Naturdagbok för år 2025. Betraktelse varje vecka.

Naturintresserad ålänning

Användarnamn: jättensinger

Intressen: Fågelskådning, musik, litteratur, sport, skrivning

Mer på profilsidan


Byträsk, Geta, Åland

2.11.

En gråmörk, regnig söndagsmorgon i början av november. Varmt, runt 10 grader.  Fortfarande härdar sångsvanarna och kanadagässen ut på åkrarna, men ängspiplärkornas flytt verkar vara över. Tar foton av förödelsen från förra veckan nere vid träsket. Det är inte vackert. Det har regnat kraftigt ett par dagar. Vattnet har lagt sig runt flotten. Sätter mig på bänken bredvid ett par små haj haj-båtar som någon släpat hit. Domherrar flyger över. Annars tyst. Bara det strilande regnet hörs. Båten som legat vid stranden är upptagen på land och ligger under en presenning. Jag har nu fri sikt ut över Östergetaåkrarna. Utkiksstenen med sin stege är blottad som ett sjömärke utan sin skyddande växtlighet runtom. Förvridna stubbar som spretar upp ur marken är allt som är kvar av strandskogen. En talgoxe söker skydd i strandsnåren. Jag ser att mitt fårskinn ligger kvar på flotten sedan förra veckan, så jag gör ett tappert bärgningsförsök, genom att hasa mig upp på de våta plankorna och tillbaka. Några björktrastar flyger över mig, och jag hör pipet från grönsiskor. När jag vandrar hem kommer en sång av Peps Persson i mitt huvud: "Vad är det för spår, mamma?/ Vad är det för spår i sanden?/ Den vite mannens spår, min son/ Du har allt att frukta/ Spring och göm dig fort, min son/ Du har allt att frukta." 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Byträsk, Geta, Åland

28.12.

Jag kommer hit i skymningen för att ta farväl av mitt träsk. En häger lyfter tungt från vassen vid flotten när jag kommer ner till stranden. Jag går ut på flotten. Tänker att Anders nog städat undan allt möblemang, innan jag ser att det ligger ett par tre meter ut i vattnet. Vi hade en hård storm som härjade hela gårkvällen och -natten med många långa strömavbrott till följd. Jag vågar mig inte på ett räddningsuppdrag nu. Det är jämnmulet, plusgradigt och lite blåsigt fortfarande. Det börjar dugga lätt. Inte ett liv här, förutom ett storskrakspar som lyfter alldeles nära och sätter iväg mot träskets södra ända. Naturen förbereder sig för att gå in i ett nytt år, så även Byträsk. Det här är min sista naturblogg. Det känns lite vemodigt, men var sak har sin tid. Under mina två år har jag gått över 500 kilometer och noterat 97 fågelarter.  Rödhaken tar adjö tillsammans med talgoxen, som "tvinkar" från vassen. Tack alla ni läsare som följt min naturblogg!

Byträsk, Geta, Åland

21.12.

Det var en nåd att stilla bedja om att den mörkaste av årets alla dagar kom med klart och blåsigt väder. Sitter här på min sten i soluppgången och blickar ut över tomma vidder. Hundskall från någon älgjakt, sångsvan och mespip är vad som hörs, förutom vindens sus.  En flock (grå)siskor gör upprepade lovar runt alarna. Jag har fått jullov. Några kajor flyger över Östergeta by i norr med sina vingliga vingslag. Jag sitter och väntar på solen. Det blir en lång väntan. Gulsparvar kvittrar över åkrarna. Ett skott smäller från älgjakten. Tre gräsänder fäller vid träskets nordöstra vassrugg. Ett par koltrastar sätter sig i alarna ovanför träbänken och får sällskap av blåmesen som hoppar omkring under dem. Två kråkor i väster. När solen kommer upp över skogskanten är klockan kvart över tio. En havsörn som svävar över byn får bli det sista för idag.

Byträsk, Geta, Åland

14.12.

Kommer inte ut på flotten, så jag sätter mig på stranden bredvid. Allt är mörkt och blött. Ingen strimma sol i det gråa molntäcket kan synas. Plusgraderna håller envist i sig. En vecka kvar till vintersolstånd nu. Hör nötväcka och nötskrika. En flock gulsparvar på åkrarna på väg hit. Talgoxar i strandsnåren. Jag funderar på hur vassen under ett år kan vara så tunn, bli så tjock och igen gå tillbaka till tunn. Det är märkligt. En domherreflock drar förbi. Någon gräsand grälar för sig själv, en kråka svarar. Korpar i väster. Ett par blåmesar plockar alkottsfrön. De väsnas lite för sig själva och lockar genast till sig andra. Sångsvanarna håller konsert någonstans borta vid Meddalen. Låter som om de är många. Hackspett i norr. Rödhaken kommer och tittar till mig på nära håll. Dess mattbruna färger smälter helt samman med undervegetationen. Den knixar käckt med kroppen, tittar länge och nyfiket på mig och verkar ha bestämt sig för att stanna över vintern.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips