Bloggar > Mina Jörnisar och jag - det kunde ha varit ...

Mina Jörnisar och jag - det kunde ha varit ett liv på vägarna...

En friluftsblogg. Friluft såsomi kängor, ryggsäckar och tält. Och lite annat också kanske.

Kolbullar

Jag vet inte... det kanske har framgått tidigare. Men jag är svag för kolbullar. 

Dubbelt så mycket vatten som mjöl. En redig slatt salt. Ett ägg om man är på lyx humör. Tärnat fläsk, en näve per portion ungefär. Mjölet doseras till en knapp deciliter för en person. Smör måste man ha också. Och öl. 4 st små burkar är lagom för en helkväll vid brasan. Styrka och sort efter behag. Fast en enkel Lager är nog smakmässigt att föredra. 

En bra gjutjärnspanna måste man ha också. En sån där för 30kr på loppisen är perfekt. Ni vet de där med ihåliga handtag och lite för höga kanter. Stekspade underlättar. 

Sen är det bara att leta upp en bra sjö i skogen. Det är tyvärr här många misslyckas. Inte med kolbullarna men väl med helheten. Man ska dessutom helst tajma in höst, vinter eller vår. Kolbullar är på det hela taget ingen sommarmat. 

Vidare så är en bra eld en förutsättning. Börja smått. Gärna med lite tjärved för känslans skull. Fast lite enkelt kråkris går givetvis lika bra. Det viktiga är ju att det brinner. 

Har man inte smakat ölen innan är det läge nu. Men bara en slatt. Eller två. Man kanske måste hugga lite mer ved. Och det görs med fördel utan öl. Hyggen ved behöver man ungefär en knapp grabbfamn för matlagning, sen funkar det bra med rundklabbar. 

När man har fått igång en eld värd namnet är det bara att värma pannan. Genom att bygga en någorlunda stabil eld av grov ved står pannan av sig själv. I med en klick smör så ser man när pannan är het.

Endel kommer nu att påstå att eftersom man ska steka fläsk så behövs inte smöret. Inget kan vara mera fel. Smör är en viktig ingrediens! Smakbärare. Tja testa utan får ni väl se... Hur som helst: i med fläsket och låt det steka ganska hårt. 

Sen är det bara att slå i smeten. För tydlighetens skull så påpekar jag att nu borde man vara inne på den sista fjärdedelen av den första ölen. Observera att detta enkom är för att få smaklökarna i stämning. Lättöl går utmärkt, även om jag personligen föredrar folkisar. Eller starkbock. Men tro nu inte att jag uppmuntrar till dryckenskap! Det är bara att kolbullar kräfa dessa drycker, för att parafrasera den gode Albert Engström. 🙂

Hur som helst; smet var det:

Man steker sedan på ena sidan till det är dags att steka på andra sidan. (Senast här bör för övrigt första ölen vara slut.) Hur länge denna tidsrymd är är inte lätt att sia om. Elden storlek, mängden smet och stekpannans tjocklek har givetvis en avgörande betydelse. Många går här vilse och vänder för tidigt. Faller den sönder, är det för tidigt. Lika så om den inte är brun på den stekta sidan. Det heter kolbulle av en anledning. Fast var bullen kommer in vet jag inte riktigt. Att lära sig att steka första sidan lagom länge brukar ta några turer till sjön innan man får till det. Men personligen tycker jag det är ett kärt besvär. 🙂 På bilden nedan syns en typisk grönbältes-kolbulle. 

Den var fast och gick utmärkt att vända, men som synes är den på tok för ojämt gräddad. Den högraste tredjedelen är målbilden. När hela ser så ut har man svart bälte i kolbulle. 😂 För att uppnå detta krävs ett aktivt och inlevelsefullt arbete med stekpannan över elden. Med fördel är man nu en bit in i sin andra öl, har arbetshandskar på sig, står upp/sitter på huk så man smidigt kan manövrera pannan.

När man sen är tillräckligt hungrig är kolbullen klar och den avnjuts direkt ur stekpannan. Gärna med lingonsylt om man orkat bära med det. Öl två avslutas under måltiden som intages långsamt till vindens sus och brasans sken.

Brasan ja. När pannan inte längre skall stå på elden rekommenderas övergång till att elda nying. Stor eller liten. Denna brasform kommer säkerligen behandlas i särskild ordning i framtida inlägg, men i korthet går det ut på att elda rundvirke. Ungefär så här: 

Längden anpassas till antalet personer som efter maten skall stirra in i elden och dricka ur öl nummer tre och fyra. Skrivandes det här är jag ensam och det räcker med 30-40 cm klabbar. I lumpen på överlevnadsutbildningen eldade min skyttegrupp tremeterslängder framför vindskyddet av granris. (Öl fick man förstås inte, men det var rätt trevligt ändå)

Tja. Det var kolbullar det. Kolbullar delux rättare sagt. Kolarna hade antagligen varken ägg, smör eller fläsk i sina. Inte öl till heller. Men som jag skrev i förra inlägget: andra tiders överlevnad är dagens rekreation och lyx. Och tur är väl det. Motsatsen hade varit så mycket hemskare. 

