<% if (!$currentUser): %> Logga in <% else: %> Logga ut <% endif %>
Bloggar > Matildas blogg

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

En reträtt från vargarnas skog

2020-07-07, klockan är snart nästa dag och sommarmörkret ligger tätt.

Jag sitter i den trygga (!) famnen av plåtlådan, bilen, på väg hem mitt i natten. Barnens lugna sovande andetag fyller bilen. Ett lätt duggregn smattrar på metallen. Det monotona ljudet av däcken mot asfalten och motorns surrande är bakgrund till tankarna i huvudet. Hur blev det här egentligen?

På morgonen hade vi packat allt för en tältövernattning. Maten, sovsäck, kläder, liggunderlag…. Ja ni vet, allt det där som behövs. Ryggsäckarna med innehåll hade vägts och godkänts av alla inblandade. Jag, barnen och vår fem månaders valp, Qico skulle ut på tur. Vi siktade på Kindla. Ett naturreservat som jag länge velat besöka igen. När jag var tonåring var jag engagerad i aktion ”Rädda Kindla”. Det vackra naturområdet skulle bli naturreservat. Jag kommer ihåg brottstycken, som de blågrönvita klisterlapparna med slogan, hur jag var klassens miljönörd, känslan av hur viktigt det var! Jag var långtifrån en av centralpersonerna i att driva den utvecklingen. Mer en i periferin, en i massan som hjälpte till. Men reservatet har sedan dess en särskild plats i mitt hjärta. Trots det har jag inte återbesökt det sedan ungdomsåren. Inte ens sedan det blev reservat. Jag hann flytta hemifrån och börja studera långt bort innan det slutliga beslutet kom, 1999. Nu var det i alla fall dags. Nu skulle jag få återse Kindla.

Vi kom fram på eftermiddagen och siktade på att gå till Klosstjärn, slå upp tältet och sedan ta en lugn kväll och utforska området runtikring.

Stigen gick i början rätt brant uppför och längs med en sådan där pigg skogsbäck som kastade sig åt andra hållet, utför. Stämningen var god och vi såg alla fram emot dagarna i Kindla. Qico visste inte riktigt var han skulle vara, flexikopplet drog åt alla möjliga håll när han än rusade framåt, än undersökte skogen vid sidan av, än travade på bakom.

Snart var vi framme vid tjärnen, och projekt sätta upp tält startade. Det kan vara en utmaning i sig med så många involverade individer, men till slut stod det uppställt och vi bytte om till dagens bad. I Klosstjärn. Det bruna humusrika vattnet gav huden en kaffebrun färg när vi tog några simtag, och väl uppe hade små partiklar smetat av sig på huden.  Lätt avtorkade, och rätt uppfriskande ändå. (Kanske ska tillägga att vi har en utmaning - att bada ute i en sjö, å eller liknande varje dag under sommarlovet, så det här var minsann inte bara ett vanligt bad, det är rent och skärt allvar :-) )

Innan kvällsmaten bestämde vi oss för att gå upp till Röbergets utsiktspunkt. En lagom tur på kvällskvisten. Blåbären hade börjat skifta färg och det gick att hitta mogna bär. Barnen plockade och åt njutningsfullt. Snart hade en nyfiken valpnos hittat fram till att det där var ju något spännande, och gott! Den lilla dvärgschnauzern studsade ivrigt fram och tillbaka mellan barnen så fort de visade en tendens att plocka av bären. Mums mums tyckte de alla tre, och mamma också.

Utsikten från Röbergets klippor var andlöst vacker.  Skog och sjö böljade utåt i mil. Vridna tallar blev klätterträd medan solstrålarna bröt igenom molnen och målade skuggspel över området.

Nere vid tältet blev det korvmackor. Och en brasa. Lugnet la sig. Ett knappt märkbart duggregn ritade ringar på tjärnens vatten. Röken ringlade sig uppåt och det var skönt. Jag är trött, jag vill sova, sa Ludvig. Aldrig lockar sömnen så som ute i naturen, efter lite frisk luft och naturupptäckarlusta.

Där i tältet. När skymningen kröp omkring utanför hörde vi dem. Långt borta i sydost. Först en, sedan stämde flera in. Vargar som ylade. Qico som kommit till ro snabbt i den ovana miljön i tältet lyfte på huvudet, morrade och skällde. Svarade på vargarna. Hörde ni? sa jag och hyschade på barnen. Hörde ni? Barnen lyssnade och hörde. Och accelererade upp från sömnigt dåsiga till adrenaliniga. Va! Är det vargar! Men då kan vi ju inte sova!!! Försökte lugna. Berättade om vargar och hur de fungerar. Hur ofarliga de är för oss men att man ska ha respekt för dem. Efter ett litet tag hördes de igen. I två andra väderstreck, sydväst och nordväst. Som att vi var omringade. Nu också närmare. Det gick att uttyda nyanser, toner, röster i ylandet. Det där ljudet väcker något djupt inom en. Så vackert och uråldrigt. Pulshöjande och känsloframkallande. Att höra det när man ligger i ett tält i skogen. Det visar hur sårbar och utsatt man är, samtidigt som det är ett erkännande, att man får vara där som en del av naturen.

