Bloggar > Matildas blogg

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

På skidor i ospårad terräng

Ett reservat inte långt härifrån. Utan stigar och skyltar. Kanske därför jag inte tänkt på det när jag surfat kartan över närområdet. En dag i veckan som var åkte jag dit för en skidtur och blev bjuden på magi. En grusväg gick rakt in  hjärtat på reservatet så den följde jag till att börja med. Uppför, uppför, uppför. Men inte svårt och nedslående. Utan bara uppför. Oplogat, men gamla hjulspår första biten. Sedan omärkt av motordrivna fordon. Någon hade skidat vidare uppåt före senaste dagarnas snöfall. Jag följde de lite diffusa spåren, och rävens. In i den tysta skogen. In i reservatsskogen. 

Vid vändplanen i änden av vägen svängde jag in i skogen. Utan spår. Rakt ut i det vilda och vackra. Solen, nysnön, den varierade skogen som bjöd blickfång lite överallt. Så ljuvligt. Med själ. Så ser jag skogen som fått fortsätta vara skog. Som att den har själ. Den har inte tystnat. Även om den just nu var märkbart vintertyst.

Sedan kom jag fram till mossen. Och det kändes som jag fick ett helt universum i bröstet. Jag hade klarat att orientera mig och ta mig fram på skidor genom skogen. Belöningen var den här:

Helt orört. Med fjällkänsla i det öppna, karga, lite bitande blåsiga. Bara jag och naturen.

Jag slog mig ned på renfällen i en vindskyddad vrå i kanten av mossen. Sedan bara satt jag där. Länge. Badade i sol. Njöt av utsikten. Drack en kopp te. 

En sväng över mossens mjuka böljande former. Som att åka i en miniatyrskog bland alla vresigt vridna, vackra tallar. Lättåkt, det som är så otillgängligt på sommaren. Solen sänkte sig över västra ändens trädtoppar och kylan nöp lite mer. Kunde inte låta bli att le. Kan det vara så här magiskt? Kan jag få vara med om det?

Jag vände hemåt. Ville egentligen vara kvar längre men nu var det dags. Tillbaka över mossen. Genom skogen. 

Nedför vägen. Perfekt lutning för att få lagom fart i glidet. Susande. I ljuden från snön. Stavarnas oregelbundna rytmik, skidornas gnekande mot snön, det nysnödämpade svishandet i nedförsbackarna. 

Kom fram till bilen lagom för att se solgult sjunka bortanför sjön och skogen.

Tack! Tack för att jag får bli lite helare här ute. Tack för att ingen satt galler och grindar och biljetter på den här upplevelsen. Tack för naturen som, i alla fall på vissa ställen, får finnas för bara det den är. Tack för att det får finnas magi i den här världen. 

Postat 2021-02-06 00:46 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Svartåleden - soloövernattning med ylande vargar Placerad på karta

Brattforsheden i Värmland är ett naturvårdsområde som avsatts för sin speciella natur. För flera tusen år sedan var här ett israndsdelta och det räknas idag till ett av de bäst bevarade i landet. Det är en särpräglad natur även idag, med sanddyner, åsar, raviner och andra formationer som bildats av isen, vattnet, vinden och tiden.

I området finns ett stort och fint omhändertaget ledsystem. Den nordligaste av lederna heter Svartåleden och följer Svartån som flyter norrut, mot Grässjön.

Det är magiskt att gå här och tänka sig hur det såg ut för flera tusen år sedan, med inlandsisen åt ena hållet och havet åt det andra. Det är lika magiskt att följa Svartåns lopp när den meandrar sig fram genom de sandiga markerna. I partier lika svart som namnet säger, i andra sträckningar gyllene av sanden. Det gjorde jag för drygt ett år sedan. I oktober 2019.

Det jag inte visste när jag började den turen var att jag det närmaste dygnet skulle få vara med om en av de häftigaste naturupplevelser jag upplevt hittills. I den här förtrollande miljön, när mörkret föll, började vargar yla i skogen runtomkring mig. Ensam i ett tält är man liten då. Det är svårt att beskriva alla känslor och tankar som for genom huvudet. Det otroligt häftiga i att få uppleva vargyl, inte alla förunnat. Utsattheten i att vara själv i ett tält i en mörk skog när det hände.

