lite oroliga för hur det här ska gå. I värsta fall får vi köpa ett nytt kök så klart, men det skulle kännas lite onödigt. Kvar finns ett litet hopp i form av den tredje och sista friluftsbutiken i staden. Den visar sig ligga nästan granne med butik nummer två. Till våra lättade suckar får vi till svar att de har vanlig T-sprit. Många olika typer av spännen plockar de fram också, men inte heller här är det något som passar till Vanessas ryggsäck. Hon köper istället ett helt nytt av en större modell som är designat för att vara enkelt att byta ut i fält.
Med alla inköp klara är det så dags för den ack så viktiga förtäringen. Medan vi väntar på maten börjar Vanessa arbetet med att byta ut spännet på sin ryggsäck. Jag kommer på att jag kanske har ett reservspänne i min påse med reparationsprylar och tar därför fram den. Efter att ha provat runt 20 olika modeller av spännen på 3 olika butiker så lär inte det passa något bättre om jag nu ens har ett, men det skadar ju inte att testa (du som läser det här har säkert redan gissat vad resultatet blev). Självklart har jag ett spänne i min påse och självklart passar det perfekt till hennes halva som sitter kvar och fortfarande är hel...
Bussen som ska ta oss via Fauske till Megården har enligt deras hemsida nummer 18-571 och går mot Oppeid. Lika klart och tydligt visar det sig inte vara på busstationen då alla bussar har nummer 100. Mycket logiskt! Det dyker dock upp en som det står Oppeid på så i slutändan visar det sig inte vara så krångligt trots allt. Förstår inte riktigt varför de har ett helt annat nummer och dessutom samma på alla bussar jämfört med hemsidan.
Eftersom vi inte vet vart vi ska kliva av mer än namnet och hur det ser ut på kartan ber vi busschauffören om hjälp och han lovar att tala om när det är dags. Efter cirka 2 timmar ropar han ut Rago och Megården och stannar bussen kort därefter vid nästa hållplats. Till vår förvåning stiger ett annat par med stora ryggsäckar av på samma ställe. De kommer från Österrike och har också planerat att besöka nationalparken. Deras plan är en rundtur på tre dagar och första anhalt är en camping bredvid vägen lite längre fram. Varningsklockorna ringer i mitt huvud när jag får höra det här sista och jag börja misstänka att de blivit lurade av busschaufförens utropning (och följaktligen av oss eftersom vi bett chauffören ropa ut). Vi har nämligen inte valt den vanligaste vägen in i nationalparken och här finns det ingen camping i närheten. Jag nämner det här och visar var på kartan vi befinner oss, och mycket riktigt har de gått av för tidigt. Vi önskar de lycka till och håller tummarna för att de får tag på lift till den hållplats de egentligen skulle ha gått av vid.

Megården/Lillegård

Själva tar vi våra första vandringssteg längs en grusväg som passerar några enstaka hus som bildar Lillegård. Vi viker snart av till vänster på en mindre väg mellan ett par hus som snarast ser ut som en infart till ett tredje hus. Den försvinner dock in i skogen bakom och övergår snabbt till något som mer liknar två parallella stigar med högt gräs emellan. Den svänger också tvärt och börjar klättra uppför sluttningen och bekräftar därmed att vi är på rätt väg. Bredvid vägen hittar vi glädjande våra första blåbär. Till ännu större glädje dyker det sedan upp hallon i rikliga mängder. Tempot minskar kraftigt i takt med vårt mumsande.

Utsikt längs vägen från Lillegård. Sisotinden med sin markerade profil i bakgrunden.

Den sparsamt använda vägen övergår så småningom till en regelrätt stig. På ett ställe delar den upp sig, men går snart ihop igen och anledningen är troligtvis att den ena vägen är torrare vid blötväder. Strax innan sjön tappar vi bort stigen vid en liten myr och kommer fram till den närmsta stugan istället. Nu vet vi att den fortsätter längs sjöns sydöstra sida så det tar inte lång tid innan vi hittar den igen. Samma sak händer ytterligare en gång vid nästa stuga och vi tror nästan att vi ska få någon att prata lite med här då en dörr står öppen och det syns lite andra spår efter aktivitet. Ingen människa visar sig dock så vi letar på stigen igen och fortsätter.
Det är ett väldigt frodigt område med höga plantor i samma storlek som ormbunke vilket gör att det trots varmt och soligt väder är mycket blött i vegetationen. Känslan av osäkerhet börjar komma krypande igen. Stigen fortsätter inte länge till och det är ganska snårigt i terrängen. Vad har jag valt för väg åt oss att gå egentligen? Det ser inte mycket bättre ut när vi kommer fram till den sista stugan vid sjön och det är dags att hitta vår egen väg. De bäckar som rinner här gör det i små raviner och däremellan är det träd och höga plantor. Vi väljer att krångla oss mellan några granar uppför en slänt som har lite mindre växtlighet. Väl förbi den får vi syn på fotspår som kommer nerifrån bäcken och som fortsätter uppåt. Vilken tur! Spåren blir snart mycket svåra att följa och de leder oss i lite konstiga kompassriktningar ibland. På det stora hela går det ändå åt rätt håll och stannar inom någorlunda enkel terräng. Tillslut väljer vi ändå att avvika och gå vår egen väg upp mot kalfjället. Ibland dyker det upp tydliga spår en liten bit som sen försvinner lika snabbt igen, mycket av det skapat av mer eller mindre vilda djur, men vi undrar om inte en del kan vara från oss människor.

Sjön Nedre Svartvatnet där stigen tar slut på andra sidan.

När vi tagit oss upp för de värsta branterna och det blivit lite glesare mellan björkarna så övergår terrängen mer till myrmark. Vid en större öppning dyker de små sjöarna vid Stormyran upp och vi får en bra indikation på var vi befinner oss. Även om myrmark inte är det vi önskar oss mest vid vandring utanför led så innebär det till vår förtjusning hjortron den här gången. Vi hittar ganska många på flera olika ställen och vårt tempo sjunker kraftigt igen (nu gick det i och för sig inte särskilt fort redan innan). För Vanessa innebär det hennes första färska hjortron någonsin och hon ska komma att bli närmast besatt av dessa underbara bär resten av vandringen.

Stormyran med utsikt mot Sisotinden vi såg från vägen.

Kompassen blir tyvärr inte konsulterade tillräckligt ofta och vi hamnar något långt österut, men det gör egentligen ingenting då terrängen blivit lite enklare och utsikten är fin så länge vi inte ser kraftledningen nere i dalgången. Klockan börjar nu närma sig 20:00 och det är dags att hitta en tältplats. Vi passerar en liten bäck, men tyvärr finns det ingen riktigt bra plats där. Cirka 15-20 minuter senare hittar vi däremot en mycket bra plats med mjukt ris på plan och torr mark. Det senare är det som varit klart svårast att hitta i det här området. Utan packning är det också nära nog att gå tillbaka till den lilla bäcken för kvällens kroppsvård.
Det blir en mycket trevlig första kväll med varmt fint väder. När vi kryper in i tältet lämnar vi "ytterdörren" öppen och somnar gott till den härliga utsikten.

Den mycket goa utsikten från vår tältplats med Durmålstinden, Middagsfjellet och Straumklumpen från vänster till höger.

Grundmaterialet är hämtat från norska Kartverket.

19 augusti   ca 17 km
Gångtid ca 10,5 timmar, 07:30 - 18:00
Tverrfjellet till nordöst om Duolbbagjiegna

Vi vaknar utvilade efter en varm natt med spänd förväntan på dagens stora mål, Litlverivatnet. Det ser ut som att vår tur med vädret håller i sig med ännu en strålande fin dag framför oss. Åt riktningen vi ska gå kan vi tydligt se kraftledningen där den korsar fjället. Det är inte det vi vill se så klart, men det positiva är att den i alla fall underlättar navigeringen för oss. Framme vid kraftledningen tar vi sikte åt nordost och den led som går någonstans längre ner i skogen. Här uppe i gränslandet mellan kalfjäll och skog är terrängen lätt att gå i med endast mindre myrmark att ta sig förbi. Efter en stund dyker det upp en liten stuga som vi inte sett på kartan. En skylt på väggen talar om att den används vid jakt på järv och kamerabevakning kan förekomma i området. Kanske bästa att låta bli några naturbehov den närmsta tiden då.

Kan du hitta den lilla jaktstugan?