Så, ut med er och testa! Kolbullar it is! Och tycker ni det verkar krångligt går det lika bra med korv. Bara ni kommer ut till den där sjön!

God tur och smaklig måltid!

PS. En trepersoners nying:

Postat 2016-10-10 21:55 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Nu, då och sen...

Min farfar hävdade alltid att historiens två bästa uppfinningar var gummistöveln och "kaffeflaskan". Det senare var det vi kallar termos. Som ung var han med och högg i skogen på vintern och... ja för den som upplevde 30-talets huggarjobb med läderstövlar och enbart kokkaffe så är det nog en fullt rimlig ståndpunkt. Vi vet ju alla hur underbart styrkande det är att snabbt få i sig lite varmt när det är lite kärvt och man är utsatt för väder och vind. Och hur underbart det är att inte vara blöt om fötterna. Även om man oftast bara märker det när man väl blivit blöt...

Birger 1977

Visserligen är det ju överlägset gott med kokkaffe men det kräver ju att man gör eld varje gång. Fast idag ställer man ju bara pannan på sitt enmanskök och vips så är det klart. Men så har det ju inte alltid varit. 

Koka över ska det ju göra...

Det är ingen märkvärdig tanke, men den fascinerar mig lika mycket varje gång den kommer till mig, det här med hur tidens och utvecklingens gång påverkar vårt levnadssätt. Det som igår var näst intill förutsättningar för överlevnad är nu föremål för lek och rekreation. Eller behandlas som ett särintresse.

Ett särintresse?

Förr levde man i skogen. I naturen. Till del med naturen. Men alltid på dess vilkor. Nu åker vi till naturen. För den har en tendens att alltid ligga någon annanstans nuförtiden. Och vi besöker den ett par gånger om året när vi lyckats klämma in det i våra späckade kalendrar. Dessutom tror sig rikets stora män och kvinnor kunna diktera vilkoren för dess fortlevnad som om vi skulle ha något egentligt val. Och vi andra säger att vi vet, men vi bryr oss inte särskilt mycket. Som om vi skulle kunna leva utan den men vi väljer att göra en uppoffring och låter den hänga med en stund till. Den är ju så trevlig att åka ut till ibland.

En liten sjö i södra Östergötland

Jag är ju naturligtvis lika stor kålsupare som de flesta andra i den här frågan. Senast igår tog jag bilen 3km till motionsspåret för att väl där springa en dryg mil, bara för att ta ett exempel. Har ni hört nåt så urbota dumt nån gång?!? 

Vi ska inte gå bakåt i tiden. Vi ska inte sluta åka till fjällen fastän vi bor i södra delen av landet. Vi ska fortsätta att bege oss till skogen. Till naturen. Om vi nu inte anser oss bo där redan. Vi borde bara tänka efter lite till, före. Vi borde försöka låta det få vara lite knöligare. Kanske lite svårare. Kanske lite långsiktigare.

En annan sjö i Östergötland

Då kanske upplevelsen till och med blir större. Prestationen blir mer beundransvärd och känslan av att ha uträttat nåt ännu större. Jag menar...om jag springer de tre kilometrarna till löpspåret, sen kör milen och sen springer hem så... ja ni fattar. 

Översatt till friluftslivet blir det kanske att göra som hustrun och hennes kompis förra helgen; ta tåget till en av länets alla småleder och gå till nästa station. (Eller busshållplats för den delen om man nu skulle ha turen att bo i ett län där all landsbygdstrafik inte är nedlagd....)

Gotländsk drivved

Kort och gott tror jag att vi skulle må bra på alla möjliga sätt om vi som människosläkte växlade ner lite. Det kommer aldrig bli som förut, och ärligt talat är det nog inget att stå efter heller. Sådär oerhört mycket enerig och resurser verkade man inte anse sig haft råd att lägga på långsiktighet och naturhänsyn då, när man var utelämnad åt naturen. Då när man levde i den. Möjligen var man aningen mer ödmjuk inför dess krafter av den anledningen än vi är nu. Men att man tog särskild mycket hänsyn vet jag inte om jag tror på. Därför finns det bara en väg till framtiden och den är frammåt! Och som Winnerbäck uttrycker det: "Det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver..."

Åt vilket håll ligger framtiden... egentligen? Och måste det vara vatten i vägen?

Vi har det gott nog ställt nuförtiden och är tillräckligt förståndiga att börja göra rätt. Att återigen börja beundra och respektera naturen. Fast att skriva det här är väl att sparka in öppna dörrar.... Hänger man på Utsidan har man antagligen ett ganska väl utvecklat intresse för naturen. Visst har vi väl!?!

Lördagsbrasan

Ähh, blev bara lite filosofisk. Fortsätter väl som förut antar jag, men kanske, kanske lite mer eftertänksamt. Eller var det förtänksam jag skulle vara? Jo, så var det nog. Helgens ord som skall in på vågrätt ett; 13 bokstäver: förtänksamhet. 

God tur!

Fyra exempel på mer jordnära förtänksamhet

Postat 2016-10-02 21:34 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

 

Logga in

Tips!