Om ni läst min blogg tidigare så vet ni att jag och mina barn fick ynnesten att höra vargar yla i Kindlas naturreservat i somras. Det hände efter min vandring på Svartåleden, och den här turen innebar alltså att alla mina tidigare erfarenheter av vargyl kommit genom en högtalare. Det är verkligen en helt annan sak att vara där. Ute. Med dem.

Om ni läst min blogg tidigare så vet ni också att jag gärna berättar om mina vandringar på olika sätt. Ibland är det bilder och text. Ibland är det film. På vandringen läng Svartåleden hade jag med mig filmutrustningen. Sedan dess fyllde livet tiden och tiden gick, och det tog ett tag innan jag fick ihop tillräckligt av den varan (tiden) för att kunna redigera ihop filmmaterialet. Men här är den nu. Filmen från min vandring längs Svartåleden, Brattforsheden, Värmland.

Postat 2021-01-24 16:04 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Ett utomhusbad per dag under hela sommarlovet

…det var den utmaning som min dotter och jag antog den 11 juni i år. Det var sommarlovets första dag och solnedgången ritade vackert i rosa, orange och rött medan vattnet droppade från håret från det första av sommarlovets bad.

Villkoren var att badet skulle ske i ett naturvatten utomhus. Dvs å, sjö, älv, göl och liknande var helt ok medan uppvärmda pooler, vattenspridare eller badkar inte godkändes. Miniminivån var att doppa sig hela vägen från tårna till axlarna, medan i de fall det var möjligt skulle vi ta minst 20 simtag. Varje dag, ett bad – oavsett andra omständigheter. Det fanns en liiiten möjlighet att få undantag, tex om någon av oss skulle ha blivit sjuk. Inget undantag har dock tillämpats.

 En liten badresumé kan väl få vara på sin plats.

 

Det vanligaste:

Vårt närmaste vatten är Svartälven som mörkt slingrar sig genom Bergslagens och Värmlands skogar. Vårt närmaste badställe är en liten minimal sandstrandsplätt där man lätt tar sig ut i älvvattnet. Många är gångerna som Svartälven varit vår räddning, när väder eller tid satt begränsningar. På med badkläder och träskor, traska en kort bit och så ett dopp. Det är lätt att avfärda det nära och vanliga som tråkigt. Men Svartälven har också levererat. Nyregnat med dimslöjor som svävar ovanför vattenytan. En alldeles lagom ström att simma stillastående i (om man tar långsamma simtag). Några djurmöten (se nedan).

Strax efter Svartälven i vanlighet kommer vår närmaste sjö, Möckeln. Här finns sandstränder lite varstans och vi har kunnat välja mellan det otroligt långgrunda Sandviksbadet, det något mindre långgrunda ”hundbadet” där Svartälven flyter ut i sjön, det fint ordnade badet vid campingen Labbsand eller varför inte ännu längre söderut på Möllebadet. Här finns det mycket att välja mellan. Och har man många baddagar är det angenämt att kunna välja bland många stränder.

Bitvis har vädret den här sommaren gett oss utmaningar. Regnigt och blåsigt och temperatur som krupit längre ned än ordet sommar tycker är anständigt.  Det har inte stoppat oss. Även om doppen blivit aningens kortare de dagarna.

 

Djurmöten:

Ett V klyver vattenytan och följer stranden på andra sidan Svartälven. Solen tittar fram efter dagens regntunga skyar. En brun skepnad dar sig upp ur vattnet på andra sidan. Snart hör vi bävern ljudligt knapra på något ätbart den hittat vid kanten. Njutningsfullt äter den upp, tvättar sig lugnt om munnen. Det ser till och med ut som den gäspar och visar upp sina skarpa framtänder för oss innan den sakta glider ned i vattnet och fortsätter sin kvällsrutin. (Bilden är inte den bästa, men kikar man noga ser man den)

Andungarna börjar bli stora, ser så där mittemellan unge och vuxen ut. Barnen hoppar i Svartälven och strax kommer ungfåglarna nyfiket simmande. Nära förbi stryker de innan den något mer reserverade mamma and skyndar dem vidare.

