"Morgon med dimma vid havet", finns det en fin visa som börjar. Det är ett privilegium att få komma ned hit till Lökholmen klockan halv sju en julimorgon innan alla hunnit vakna. Jag sätter mig på bryggan och lyssnar inåt dimman. Drillsnäppan kommer och sätter sig med ett "god morgon" på sin sten, kråkorna väsnas från Bonäs. Ringduvor. Småfisk spritter till i den lugna vattenytan vid bryggan. Viporna på sin åker hade fullvuxna ungar nu. Snart flyttar de söderut. Dimman lättar och tätnar igen över Tellskärsvassen. Jag hör en rörsångare sjunga sävligt därifrån. Vitt sjöskum ligger som såpa längs stranden vid bryggan. Det ser ut som om någon tvättat sjön spegelblank. Det är så tyst så att jag kan höra Norrhavet brusa på kilometers avstånd. Talgoxfamiljen äter morgonmål vid träden runt sjöboden. Så kommer en tärna in utifrån dimman och tar sig en fisk. En större fisk plaskar till i småbåtshamnen bakom mig. En hackspett ropar. Dimman tätnar igen. Solen lyckas inte bryta igenom.

Sommaren är inne i en blåsig och ostadig period. Det har regnat på morgonen. Tofsviporna fortfarande kvar på sin åkerteg, som nu är harvad och nysådd. Jag kommer ned till bryggan just när lärkfalken flyger över vattnet västerut bara hundra meter ifrån mig. Jag sätter mig på den genomsura bryggan. Det är grått och blåsigt söderifrån, 15 grader. Jag dricker mitt morgonkaffe. Så kommer falken och gör en lov bakom min rygg innan den försvinner mot Bonäs. Undrar var den kan ha sitt bo. Ålnate har vuxit i meterlånga slingor utanför bryggan lite överallt i vattnet. Svarthättor sjunger vid stranden, nära och längre bort. Ringduvan hoar. Nya regnvädermoln tonar upp sig ovanför vassviken. Kniphonan vallar sina två ungar vid Bonäsvassen. Svalor, sädesärlor och tärnor som vanligt. Blöt i baken ger jag mig iväg innan jag drar på mig en förkylning.