Jag hade nöjet att vara inbjuden till ett mycket trevligt bröllop i helgen. Märkligt att man lägger ner så mycket tid och energi på att vårda och tejpa sina fötter när man ska till fjällen - samtidigt som man utan att blinka går på fest i högklackade lacksandaletter, dansar sig blå och kvider lätt när skinnet går sönder strax ovanför stortånageln och bak på hälen. Men nu är man åtminstone så rutinerad att man har med sig plåster i lilla festväskan...

Som brukligt är på bröllop nuförtiden, hade brudparet bemödat sig om att skriva en liten beskrivande rad om varje bröllopsgäst i programmet. Ni vet sådär så att man ska ha något passande samtalsämne om man inte känner sin bordsherre. Döm om min förvåning när jag karaktäriserades som en "person med populär blogg" och att jag rör mig i "lättpackningskretsar". Och jag som trodde att Utsidan var en obskyr site för enbart invigda.

Tack brudparet. Ni stärkte mitt ego! Vi får se till att stämma träff ute i blåbärsskogen inom en snar framtid.

(Plåstren är nu ersatta med Leukoplast så att jag skulle klara av att gå till jobbet i morse.)