Qico skällde. Barnen varvade upp mer. Måste säga att min egen puls gick upp den också. Så häftigt och på samma gång lite kusligt med vargyl. Vilket äventyr! vilken upplevelse!

Tanken om det här verkligen var en bra idé började flyta upp i tankesållet. Även om jag är rätt säker på att vi skulle fått vara ifred från det skygga djuret varg så var jag osäker på hur jag skulle tänka med hund i ett vargrevir.  Jag fortsatte försöka förklara för barnen hur otroligt häftigt det här var. Att vi fick höra ett av Sveriges rovdjur, ett av de mer sällsynta stora djuren i Sverige, hur många som aldrig får uppleva det. Men jag började inse att det här inte skulle vara görbart. En femmånaders valp som var och varannan minut reagerade instinktivt med skall och morr, barn med tefatsstora ögon, lite skakiga av adrenalinpåslaget. Ingen skulle sova i natt. Alla skulle vara helt slut imorgon och inte njuta av turen vi tänkte ta då. Där, klockan 22 på kvällen med 2,5km till bilen tog jag beslutet att vi bryter upp. Vi retirerar.

Så snabbt har nog ett läger aldrig rivits. På vågen av adrenalin packades allt ihop, barnen skyndade sig att hjälpa till och få ihop allt. Tältet revs. Allt packades och så började vi gå. Utan knot. Det brukar alltid finnas ett inslag av annat som måste göras under vandringen. Jag är törstig, jag måste kissa, jag har barr i skon, kan vi ta en kort paus… men inte den här gången. De höll ett högt tempo och pinnade på genom skogen medan de högt sjöng barnvisor och popmusik för att hålla moralen uppe. Qico fångade kottar i farten och kastade dem valpigt framför sig medan vi gick. Han morrade djupt åt en stubbe vi passerade, undvek smidigt och noggrant varje liten antydan till vattenpöl på stigen och balanserade snyggt men lite ovant på spängerna.

Tryggt kom vi ned till bilen. En liten lättnades suck hördes när bildörren slog igen. Exalterade röster - vi vill inte prata om det, sa barnen samtidigt som det var det enda de ville prata om. Vilket äventyr sa de. Vilket äventyr att ha fått höra ylande vargar. Jag kommer inte våga sova där igen. Eller kanske…

Mitt i natten på väg hem konstaterade vi att det här var ett av sommarlovets största äventyr.

Postat 2020-07-08 13:18 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Från fot till paddel - en premiärtur på Ljusnan

Det är dags att knyta ihop säcken, sluta cirkeln, avsluta ett kapitel. I två kanoter på Ljusnan. Jag pratar om att avsluta bloggserien från vår fjällsemester förra året. Senast jag skrev om den lämnade jag er med en liten cliffhanger då sonen skadat knät. En vandringsvecka behövde planeras om. Vad gör man när det inte går att vandra? Vi tänkte kanot och bokade in oss på en tur. Det var första gången hela familjen kanotade tillsammans. Nu får ni en liten tidsresa tillbaka till den dagen

*knäpper med fingrarna*

Något stämmer inte. Micke väntar på den avtalade platsen, vid den avtalade tiden, men ingen kommer. Jag ringer samma nummer som igår och ingen svarar. Vi väntar och ringer och väntar. När 40 minuter har gått bestämmer vi oss för att ge upp. Visst fladdrar tanken ”vi har blivit lurade” förbi, men samtidigt brukar inte ett företag som luras överleva så länge på ett sådant här ställe. Ryktet går fort. Ett sista försök att ringa, och så svarar de! Det visade sig ha blivit en miss i SMS:et som skickades ut, fel tid var angiven och telefonen hade krånglat. En mycket trevlig och lösningsfokuserad herre la om planeringen och så var det bara för oss att plocka på oss flytvästar och lyfta ned kanoterna till vattnet. Visste väl att det inte var lurendrejeri utan ett gammalt hederligt missförstånd. En tilltro till att de flesta människor faktiskt gör sitt bästa skulle behövas lite oftare här i vår värld och en insikt att det ibland kan bli fel men det går oftast att lösa. Nåja, slut på efterfilosoferandet. Nu satt hela familjen i två kanoter, i Funsäfjällen, på Ljusnan. Dessutom med bonusen att vi kom iväg lite senare än de andra kanotisterna och hade Ljusnan mer eller mindre för oss själva.

