Bloggar > Matildas blogg

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

Funäsfjällens guldturer - Gruvturen Placerad på karta

Guldturerna i Funäsfjällen är en guldkälla! Det är lätt att känna ”så turistigt det blir”, men varje gång vi vandrat en guldtur så har det varit just precis det, en guldtur. För den som undrar så är guldturerna ett 30-tal väl beskrivna turer som valts ut för att de visar upp det bästa av områdets natur och sevärdheter. Varje tur presenteras med längd, svårighetsgrad, textbeskrivning, karta och höjddiagram. Här finns turer både för barnfamiljen och den med ambitioner på lite tuffare utmaningar. Mer om guldturerna går att läsa på hemsidan.

Tre år har vi besökt Funäsfjällen och varje gång har jag ”bläddrat förbi” Gruvturen. Vi är ju inte i fjällen för att titta på gruvor och industrihistoria har jag tänkt. Vi är ju där för naturupplevelserna och de stora viddernas skull. I familjen finns dock fler viljor och den här gången tyckte dottern Lovisa att just den turen lät spännande. Tur för mig att det inte alltid är jag som bestämmer :-).

Turen inleddes en dag i juli i utkanten av Ramundberget, genom den hänglavsdraperade, krokiga fjällbjörkskogen i ett hav av gul kovall. Precis i början av stigen dök plötsligt Micke ned i grönskan – en sådan där har jag inte sett på 20 år – utbrast han, och pekade på en vitsippsranunkel. Tillsammans med orkidéer här och där skvallrade de om en blomsterrik fjällsida.

Efter bara en liten bit började det dyka upp gruvhål från den flera hundra år gamla gruvdriften i området (belagt från 1680-talet och framåt). Här pratar vi inte gruvdrift med stora, gula monstermaskiner utan handhållna släggor, hackor, spett och krut.  Skyltar gav en glimt av livet från då. Om norska män som kom hit och arbetade eftersom traktens bönder inte tilltalades av gruvarbete. Om arbetstider från kl. 4 på morgonen (som inleddes med en timme morgonbön) till klockan 6 på kvällen. Om tungt och slitigt arbete. Om okunnighet som gjorde att kvalitetsmalm slängdes på varphögen.

Ett av gruvhålen gick att gå in i och delade sedan upp sig i flera gångar. In i berget och mörkret öppnade sig de runda hålen, och här och där stöttades taket upp av uthuggna stöttor. Som att gå raka vägen in i en fantasyberättelse. Tyvärr hade vi inte någon ljusstark ficklampa med oss utan fick nöja oss med telefonernas ledljus. De skymtar av världen under marken vi fick var riktigt häftigt att få uppleva. Hela tiden gick tanken tillbaka till dem som med hacka och spett jobbat långa pass här. Vilket annorlunda liv vi lever idag!

Vi fortsatte förbi gruvstugan där fogden bott och ut på fjällheden där Gammelgruvan tronade i utsikten framför oss. Det var inte långt bort att tänka att draken Smaug från sagan om ringen skulle svepa ned ur skyn. Hålan och de kala områdena med varphögar skulle mycket väl kunna vara hem åt en girig skattsamlande drakbest. När vi kom närmare sken stora sjok av den rosa fjällnejlikan upp bland stenarna och skvallrade om att gruvdriften frigjort förorenande ämnen som koppar och svavel. Inte många växter klarar den ogästvänliga miljön.

Vi vandrade vidare, förbi varp, dagbrott och fjällvyer. Berget skiftade i grönt, blått och rostbrunt och skvallrade om mineralrikt innehåll. Vi funderade på hur man egentligen kan se på en sten om den är värd att lägga i skottkärran eller om den ska kastas till varpen? Vårt otränade öga tyckte nog att det fanns både ett och annat i de bortslängda stenarna.

Öppna ytor med bulliga enar och stagg berättade att området betats under lång tid, även om kor och får lyste med sin frånvaro just nu. I axelhöga videsnår och bland enarna återupptäckte barnen leken stigkurragömma och skrattade förtjust när vi inte såg dem förrän de hoppade fram bakom oss.

Lättvandrad var stigen och så var vi plötsligt framme vid Djupdalsvallen nedanför Mittåkläppen. Vi lockades in i stugvärmen, till en klassisk våffla, medan det lite disiga och blåsiga vädret lämnades utanför. Ombonat och skönt och gott – innan vi tog oss an tillbakavägen.

