Mina Jörnisar och jag - det kunde ha varit ett liv på vägarna...

En friluftsblogg. Friluft såsomi kängor, ryggsäckar och tält. Och lite annat också kanske.

Ett knivigt inlägg med inspiration från Dunderklumpen!

En liten vacker sten,

en liten vacker blomma,

en liten fågelfjäder.

Glädjens luft som blåser sakta,

och gör alla glada, glada, glada. 

Blir till en vind, glädjens vind, 

lyckans vind, lyckans vind,

och du där blir glad,

han blir glad,

jag blir glad,

du blir glad!

                    /Beppe Wolgers

Alla är vi ju barn av vår tid på ett eller annat sätt. Jag växte upp med Dunderklumpen. Därför har nu karaktärerna därifrån fått utgöra inspiration för en serie om sex stycken knivar jag just gjort.  Älskar att pyssla och greja och att göra knivar är ett bra sätt att få utlopp för dessa behov. Normalt gör jag en kniv och döper den i efteråt. Nästan alltid efter en karaktär ur Mumintrollen. Här är till exempel grejsarknivarnas grejsarkniv, Totikki (i gott sällskap):

Den här gången gjorde jag dock tvärs om. Utgick nu från en figur i Dunderklumpen och försökte fånga något karaktärsdrag från denne i en kniv. Jag vet; det är lite pretentiöst, men va fan... Skapande människor får hålla på så... ;-) Projektet har tagit ungefär tre veckor och flera av knivarna har ändrat utseende och form under resans gång. Som synes nedan är allt inte riktigt klart på två av dem. 

Dunderklumpen själv:

Dunderklumpen beskrivs ju som en sorts förtrollning i sagan. Därför får den här kniven bli en sagokniv. Slidan är det som mest får representera det förtrollade. Själva sagan. Det gröna skaftet i Alder Burl och valnöt får symbolisera Klumpen själv. Ska få med en "guldring" någonstans innan den är klar också. Bladet är ett gammalt medfaret Mora Frost och i mitt tycke ett riktigt Dunderklumpsblad. Det är från 60-talet skulle jag tro. Mjukt och lättslipat stål.

Uppdatering: Så här blev slidan när jag fått sova lite på saken. Guldringen hamnade i "örat" precis som i sagan :-)

Elvira Fattigan:

Ett enkelt kolstålsblad från Mora och en grov dräkt av vresigt äppelträ, formad enbart med motorsåg och kniv. Hennes nästan vita hår, här av älghorn, med ett och annat silverstänk i pryder toppen. Slidan är av enklast möjliga modell.

En dum en:

Med sitt handsmidda blad från Svante Djärv utanför Avesta och sin randiga läderkostym (lyckades inte hitta på nåt vettigt sätt att använda en avklippt strumpa;-p) är hen kanske den perfekta friluftskniven. Liten, smidig och vacker. Kräver kanske en brukare med lite mindre händer. 

Enöga:

En lång gänglig en med sin långa röda halsduk. Precis som med de flesta av oss, visar det sig att han är rätt liten när det skal vi alla omger oss med avlägsnas. Skaft och slidans nederdel, gjorda i okänt ljust trädslag, har skenbart samma form. Frågan är vilken som är äkta och vilken som är en falsk kopia, likt en sedel ur Enögas sedelpress. Kolstålsbladet från Mora påminner brukaren kort och gott om att det är en kniv.

Jätten Jorm:

Grov och stor. Nästan för stor. Utrustad med ett fulllångt Mora 2000-blad kan han som den enda i samlingen göra tjänst även under älgjakten. Men även annars gör han rätt för sig hos en allsidig brukare, kanske även på blötare turer, då en badälskande jätte naturligtvis har rostfritt blad. Skaftet är i masurbjörk med läderinlägg som borgar för bra grepp även under söliga förhållanden. (Det ljusa partiet på slidan beror på att linoljan inte hunnit sprida sig i lädret ordentligt när fotot togs och finns inte kvar nu.)

Pellegnillot: 

Pellegnillot. Björnen med det fantastiska namnet. Spelandes på sitt munspel. Egentligen hade jag nog tänkt mig en mindre kniv men det här är nog den jag är mest nöjd med av dem alla så några förändringar tänker jag inte göra. Enklel och smäcker i formen men med en nästan förförisk tyngd och balans. Eken symboliserar den lilla björnen och älghornet hans vita klänning. Som synes finns ingen slida än, utan den måste jag känna in lite till innan jag kan göra. Det enda jag vet är att Pellegnillots musikalitet kommer manifesteras av en dekoration gjord av en av visartisten Sofia Karlssons gitarrsträngar som hon så vänligt gav bort efter en konsert :-) Hon hade nog i och för sig tänkt sig de skulle hamna på en ny gitarr någonstans, så jag hoppas hon inte misstycker. Den står ju ändå för musikens kraft och skönhet även på det här sättet. 

Det här inlägget var väl lite bredvid ämnet kanske. Eller inte. Knivintresse tycks det ju finnas gott om här på Utsidan och för mig så hör friluftsliv och knivar ihop.

God tur!

Inlagt 2016-07-19 15:05 | Läst 4996 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2016-07-20 19:56   OBD
Kul med litet annorlunda knivar och slidor.
"Dunderklumpen" ser ju häftig ut, även om, i mitt tycke, skaftet ser en aning överdimensionerat ut. Men jag har små händer. :-)
 
Svar 2016-07-21 19:03   Nyingen
Bilden ger inte Dunderklumpen riktigt rättvisa. Har oxå små händer men den funkar faktiskt bra ändå. Känns mer harmonisk än den ser ut :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!