Lugnt flöt vi fram över det grunda, helt klara vattnet. Sanden ritade mönster i botten och några kor tittade lugnt och nyfiket på oss. Ljusnan meandrade sig fram genom beteslandskapet. En tjur råmade. Grunda och djupare stråk avlöste varandra. Oavsett djup hade vi kristallklar sikt hela vägen ned. I de djupare partierna lite mörkare, lite förvrängt av ljusets brytning. Alla undervattensdetaljer framträdde tydligt – stenar, vågformad sand, grenar, löv, träd. Vi gled fram och det blev som en långsam lugnande film när bilderna där nedanför oss sakta växlade.

Tyvärr har jag ingen undervattenskamera, så ni får tänka er den beskrivna undervattensvärlden istället :-)

Paddlarna gjorde virvlar, två för varje drag. Skuggan av virvlarna for över botten. Kanotens pilformade vågor och solen vävde skuggmönster där nere. Märkligt, att världen där under och här över kan vara så väsensskilda.

Vi lunchade på en av alla sandstränder. Vi åt, och sedan ville hela familjen i kanoten igen. Vi blev nog alla lite förälskade och förtrollade av den vackra vattenmiljön vi paddlade genom och ovanför. Lite då och då simmade fiskar förbi. Känslan av att bara kunna sticka ned handen och plocka upp dem flimrade förbi och försvann i samma stund som de slog med stjärten och pilade undan. Vi såg dem stå och vaka under en björk, vid en stubbe, i lite sjögräs. Frisimmande en och en, eller flera på en gång. Ungefär som vi vandrare på fjällets leder.

Micke hjälpte en fiskare som fastnat med draget i en björk på andra sidan älven. Vi passerade några andra paddlare. Och fler fiskare. En lugn gemytlig stämning, några glada miner och trevliga ord byttes sinsemellan. Fjällfolk är så trevliga. Solen värmde och vi tog fler korta pauser, på andra sandstränder. Grävde ned barfotatår i varm, mjuk sand. Låg raklånga på stranden.

Ibland följde vi bara med vattnet. Det droppade från paddeln. Solen värmde mer. Ljusnan ändrade karaktär. Djupnade. Stränderna blev högre och skogen gick hela vägen ned till vattnet. Lugna rytmiska paddeltag. Efter alldeles för kort tid, flera timmar, var vi framme och drog upp kanoterna. Det kändes som att Ljusnan bjudit oss på en rejäl dos här-varo. Alla var sugna på mer, alltså en precis lagom tur. Man ska sluta på topp heter det ju. Ett telefonsamtal och så blev vi skjutsade till vår bil av den fortfarande lika trevliga mannen. Det här med kanoting. Det är nog något hela familjen kan tänka sig mer av.

 *knäpper med fingrarna*

För sisådär en månad sedan gjordes några klick på datorns tangentbord och en faktura betalades. För några veckor sedan levererades ett drygt 5 meter långsmalt paket till vår uppfart. Den där kanotturen på Ljusnan blev en ögonöppnare för oss. Hela familjen blev så förtjusta i att paddla så vi nu har blivit kanotägare. Tänk vad en knäskada kan leda till. Nu ser vi fram emot många fina kanotturer under sommaren 2020. Vi har redan börjat.

 

Postat 2020-06-06 10:54 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En vindig vandring längs Järnsjöleden, Storfors kommun Placerad på karta

En av örebroarnas allra mest populära vandringsslingor i Kilsbergen. Göljestigen. Idag gick jag den längre rundslingan, som delvis följer vandringarnas aorta genom länet – Bergslagsleden. Jag slogs av att det kan vara så tyst fast fåglarna håller konsert i trädtopparna. Vattnet porlade. Vinden susade. Ändå så tyst. Mittemellan ljuden.

Som många andra konstaterar jag att naturen fortsätter som att inget har hänt. Vårblommorna slår ut, fåglarna berättar högljutt om sitt liv, våren stormar in, medan vi håller på med märkliga experiment med lock-downs och social distansering.

Men nu var det varken Göljestigen, Bergslagsleden eller Coronavirus jag tänkte skriva om. Har ni sett filmen Insidan ut? Där minnen har formen av olikfärgade kulor som lagras i långtidsminnets vindlande hyllgångar. Jag tycker det är en så bra beskrivning av minnen. Nu har jag några minneskulor som ligger och vibrerar och dansar på sin plats. De har inte riktigt kommit till ro, utan pockar på och vill bli berättade, skrivna, redigerade. Jag har en paddlingstur från förra årets semester, en blåsig vandring från påsken och inte minst en helt fantastisk soloövernattning på Brattforsheden från i höstas. När jag sätter fingrarna till tangentbordet flyter vindarnas vandring jag gjorde under påsken fram. Så den får det bli som berättas den här gången.

Järnsjöleden är en 3 mil lång led i Storfors kommun. Den startar vid den vackra kulturmiljön och det mysiga caféet vid Bjurbäckens slussar och sedan slingrar den sig söderut till Hytte. Karta och beskrivning finns lätt tillgängligt på kommunens hemsida.

Vårt nytillskott Qico, en energisk och stormande mysig dvärgschnauzervalp på 12 veckor, och Micke, min kärlek sedan 22 år, lämnade av mig vid slussarna, i närheten av lunchtid på Annandag påsk. Den här dagen fick ingen av dem följa med vidare.

Första egna vandringsdagen för i år hade av olika anledningar dröjt ända till nu och var starkt efterlängtad. Vinka och sedan iväg! Leden följde i början en grusväg genom öppet jordbrukslandskap där vindbyarna tog i rejält. Det skulle bli en blåsig vandring. När leden svängde av in i skogen lugnade det ned sig något, och vinden försökte inte längre skapa mig nya frisyrer. Däremot rumsterade den om uppe i trädtopparna som svajade i en vindbydans. Ett fallet träd stod halvlutad mot en tall och spelade en serenad av gnekanden och ooo:anden när det gungade fram och tillbaka.

De orangea markeringarna ledde vägen klart och tydligt, det märktes att leden rustats upp nyligen. Uppför en liten höjd och där såg jag Lungälvsmossen breda ut sig till höger, och norra änden av sjön Stor-Lungen glittra till vänster. Själv spatserade jag vidare på det lilla hygget mittemellan. Snart klev jag upp på den omskrivna, två kilometer långa spången över mossen. Det är något väldigt speciellt med landskapet på en stor mosse. De små knotiga tallarna, det karga intrycket, mossornas palett från grönt till rostbrunt och rött. Växter som lärt sig hantera blöta fötter.

En vacker rastplats mitt ute på mossen gav härlig utsikt och sköna nysnickrade bänkar att sitta på, men vindarna drev mig vidare att hitta ett något mer skyddat läge för min lunchpaus.

Tuvullens gula små blomkvastar tittade trotsigt upp från fjolårets döda blad och skvattrambuskarna pryddes av mjukrosa knoppar i toppen på varje gren. Vår även på mossen. Ömsom mosse ömsom skogsö gick jag igen. Inne bland träden blev det lite lä, men vinden fortsatte hyschande och pyschande i trädkronorna. Så pass mycket så det ramlade både smågrenar och kottar längs min väg.

 

 

På gränsen mellan mosse och skog. I en liten svacka. Med ryggen mot en robust myrtall som inte vek sig för vinden. Där pausade jag. Med en liten namnlös tjärn framför fötterna. Trots ryggstödets stabilitet gungades jag lätt fram och tillbaka där jag satt. Hembakt bröd och en kopp te. Det värmde gott i magen det. Vindbyarna målade kvicka stråk över vattenytan och jag unnades en liten blåhimlad, solig glugg i molntäcket medan jag fikade.

Med några ystra aprilsnöflingor dansade runt öronen började jag gå igen och passerade över Lungälven. Skogskören fortsatte dirigeras av blåsten till knirr och gnek och jämranden i både bas och diskant. Takten hölls av vispande, susande och knakande grenar. En riktig vindkonsert.

De orangea markeringarna fortsatte att tryggt visa vägen. Från stig till grusväg. I stigförgreningar. Från grusväg till stig. På de öppna sträckorna ryckte vinden i mig, försökte få mig ur balans. Flyttade på steget lite. Puttade mig vidare.

In på ett hygge. Uppför. Den trasiga naturen är oinspirerande. Och lite sorglig. När jag kom högst upp vände jag mig om och blickade ut över en fantastisk utsikt. Ojojoj! De klassiska värmländska skogarna bredde ut sig över kulle efter kulle. Sjöar glimmade däremellan och jag undrade om det inte var mil jag såg.

På väg ned mot sjön Stor-Lungen stod videsnåren tätt och videkissarna gjorde grenarna alldeles bulliga. Några hade precis sprungit ur knoppen, andra lyste gult borstiga. Några buskar var unga och böjliga. Andra var gamla med mossklädda knotiga stammar som trasslat ihop sig.

Stigen längs sjön bjöd på risig och stökig lövskog upplyst av vitsippor. En del anser kanske att sådan skog behöver städas upp, röjas. Men den rymmer så många livsutrymmen och ger hem åt så många olika arter. Variationsrik. Så jag såg bara vackert där jag gick (kanske hade jag varit mindre lyrisk om det inte funnits en röjd stig att gå på!). En bård av träd hade lämnats mellan stigen och hygget på högersidan. Efter senaste veckans blåsiga väder lutade sig flera stammar betänkligt in över stigen. En fallen gran blev ett stighinder.

Längre söderut på stigen längsmed sjön gav perspektiven och vinden och naturen en helt makalös upplevelse. Björkarna som stod på hygget. Alarna längs sjökanten. De vitkantade vågorna på vattnet. De snabbt framflyende molnen i olika grå och vita nyanser. Dramatisk och nästan svartvit såg världen ut. Jag fotade och hoppades att något av det skulle lyckas gå igenom i bilderna, men vet såklart att bara en bråkdel av en sådan upplevelse fastnar i kameran.

