Bloggar > Matildas blogg

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

Första solovandringen - tio sjöars led, Kilsbergen

Under en lång tid har en längtan vuxit. Först diffus. Jag vill ut mer sa den. Ut i naturen, upp på fjällen, vandra, tältövernatta. Jag tyckte först den var lite märklig, för jag är och har ofta varit ute i naturen. På många olika sätt. Men trots att jag är mitt i livet (statistiskt sett precis mitt i med tanke på den beräknade medelåldern för svenska kvinnor), har jag aldrig vandrat ensam. Aldrig varit i naturen ensam någon längre tid. På sin höjd en promenad i närområdena. Så märkligt det låter. Jag har alltid tillsammansvandrat. Med en vän, med arbetskamrater, med familjen – min första som jag föddes in i och min andra som jag själv varit med och orsakat.  Där någonstans landade längtan och blev en dröm. Visst stortrivs jag med sällskap ute i naturen men jag ville ut själv, bara jag och naturen. Inga filter. Jag läste om andras fantastiska solo-äventyr och längtade och funderade. Och skjutsade barn till aktiviteter och tjatade om tandborstning och tränade min trasiga nacke för att kunna bära ryggsäck och fortsatte tillsammansvandra och läsa på om utrustning och möjligheter. Och så gick tiden och jag tänkte att det där med ensamvandringen får jag göra sedan. När nacken och barnen klarar sig bättre själva. För någonstans hade jag fastnat i att det där med jag och naturen för oss själva skulle vara många dagar någon annanstans.  Ända tills min man för några veckor sa ”men ta en helg då, gå en dagstur!”.

Och det är ju egentligen självklart. Men jag tror att jag någonstans varit lite rädd också. Rädd för att nacken inte ska hålla, rädd för att jag ska känna mig otrygg, rädd för att det inte ska motsvara längtan. Vad ska jag då längta efter liksom! Jag som egentligen aldrig ryggar för det nya och okända hade i den här frågan hamnat med ett brak på det omtalade sofflocket! Bara att göra om och göra rätt.

Ganska direkt visste jag vad min fösta tur skulle bli. Tio sjöars led. I min hemstad, lagom långt, lagom svårt. En perfekt första tur som passar in i vardagens scheman. Jag förlängde den lite med en del av anslutningsleden vidare till Bergslagsleden. Totalt skulle det bli ca 14 km.

Kartor togs fram och skrevs ut och konsulterades. Ryggsäcken (den enda jag hittat som nacken accepterat någorlunda – en osprey aura) krokades ned och packades. För att lyckas med projekten att få ut familjen på tillsammansturer har jag en excelfil med packlistor. För stugturer och tältturer och cykelturer och veckoturer och dagsturer. Så det var bara att skala ned från två vuxna och två barn till en vuxen.

 Dagarna innan det var dags var jag rastlös. Tankarna snurrade. Förväntansfullt. Samtidigt som jag själv kunde tycka att så stort var det ju inte med en dagstur i vår närhet, så var det ändå min första ensamvandring. Min första!

Vid niotiden på lördagsmorgonen en krispig septemberdag blev jag avsläppt av min man. Den vita bilen (jo, tanken om den vita springaren svepte förbi i tanken) for iväg och jag var ensam. Vi kunde inte åka hela vägen fram dit jag tänkt, en bom och skylt med strikta order om skyddskläder och rapportering till arbetsledaren hindrade. Så min första utmaning var ca 250m ostigat genom tät, blöt, snårig ungskog. Solen skulle vara till höger, varför är då lättaste vägen till vänster? Men så blänkte Storsjön mellan träden och jag kom ut på precis rätt ställe. Lyckan där och då handlade inte bara om de 250 metrarna, nu var jag igång!

Bäcken till sjön blåste stora bubblor, frosten tinade långsamt i de solstrålar som tog sig in över trädtopparna, sjön glittrade ett glatt hej och stigen visade välkomnande vägen. Fram med kameran. Nu kunde jag ta bilder och filma som jag själv ville, utan någon annans tempo i öronen. Glädjen satte ett leende på läpparna.

 

Kilsbergsnaturen är så trolskt vacker. Mossbeklädd från topp till tå, flyttblocken kringspridda som konfetti, skvattramdoftande myrar och stadiga, trygga träd som omsluter en. Aldrig tråkig, alltid något att titta på och fundera kring. Vem bor i håligheten där? Tänk om man vore liten nog att krypa in!

Efter ett stycke stig kom jag fram till Storsjöblocket. Ett flyttblock i den större kalibern. Skandinaviens största står det på vissa ställen. Jag tror Botsmarkblocket vill ha något att säga till om där, men likväl var det ett imponerande flyttblock med en egen liten skog på toppen och fina överhäng att rasta under. Vilket jag gjorde. En kopp te, ett djupt andetag. Bara jag och naturen.