Strax före vi kommit fram till vår nyfunna badklippa ser vi dem. På gränsen mellan skog och hygge står de och tittar vaksamt på oss. En älgko och hennes mycket ljusare kalv. Vi vevar ned rutan på bilen och så står vi så. De där ute i naturen, vi i vår plåtburk. Ett bra tag ser vi på varandra innan de lunkar vidare in i skogen och vi svänger av åt andra hållet för att parkera.

 

Varmast

Vid midsommartid bjöd juni på ljumma dagar och sommarstugan vid sjökanten gjorde det så lätt så lätt att hoppa i. Ingen var nödbedd och svalkan omslöt oss mellan solbadandet och kransbindandet.

Kallast

Även under fjällsemestern skulle badutmaningen genomföras. Det isade i venerna bara av tanken. Iskallt vatten. Direkt från snölegor och kylslagna fjälltoppar. Hurv! Ibland också en riktig utmaning att hitta ett badbart ställe. I fjällbäckars små pooler, Ljusnans isande, mörka, kylande vatten och i kalfjällets tjärnar har vi badat. Så isande i huden att det gjort ont. Men någonting upptäckte vi där. Att så isande kallt det var, var det också skönt. Efteråt. När kroppens värmesystem chockades igång så var det inte längre kallt. Jag har alltid huttrande dragit yllet tätare omkring när jag sett folk vinterbada, nu sneglar vi nyfiket åt det hållet!

 

Värda ett omnämnande:

Klosstjärn i Kindla: En så oansenlig liten tjärn, men ändå med en så mäktig historia runtomkring att den är värd att nämnas. Den kvällen vi hörde vargarna yla. Ett starkt minne. (se föregående blogginlägg)

Den nyfunna badklippan: Visst vill man hitta ett eget ställe? En undangömd juvel som man inte visste om? Under en sommar med en badutmaning bara måste man ju försöka. Och vi lyckades. En fantastisk badklippa där vi fått många fina solnedgångar och vacker transång under den här sommaren. Dit vi gärna återvänder igen. Dessutom är det ett perfekt ställe att sätta i kanoten :-)

Björnån: Varje år när vi åker upp till fjällen åker vi förbi Björnån. Varje gång har vi sagt att där skulle vara kul att bada någon gång. När vädret är bättre och vi har mer tid. I år var vi såklart tvungna att förverkliga tanken. Framåt kvällskvisten pausade vi vår långfärd en stund för ett bad i forsarna och de naturliga poolerna.  

Fettjeåfallet: Absolut det mest spektakulära badet den här sommaren. Med sina 70m fallhöjd, den naturliga poolen nedanför bergväggen och den lekfulla dusch man kunde ta under fallet är det ett av sommarens mest minnesvärda bad.

Siknäs naturcamping: På vägen hem från fjällsemestern behövde vi igen hitta en badplats längs vägen. Den många många timmar långa resan behövde ett lagom badavbrott och vi funderade på vad vi brukar se längs vägen. Man ser på omgivningen och kartan på ett annat sätt när man letar efter något specifikt. Vi studerade sjöar och åar vi passerade, Oreälv var för strid, den lilla myrgölen för oinbjudande. Till slut kom vi på det. Strax norr om Vansbro åker man igenom ett vackert tallhedlandskap som bryts av av lugna skogsvatten. Vid Siknäs naturcamping fann vi det vi sökte. En skön paus i plurret.

Favoriten:

Igår, den 17/8 2020, avslutade vi vår badutmaning på vårt favoritbad. Som vi besökt varje dag den senaste veckan. Som bjuder på vackra solnedgångar över sjön. 

 I Fuxbouddens naturreservat vid orienteringsklubbens stuga – Djerfstugan. Vi dyker från bryggan och huden glittrar av guld från solen och vattenstänken. Vi har nu badat alla 67 sommarlovsdagar. Vår badutmaning är avslutad och vi är sååå nöjda.

Postat 2020-08-18 01:32 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

En reträtt från vargarnas skog

2020-07-07, klockan är snart nästa dag och sommarmörkret ligger tätt.

