Min äldsta bror, Gustaf, har en Kelly kettle. Den här smarta prylen med anor från 1800-talet blev dagens signum. Med vatten från närmaste bäck, lite torrt ris, några pinnar och späntade grenar försåg den oss snabbt och effektivt med både en brasa och kokhett vatten vid varje paus.
Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.
Korvgrillning vid vindskydd, en promenad i naturreservaten jag har turen att ha om knuten, närnaturvandringar i Kilsbergen, fjällturer i Sverige och Norge. Naturupplevelserna kommer i många former och jag gillar dem, jag och min familj. Jag söker naturnärhet och upplevelser framför mil och rekord, jag fotar, filmar och skriver gärna, jag längtar för det mesta ut igen och jag gillar väder!
Användarnamn: SejrlaIntressen: Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Bär & svamp, Orientering, Foto
3 turer 3 personer del 3 – Etapp 14, Bergslagsleden
När jag på kvällen plockade undan packningen från dagens tur svepte en dofthint av brasa förbi. Både från packningen och mig själv. Då vet man att dagen varit en bra dag.
3 turer 3 personer del 2 – Ugglehöjden (eller?), Kilsbergen
November. Jag försöker alltid se saker från den ljusa sidan. Livet blir roligare så. Men jag måste erkänna att november ger mig en rejäl utmaning där. Det gråa. De eviga regnen. Mittemellankänslan. Mörkret som kryper in i dagarna och huvudet. En sådan dag hade jag och sonen bestämt oss för att komma ut på en tur. Måste jag säga att det var segt? Från bådas sida.
Trots detta ställde sig Ludvig (10år), på morgonen och bakade muffins, medan jag tog en bokad sväng till tandläkaren. Tänk att han blivit så stor nu, att han slänger ihop muffins lite sådär!
3 turer 3 personer -del 1, Råmossen, Kilsbergen
Så många saker påverkar hur en tur blir. Väder, platsen, utrustningen, omständigheterna, humöret och vem man delar upplevelsen med. Här kommer den första av tre turer med tre olika personer.
Min dotter
Första solovandringen - tio sjöars led, Kilsbergen
Under en lång tid har en längtan vuxit. Först diffus. Jag vill ut mer sa den. Ut i naturen, upp på fjällen, vandra, tältövernatta. Jag tyckte först den var lite märklig, för jag är och har ofta varit ute i naturen. På många olika sätt. Men trots att jag är mitt i livet (statistiskt sett precis mitt i med tanke på den beräknade medelåldern för svenska kvinnor), har jag aldrig vandrat ensam. Aldrig varit i naturen ensam någon längre tid. På sin höjd en promenad i närområdena. Så märkligt det låter. Jag har alltid tillsammansvandrat. Med en vän, med arbetskamrater, med familjen – min första som jag föddes in i och min andra som jag själv varit med och orsakat. Där någonstans landade längtan och blev en dröm. Visst stortrivs jag med sällskap ute i naturen men jag ville ut själv, bara jag och naturen. Inga filter. Jag läste om andras fantastiska solo-äventyr och längtade och funderade. Och skjutsade barn till aktiviteter och tjatade om tandborstning och tränade min trasiga nacke för att kunna bära ryggsäck och fortsatte tillsammansvandra och läsa på om utrustning och möjligheter. Och så gick tiden och jag tänkte att det där med ensamvandringen får jag göra sedan. När nacken och barnen klarar sig bättre själva. För någonstans hade jag fastnat i att det där med jag och naturen för oss själva skulle vara många dagar någon annanstans. Ända tills min man för några veckor sa ”men ta en helg då, gå en dagstur!”.
Och det är ju egentligen självklart. Men jag tror att jag någonstans varit lite rädd också. Rädd för att nacken inte ska hålla, rädd för att jag ska känna mig otrygg, rädd för att det inte ska motsvara längtan. Vad ska jag då längta efter liksom! Jag som egentligen aldrig ryggar för det nya och okända hade i den här frågan hamnat med ett brak på det omtalade sofflocket! Bara att göra om och göra rätt.
