Mina Jörnisar och jag - det kunde ha varit ett liv på vägarna...

En friluftsblogg. Friluft såsomi kängor, ryggsäckar och tält. Och lite annat också kanske.

SOLo-vandring 2021 i Sarek och Padjelanta, del 2

Här är fortsättningen på sommarens fjälltur. Alla tre delarna är kronologiskt upplagda i stora drag, men jag använder inte den kronologiska tidslinjalen som bärande struktur i bemärkelsen att historien helt följer den. Istället är det tankar, känslor och enstaka händelser som (o)strukturerar det hela. Och vissa tidsmässiga hopp blir det ju om temat som jag skriver om hör hemma på mer än en plats rent tidsmässigt. Det var helt enkelt roligare att skriva så här den här gången... så håll till godo.

Tjärdoft och aluminiumbåtar

Den andra platsen som årets fjälltur kretsade kring var Alkavare kapell. Det här är kanske den häftigaste, eller … annorlunda (?) och på sitt sätt kanske vackraste platsen som jag besökt i fjällvärlden.

 

Gudstjänst hålls tydligen en gång om året och i år var det helgen 3 dagar innan jag var där. Så allt var fint och välskött. Taket var nytjärat så om man blundade och gissade var man var baserat på doften så skulle svaret snarare var ett litet fiskeläge i Bohuslän än Sareks utkant. Men i Sarek var jag och solen gassade och tjäran droppade.

 

Redan på väg upp i Det förlovade landet hade jag naturligtvis identifierat det sakrala temat på årets långa fjälltur. Komiskt, för jag är väldigt mycket inte religiös. Men jag har alltid gillat kyrkor. Där är alltid så lugnt. Och doften. Kyrkor luktar alltid så speciellt. Sen är ju våra kyrkor också gamla byggnader och som varandes gamla-hus-fetischist av rang så är det klart jag går igång på kyrkobyggnader. Så även på detta lilla enkla kapell. Fascinerande på sitt eget sätt. Stenen, stocköverdelen – förankrad med stora timmerhakar, det tjärade taket av grov plank… och så inredningen. Enkelt, fint, ändamålsenligt. Satt där inne i svalkan och bara insöp atmosfären ett bra tag. Härligt på riktigt. 

På det hela taget var hela Alkavareupplevelsen - alltifrån vadet över Álggajåhka, vandringen längs stigen invid sjön, vistelsen vid kapellet och gruvområdet till badlunchen nere vid sjön. (Vadet över Álggajåhka var visserligen kallt, men i övrigt helt odramatiskt- jag hade tur med måttliga vattenmängder och vadade tidigt på morgonen. Jag gick över precis Ö om 4-jokk korset där Niejdariehpågåsj rinner ner i Álggajåhka.)

Nere vid rengärdet och kåtatomterna vid sjöändan stod ett tält, men de boende var på topptur uppe på Alkavare visade det sig senare. (Ja, jag har skrivit om det förut- och det är lika krångligt nu; det här med blandningen av samiska och svensk transkriberade namn som både kartan och jag använder till synes helt utan logiskt system…)

Efter bad och lunch var det dags att lämna Sarek och ro över till Padjelanta. Som sig bör blev det tre turer med de två aluminiumbåtarna för att till slut få en båt på varje och mig själv på rätt sida. En annan ensamvandrare som jag mötte någon dag innan hade berättat skräckhistorien om hur han på väg ner från fjället just här på långt håll sett två figurer sätta sig i båten på hans sida, ro över, förtöja och gå därifrån… har ni hört nåt så jä-ligt nån gång?!? Av allt man liksom bara inte gör, torde det där kvala in rätt högt på den listan.

 En reflektion kring de stora tunga aluminiumbåtarna; de var väldigt tunga och en mindre person kan ev få problem att sjösätta den ensam när vattnet är så lågt som det var nu. Kan vara värt att ta i beaktande vid planering av turen så man åtminstone har mental beredskap för att det kan bli så. Fast å andra sidan; den där sjöändan går det sannolikt att vada över vid lågvatten om man väljer sin väg med omsorg. Tyckte mig se en sammanhållen, om än kringelkrokig undervattensväg över grund och grusbäddar, där man visserligen måste ta av byxorna men nog kan ha kalsongerna kvar på. Sen finns det ju en bro 2 km norrut. Den är markerad som förfallen på kartan och jag har inte varit där själv så jag har ingen aning om dess egentliga skick. Men antagligen funkar den också om man vill röra sig mellan Sarek och Padjelanta. Ytterligare norrut finns det två områden där nationalparksgränsen inte består av stora älvar så det går hur som helst att vandra mellan dem också om man skulle vilja det.

