Bloggar > Örnsätrarns blogg

Örnsätrarns blogg

I Sarek 50 år efter första gången. Placerad på karta

Min kompis Hasse och jag gjorde vår första Sarekvandring i augusti 1968. Vi var då nyblivna studenter och det var vår första fjällvandring över huvud taget. De följande åren gjorde vi ett flertal Sarekvandringar. Därefter blev det ett uppehåll tills vi båda blev pensionärer. Då återupptog vi våra Sarekvandringar och har i några år planerat att göra en "jubileumsvandring" år 2018 för att fira att det var 50 år efter vår första. Ungefär tre veckor innan vår planerade vandring i augusti meddelade Hasse att han inte kunde följa med eftersom en familjemedlem drabbats av allvarlig sjukdom. Han skulle inte kunna glädjas åt turen och istället ha tankarna på annat håll. Vår tur skulle behöva skjutas på framtiden. Det var ett ledsamt besked och under en tid visste jag inte hur jag skulle göra. Skulle jag göra en tur ensam? Det skulle absolut inte bli detsamma när Hasse inte var med, men å andra sidan har jag gjort ett antal soloturer i Sarekområdet under senare år.

Nåväl, efter velande hit och dit bestämde jag mig för att åka upp till Kvikkjokk för att där bestämma om jag skulle vandra eller inte. Dit är det alltid roligt att komma.

Kvikkjokk har varit utgångspunkt för de flesta av Hasses och mina turer liksom de flesta av mina soloturer och de tillsammans med andra. Det var också härifrån som vi startade 1968. Hambergdagarna och den Öppna forskningsstationen som anordnats i Pårek 20-23 augusti lockade och det skulle vara roligt att få besöka det hus som vi passerade första gången 1968. För mig fanns också tankarna på att gå och titta på bifurkationen som Sähkokjåhkå bildar och som har diskuterats här på Utsidan.

Jag brukar ta min lilla bensinsnåla bil upp till fjällvärlden och så blev det även denna gång. Då har man friheten att resa när man vill och det blir också lite turistande på vägen fram och tillbaka. Jag är ju pensionär och kan ta dagarna som jag vill. Det blir ändå långt att åka från Uppsala, 2-3 dagar enkel väg men det har fungerat bra. E45 upp genom Norrlands inland ger mersmak och höjer känslan inför vandringen.

I Kvikkjokk bodde jag tre nätter på Turiststationen. Första hela dagen var regnig och jag gjorde bara några små promenader och följde med på lite båtturer med båtförare Björn Sarstad. Det var också skönt att vila efter den långa bilkörningen som delvis varit regnig.

Varje år sedan 2002 gör studenterna från Skogshögskolan ett besök i Kvikkjokk för studier av fjällnära skog och miljö. Björn skjutsar dem med sin båt och berättar om Kvikkjokk och dess historia. Han föreslog att jag skulle följa med på en av deras dagar med exkursioner vilket jag också gjorde. Dag två tillbringade jag alltså tillsammans med studenterna och det var mycket intressant att få höra om de speciella förhållanden som råder i fjällnära skog. Intressant var det också att få lära sig om de olika borrar som angriper tall och gran och se deras spår i stormfällda träd. Jag bidrog själv med att orda lite om hur träden och videt breder ut sig allt högre upp på fjällsluttningarna, nästan 100 höjdmeter sedan början av 1900-talet.

För att hinna till Pårek medan det fortfarande var öppet hus startade jag dag tre med att vandra upp till Pårekslätten, ca 15km. Vädret var mest uppehåll men framemot sen eftermiddag och senare under natten regnade det rejält.

Regnet började när jag kommit upp på Pårekslätten. Stratusmolnen bildade strängar.

Nästa morgon, dag fyra, hade regnet dragit iväg och det artade sig till en fin dag. Eftersom jag bara hade drygt en halvmil kvar att gå fram till Pårek tog jag god tid på mig så att tältet hann torka innan jag gav mig iväg. Väl framme bjöds jag på kaffe kokat över öppen eld.

Nästa morgon var vädret fint igen.