Sjöslutet innebar ännu ett miljöbyte. Det är en omväxlande led jag vandrade på. Helt plötsligt stod jag mittemellan kor och hästar. Gamla beteshagar bredde ut sig och kanadagässen hade bjudit in sig själva i hagen närmast sjön. Grusväg i någon kilometer tills en skogsstig tog över. Nya busiga frisyrer igen.

När jag märker att tankarna börjar röra sig kring att hinna framåt, gå lite fortare, orka mer, kanske någon kilometer till – då brukar det vara dags för en paus. Lite konstig reaktion på att energin behöver fyllas på kanske, men jag har lärt mig att jag fungerar så. Så i en liten öppning i den halvunga skogen mellan Lungsund och Furuvik bredde jag ut sittunderlaget och tittade på solstrålarnas mönster genom grenarna, medan jag intog lite äppelringar, jordnötter och sockrad dricka. Sådär ja, där kröp lugnet och lunken tillbaka in i kroppen.

Längs Hållsjöns strand fortsatte leden. Mangroveliknande alar i strandlinjen skapade en sagolik miljö och jag njöt av att studera rötternas vindlingar, strandlinjens eroderade former och Al-öarnas landskap. Ett plötsligt rejält brak inne i skogen vittnade om det jag nästan gått och väntat på den här vindiga dagen. Ett träd som föll.

I södra änden av Hållsjön, vid vägen in till Lundsbergs golfbana blev jag upphämtad. Tre mil är lite mastigt för mig och en dagstur (som dessutom startade vid lunchtid). Den dryga milen som är kvar till Hytte får bli en annan gång.

Postat 2020-04-19 22:53 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Funäsfjällens guldturer - Gruvturen Placerad på karta

Guldturerna i Funäsfjällen är en guldkälla! Det är lätt att känna ”så turistigt det blir”, men varje gång vi vandrat en guldtur så har det varit just precis det, en guldtur. För den som undrar så är guldturerna ett 30-tal väl beskrivna turer som valts ut för att de visar upp det bästa av områdets natur och sevärdheter. Varje tur presenteras med längd, svårighetsgrad, textbeskrivning, karta och höjddiagram. Här finns turer både för barnfamiljen och den med ambitioner på lite tuffare utmaningar. Mer om guldturerna går att läsa på hemsidan.

Tre år har vi besökt Funäsfjällen och varje gång har jag ”bläddrat förbi” Gruvturen. Vi är ju inte i fjällen för att titta på gruvor och industrihistoria har jag tänkt. Vi är ju där för naturupplevelserna och de stora viddernas skull. I familjen finns dock fler viljor och den här gången tyckte dottern Lovisa att just den turen lät spännande. Tur för mig att det inte alltid är jag som bestämmer :-).

Turen inleddes en dag i juli i utkanten av Ramundberget, genom den hänglavsdraperade, krokiga fjällbjörkskogen i ett hav av gul kovall. Precis i början av stigen dök plötsligt Micke ned i grönskan – en sådan där har jag inte sett på 20 år – utbrast han, och pekade på en vitsippsranunkel. Tillsammans med orkidéer här och där skvallrade de om en blomsterrik fjällsida.

Efter bara en liten bit började det dyka upp gruvhål från den flera hundra år gamla gruvdriften i området (belagt från 1680-talet och framåt). Här pratar vi inte gruvdrift med stora, gula monstermaskiner utan handhållna släggor, hackor, spett och krut.  Skyltar gav en glimt av livet från då. Om norska män som kom hit och arbetade eftersom traktens bönder inte tilltalades av gruvarbete. Om arbetstider från kl. 4 på morgonen (som inleddes med en timme morgonbön) till klockan 6 på kvällen. Om tungt och slitigt arbete. Om okunnighet som gjorde att kvalitetsmalm slängdes på varphögen.

Ett av gruvhålen gick att gå in i och delade sedan upp sig i flera gångar. In i berget och mörkret öppnade sig de runda hålen, och här och där stöttades taket upp av uthuggna stöttor. Som att gå raka vägen in i en fantasyberättelse. Tyvärr hade vi inte någon ljusstark ficklampa med oss utan fick nöja oss med telefonernas ledljus. De skymtar av världen under marken vi fick var riktigt häftigt att få uppleva. Hela tiden gick tanken tillbaka till dem som med hacka och spett jobbat långa pass här. Vilket annorlunda liv vi lever idag!

Vi fortsatte förbi gruvstugan där fogden bott och ut på fjällheden där Gammelgruvan tronade i utsikten framför oss. Det var inte långt bort att tänka att draken Smaug från sagan om ringen skulle svepa ned ur skyn. Hålan och de kala områdena med varphögar skulle mycket väl kunna vara hem åt en girig skattsamlande drakbest. När vi kom närmare sken stora sjok av den rosa fjällnejlikan upp bland stenarna och skvallrade om att gruvdriften frigjort förorenande ämnen som koppar och svavel. Inte många växter klarar den ogästvänliga miljön.

Vi vandrade vidare, förbi varp, dagbrott och fjällvyer. Berget skiftade i grönt, blått och rostbrunt och skvallrade om mineralrikt innehåll. Vi funderade på hur man egentligen kan se på en sten om den är värd att lägga i skottkärran eller om den ska kastas till varpen? Vårt otränade öga tyckte nog att det fanns både ett och annat i de bortslängda stenarna.

Öppna ytor med bulliga enar och stagg berättade att området betats under lång tid, även om kor och får lyste med sin frånvaro just nu. I axelhöga videsnår och bland enarna återupptäckte barnen leken stigkurragömma och skrattade förtjust när vi inte såg dem förrän de hoppade fram bakom oss.

Lättvandrad var stigen och så var vi plötsligt framme vid Djupdalsvallen nedanför Mittåkläppen. Vi lockades in i stugvärmen, till en klassisk våffla, medan det lite disiga och blåsiga vädret lämnades utanför. Ombonat och skönt och gott – innan vi tog oss an tillbakavägen.

Leden tillbaka gick genom fantastiskt vackra fjälldalar. Bäckar som porlade, dalgångarnas böljande form som tog oss framåt och olika nyanser av grönt som målade en skön palett. Gräsets nästan självlysande neongröna, videts mjuka luddiga grågröna, enarnas mustiga mörkt svartgröna och dvärgbjörkarnas musöron till blad i mättat glänsande mörkgrönt. Så vackert, och jag drog mig till minnes att jag läst att grönt är den färg vi människor kan se allra flest nyanser av.

Vi gick upp mot Gruvvålen och träffade på Blixgruvfältet. Här, liksom i de tidigare gruvområdena, visade bergen upp sin mineralrika färgprakt - grönt, blått, gult, rött – med mycket mer metallisk och hård färgton än dalens gröna nyanser.

I en liten gruvhåla rann vattnet i taket och det droppade från klarblå utfällningar. Jag försökte fånga färgen och intrycket med kameran men jag är inte tillräckligt skicklig för att lyckas med det. Det här var utforskarmecka och hela familjen klättrade och kikade och utropade. I ett annat gruvhål var det mest gula nyanser och en kemisk, stickande lukt slog emot oss på väg in. Svavel var det visst.

Man skulle kunna vandra på och klara av de 12 km som turen är på några timmar, men vi hade vår vana trogen spenderat många timmar med att uppleva alltihop. Middagstiden pockade nu på hemgång. Motsträvigt drog vi oss bort från området. Vi människor har i långa tider och många områden påverkat vår omgivning, och vi hade nu fått en glimt av livet i fjällen från förr.

Oturligt vrickade Ludvig till knäet på vägen hem och fick hoppande och linkande ta sig nedför den branta fjällsidan. Där rök resten av vandringsveckan i Ramundberget! Det blev till att ordinera vila och lägga om planerna. Kanot kanske skulle vara något?  Hur det gick med det kommer i nästa avsnitt från vår fjällsemester sommaren 2019.

Postat 2020-01-25 17:25 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

En vecka vid Helags Placerad på karta

Ett smakprov av vår vecka i Helagsområdet har ni redan fått ta del av, vår tur runt sydtoppen. Men en knapp vecka innehåller fler dagar än så. En stor del av en tur inåt fjällen, bortom bilvägarna, blir att ta sig till (och sedan från). Så vi börjar där. Sedan är frågan hur det gick med den där toppturen egentligen?

Vi valde att utgå från Torkilstöten och en söndagskväll i juli klev vi ur bilen, till bitandet av en småkylig vind från den tysta slalombacken. Även om det var kväll ville vi komma några kilometrar in på leden innan vi slog upp tältet. Barnen traskade på trots den sena timmen och i ett huj hade vi hittat en vacker tältplats ovanför en porlande bäck, med dramatiska vyer över Helags och Sylarna.

Solen sprängde genom molnen och där och då landade jag. Magen pirrade till, vi var på väg till Helags! En resa vi pratat om och drömt om i några år i väntan på att barnen skulle bli tillräckligt gamla. Många uppvak blev det under natten. Av att Lovisa som sov närmast mig behövde lyftas upp efter hon glidit ned mot fotänden, av ett märkligt ljud, av ovana sovställningar, av att jag frös lite i den tvågradiga natten. Ändå sov jag sååå gott. Fjälluften ger kvalitetssömn.