Fjällvädret

Fjällväder… antar att det är alla nörd-metrologers (ofta våta ;-D) dröm. Som sagt så verkade veckorna före min vistelse i Sarek haft det sämsta sommarvädret i mannaminne. Eller i alla fall på länge. (Och vi människor är ju beskaffade med en hjärna med fallenhet för olika sorts kortsiktighet tycks det som, så vårt minne går säkert rent evolutionärt mot korttidsminne, nu när datorns hårddisk eller molntjänsterna står för lagring av allt de andra…)

Ganska precis när jag satte på mig ryggsäcken på Padjelantasidan av Álgajávrre uttryckte fjällvädergudarna sitt missnöje med att jag lämnade Sveriges absoluta pärla; Sarek. I fjärran hördes ett dovt åskmuller. Moln, förvisso vita, men ändå rullade in från ingenstans på den i övrigt helt blå himlen. Alla målen var vita och fina utom ett. Det var mörkt med dragning åt svart. Mycket målmedvetet drev det mot Nuortap Rissávárre vars östsluttning jag nu just nu skråade uppför i nordlig riktning. Inom 10 minuter hade åskmolnet parkerat sig över just min lilla fjälltopp och vägrade demonstrativt att flytta sig över huvud taget. Åskan, i form av lååååånga, (30-40 sek) rullande, mullrande urladdningar utan blixtar åtföljdes snart av ett lätt duggregn.

Optimist som jag är så tänkte jag att molnet skulle flytta sig snart så jag tog tillfälligt skydd under mitt gigantiska ryggsäcksregnskydd; satt jag på ryggsäcken så rymdes vi båda utan problem därunder.

 

Duggregnet övergick snabbt i smattrande riktigt regn, för att därefter prova på att trakassera den där bortskämda fjällvandraren medelst hagel. Det var riktiga ”buckshots” som kom ner. Säkert 7-8 mm i diameter. Stenhårda och med en hiskelig fart. Efter att jag satt på regnkläder fortsatt uppför fjällsidan funderandes på hur bra åskledare en ryggsäcksram av aluminium egentligen är, fick fjällvädergudarna tydligen nog eller om de kanske upptäckte någon annan som skulle straffas för nån fjällförsyndelse (typ regnklädeshögmod, eller ännu värre regnklädeslättja!!). I vilket fall tog de sitt ful-moln med sig och försvann.

Regnklädeslättja var det jag tillämpade där under ryggsäcksöverdraget. ”Det går nog snart över”. Eller hur. Jag ser mig som en halvhyfsat erfaren fjällvandrare och ”utemänniska”, och nä… det går aldrig över. Möjligen på andra platser, under andra förhållanden, men inte på fjället och det handlar om man ska ta på regnkläder eller inte. Det ska man. Annars blir fjällvädergudarna förbannade. Lättja i regnklädesfrågor gillas inte. 

Likaså kan man ibland frestas att hemfalla åt det närbesläktade regnklädesövermodet. Vilket jag höll på att göra på turens sista dag på väg ner mot Ahkkastugan. Efter en regnig natt låg de grå regntunga skyarna kvar, bitvis var det högre landskapet insvept i dimma. På förmiddagen svepte korta lätta duggregnsskurar på några minuter in med jämna mellanrum. Inget som störde, men tillräckligt för att det skulle vara värt att börja dagen med regnkläder på. Jag gick ju nerför gamla leden ner mot Gisurisstugan så att bli blöt inifrån var inget problem, dessutom blåste det lite lagom. Framåt tiden för förmiddagskaffe så blev det mer glest mellan skurarna och jag kom ner på platten. Frestelsen att ta av regnkläderna tilltog. Som bekant gäller det här att hålla sig på rätt sida om linjen där ”att vara praktisk” övergår i högmod.
Jag tog av regnjackan. Fjällvädergudarna tyckte att det var lite för stöddigt så … jag det började stinka igen. På med den igen. Glada, eller i alla fall lekfulla vädergudar stängde av regnet igen. Efter några minuter. Nytt försök. Samma resultat. Tredje gången stoppade jag inte ner regnjackan i ryggsäcken utan i min stora ficka som hänger på avbärarbältet. Liksom för att visa min ödmjukhet inför faktumet att det snart skulle börja regna igen. Detta tycktes få passera, och direkt var högmodet där på min ena axel och viskade” vore det inte skönt att gå utan regnbyxor också”. Jo, så klart. Jag höll emot ett tag sen, mot bättre vetande, försökte jag. Han inte ens stänga ryggsäcken innan regnet kom. Denna procedur upprepade sig ytterligare en gång, men till slut fram på eftermiddagen kunde jag äntligen ta av dem utan att det började regna.