Under veckan med Öppet hus höll Svenska Fjällklubben en meteorologikurs i fjällväder under ledning av meteorolog Håkan Hultberg där. Han har intresserat sig för den utrustning som professor Axel Hamberg använde i början av 1900-talet för att studera vädret och klimatet i Sarek. Håkan har också provkört flera instrument och apparater och de flesta fungerar fortfarande än idag efter 100 år. Håkan förevisade mig instrumenten och berättade om vad de användes till. Särskilt imponerande var meteorografen som användes för att registrera ett flertal uppgifter som temperatur, lufttryck, luftfuktighet, vindhastighet och vindriktning bland annat. Mätvärdena registrerades genom nåltryck på en pappersrulle och det hela drevs med ett urverk med ett lod om 300kg som räckte för drift i ett helt år. Jag fick även sitta med på Håkans avslutande lektioner på kursen vilket var givande eftersom jag en gång själv funderat på att bli meteorolog. Regn hade åter dragit in och föreläsningarna hölls inne i Hambergs "hydda" (Hambergs egen beteckning på husen) vilket gav en speciell stämning åt det hela.

Hambergs stuga i Pårek. Personen är Håkan Hultberg.

Håkan Hultberg framför Hambergs stuga.

Huset där meteorografen finns.

Meteorografen.

Det 300 kg tunga blylodet som driver meteorografen.

Interiör från Hambergs stuga. Trugor på väggen.

Interiör från Hambergs stuga.

Interiör från Hambergs stuga.

Nästa dag, dag fem, var det öppna huset slut. Saker plockades in och dörrar och fönster låstes. En del av deltagarna började vandra mot Kvikkjokk, andra flög iväg med helikopter. Jag blev ensam kvar. Jag hade ju tänkt utforska bifurkationen. Innan Håkan for iväg berättade han om Hambergs första hydda, kallad "Hotell Säkokjokk" av Hamberg, som han sett resterna av vid bifurkationen i Sähkokjåhkå. Han hade besökt den flera gånger. Det här var en stor nyhet för mig då Björn Andersson här på Utsidan omtalat att positionen för Hambergs första hydda inte var känd. Att den nu skulle ligga vid bifurkationen gjorde det ännu mer motiverat för mig att uppsöka bifurkationen och hitta hyddresterna. Enligt Håkan hade hyddan stått uppe till i början av 1960-talet men att det nu bara bestod av grunden och en del järnskrot.

Det hade varit uppehåll under morgonen men moln typiska för en varmfront drog in och det blev sakta allt mörkare. Efter en tidig lunch gav jag mig iväg för att leta efter bifurkationen och husruinen. Jag bestämde mig för att följa stigen bort mot Sähkok och vika av ner mot Sähkokjåhkå en god bit ovanför trädgränsen. På detta vis skulle jag kunna följa jokken uppifrån och ner. Strax innan jag kom fram till jokken kom regnet, först stillsamt och sedan allt kraftigare och det höll sedan på ända tills jag kom tillbaka till tältet och större delen av natten.

Sähkokjåhkås ravin. I bakgrunden Tjievrra.

Sähkokjåhkås lopp har förändrats under åren. Strax ovanför området i mitten av bilden rinner en mindre rännil av jokken. Området är därför en ö. Fjället till höger i bild är Sähkoknuohkke och det i mitten är Vallespiken.

Sähkokjåhkå bildar från trädgränsen och ner till Pårekslätten en stor svämkägla och det syns att vattnet under århundraden och årtusenden tagit olika vägar då det sökt sig neråt. Det finns ett antal ställen där jokken delat sig för att senare återförenas. Det har då uppstått öar i jokken. På ett ställe har jokken delats men där den ena fåran inte återförenats med den andra. Den har istället tagit en helt annan väg ner till Njoatsosjåhkå i vilken båda fårorna så småningom mynnar. På så vis rinner den östligaste armen ner till Standárjåhkå och den västligaste bildar längre ner Máderjåhkå. Nu finns här ett problem: på Hambergs karta från 1922 finns inte den arm som rinner ner till Standárjåhkå utan bara den arm som rinner till Máderjåhkå medan det på dagens kartor är den förstnämnda som är huvudfåran medan den senare är mindre. Ritade Hamberg fel trots att han borde känna till förhållandena väldigt väl? Det här ämnet har behandlats ingående av Björn Andersson i flera av hans bloggar bla Axel Hamberg och Sähkokjåhkå.