Jag sitter i den trygga (!) famnen av plåtlådan, bilen, på väg hem mitt i natten. Barnens lugna sovande andetag fyller bilen. Ett lätt duggregn smattrar på metallen. Det monotona ljudet av däcken mot asfalten och motorns surrande är bakgrund till tankarna i huvudet. Hur blev det här egentligen?

På morgonen hade vi packat allt för en tältövernattning. Maten, sovsäck, kläder, liggunderlag…. Ja ni vet, allt det där som behövs. Ryggsäckarna med innehåll hade vägts och godkänts av alla inblandade. Jag, barnen och vår fem månaders valp, Qico skulle ut på tur. Vi siktade på Kindla. Ett naturreservat som jag länge velat besöka igen. När jag var tonåring var jag engagerad i aktion ”Rädda Kindla”. Det vackra naturområdet skulle bli naturreservat. Jag kommer ihåg brottstycken, som de blågrönvita klisterlapparna med slogan, hur jag var klassens miljönörd, känslan av hur viktigt det var! Jag var långtifrån en av centralpersonerna i att driva den utvecklingen. Mer en i periferin, en i massan som hjälpte till. Men reservatet har sedan dess en särskild plats i mitt hjärta. Trots det har jag inte återbesökt det sedan ungdomsåren. Inte ens sedan det blev reservat. Jag hann flytta hemifrån och börja studera långt bort innan det slutliga beslutet kom, 1999. Nu var det i alla fall dags. Nu skulle jag få återse Kindla.

Vi kom fram på eftermiddagen och siktade på att gå till Klosstjärn, slå upp tältet och sedan ta en lugn kväll och utforska området runtikring.

Stigen gick i början rätt brant uppför och längs med en sådan där pigg skogsbäck som kastade sig åt andra hållet, utför. Stämningen var god och vi såg alla fram emot dagarna i Kindla. Qico visste inte riktigt var han skulle vara, flexikopplet drog åt alla möjliga håll när han än rusade framåt, än undersökte skogen vid sidan av, än travade på bakom.

Snart var vi framme vid tjärnen, och projekt sätta upp tält startade. Det kan vara en utmaning i sig med så många involverade individer, men till slut stod det uppställt och vi bytte om till dagens bad. I Klosstjärn. Det bruna humusrika vattnet gav huden en kaffebrun färg när vi tog några simtag, och väl uppe hade små partiklar smetat av sig på huden.  Lätt avtorkade, och rätt uppfriskande ändå. (Kanske ska tillägga att vi har en utmaning - att bada ute i en sjö, å eller liknande varje dag under sommarlovet, så det här var minsann inte bara ett vanligt bad, det är rent och skärt allvar :-) )

Innan kvällsmaten bestämde vi oss för att gå upp till Röbergets utsiktspunkt. En lagom tur på kvällskvisten. Blåbären hade börjat skifta färg och det gick att hitta mogna bär. Barnen plockade och åt njutningsfullt. Snart hade en nyfiken valpnos hittat fram till att det där var ju något spännande, och gott! Den lilla dvärgschnauzern studsade ivrigt fram och tillbaka mellan barnen så fort de visade en tendens att plocka av bären. Mums mums tyckte de alla tre, och mamma också.

Utsikten från Röbergets klippor var andlöst vacker.  Skog och sjö böljade utåt i mil. Vridna tallar blev klätterträd medan solstrålarna bröt igenom molnen och målade skuggspel över området.

Nere vid tältet blev det korvmackor. Och en brasa. Lugnet la sig. Ett knappt märkbart duggregn ritade ringar på tjärnens vatten. Röken ringlade sig uppåt och det var skönt. Jag är trött, jag vill sova, sa Ludvig. Aldrig lockar sömnen så som ute i naturen, efter lite frisk luft och naturupptäckarlusta.

Där i tältet. När skymningen kröp omkring utanför hörde vi dem. Långt borta i sydost. Först en, sedan stämde flera in. Vargar som ylade. Qico som kommit till ro snabbt i den ovana miljön i tältet lyfte på huvudet, morrade och skällde. Svarade på vargarna. Hörde ni? sa jag och hyschade på barnen. Hörde ni? Barnen lyssnade och hörde. Och accelererade upp från sömnigt dåsiga till adrenaliniga. Va! Är det vargar! Men då kan vi ju inte sova!!! Försökte lugna. Berättade om vargar och hur de fungerar. Hur ofarliga de är för oss men att man ska ha respekt för dem. Efter ett litet tag hördes de igen. I två andra väderstreck, sydväst och nordväst. Som att vi var omringade. Nu också närmare. Det gick att uttyda nyanser, toner, röster i ylandet. Det där ljudet väcker något djupt inom en. Så vackert och uråldrigt. Pulshöjande och känsloframkallande. Att höra det när man ligger i ett tält i skogen. Det visar hur sårbar och utsatt man är, samtidigt som det är ett erkännande, att man får vara där som en del av naturen.

Qico skällde. Barnen varvade upp mer. Måste säga att min egen puls gick upp den också. Så häftigt och på samma gång lite kusligt med vargyl. Vilket äventyr! vilken upplevelse!

Tanken om det här verkligen var en bra idé började flyta upp i tankesållet. Även om jag är rätt säker på att vi skulle fått vara ifred från det skygga djuret varg så var jag osäker på hur jag skulle tänka med hund i ett vargrevir.  Jag fortsatte försöka förklara för barnen hur otroligt häftigt det här var. Att vi fick höra ett av Sveriges rovdjur, ett av de mer sällsynta stora djuren i Sverige, hur många som aldrig får uppleva det. Men jag började inse att det här inte skulle vara görbart. En femmånaders valp som var och varannan minut reagerade instinktivt med skall och morr, barn med tefatsstora ögon, lite skakiga av adrenalinpåslaget. Ingen skulle sova i natt. Alla skulle vara helt slut imorgon och inte njuta av turen vi tänkte ta då. Där, klockan 22 på kvällen med 2,5km till bilen tog jag beslutet att vi bryter upp. Vi retirerar.

Så snabbt har nog ett läger aldrig rivits. På vågen av adrenalin packades allt ihop, barnen skyndade sig att hjälpa till och få ihop allt. Tältet revs. Allt packades och så började vi gå. Utan knot. Det brukar alltid finnas ett inslag av annat som måste göras under vandringen. Jag är törstig, jag måste kissa, jag har barr i skon, kan vi ta en kort paus… men inte den här gången. De höll ett högt tempo och pinnade på genom skogen medan de högt sjöng barnvisor och popmusik för att hålla moralen uppe. Qico fångade kottar i farten och kastade dem valpigt framför sig medan vi gick. Han morrade djupt åt en stubbe vi passerade, undvek smidigt och noggrant varje liten antydan till vattenpöl på stigen och balanserade snyggt men lite ovant på spängerna.

Tryggt kom vi ned till bilen. En liten lättnades suck hördes när bildörren slog igen. Exalterade röster - vi vill inte prata om det, sa barnen samtidigt som det var det enda de ville prata om. Vilket äventyr sa de. Vilket äventyr att ha fått höra ylande vargar. Jag kommer inte våga sova där igen. Eller kanske…

Mitt i natten på väg hem konstaterade vi att det här var ett av sommarlovets största äventyr.

Postat 2020-07-08 13:18 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Från fot till paddel - en premiärtur på Ljusnan

Det är dags att knyta ihop säcken, sluta cirkeln, avsluta ett kapitel. I två kanoter på Ljusnan. Jag pratar om att avsluta bloggserien från vår fjällsemester förra året. Senast jag skrev om den lämnade jag er med en liten cliffhanger då sonen skadat knät. En vandringsvecka behövde planeras om. Vad gör man när det inte går att vandra? Vi tänkte kanot och bokade in oss på en tur. Det var första gången hela familjen kanotade tillsammans. Nu får ni en liten tidsresa tillbaka till den dagen

*knäpper med fingrarna*

Något stämmer inte. Micke väntar på den avtalade platsen, vid den avtalade tiden, men ingen kommer. Jag ringer samma nummer som igår och ingen svarar. Vi väntar och ringer och väntar. När 40 minuter har gått bestämmer vi oss för att ge upp. Visst fladdrar tanken ”vi har blivit lurade” förbi, men samtidigt brukar inte ett företag som luras överleva så länge på ett sådant här ställe. Ryktet går fort. Ett sista försök att ringa, och så svarar de! Det visade sig ha blivit en miss i SMS:et som skickades ut, fel tid var angiven och telefonen hade krånglat. En mycket trevlig och lösningsfokuserad herre la om planeringen och så var det bara för oss att plocka på oss flytvästar och lyfta ned kanoterna till vattnet. Visste väl att det inte var lurendrejeri utan ett gammalt hederligt missförstånd. En tilltro till att de flesta människor faktiskt gör sitt bästa skulle behövas lite oftare här i vår värld och en insikt att det ibland kan bli fel men det går oftast att lösa. Nåja, slut på efterfilosoferandet. Nu satt hela familjen i två kanoter, i Funsäfjällen, på Ljusnan. Dessutom med bonusen att vi kom iväg lite senare än de andra kanotisterna och hade Ljusnan mer eller mindre för oss själva.

Lugnt flöt vi fram över det grunda, helt klara vattnet. Sanden ritade mönster i botten och några kor tittade lugnt och nyfiket på oss. Ljusnan meandrade sig fram genom beteslandskapet. En tjur råmade. Grunda och djupare stråk avlöste varandra. Oavsett djup hade vi kristallklar sikt hela vägen ned. I de djupare partierna lite mörkare, lite förvrängt av ljusets brytning. Alla undervattensdetaljer framträdde tydligt – stenar, vågformad sand, grenar, löv, träd. Vi gled fram och det blev som en långsam lugnande film när bilderna där nedanför oss sakta växlade.

Tyvärr har jag ingen undervattenskamera, så ni får tänka er den beskrivna undervattensvärlden istället :-)

Paddlarna gjorde virvlar, två för varje drag. Skuggan av virvlarna for över botten. Kanotens pilformade vågor och solen vävde skuggmönster där nere. Märkligt, att världen där under och här över kan vara så väsensskilda.

Vi lunchade på en av alla sandstränder. Vi åt, och sedan ville hela familjen i kanoten igen. Vi blev nog alla lite förälskade och förtrollade av den vackra vattenmiljön vi paddlade genom och ovanför. Lite då och då simmade fiskar förbi. Känslan av att bara kunna sticka ned handen och plocka upp dem flimrade förbi och försvann i samma stund som de slog med stjärten och pilade undan. Vi såg dem stå och vaka under en björk, vid en stubbe, i lite sjögräs. Frisimmande en och en, eller flera på en gång. Ungefär som vi vandrare på fjällets leder.

Micke hjälpte en fiskare som fastnat med draget i en björk på andra sidan älven. Vi passerade några andra paddlare. Och fler fiskare. En lugn gemytlig stämning, några glada miner och trevliga ord byttes sinsemellan. Fjällfolk är så trevliga. Solen värmde och vi tog fler korta pauser, på andra sandstränder. Grävde ned barfotatår i varm, mjuk sand. Låg raklånga på stranden.

Ibland följde vi bara med vattnet. Det droppade från paddeln. Solen värmde mer. Ljusnan ändrade karaktär. Djupnade. Stränderna blev högre och skogen gick hela vägen ned till vattnet. Lugna rytmiska paddeltag. Efter alldeles för kort tid, flera timmar, var vi framme och drog upp kanoterna. Det kändes som att Ljusnan bjudit oss på en rejäl dos här-varo. Alla var sugna på mer, alltså en precis lagom tur. Man ska sluta på topp heter det ju. Ett telefonsamtal och så blev vi skjutsade till vår bil av den fortfarande lika trevliga mannen. Det här med kanoting. Det är nog något hela familjen kan tänka sig mer av.

 *knäpper med fingrarna*

För sisådär en månad sedan gjordes några klick på datorns tangentbord och en faktura betalades. För några veckor sedan levererades ett drygt 5 meter långsmalt paket till vår uppfart. Den där kanotturen på Ljusnan blev en ögonöppnare för oss. Hela familjen blev så förtjusta i att paddla så vi nu har blivit kanotägare. Tänk vad en knäskada kan leda till. Nu ser vi fram emot många fina kanotturer under sommaren 2020. Vi har redan börjat.

 

Postat 2020-06-06 10:54 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 Nästa Sista 

Logga in