Kort och gott: lättja och högmod ska i det längsta undvikas i kombination med regnkläder och fjällväder!

Där ska tältet stå. Nej där… eller där kanske…?

Andra dagen i Padjelanta bestämde jag mig för att ta en lugn vilodag. Traska upp på ytterligare höjd 5-6 km till bara, hitta en perfekt tältplats uppe i Álátjåhkkå och bara slappa resten av dagen. Vädret var ju ändå för varmt för att gå egentligen.

Vad definierar en bra tältplats?

Enkelt, den ska:

Vara plan och slät

Vara torr, även vid regn

Ligga i lä

Inte för mycket i lä – man vill ju att myggen ska blåsa bort även vid måttlig vind

Ha dramatisk och fri utsikt

Ligga i skuggan av ett högt berg så solen har något att gå ner bakom i rimlig tid (ett problem med klarblå himmel och höga temperaturer är ju att det blir olidligt varmt i tältet, och om det inte blåser väntar myggen där ute på att sätta snorklarna i dig när du inte står ut där innen mer…)

Ligga nära rinnande vatten med bra badförhållanden

Ligga tillräckligt långt ifrån det rinnande vattnet så bruset inte stör sömnen

Kommer inte på fler just nu, men bara alla de där är ju svåra så det förslå att kombinera i en och samma plats. Har man dessutom ett större tält så måste ju platsen vara tillräckligt stor.

På den här turen hade jag mitt nyligen införskaffade HB Soulo, ett enmans asymmetriskt kupoltält.

Naturligtvis går inte alla ovanstående kriterier att kombinera på en gång som ni vet, utan man brukar få välja det som känns viktigast för stunden. Eller ofta helt enkelt den som erbjuds och är minst dålig.

Den viktigaste som jag alltid försöker uppfylla är att plätten som tältet står på ska vara högre än den omedelbara omgivningen på alla sidor. Den ska ha naturlig avrinning alltså. (Precis som platsen för ett bra placerat hus.) Denna lärdom har jag lärt mig av andras misstag :-D När jag började gå i fjällen i ungdomen så skedde det i organiserad form och vi var ett ganska stort gäng som var ute. Bästa kompisen bodde i tältet bredvid och på morgonen efter en regnig natt väcktes vi andra av ett högljutt: ”-Men, va fan!!! Det är vatten överallt!!”

Vi var inte så erfarna då och kanske inte så noga med var tältet hamnade efter en lång dags vandring. Men ända sedan dess är jag väldigt noga med att det inte är en grop eller potentiellt vattensjuk mark som tältet står på.

Den här dagen uppe i Álátjåhkkå kunde jag dock lägga lite tid på att hitta en som hade rätt många check in the box, utan att vara perfekt på något sätt. Men ändå. Kolla in den här utsikten över västar Sarek och det här fina badet bara!

Kort recension på tältet förresten: Meckigt att sätta upp (3 ggr så lång tid som ett motsvarande tunneltält), men fantastisk komfort och stabilitet när det väl står där. Vikten på uppåt 2,3 kg känns lite för tungt när man vant sig med Enans 1,2 kg, men jag tröstar mig med att jag bytte just för att jag tyckte att Enan var för lätt, flimsigt och klarade hård vind för dåligt. Jag ville ha ett enmanstält med potential att användas på vintern också. Och stabilitet väger några hundra gram extra. Vidare undrar jag om inte tältet hade mått bra med någon mer ventilationsmöjlighet i yttertältet.