Leden tillbaka gick genom fantastiskt vackra fjälldalar. Bäckar som porlade, dalgångarnas böljande form som tog oss framåt och olika nyanser av grönt som målade en skön palett. Gräsets nästan självlysande neongröna, videts mjuka luddiga grågröna, enarnas mustiga mörkt svartgröna och dvärgbjörkarnas musöron till blad i mättat glänsande mörkgrönt. Så vackert, och jag drog mig till minnes att jag läst att grönt är den färg vi människor kan se allra flest nyanser av.

Vi gick upp mot Gruvvålen och träffade på Blixgruvfältet. Här, liksom i de tidigare gruvområdena, visade bergen upp sin mineralrika färgprakt - grönt, blått, gult, rött – med mycket mer metallisk och hård färgton än dalens gröna nyanser.

I en liten gruvhåla rann vattnet i taket och det droppade från klarblå utfällningar. Jag försökte fånga färgen och intrycket med kameran men jag är inte tillräckligt skicklig för att lyckas med det. Det här var utforskarmecka och hela familjen klättrade och kikade och utropade. I ett annat gruvhål var det mest gula nyanser och en kemisk, stickande lukt slog emot oss på väg in. Svavel var det visst.

Man skulle kunna vandra på och klara av de 12 km som turen är på några timmar, men vi hade vår vana trogen spenderat många timmar med att uppleva alltihop. Middagstiden pockade nu på hemgång. Motsträvigt drog vi oss bort från området. Vi människor har i långa tider och många områden påverkat vår omgivning, och vi hade nu fått en glimt av livet i fjällen från förr.

Oturligt vrickade Ludvig till knäet på vägen hem och fick hoppande och linkande ta sig nedför den branta fjällsidan. Där rök resten av vandringsveckan i Ramundberget! Det blev till att ordinera vila och lägga om planerna. Kanot kanske skulle vara något?  Hur det gick med det kommer i nästa avsnitt från vår fjällsemester sommaren 2019.

Postat 2020-01-25 17:25 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

En vecka vid Helags Placerad på karta

Ett smakprov av vår vecka i Helagsområdet har ni redan fått ta del av, vår tur runt sydtoppen. Men en knapp vecka innehåller fler dagar än så. En stor del av en tur inåt fjällen, bortom bilvägarna, blir att ta sig till (och sedan från). Så vi börjar där. Sedan är frågan hur det gick med den där toppturen egentligen?

Vi valde att utgå från Torkilstöten och en söndagskväll i juli klev vi ur bilen, till bitandet av en småkylig vind från den tysta slalombacken. Även om det var kväll ville vi komma några kilometrar in på leden innan vi slog upp tältet. Barnen traskade på trots den sena timmen och i ett huj hade vi hittat en vacker tältplats ovanför en porlande bäck, med dramatiska vyer över Helags och Sylarna.

Solen sprängde genom molnen och där och då landade jag. Magen pirrade till, vi var på väg till Helags! En resa vi pratat om och drömt om i några år i väntan på att barnen skulle bli tillräckligt gamla. Många uppvak blev det under natten. Av att Lovisa som sov närmast mig behövde lyftas upp efter hon glidit ned mot fotänden, av ett märkligt ljud, av ovana sovställningar, av att jag frös lite i den tvågradiga natten. Ändå sov jag sååå gott. Fjälluften ger kvalitetssömn.

Måndag morgon vaknade vi till regnsmatter på tältduken. Helt väntat, så hade väderprognosen sagt. Lite mysigt är det med smattret när man sitter torr inne i tältet, men ändå trist att veta att det vädret ska vi ut och vandra i. Frukost och hopplockning sköttes i tältet, som också revs inifrån och ut. Regnkläder, ryggsäckar och ponchos drogs på och sedan traskade vi i de av dimman vy-reducerade landskapet. Humöret var det inget fel på och vandringsbenen hade bra tempo. Micke återbekantade sig längs vägen med fjällfloran och vi andra fick den recenserad medan vi gick. Min idé om en poncho över regnkläder och väska föll väl ut och vi höll oss torra under. Genom att knyta ponchon i sidorna så blev det heller inte så fladdrigt. Min poncho går att använda som tarp, något som uppskattades stort under lunchens duggregnande. Regnet visade upp en bred arsenal av uttryck. Från dis, smådropp, lätt skur, småpärlande och ibland till och med lite uppehåll. På eftermiddagen, när prognosen lovat uppehåll så tog det istället i och blev ihållande. Vid det här laget ryckte och slet blåsten, och som de flesta som upplevt fjällregn vet, så går det knappt att hålla sig torr trots regnkläder. Vi lyckades skapligt rätt länge, men efter de sista kilometrarna där regn, blåst och kyla kom från alla håll samtidigt så var vi rätt miserabla. Jag måste pausa ett tag, sa Micke. Vi tittar bara vad som står på skylten där framme, svarade jag.Skylten läste fjällstation 200m. Inte syntes varken den eller Helags i dimman och regnet.

I storstugan ångade det av blöta vandrare och det var underbart skönt att värma sig där ett tag. Projekt hitta tältplats var inte lätt när dimman svepte om oss, många andra hunnit före och vi avskräcktes från de mest exponerade ställena av glaciärvindar som dök från fjället bredvid oss.  Till slut så var i alla fall tältet uppslaget. Min känsla av ”vad har vi gett oss in på” började krypa tillbaka i gömmorna samtidigt som vi intog pizzasmakande brödsallad tillsammans med oboy/te. En stor hög blöta kläder och skor tronade i absiden, ett projekt för morgondagen, och vi var redigt nöjda att vi packat så bra så ryggsäckarnas innehåll var torrt.

Lovisa ville att jag skulle skriva att hon gnällt en del under dagen, tex att det blev väldigt kallt i ansiktet av blåsten och regnet. Men egentligen skriver jag hellre om hur starka, modiga och fantastiska barn vi har som trots dagens vedermödor vandrat hela vägen till Helags, för första gången med full packning på ryggen. Mina hjältar.

Dimman svepte in tält och omgivning när morgonen kröp upp ur sovsäcken på tisdagen. Ingen Helags syntes, och knappt den närmaste kullen. Vi hade tänkt gå upp på toppen idag men efter gårdagens utmaning behövdes återhämtning. Eftersom vi avsatt många dagar till den här turen så behövde vi inte pressa vidare, inte skynda. Vi tar det imorgon istället sa vi. Förmiddagen bjöd på skurar med uppklarnande emellan och vi tog det lugnt i tältet, spelade spel och torkade utrustning i torkrummet på stationen.

På eftermiddagen gick vi en bit längs leden upp mot toppen. Vi lät det bli en långsam tur där vi tog in intrycken. Se vilken lustig sten! Titta på den här blomman! Vattenfallet som kom farandes ned från glaciärkanten undersöktes med stenhopperi och nyfikenhet. Längre upp träffade vi på snölegor. Fjällängen med små bäckar blev en rolig lekplats. Ändå lite längre upp bredde deltat från glaciären ut sig. Som en labyrint rann vattnet, försvann i slukhål och bubblade upp lite längre bort. Under ytan syntes vackra former byggda av sten och vatten. Glaciärsjön själv ståtade med den karaktäristiska turkosblå färgen. Lite här och var växte fjällsyra som smakades av och godkändes. Se där ett lämmelhål! Och ett till! Till slut blev det dag att vända om för att det inte skulle bli alldeles för sent.

Under kvällen sveptes Helags in i mjuka böljande moln som skyndade fram över glaciären, medan toppen tronade strax ovanför och solen vackert gick ned bakom Sylarna i väster. Och vilken solnedgång det blev!

Dagen efter den otroliga solnedgången vaknade herrn i familjen med redig huvudvärk. Och vi som tänkt topptur! Gå ni sa han och så fick vi lämna honom i tältet. En bit längs leden som vi vandrade även igår dök en stor flock renar upp. Raskt traskade de med sin karaktäristiska vägvinnande stil mot en snöbro över vattenfallet. Plötsligt stannade ledarrenen med hela sitt följe, tittade sig omkring och vände sedan resolut och sprang runt oss för att nå snölegorna på andra sidan (dagen efter hade snöbron kollapsat). Ett tag var det som att vi och renarna följdes uppåt och Lovisa utbrast i ett ”det här är bättre än bio!” Det gick fort uppåt för oss, även om vi inte var i närheten av att kunna tävla med renarna, och snart var vi uppe där vi vänt på vår rekognosceringstur igår. Modet var högt och samtalet glatt. Mitt i allt ramlade plötsligt Lovisa och jag såg hur hon fick en uppstickande sten rakt mot halsen. Det svischade tankar genom huvudet de korta sekunder det handlade om, som hur illa ett sådant fall kan ta och hur långt bort hjälpen egentligen är här ute. Som tur var hann Lovisa dämpa fallet lite med händerna. På halsen och längs käken slog hon i och hade rejält ont. Efter jag kollat blånad, svullnad och rörlighet (såg ok ut) och vi tagit en stunds vila, valde vi att avbryta och gå hem igen. Istället för toppen blev det en våffla på fjällstationen.  

Så var det dags. Sista dagen vid fjällstationen och sista försöket att ta oss upp på toppen. Nu när vi varit flera dagar här kändes det som vi börjat lära känna Helags. De snabba växlingarna mellan klart och mulet väder, hur molnen rullade över fjällets sidor. Vi såg snölegorna smälta av och ändra form. Många vandrare som kom samtidigt som oss hade gett sig av och stigen upp till Helags gryta, till kanten av glaciären började kännas välbekant. På vägen upp kollade barnen till dammen de byggt i en av stigens små bäckar. Lovisa kikade om linjen hon gjort i kanten på en snölega smält bort (det hade den). Vädret var vackert och vi var snart uppe där vi avbrutit turen tidigare. Vyerna kändes fortfarande häftiga, glaciären hade fått fler sprickor och glaciärsjön glänste fortfarande turkosblått. Innan det blev bara stenskravel fyllde vi på vatten i en bäck och språkades med några andra vandrare. Alla är så trevliga på fjället! Sedan började den långa sträckan upp över stenfälten. Våra barn är verkligen riktiga fjällrävar. Utan större knot tog de sig uppåt, klättrandes tillsammans.

Vid en snölega, betryggande långt från stupet ned till glaciären, blev det lunch. Vi pratade med ännu fler vandrare på väg upp. Några tänkte sig hela vägen, någon tyckte det fick räcka att de tagit sig en bit upp. En väldigt skön, prestigelös inställning.  Efter lunchen blev det mer klättring än vandring. Sten, sten, sten. De här högalpina områdena är rätt enformiga när det kommer till underlag. Det var bara några granna isranunklar som blommade där de hittat fäste. Plötsligt dök en nyckelpiga upp på Ludvigs hand. Den hade tydligen förirrat sig hit, eller ville den också bestiga Helags tro?

Nedifrån stationen hade vi sett stråk av snö och is som sträckte sig upp från glaciären till stupets kant. Nu träffade vi på dessa stråk uppifrån. Barnen samlade glatt ihop snöbollar av glaciärsnö för ett lugnt litet snöbollskrig. Närheten till ett stup brukar kunna ha en lugnande inverkan :-).

Den sista biten upp till toppen möttes vi av heja-rop från vandrare på väg ned, ”Nu är det inte långt kvar”, ”så duktiga ni är (till barnen)”. Riktigt peppande och trevligt. Och så var vi uppe. Vi som pratat om det här så länge. Nu stod vi här. En härlig känsla. En otrolig utsikt. Vi stannade ett tag där uppe och lät allt sjunka in. Vi var verkligen här!

Till slut var det dags att lämna Sveriges högsta topp söder om polcirkeln. Vi bestämde oss för att ta den andra vägen ned, och så att säga sluta cirkeln kring glaciären. Som visade upp sig i all sin prakt medan vi gick. Inte är det den största och mäktigaste, men glaciärvacker är den. Vandringen gick över häll och sten längs kanten, utan att kännas otäckt nära stupet. Inte ens för Ludvigs höjdrädsla. Kilometrarna flöt iväg under våra fötter. Sista biten blev det en mini-repris från turen runt sydtoppen, och vi tog rutchkana nedför en av de mindre snölegorna. Den här gången tyckte även Ludvig att det mest var roligt. Så. Nu hade vi varit där. På Helags topp.

Vi hade några kilometrar kvar i benen och medan Micke lagade kvällsmat rev jag ock barnen lägret. I kvällssolen började vi vår vandring mot bilen. Den här gången fick vi alla de vyer som doldes bakom dimma och regn på vägen hit. Vi vandrade mot whoop-whoop-fjällen (barnens namn på det puckelryggiga Härjångsfjällen), bakom oss tronade Helgas och Predikstolen, lite längre bort skymtade Sylarna. Myggen surrade, solen värmde, Ljungpiparna spred sina klassiska ”å neeej” över fjällheden och efter drygt 4 km slog vi läger. Det kändes bra att ha påbörjat vandringen mot bilen och vi somnade gott i solnedgången.  Vi på insidan tältduken och myggen på utsidan.

Dagen efter, i badbart sommarväder gick vi den sista sträckan till bilen och så var vår vecka vid Helags slut. Tack för oss vinkade vi innan vi gick ned för slalombacken och inte längre kunde se fjället vi bekantat oss med.

 

Postat 2020-01-06 18:38 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Runt Helags sydtopp - En planerad tur med oplanerade inslag Placerad på karta

Klockan var ställd på sju i tältet nedanför Helags mäktiga hästskoform.

Dagen skulle bjuda på den längsta turen vi planerat för vår Helags-vecka. Runt sydtoppen. En 15 km tur med varierande och utmanande terräng. Nästan för utmanande skulle det visa sig. Men vi kommer dit så småningom. Där på morgonen var allt lugnt och efter vi plockat ihop ett lyxigt lunchpaket från fjällstationens frukostbuffé var det dags att ge sig av. Vi pratade om att idag var det bra om vi kunde hålla koll på tempot. Inte så att vi skulle stressa, men efter morgonbestyren dragit ut lite på tiden skulle vi behövde hålla ett snitt på 2 km/timme för att hinna bra i tid tillbaka till middagen på fjällstationen. Med Mickes botaniska intresse, mitt fotointresse och barnens (kanske hela familjens?) fantasifulla lekar och utforskande sinne brukar just tempo vara vår akilleshäl.

Från vår tältplats klev vi rakt ut på leden till fältjägarstugan, som vi följde fram till renstängslet. En renflock uppe på fjällsidan blev orsak till en del funderande då den sprang fram och tillbaka på en snölega. Varför undrade vi medan våra vandringsfötter värmde upp? För att de tyckte det var kul? Blev de störda av något? Mygg kanske? Eller var det någon variant på om en börjar följer alla efter?

Efter renstängslet släppte vi ledkontakten och gick fritt över Helags södra sida, som visade sig vara ett riktigt blomsterfjäll (tyvärr inga bra bilder, missade lite inställningar på kameran ett tag här). De näpna och ludna och utsökt vackra fjällväxterna visade upp all sin prakt.

Hela sydsidan porlade av vatten – de är så glada och fina dessa fjällbäckar i alla sina former. Överallt hittar man vackra bilder – ögonen nästan svämmar över av dem (bilderna alltså, inte tårar). Över mossa och sten, lugnt porlande, hoppande eller forsande. Under så de knappt syns eller utbrett över hällar och stora stenar. Ett riktigt bäcklandskap gick vi igenom. Och lite här och där snölegor, bäckarnas anfäder.

Vi lyckades hålla ett bra tempo, med små energipauser så orken skulle fortsätta räcka hela dagen. Harkrankar brummade och försökte klumpigt landa på oss och myggen ven i öronen när vi hamnade i lä-läge. Till höger hade vi Helags branter, till vänster ett milsvitt sjölandskap med fjäll tronande i horisonten. Flera av dem med känd profil, som Sonfjället och Mittåkläppen. Vi såg också Storskarven och kom ihåg hur vi för några år sedan stod där, på Storskarvens topp och blickade mot Helags.”Om några år kanske vi går där, då kanske vi klarar att gå upp på Helags?” sa vi då. Det kändes som att tiden gjorde en loop och vi blickade tillbaka mot vårt förflutna oss. Hade vi haft en riktigt bra kikare hade vi kanske kunnat se oss själva :-).

Till slut började Predikstolen kika fram bakom Helags. Medan vi tog höjdmetrar såg vi allt mer av dess hylla och stupande sidor. Några renstigar ledde oss uppåt och så öppnade dalgången mellan Helags och Predikstolen upp sig framför oss. Så mäktig och dramatisk. På båda sidor omgiven av höga, stupande fjällsidor, vittrade av vatten, kyla och vind.  Snölegor och gröna stråk av grönska gav vackra avbrott i det bergsgrå och vi kunde inte annat än dra efter andan. En lunchpaus togs vid en bäck där trötta fötter fick svalka och törsten släcktes (uppströms fotbadet). Vi hade fortsatt hålla bra tempo och kunde ta det lugnt och njuta av miljön vi befann oss i.