Tio sjöars led börjar vid Svinsjöstugan som tillhör Karlskoga naturskyddsförening (som också tar hand om leden). En fin liten stuga vid den första av de tio sjöarna, Stora Svinsjön. Ett populärt tillhåll för fiskare i hopp om storfångsten. Längs grusvägen på norra sidan sjön går leden förbi svischande fiskespön, (hus)bilar och brasors rök över vattnet. Ett helt annat sätt att uppleva naturen på. Leden går förbi eller genom 5 stycken naturreservat (6 om Storsjögången räknas också, där anslutningsleden till Bergslagsleden går). Ena hörnet av reservatet Trehörningen passeras precis vid Svinsjöstugan, och här längs med stora och lilla Svinsjön hittar vi Ugglehöjden. Örgivsmossen, Fjärrhanabergen och Angsjöns reservat går leden förbi senare. Reservaten vittnar om vilka fina naturområden det finns här. Stigen går brant uppåt från Svinsjöarna och snart är man på en höjd, med vacker utsikt över de värmländska skogarna åt väster. Dessutom några gungande stenar där på toppen, som inlandsisen humoristiskt lämnat efter sig.  Uppe på höjden delar sig leden i två, en avstickare går till Hjortelgrottan och leden fortsätter åt vänster. Något en stor fin träskylt informerar den uppmärksamme om. Trots att jag varit här förut, med barnen och kikat på sagda grotta, eller kanske just därför, så traskade benen vidare på den kända stigen istället för den okända. Något jag inte riktigt uppmärksammade förrän ledmarkeringarna tog slut och jag stod vid grottöppningen. Hit skulle jag ju inte alls! Ledmarkeringar kan vara bedrägliga och en stund stod jag förvirrad och undrade vad som hänt. Attans också. Bara att vända tillbaka. 

På rätt spår igen fortsatte leden ned mot Sävsjön, den tredje sjön. Tiden hade sprungit ifrån mig och magen kurrade. Kilometrarna hade inte blivit många, men så hade jag roat mig med både kamera och undersökningar av omgivningarna längs vägen. Någon miljagare är jag inte! På en sten med utsikt över ett halvt uppvuxet hygge, höljt i höstens alla färger, och med dagens första och enda regnskur smattrande mot regnkläderna, blev det lunchstopp. Egentorkad gryta med snabbris, skinka, curry och lite andra kryddor blandades med termosvatten. Tänk så gott det smakade. Några nyfikna talgoxar studsade tvittrande omkring i granarna över mitt huvud och tyckte det såg väldigt spännande ut det här.

Nedåt fortsatte jag sedan mot fjärde sjön, Norrgryten. Här finns ett vindskydd, som vi besökt några gånger, men då parkerat på vägen bara 400m väster om vindskyddet. Perfekt när man som familj vill ut på en kortare tur. Flera verkar tycka lika och det är säkrast att ta med egen ved.

Vid det här laget började jag komma in i vandringstempot. Där man känner rytmen i benen och hela kroppen bara mår bra. Det är det här den är byggd för. Så här vill den ha det. Kroppen får jobba och då kan huvudet slappna av. Vid stora Bressingen (sjö 5) och Lilla Bressingen (sjö 6) träffade jag på ett par som också vandrade åt samma håll. Jag stod just då instoppad i en gran och försökte få en fin filmvinkel, så något mer än ett hej blev det inte. Upptäckte sedan att jag raskt var på väg att komma ikapp dem och tänkte att nej, så här skulle det ju inte vara. En omkörningslek med andra vandrar är inte vad jag tänkte för min första solovandringsdag. Stannande till och drack liten vatten, tittade ut över S. Bressingen, bytte det ilsket rödblinkande batteriet på kameran och så hade de hunnit en bra bit i förväg. Lite här och där längs leden passeras hyggen, bland annat här vid Bressingarna. Blir alltid lite ledsen av hyggen. Över det de en gång var. Det är lite dubbelt eftersom skogsbruket också är en viktig del av Sverige. I bäcken mellan S. Bressingen och sjö sju, Långtjärn, hade en bäver byggt ett vackert litet dämme, där vattnet letade sig mellan de skulpterade pinnarna. Både hygget och dämmet ett resultat av ingenjörskonst om än i olika skala.

Vid Långtjärn hade mina förbivandrare slagit sig ned i vindskyddet för en måltid, så jag fortsatte vidare. Istället blev det en kopp te (med det vackra namnet relax oolong) och lite godis vid Lilla Lysingen (sjö åtta). Bakom ett stort block i skydd från vinden som blåst upp mer och mer under eftermiddagen. Klockan hade nu blivit över fem och skymningen började leta sig in mellan träden. Här svepte ett sådant där djupt grönt mosstäcke in världen och visst blev jag lite sugen på att vila länge där, vaggas av vinden, vågornas kluckande och trädsuset.

Längs Stora Lysingen (sjö nio) gick leden delvis över hygge igen. Täta, täta unggranar och det kändes som jag gick i en labyrint som tagen ur Alice i underlandet. Vinden ryckte och slet när jag passerade mellan S. Lysingen och Angsjön (sjö tio). Skymningen lekte med former och färgerna suddades ut. Benen märkte av att vi var nära slutet, snart. Efter två kilometer längs Angsjön var så äventyret till ända. I mörkret skrattade jag högt och lyckligt. Tog några skutt och kunde konstatera att det här gav mersmak. Huvudvärken från nacken smög sig senare på men det var det värt. Min första solotur, om än en blygsam dagstur i närområdet, ligger nu och strålar i ensamt majestät, i en egen mapp i minnesarkivet. I väntan på vänner.

Postat 2018-10-12 22:09 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

 

Logga in

Tips!