Så är julafton överstökad igen. I år kom mina föräldrar till oss, och vi hade det lugnt och mysigt. För att döva samvetet, och få lite mer plats för julmaten, hade vi planerat in en liten julpromenad till fikaplatsen vid gravkullarna innan Kalle Anka. Vi gjorde samma tur för två år sedan också, så nu har vi bestämt att det är tradition.

Hela familjen fick följa med, till och med lilla katten Måns, som för säkerhets skull fick ha sele på sig för att inte komma bort i denna för honom okända terräng, Skelleftekatt som han är. Frågan är om han inte hade trivts bättre hemma i stugvärmen...

 Innan löplinan hade kortats hann Måns nämligen med en liten klättervända upp i en fin utsiktsbjörk några meter från fikabordet. Pappa hade väldiga bekymmer med att få ner katten välbehållen...

Medan pappa skottade fram fikabordet och jag och mamma dukade upp lite gofika var det stjärtlappsåkning i backen för övriga. 

Efter en skön promenad var det gott att få något varmt och stärkande i sig. Kaffe, choklad eller te med valfritt tillbehör stod på drinkmenyn, med bullar och pepparkakor som tilltugg.

När vi var mätta och belåtna började solen sakta sänka sig, och vi fick bråttom att packa ihop och ila hem och byta om från yllebyxor till feststass i tid till Kalle Anka.

Senare kom tomten med massor av fina presenter. (Kan ni tänka att jag fick en fisketång i alla fall, så att det blir lite lättare att hantera nästa fiskekrok som sätter sig i kinden. Jag måste ha varit snäll!)

Pappsen hade också varit riktigt snäll, för han har av sin dotter förärats med en egen utsideinloggning, så att han kan komma in och kommentera mina framtida blogginlägg. Jag vet att det har kliat i fingrarna på honom ibland...

Julefriden har sänkt sig. Tyvärr hittar jag inte längdpjäxorna. Fasiken också, nu när vädret är fint och jag dessutom skulle ha tid att ge mig ut.