När man är van vid den svenska fjällkartans skala är det lätt att tolka den norska fel. Hemma i soffan är det flera vägar som har upplevts som möjliga utan allt för stora problem. Väl på plats med verkligheten som referens till kartan börjar vi bli lite tveksamma på vad som faktiskt kommer vara möjligt. Antingen ska vi gå vidare längs leden mot Ragostugan eller ta oss söderut upp till en annan led på Litlverivasshamran. Vår tveksamhet kommer sig av att den senare vägen ser väldigt brant ut från vår nuvarande position. Vi lämnar frågan öppen så länge och hoppas på att få en bättre bild över läget närmare sjön.
Kort efter att vi passerat sjö 472 hittar vi leden som vi ska följa fram till Litlverivatnet. Nästan direkt blir det lerigt och mer sten än tidigare. Till en början är den lätt att följa, men när vi kommer till en ravin tappar vi bort den och tar oss fram bäst vi kan. Den måste ha svängt av vänster någonstans för vi hittar den ovanför ravinen på den sidan lite senare. Andra har uppenbarligen också gått fel eftersom det var fotspår vi följde som ledde oss rakt in i ravinens svåra terräng med flera meter höga stenblock.
Utsikten är verkligen imponerande den sista biten, både över dalen som Nordfjordälven snirklar sig igenom och vattenfallet Litlverivassforsen från Litlverivatnet. Höjdkänslan är hissnande med det branta stupet ner. Vi tar oss försiktigt närmare och tar många bilder på naturens underverk. Det som gör den här platsen lite extra häftig är det faktum att leden, via en bro, går rakt över starten på vattenfallet nästan precis på gränsen till Rago nationalpark.
Solen skiner starkt på oss med en temperatur i skuggan runt 21 grader så vi är ganska svettiga vid det här laget. Beslutet att ta en längre paus för att fundera kring vår fortsatta väg är därför lätt att fatta. Vi sköljer våra kläder och tar ett helkroppsbad i den turkosfärgade sjön - Vanessa tar sig till och med en liten simtur. Något som skribenten och tillika badkrukan tycker det är lite för kallt i vattnet för.

Litlverivassforsen faller ner mot Nordfjordälven.

Medan vi njuter av att torka oss i solen på klipphällen begrundar vi vår situation. Att ta sig förbi båtskjulet längs sjön ser inte ut att vara möjligt utan viss bergsklättring och risken finns att det är brant runt hörnet dit vi inte ser. Alternativet att fortsätta förbi Ragostugan och ta sig in i Sverige den vägen ser osäkert ut på kartan. Även om det skulle gå verkar risken stor att det är väldigt brant närmare gränsen. Det blir också långt tillbaka ifall vi måste vända. På väg ner till sjön såg det däremot relativt enkelt ut att ta sig upp mot Svenskhammaren om vi går en bit tillbaka på leden och sedan viker av söderut. Leden som vi kan ansluta till där uppe går hela vägen till gränsen så om vi bara kan ta oss upp dit vet vi att det är framkomligt. Därför väljer vi det alternativet och påbörjar vår väg tillbaka för att hitta en plats där vi kan korsa ravinen och ta oss uppåt. Medan jag väljer en onödigt äventyrlig väg med klättring så hittar Vanessa en enklare bara cirka 100 meter längre fram. Oavsett behövde man inte gå långt tillbaka från bron för att ta sig över och börja stigningen uppåt - en klättring på i runda slängar 600 höjdmeter över en distans på 2,5 kilometer.
I början får vi ännu en gång lite extra energi av hjortron som vi hittar. Flera falska krön senare är inte energin riktigt lika hög. Humöret sjunker lite extra av att molnen hopat sig och några regndroppar börjat falla. På grund av flera klippformationer behöver vi sicksacka en hel del och när vi kommit en bra bit upp blir vi lite oroliga för flera rejäla klippväggar längre fram. En studie av kartan tyder på att leden bör befinna sig mellan oss och dessa så vi chansar på att fortsätta istället för att försöka gå runt. I samband med att ett par rösen och Råggejávrre uppenbarar sig drar vi en lättnadens suck, vi är framme och klättringen är äntligen över - trodde vi i vår enfald. Det raka fina strecket på kartan som utgör leden hade vi nämligen inte granskat tillräckligt noga. Vi trodde också att vi befann oss vid sjö 951, öster om Råggejávrre som vi faktiskt befann oss vid. Något som vi så klart upptäcker cirka 30 minuter senare.

