26.10.
Tackar vintertiden för en timme längre sömn. Möts av en smått bedrövlig syn när jag kommer ned till Byträsk. Markägaren har varit här med sin skogsmaskin och röjt ordentligt i strandskogen, och lagt upp allt i en stor rishög alldeles vid nedfarten till träsket. Det mesta av det som omgav min rastplats är nedhugget, bara närmast stranden är en skyddszon sparad. Det ser ut som ett koncentrationsläger en grådaskig senhöstdag. Minns att den forne finske miljöradikalen Pentti Linkola kände varje stort angrepp mot skogen som ett angrepp mot honom personligen. Han led innerligt av skogsavverkningar.
Det är en grå, lugn dag, med en temperatur runt tio grader. En hackspett hackar förstrött, några änder går ned för landning. Domherrarna har börjat visa sig mera nu. Nu hörs deras ju-liga läten. På väg hit såg jag flockar med hundratals björktrastar dra omkring. Det är höstens skådespel. Folk imponeras i tidningsspalterna av kajorna som så här års drar söderut i massiva flockar. Sångsvanarna hade flyttat till en åker längre västerut. De var ett sjuttiotal, tillsammans med ett fåtal kanadagäss och en grågås. Nu hörs gärdsmygen klaga här nere vid träsket, att man rensat bort hans undervegetation. Gärdsmygen gillar det risiga. Blåmesarna kvittrar från alarna. Vassen har blivit gles, som en gammal mans hår. Man ser snart igenom den. Nötskrikan skränar i öster, gräsänder i norr. Plötsligt hörs det silvriga ljudet av sidensvansar, samtidigt som en liten flock kanadagäss drar förbi i plogformation. Naturen hittar sina sätt att leva vidare, trots att den sargats.