Stugmys

Även om jag trivs rätt bra med ensamhet så är det roligare i längden att vandra med någon. Därför tycker jag oftast att det är kul när man möter folk på fjället och man stannar och utbyter lite erfarenheter om sträckorna man just gått.

Efter min vilodag började jag komma så långt i min plan att den var väldigt luftig och jag låg ett drygt dygn före den tänkta tidsplanen. När jag låg i tältet på kvällen och försökte lista ut vad jag skulle göra av den resterande turen så kändes det som Padjelanta öster om de stora sjöarna var rätt trångt. De öst-västliga älvarna kanaliserar alla planer till broarna. Utan att ha landat i någon egentlig plan fortsatte jag upp till Låddejåhkåstugan. Där lyxade jag till det och bodde inne. Dels var myggen mycket aggressiva där nere vid älven och dels var jag lite svältfödd på att prata med folk, så stugmys fick det bli en natt.   

Här försökte jag på nytt hitta på en plan för fortsatt tur. Lekte med idén att gå in i Sarek igen. Men så blev jag rädd att jag skulle hamna i tidsbrist istället. Och så kändes det svårt att ladda om rent mentalt för en sådan grej efter den mentala pyspunka som Padjelantas platta fjällslandskap gett. Dessutom var kakorna slut. Eller nästan slut; har för mig att jag hade tre kvar då. Och det vet ju alla att man ger sig inte gärna in i Sarek med bara tre kakor…

Även möjligheten att gå Nordkalottleden upp till Vaisaluoktastugan övervägdes, men den lockade inte nämnvärt heller. Toppturer är ju också ett sätt att fördriva tiden i fjällen på och jag låg länge och tittade på kartan för att se om någon av Ahkkas toppar skulle vara realistiska. Men jag är inte så mycket för toppturer så jag lät latmasken i mig vinna och bordlade ärendet till en annan tur.

Det hela slutade med att jag konstaterade att den sista delen av vandringen var väldigt dåligt planerad och så bestämde jag mig för att fortsätta upp mot Ahkkastugorna utan egentlig plan. Tågbiljetterna var ju ombokningsbara och skulle jag komma på något skoj på vägen så hade jag ju gott om tid.

Mina stora take-aways av det hela är:

  1. planera turen åt rätt håll – det storslagna på slutet
  2. fortsätt ha reservtid, men helst i form av alternativa vägval i turens senare del (ett längre och ett lite kortare alternativ)
  3. planera in en topptur i schemat nästa gång. (Jag måste ju någon gång gå upp på nån topp nånstans)

-----

Därmed är del två slut. Jag har ett par tre-fyra små teman till som jag vill avhandla inom ramen för den här turen och de kommer om någon vecka eller tre. 

Till dess: God tur!

Inlagt 2021-08-14 16:59 | Läst 1870 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2021-08-14 18:58   OBD
Tack ska du ha!
Väldigt trevlig läsning. Alkavare kapell har jag varit vid en gång men kom inte in. Kanske tog jag inte i tillräckligt när jag försökte öppna dörren.
Håller med dig om kriterierna för en bra tältplats men ganska ofta blir det en form av kompromiss.
 
Svar 2021-08-18 21:03   Nyingen
Dörren var mycket lättöppnad nu. Men å andrta sidan så var den ju "nyservad". En annan och kanske framförallt blötare tid på året kan ju trät ha svällt så den fastnar i karmen kanske.
 
2021-08-18 11:05   egh01
Tack för jättetrevlig läsning!
 
Svar 2021-08-18 21:04   Nyingen
Kul att du gillar det!
 
2021-09-07 09:40   BrittMarie
Trevlig läsning, du skriver lättsamt!
Själv lyckades jag pricka kyrkhelgen vid Alkavare kapell, efter viss omplanering av rutten... Det var trevligt! Efter gudstjänst och kyrkkaffe var det slut på helgandet av vilodagen för då bytte prästen skrud och klättrade upp på taket för att stryka på ny tjära.
Med roddbåtarna hade jag tur, behövde bara ro en gång. Fast det kanske räknas som fusk?
 
Svar 2021-09-09 14:39   Nyingen
Tack!
Vad kul att du prickade in "helgen det händer"! Så länge det finns en båt på varje sida när man slutar ro är det väl inget fusk... :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar