Bloggar > Matildas blogg

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

Nymornade fjärilar, fornborg och en dag själv i Kilsbergskogarna Placerad på karta

Ibland har man planer. Och så går det inte som planerat. Dags för omplanering alltså. Jag brukar tänka på den här bilden när det händer.

Men trots fallerade planer ville jag ju ut i naturen. Den där längtan som kommer när det var för länge sedan hade trängt sig på och släppte inte taget. Min förstående man såg hur det låg till och ”släppte iväg” mig. Packning för en dag åkte ned i stora midjeväskan och så for jag ut till etappmål Leken på Bergslagsleden. Återigen känns det som en ynnest att bo så nära det vackra Kilsbergen.

För att slippa gå fram och tillbaka, eller krångla med skjuts, vandrade jag en skogsbilväg norrut och efter några kilometer gick jag på Bergslagsleden för att ta mig tillbaka. Pratiga fåglar, porlande och kluckande vatten, nyvakna fjärilar. Gulfluffiga videkissar, tidens vingslag vid en fornborg, värmande sol och vårens alla dofter följde mig på turen.

Ungefär halvvägs mötte jag två damer på väg åt andra hållet. En liten pratstund blev det, visst är friluftslivsmänniskor trevliga?

Min vana trogen lyckades jag ta "fel" stig igen. Det är när jag slappnar av, och vet ungefär var jag är så risken för vilse är minimal. Då lyfter jag hellre näsan och upplever än dyker ned i en karta och har stenkoll. Den här gången ledde vägvalet mig raka vägen in i ”döda skogen” med vattensjuk mark, en fallfärdig bro och myrmarkens lilla å riskabelt nära fötterna. Men det gick rätt bra det också.

Kameran var med på turen och resultatet blev en liten film. Av förklarliga skäl blir det färre bilder när jag filmar, men jag hoppas ni håller tillgodo med det rörliga mediet den här gången.

Med påfyllda naturreserver lämnade jag till slut Kilsbergen för den här gången.

 

Postat 2019-04-25 21:17 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Angsjöleden på gångavstånd Placerad på karta

Lyckligt lottad är jag, som har en vandringsled på gångavstånd. Inte bara som ordvits utan bokstavligt.  I dagens vårsol blev det en runda runt Angsjön på Angsjöleden (ca 8km). Av någon anledning har jag en förkärlek att gå leder ”baklänges”. Så även idag när varvet runt sjön gicks medsols. Men det går ju bra det också. Ledmarkeringarnas baksida visade vägen.

Den här tiden på året tycker jag det är svårt att veta vilka skodon och kläder som krävs. När vår trädgård badar i varm vårsol är det inte ovanligt att skogsstigarna i Kilsbergen bjuder på snö. Men idag var det obefogad oro. Gumman tö hade gjort sitt och leden var mestadels torr (eller spångad).

Innan jag kom fram till leden passerade jag de tre Highland-korna som jag brukar promenera förbi lite då och då. De är så fina djur och de tittar alltid så nyfiket när jag pratar med dem.

Det går att gå på leden på många ställen. Jag valde idag att gå in nära Angsjöns utlopp, vid golfbanan. Precis där stigen går in i skogen står en stor och mäktig tall. Det är något väldigt tryggt och lugnande med stora tallar. Den tjocka stammen, pansarbarken, de vridna grenarna. Jag tror gamla tallar är mitt favoritträd.

En bit in hade bävern gett sig i kast med sitt eget favoritträd. Asp. Ett tag funderade jag på hur bävern tog sig från ån över golfbanan och in i skogen. Sedan såg jag en svag stig som korsade golfbanans ”perfekta” gräsmatta. Hoppas nu bara bäver och golfare kan samsas i sommar.

Efter jag vandrat en bit genom granskogen drog en glänta till sig min blick. Mitt i gläntan stod ett gammalt gistet lövträd. Så här i efterhand funderar jag på vilken sort det egentligen var. En ek kanske? Där och då slogs jag mest av sagokänslan. Skulle inte förvåna mig om det visade sig vara en riktig ent!

Jag passerade vindskyddet vid Angsjön som vi besökt så många gånger. Det ligger så nära och bra till att ta sig ut med barnen. Vid Tolbäcken och med utsikt över Angsjöns karaktärisktiska blandning av sjok av moss-öar och vattenytor. En liten film blev det av ett av besöken för ett och ett halvt år sedan.  