Måndag morgon vaknade vi till regnsmatter på tältduken. Helt väntat, så hade väderprognosen sagt. Lite mysigt är det med smattret när man sitter torr inne i tältet, men ändå trist att veta att det vädret ska vi ut och vandra i. Frukost och hopplockning sköttes i tältet, som också revs inifrån och ut. Regnkläder, ryggsäckar och ponchos drogs på och sedan traskade vi i de av dimman vy-reducerade landskapet. Humöret var det inget fel på och vandringsbenen hade bra tempo. Micke återbekantade sig längs vägen med fjällfloran och vi andra fick den recenserad medan vi gick. Min idé om en poncho över regnkläder och väska föll väl ut och vi höll oss torra under. Genom att knyta ponchon i sidorna så blev det heller inte så fladdrigt. Min poncho går att använda som tarp, något som uppskattades stort under lunchens duggregnande. Regnet visade upp en bred arsenal av uttryck. Från dis, smådropp, lätt skur, småpärlande och ibland till och med lite uppehåll. På eftermiddagen, när prognosen lovat uppehåll så tog det istället i och blev ihållande. Vid det här laget ryckte och slet blåsten, och som de flesta som upplevt fjällregn vet, så går det knappt att hålla sig torr trots regnkläder. Vi lyckades skapligt rätt länge, men efter de sista kilometrarna där regn, blåst och kyla kom från alla håll samtidigt så var vi rätt miserabla. Jag måste pausa ett tag, sa Micke. Vi tittar bara vad som står på skylten där framme, svarade jag.Skylten läste fjällstation 200m. Inte syntes varken den eller Helags i dimman och regnet.

I storstugan ångade det av blöta vandrare och det var underbart skönt att värma sig där ett tag. Projekt hitta tältplats var inte lätt när dimman svepte om oss, många andra hunnit före och vi avskräcktes från de mest exponerade ställena av glaciärvindar som dök från fjället bredvid oss.  Till slut så var i alla fall tältet uppslaget. Min känsla av ”vad har vi gett oss in på” började krypa tillbaka i gömmorna samtidigt som vi intog pizzasmakande brödsallad tillsammans med oboy/te. En stor hög blöta kläder och skor tronade i absiden, ett projekt för morgondagen, och vi var redigt nöjda att vi packat så bra så ryggsäckarnas innehåll var torrt.

Lovisa ville att jag skulle skriva att hon gnällt en del under dagen, tex att det blev väldigt kallt i ansiktet av blåsten och regnet. Men egentligen skriver jag hellre om hur starka, modiga och fantastiska barn vi har som trots dagens vedermödor vandrat hela vägen till Helags, för första gången med full packning på ryggen. Mina hjältar.

Dimman svepte in tält och omgivning när morgonen kröp upp ur sovsäcken på tisdagen. Ingen Helags syntes, och knappt den närmaste kullen. Vi hade tänkt gå upp på toppen idag men efter gårdagens utmaning behövdes återhämtning. Eftersom vi avsatt många dagar till den här turen så behövde vi inte pressa vidare, inte skynda. Vi tar det imorgon istället sa vi. Förmiddagen bjöd på skurar med uppklarnande emellan och vi tog det lugnt i tältet, spelade spel och torkade utrustning i torkrummet på stationen.

På eftermiddagen gick vi en bit längs leden upp mot toppen. Vi lät det bli en långsam tur där vi tog in intrycken. Se vilken lustig sten! Titta på den här blomman! Vattenfallet som kom farandes ned från glaciärkanten undersöktes med stenhopperi och nyfikenhet. Längre upp träffade vi på snölegor. Fjällängen med små bäckar blev en rolig lekplats. Ändå lite längre upp bredde deltat från glaciären ut sig. Som en labyrint rann vattnet, försvann i slukhål och bubblade upp lite längre bort. Under ytan syntes vackra former byggda av sten och vatten. Glaciärsjön själv ståtade med den karaktäristiska turkosblå färgen. Lite här och var växte fjällsyra som smakades av och godkändes. Se där ett lämmelhål! Och ett till! Till slut blev det dag att vända om för att det inte skulle bli alldeles för sent.

Under kvällen sveptes Helags in i mjuka böljande moln som skyndade fram över glaciären, medan toppen tronade strax ovanför och solen vackert gick ned bakom Sylarna i väster. Och vilken solnedgång det blev!

Dagen efter den otroliga solnedgången vaknade herrn i familjen med redig huvudvärk. Och vi som tänkt topptur! Gå ni sa han och så fick vi lämna honom i tältet. En bit längs leden som vi vandrade även igår dök en stor flock renar upp. Raskt traskade de med sin karaktäristiska vägvinnande stil mot en snöbro över vattenfallet. Plötsligt stannade ledarrenen med hela sitt följe, tittade sig omkring och vände sedan resolut och sprang runt oss för att nå snölegorna på andra sidan (dagen efter hade snöbron kollapsat). Ett tag var det som att vi och renarna följdes uppåt och Lovisa utbrast i ett ”det här är bättre än bio!” Det gick fort uppåt för oss, även om vi inte var i närheten av att kunna tävla med renarna, och snart var vi uppe där vi vänt på vår rekognosceringstur igår. Modet var högt och samtalet glatt. Mitt i allt ramlade plötsligt Lovisa och jag såg hur hon fick en uppstickande sten rakt mot halsen. Det svischade tankar genom huvudet de korta sekunder det handlade om, som hur illa ett sådant fall kan ta och hur långt bort hjälpen egentligen är här ute. Som tur var hann Lovisa dämpa fallet lite med händerna. På halsen och längs käken slog hon i och hade rejält ont. Efter jag kollat blånad, svullnad och rörlighet (såg ok ut) och vi tagit en stunds vila, valde vi att avbryta och gå hem igen. Istället för toppen blev det en våffla på fjällstationen.  