Vidare genom dalen var det en nästan orealistisk känsla. De stupande fjällsidorna följde oss inåt och längre in var dalbotten fylld av strömmande snölegevatten -under, över, igenom. Äventyrligt och otroligt vackert att ta sig fram igenom. Till slut lyckades vi slita oss från dalgången och tog oss genom renstängslets grind i dalens nordvästra ände.  

Nu var det helt andra fjäll i blickfånget, både svenska och norska toppar ritade utsiktens profil. Vi vek av norrut för att ta oss upp till sadeln mellan Helags syd- och nordtopp. Det vi inte riktigt räknat med var hur stenskravligt det var. Försiktigt fick vi ta oss fram längs fjällsidan, från sten till sten, sökande en säker väg. Vyn bakåt var magnifik och fick en väldigt speciell inramning och djupkänsla med Helags fjällsidor som förgrund. Mitt i allt slog Ludvigs höjdrädsla till rejält och han fick svindel. Det har alltid gått bra förut, bara vi tagit det lugnt så det här var något helt nytt för oss alla. Titta på fötterna, inte utsikten! Sitt och vila ett tag. Ett steg i taget, ett steg i taget. Håll mig i handen. Mitt i den rätt krävande stenskravelterrängen. Sadeln mellan topparna kändes plötsligt oändligt långt borta. Återigen gjorde miljön i den här dalgången något speciellt med perspektivet.

Efter mycket knogande och peppande lyckades vi till slut nå sadelns rygg. Äntligen! Nu var det värsta över och vi började pusta ut.

På väg över sadeln, när andra sidan trädde fram insåg vi att så enkelt skulle det inte bli. Turbeskrivningen vi läst nämnde att det var brant i början ned från sadeln men att det gick att hitta bra stråk att gå. Det den inte nämnde var en snölega som sträckte sig från sida till sida framför oss och ca 500 m ned! Vad gör vi? Siktar upp mot sydtoppen, med ännu brantare skravelväg än den vi gått? Gå tillbaka i många timmar med lite ork, trötta barn och begränsat med mat? Vi studerade snölegan. Inget vatten rann in under den förutom i kanten åt det håll vi inte skulle. Hela ytan var full av spår efter renar. De brukar veta vad de gör. Mjuk snö i ytan som vi direkt sjönk ned lite i, men inte alltför mycket (dvs perfekta bromsförhållanden). Vi såg ut en väg och började lugnt ta oss nedåt. Vid det här laget hade Ludvig mer eller mindre brutit ihop eftersom han hört att man inte ska ge sig ut på snölegor (vilket i och för sig är sant om man inte kan bedöma det som säkert). Det blev helt enkelt för mycket i hans huvud, tillsammans med hans tidigare pärs med svindeln. Blundandes och krampaktigt hållande i min hand lät han sig ”tvingas” ned, medan Lovisa skrattande åkte rutschkana tillsammans med Micke.  

Helskinnade men med riktigt blöta rumpor klev vi iland på sista etappen av den här strapatsfyllda turen. Lite energi, en omgång lugnande ord och en stund med att ta djupa andetag. Sedan kunde även Ludvig, med öppna ögon, vända sig om och titta på våra spår över snölegan.  Mitt på legan stod en ensam ren stilla och tittade på oss. Undrar just vad den tänkte? (ser ni den på bilden?)

Vi klättrade över en fjällkam medan en återhämtad Ludvig hittade en hel värld av pokemon-figurer i stenblockens former. Från kammens topp kunde vi till slut se fjällstationen.

Så skråade vi nedför, med solen i ryggen och ett myggmoln i hälarna och klev in på fjällstationen kl 18:15, lagom i tid till en fantastiskt god trerätters middag. Vilken perfekt avslutning på dagen. Med rosiga kinder, trötta muskler, yllestrumpor, och vandringskläder satt vi och mumsade. Så gott! En perfekt belöning efter en äventyrlig dag.

Turen genomfördes i juli 2019. Det blev en tur med lite mer äventyr än vi trodde från början. En tur som när vi nu pratar om den så skiner alla i familjen upp i ett leende och berättar om den där gången när...

Resten av Helags-veckan får ni vänta lite på. Den kommer i nästa inlägg.