Vi är väl värda lite vila efter den långa klättringen upp. Vädret har börjat vända till det bättre igen.

Nu börjar en konstant jakt efter rösen. Någon stig att tala om visar sig inte finnas överhuvudtaget. Till stor del på grund av den steniga och karga terrängen. Ibland är det väldigt enkelt att se dem, andra gånger är det svårare och vi tappar stundtals bort dem. Eftersom det är mycket sten i området kan det ibland vara lätt att ta fel på vad som är ett röse. Vid ett tillfälle går vi rakt uppför en brant höjd i tron om att ett röse står på toppen, bara för att på andra sidan se flera på rad mycket längre ner. Vilse behöver man däremot inte vara rädd för att gå, området man har att hålla sig inom är inte särskilt brett. Sedan var det där med klättringen som vi trodde var över. Här går det nästan konstant antingen uppåt eller neråt och blir därför ganska kämpigt. Tur då att vädret stabiliserar sig igen och det blir inte värre än de där få regndropparna under sluttampen på den inledande klättringen. Utsikten norrut över Rago är helt fantastisk längs leden en sådan här fin dag och vi kan tydligt se vattenfallet borta vid Storskogvasstugan. Även Lofoten ger sig tillkänna längst bort på horisonten västerut ibland. Vid Boadnjásjroahtte rinner ytterligare ett riktigt häftigt vattenfall ner längs bergssidan till Litlverivatnet.

Ovanför Litlverivatnet. Vattenfallet vid Storskogvasstugan syns som en vit punkt långt till höger ungefär i mitten av bilden.

Höjden varierar hela tiden mellan 900 och 1100 meter och ju längre österut vi kommer desto mer blir det av de klassiska stenfält vi ofta ser i Sverige. Här uppe på dryga 1000 meter, mitt bland all den gråa och svarta stenen, får jag plötsligt syn på en överraskande och trevlig färgklick: en humla. Den har hittat en ensam blomma i stenöknen som envist sträcker sig mot himlen, sökandes efter solen. Jag vet att humlor tål ganska kalla temperaturer och kan ta sig långt upp, men har aldrig sett någon i ett sådant här landskap tidigare. Även om det "bara" var en humla så var det ett roligt möte.
Någonstans kring glaciären Duolbbagjiegna övergår det helt till blockterräng blandat med snöfält. Det gör att det blir ännu svårare att hitta några rösen eftersom de står ut ännu mindre i block-rik miljö. Nu har det dock inte jättestor betydelse då terrängen är ganska likvärdig överallt med ett tillsynes oändligt blockhav och vi har en kompassriktning att gå efter. På väg upp från Duolbbagjiegna får vi ett till trevligt djurmöte i form av en fjällripa. Med tanke på den nästan helgråa fjäderdräkten känns det som en trolig gissning - har aldrig lärt mig hur man skiljer på den och dalripan. Den är förvånansvärt orädd och trippar lugnt iväg längre upp bland stenarna varje gång vi kommer lite för nära.

Duolbbagjiegna

Allt klättrande har börjat ta ut sin rätt och vi är nu rejält trötta. Att hitta en tältplats i det här området är tyvärr lättare sagt än gjort. Helst skulle jag fortsätta en bit in i Sverige och Padjelanta nationalpark där det blir grönare, men det är fortfarande flera kilometer kvar dit och Vanessa har börjat protestera verbalt (och då har det gått långt ska ni veta). Vi går förbi en plats där någon byggt upp en stenmur vid en stor sten nära ett röse som vi trots trötthet inte riktigt fastnar för. Cirka en eller ett par kilometer senare får Vanessa syn på en plan och torr yta utan sten som dessutom har lite rinnande vatten i närheten. Den karga miljön är inte särskilt tilltalande, men platsen är alldeles för bra för att vi ska orka fortsätta - och tur är det för när vi slår upp tältet runt klockan 18.00 så är det knappt att vi hinner genomföra våra kvällsrutiner och krypa in i tältet innan regnet börjar falla.

Nattens tältplats, taget morgonen efter.

Färggranna sjön 951 med snöklädda Rájrretjåhkkå i bakgrunden.

Gå vidare till del 2.