Så var det dags. Sista dagen vid fjällstationen och sista försöket att ta oss upp på toppen. Nu när vi varit flera dagar här kändes det som vi börjat lära känna Helags. De snabba växlingarna mellan klart och mulet väder, hur molnen rullade över fjällets sidor. Vi såg snölegorna smälta av och ändra form. Många vandrare som kom samtidigt som oss hade gett sig av och stigen upp till Helags gryta, till kanten av glaciären började kännas välbekant. På vägen upp kollade barnen till dammen de byggt i en av stigens små bäckar. Lovisa kikade om linjen hon gjort i kanten på en snölega smält bort (det hade den). Vädret var vackert och vi var snart uppe där vi avbrutit turen tidigare. Vyerna kändes fortfarande häftiga, glaciären hade fått fler sprickor och glaciärsjön glänste fortfarande turkosblått. Innan det blev bara stenskravel fyllde vi på vatten i en bäck och språkades med några andra vandrare. Alla är så trevliga på fjället! Sedan började den långa sträckan upp över stenfälten. Våra barn är verkligen riktiga fjällrävar. Utan större knot tog de sig uppåt, klättrandes tillsammans.

Vid en snölega, betryggande långt från stupet ned till glaciären, blev det lunch. Vi pratade med ännu fler vandrare på väg upp. Några tänkte sig hela vägen, någon tyckte det fick räcka att de tagit sig en bit upp. En väldigt skön, prestigelös inställning.  Efter lunchen blev det mer klättring än vandring. Sten, sten, sten. De här högalpina områdena är rätt enformiga när det kommer till underlag. Det var bara några granna isranunklar som blommade där de hittat fäste. Plötsligt dök en nyckelpiga upp på Ludvigs hand. Den hade tydligen förirrat sig hit, eller ville den också bestiga Helags tro?

Nedifrån stationen hade vi sett stråk av snö och is som sträckte sig upp från glaciären till stupets kant. Nu träffade vi på dessa stråk uppifrån. Barnen samlade glatt ihop snöbollar av glaciärsnö för ett lugnt litet snöbollskrig. Närheten till ett stup brukar kunna ha en lugnande inverkan :-).

Den sista biten upp till toppen möttes vi av heja-rop från vandrare på väg ned, ”Nu är det inte långt kvar”, ”så duktiga ni är (till barnen)”. Riktigt peppande och trevligt. Och så var vi uppe. Vi som pratat om det här så länge. Nu stod vi här. En härlig känsla. En otrolig utsikt. Vi stannade ett tag där uppe och lät allt sjunka in. Vi var verkligen här!

Till slut var det dags att lämna Sveriges högsta topp söder om polcirkeln. Vi bestämde oss för att ta den andra vägen ned, och så att säga sluta cirkeln kring glaciären. Som visade upp sig i all sin prakt medan vi gick. Inte är det den största och mäktigaste, men glaciärvacker är den. Vandringen gick över häll och sten längs kanten, utan att kännas otäckt nära stupet. Inte ens för Ludvigs höjdrädsla. Kilometrarna flöt iväg under våra fötter. Sista biten blev det en mini-repris från turen runt sydtoppen, och vi tog rutchkana nedför en av de mindre snölegorna. Den här gången tyckte även Ludvig att det mest var roligt. Så. Nu hade vi varit där. På Helags topp.

Vi hade några kilometrar kvar i benen och medan Micke lagade kvällsmat rev jag ock barnen lägret. I kvällssolen började vi vår vandring mot bilen. Den här gången fick vi alla de vyer som doldes bakom dimma och regn på vägen hit. Vi vandrade mot whoop-whoop-fjällen (barnens namn på det puckelryggiga Härjångsfjällen), bakom oss tronade Helgas och Predikstolen, lite längre bort skymtade Sylarna. Myggen surrade, solen värmde, Ljungpiparna spred sina klassiska ”å neeej” över fjällheden och efter drygt 4 km slog vi läger. Det kändes bra att ha påbörjat vandringen mot bilen och vi somnade gott i solnedgången.  Vi på insidan tältduken och myggen på utsidan.

Dagen efter, i badbart sommarväder gick vi den sista sträckan till bilen och så var vår vecka vid Helags slut. Tack för oss vinkade vi innan vi gick ned för slalombacken och inte längre kunde se fjället vi bekantat oss med.

 

Postat 2020-01-06 18:38 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 Nästa Sista 

Logga in

Tips!

<% if (false): %> <% endif %>