Postat 2019-12-28 22:11 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Silverleden: Del 1 - Hurtigtorpet till Sävenfors (video) Placerad på karta

Sonen gillar det här med friluftsliv. Det har satt sig i själen på honom, liksom på mig. Han har ett tag velat att bara han och jag ska göra en tur. En övernattningstur. Jag vill sova i tält, säger han, jag sover så bra då.

Naturligtvis kan man som mamma och friluftsmänniska inte göra annat än att hörsamma uppmaningen. Men vart skulle vi ta oss? Vi ville hitta ett projekt som var bara vårt. Där det inte fanns historik av familjens andra turer och minnen. Så vi kikade och kom efter en del omvägar plötsligt fram till Silverleden i Hällefors. Hela leden är 65km så det var lite väl mastigt, men en del av den kunde vi tänka oss. (mer om leden kan ni läsa här, och en finfin beskrivning finns av Håkan Friberg här på utsidan också)

En septemberhelg skjutsades vi ut till Hurtigtorpet i Hällefors, med packade väskor och ett riktigt gott och förväntansfullt humör.

Jag använder gärna olika medier för berättandet, och den här gången blev det en film. När jag valt berättarform har jag lite svårt för att berätta på andra sätt också, bilder och ord får liksom stå tillbaka när kameran ställs i videoläge. Så nu blir det film, häng gärna med.

Några andra turer ligger och gror i fingrarna istället. Håll utkik så kommer några skrivna alster så småningom.

Postat 2019-12-15 11:38 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Runt Röstvålen i Ramundberget Placerad på karta

Ensam. Det kändes tråkigt att lämna familjen och en febersjuk son i lägenheten, men också skönt med en tur helt själv. I semestertidens mycket mer nära boende och liv är det ännu viktigare att också skapa utrymme för det egna. Speciellt om det är där man hämtar kraft. Turen började över Ljusnan på den gamla bron och in på pilgrimsleden - Romboleden. Genom fjällbjörkskog, enbuskar, guldgul Kovall och det där närmast självlysande gröna gräset. En av fjällens varma dagar visade det sig bli och yllet åkte snabbt av och ned i väskan. Känslan i bröstet var stor, och fri.

Snart var jag framme vid Sveån som jag följde längs stigen uppåt fjällsidan. Midsommarens blommor kantade vägen uppåt. Midsommarblomster, Humleblomster, Blodrot, Smörblomma. Fjällens karaktäristiska Stormhatt och Torta visade att det var en fjälläng jag gick på. Orkidé-spiror stack upp i växtligheten. Någonting doftade nektartungt och gott, kunde det vara nattvioler någonstans i närheten?

Ravinen som Sveån rinner genom är djup efter många, många års nötande. Färgerna i stenen skiftade från blågrått till grönt, rött och vitt. Vattennivån var lite lägre än vanligt och blottade torrlagda hällar och hålrum som vattnet skapat. Medan pulsen ökade av min stigning uppåt kom Sveån farande nedför. Studsade, tvirlade, snurrade, gröpte ut passager genom stenen.

Trädgränsen började skymta mellan björkarna och efter ett tag ett tak. Jag var framme vid vindskyddet, Färdmansrösten på kartan. Här stannade jag inte, utan följde istället stigen bort från Sveån, ut på fjällheden. Mitt i brisen som svepte bort myggen, med utsikt över Ramundberget blev det lunch. Ett SMS från min man upplyste mig om att turen inte alls var 11 km som vi läst oss till, utan 17 km. Ojojoj då! Tur att snackspåsen var välfylld och att det inte var några barn med, 6 km extra blir rätt mycket för dem. Mickes fiskekvällstur låg i farozonen och jag lovade att öka tempot. Ta det lugnt du, du hinner svarade min underbara man.

På fjällheden kröp blommorna ned bland de vindskyddande buskagen. Midsommarblomster och Smörblomma tittade skyggt fram bland dvärgbjörkar och viden, tillsammans med Kattfotens vita, mjuka tassar.

En fågelunge fladdrade klumpigt förbi framför fötterna på mig. Vad var det egentligen för fåglar som flög runt omkring? Små med väldigt speciell flygstil, de liksom fällde ihop vingarna och föll innan de tog nästa vingslag. Tyvärr har jag inte ornitolog-ådran i mig och jag känner bara igen några av de vanligaste arterna.