Mitt GPS-spår och positionen för Hotell Säkokjokk och bifurkationen.

Jag var alltså på väg ner längs jokken och terrängen i dess närområde blev allt mer svårtillgängligt ju längre ner jag kom pga det höga och samtidigt liggande vide som omger jokken. Efter en stund hittade jag ett ställe med mindre vide och jag gick fram till jokken. Den skulle inte vara lätt att vada om man nu skulle vilja det. Jag tog ett par bilder över jokken och vänder tillbaka för att kunna fortsätta en bit vid sidan av jokken där terrängen är öppnare. Till min förvåning kommer jag rakt på ruinen av Hambergs första hydda! Den skulle ju ligga vid bifurkationen och dit har jag nästan 1 km kvar enligt GPSen! Men nu hade jag alltså funnit den. Jag har senare diskuterat ruinens läge med Håkan och funnit att han misstagit bifurkationen med en av de öar som finns i Sähkokjåhkå.

Hotellets plats. Koordinater i SWEREF 99 TM: N: 7444229 E:617108.

Resterna av hotellet.

Hotellets placering i skogen. På Hambergs tid var träden mindre och glesare.

Så här såg hotellet ut 11 september 1902. Länk till bilden.

För att se bifurkationen fortsatte jag ner längs jokken men det blev allt besvärligare med högt, tätt och liggande vide. Dessutom blev området allt mer vattensjukt med många småbäckar under videt. Till detta kom det allt stridare regnet och trots regnkläder blev jag snart genomblöt. Väl nere vid bifurkationen var den svår att se och att fotografera då den ligger bakom en ö i jokken och alla stränder är täckta av överhängande vide. Typiskt är väl att det var här nere som jag stötte på en älg.

Bifurkationen syns dåligt i bild men ligger till vänster om ön i mitten avi bilden.

Tillbaka till tältet försökte jag ta en så gen väg som möjligt. Men det var inte lätt i den terrängen, småkuperat, stenigt, mycket vide, myrmark och ibland tät björkskog. För att kontrollera var jag var tog jag ibland upp GPSen. Sista biten gick jag så att jag kunde se sjön Boarekjávrre och räknade med att jag skulle se Hambergs stuga där tältet låg. Till min förvåning missade jag stugan och stötte istället på stigen upp från vadstället. Skogen och videt var så tätt att jag missat stugan på 40 m håll! På Hambergs tid var här i stort sett öppen mark med enstaka träd.

Min tältplats med Hambergsstugorna i bakgrunden.

Sammanfattningsvis hade dagen varit mycket givande. Jag hade hittat Hambergs "Hotell Säkokjokk" och sett bifurkationen. Efter att ha sett området tycker jag också att jag hittat en förklaring till varför Hambergs karta och dagens verklighet med karta skiljer sig åt. Jag tror att Hamberg ritade det som var verklighet då och att Sähkokjåhkås huvudfåra har ändrat sig. I den svämkägla som jokken bildar har den tagit många olika vägar under årens lopp och det har inte behövs mer än ett år med extra stark vårflod eller besvärliga isförhållanden för att fåran ska bryta igenom någonstans och ta en ny väg. Kanske har den nu gått tillbaka till en väg som den tagit förut.

Dag sex och sju vandrade jag tillbaka till Kvikkjokk. Vädret hade blivit helt OK och jag noterade när jag tältade vid Stuor Dáhtá att det var första natten jag kunde sätta upp tältet med alla prylar torra.

Det blev till slut en bra jubileumstur för mig trots allt. Hasse och jag får göra vår tur vid ett senare tillfälle. När detta skrivs tycks sjukdomsproblemen vara över. Vår första tur i Sarek 1968 får jag berätta om en annan gång. Förhållandena var annorlunda då.

Postat 2019-08-25 18:58 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

 

Logga in

Tips!

Aktuellt: Tips till helgen