Helags och, när jag rundat Röstvålen, även Skarsfjällen, tronade i utsikten tillsammans med den sovande jätten. När jag inte vet det riktiga namnet hittar jag ofta på ett eget, och det här såg verkligen ut som en sovande jätte. Alla dessa mäktiga sveptes in i det blå dis som soliga dagar i fjällen kan bjuda på. Jag passerade en tjärn. En snölega. En bäck full med varmt roströda stenar.

På fjällheden blev stegen längre och jag kunde njuta av att känna kroppen jobba. Pulsen. Andningen. Benmusklerna. Var fullständigt här-varande och fylldes av en stor vördnad för naturen, vad den kan göra med mig moderna, stressade människa. Som att bara öppna en kran där inne och tömma ut allt bröt som vardagen samlat på sig. En fågel hoppade undan framför mig på stigen men ville inte riktigt lämna den. Stigvandrande den också. Vinden blåste och rufsade runt i håret.

Gick förbi några tungt lastade kängvandrare och kände en märklig tillfredsställelse att bredvid dem kliva rakt ned i myrens väta med mina lätta och snabbtorkande Altra-skor. All respekt för dem och deras val, jag kände mig just då bara väldigt nöjd med mitt eget.

En kort paus blev det efter bäcken där pilgrimsleden möter sommarleden. Med Helags bakom mig, Skarsfjällen till höger, Röstvålen till vänster och stigen framför mina fötter.

Vattnet kippade om fötterna när jag kom upp ur bäcken, små skvätt trycktes ut ur skorna för varje steg jag tog. Efter ett tag dröjde sig bara en lätt fuktig känsla kvar och så småningom var jag torr om fötterna igen. Återigen väldigt nöjd med mina lättviktskor.

Jag och bäcken följdes åt nedför fjället. Vi valde lite olika vägar ibland men jag hörde henne hela tiden. Hon glittrade och pratade med mig när vi sågs. Längre ned lugnade hon ned sig genom en myr och fläkte sedan ogenerat ut sig över vackert formade hällar. Sten och vatten kivades om vem som kunde glittra mest i solen och jag blev ystert glad. Ville följa henne över kanten, leka mellan stenar och klippor, falla och samlas upp. Bli skummande vit och fånga färgen av stenen under. Återspegla. Glittra ikapp. Skratta i friheten. Jag skuttade ett tag bland hällarna. En blek kopia av hennes dansande. Och naturligtvis gick min väg inte samma väg som vattnet. Jag fick nöja mig med att vara betraktare med barnsligheten kvar bakom pannbenet. En lott jag ändå var helt nöjd med.

Tillbaka i fjällbjörkskogen. På väg nedåt. En glänta fylld med orkidéer. En till. En spång över myrmark. En till. En liten bäck. En till. Vristerna fick jobba på ett annat sätt i nedförslutet. Ned till betade ängar. Öppna och välkomnande. Björkar med beteshorisont. Och där, strax efter Klinken, med Ljusnan skymtande till höger stod den. En brunkulla. En av våra mest sällsynta orkidéer.

Med Ljusnan så nära passade jag på. Strändernas stenar tryckte in mönster i mina knän medan jag doppade huvud och ansikte i det svala vattnet. Så uppfräschande friskt.

Så småningom lämnade stigen vinterleden och tog sig fram genom björkskogen. Vackert var det med solen som spelade genom björkars lövverk men jag undrade om det verkligen var nödvändigt med allt snirklande? Nu ville jag komma fram, redo att hantera familjebestyren igen. De sista kilometrarna kändes i fötterna, ovana vid det högre tempot turens oplanerade extra-kilometrar skapat. Några renar hälsade på mig på parkeringen utanför lägenheten. Bligade ett tag och travade sedan snabbt iväg med högburna kronor. Jag gick in genom dörren och fiskeutrustningen stod redo i hallen. Nu var det mannens tur.

Nu är det oktober, kvällarna mörknar och brasan tänds i kakelugnen. Utedagarna blir något färre och jag har ro att sitta vid datorn. Det är dags att sortera upp anteckningar, bilder, filmer och minnen. Den här turen gjorde jag i somras, mitt i juli. Det största av äventyren, Helags, återstår att skriva om. Och några filmer från låglandsturer är under framväxt i redigeringsprogrammet. Så tanken är att det ska komma mer, så småningom.

Postat 2019-10-20 00:49 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 Nästa Sista 

 

Logga in

Tips!