I en solglimt på en myrstack längre fram vimlade myrorna, lite segt och yrvaket. De är bra på att placera sina stackar i bästa läget. Som mäklarna sägare: location location location. Medan jag vandrade vidare funderade jag på hur myrorna väljer plats för stacken. De måste ju väga in många delar i sitt val: placering mot solen, närhet till andra stackar, bra resurstillgångar. Med tanke på att de helst pratar i doft kanske platsen måste lukta gott också. Förutom sin förmåga inom mäklarbranchen är de jordbrukare med både svampodlingar och husdjur, de är slavhållare och rätt byggtekniskt kunniga med koll på ventilation, värmesystem och hållbarhet. Och detta åstadkommer de utan någon större hjärna.

Genom ungskogens grenar spelade solstrålarna på stigen framför mig och jag var snart framme vid Valåns inlopp till Angsjön. Här finns en udde av myr ut i sjön. Vattnet klafsade om kängorna när jag gick ut på den. På många ställen i Angsjön är det fullt av stubbar och fallna döda träd. Jag vet inte riktigt varför, kanske hänger det ihop med att sjön höjts (enligt faktabladet för naturreservatet Angsjön). Det blir i alla fall en väldigt speciell känsla med alla grånande trädskelett. Här åt jag lite snacks -hemmatorkade äppelringar och körsbär och mindre hemmaproducerade nötter.

Från inloppet fortsatte stigen över en vårsjungande liten skogsbäck och sedan in i lite äldre skog. Utan hyggen eller sjöutsikt. Bara skog. Jag stannade till och lyssnade till skogens alla ljud. Vinden som hyschade genom trädtopparna. Prasslet av några fallande löv. En fågel. Rasslande grenar. En stam som knakade lätt. De små ljuden fick ta plats i skogens lugna vardagsbestyr. Jag lät allt annat sjunka undan och försvinna ett tag. Blundade. Lyssnade.

Volymen på mina steg var enorm när jag började gå igen.

Leden följde sedan en skogsbilväg ett tag. En fallen gran bildade portal över vägen. Färsk kåda hängde i droppar från några avsågade grenar och jag drog in den fräscha doften i näsan. Rena skogsparfymen!

Strax därefter kom jag fram till bäcken mellan Lysingen och Angsjön. Här har en regleringsdamm nyligen tagits bort och ersatts av ett mer naturligt utlopp, allt för att vattenlevande fauna och flora lätt ska kunna förflytta sig mellan sjöarna.

Härifrån går Angsjön och Tio sjöars led ihop. En sträcka jag vandrade på min första solotur – som jag också skrivit om tidigare. Nu på sen-eftermiddagen hade molnen börjat hopa sig och en lätt hagelskur studsade plötsligt omkring runt mig. Vårvädret var så där oförutsägbart som bara vårväder kan vara.

På vägen hem vandrade jag återigen förbi mina Highland-kompisar, och som en vacker avslutning såg jag något blått glimma innanför stängslet. Blåsipporna blommar. Det är vår. 

 

 

Postat 2019-03-31 22:54 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Promenaden – friluftsliv eller inte?

Ja jag har ju redan avslöjat mig i titeln vad jag tänkte skriva om. Inget click-bait här inte. Vilket passar rätt bra ihop med den lite styvmoderligt behandlade promenaden. Den drar inte så mycket publik jämfört med storvulna, exotiska platser och planer. Den bara finns där, i närheten, när man får tid och ork.

Idag hade jag mycket att tänka på. Samtidigt som huvudvärken dunkade och jag inte orkade någonting. Tankarna bara trasslade till sig. Surfade fram en serie på netflix, plöjde igenom några avsnitt. Till slut masade jag mig upp och ut. För jag vet ju att bara jag släpar mig utanför dörren så mår jag bättre.

I söderslänten lyste de första tussilagosarna och påminde om den där visan vi sjöng i skolan ”lilla tussilago lilla tussilull har du målat kjolen din i solens klara gull”.

I änden på sjön hade bäverdammen gjort så området svämmat över, pölar och tussar med gräs om varandra. Skogsbilvägarna slingrade sig vidare under fötterna och skogens bäckar bräddade över i sin iver att hjälpa vårflodens vatten ut i sjöarna.

Alens hängen och videkissarnas mjuka bollar satte ett leende på läpparna och trasslet i huvudet sjönk undan.

 Ett V av svanar flög över huvudet, med en eftersläntrare trumpetande efter sig.

Jag funderade vidare på promenaden.

Den bjuder inte på flerdagarsturer, höga toppar, avancerade utrustningskrav eller en bra historia vid fikabordet på jobbet. Oftast inte heller vykortsvyerna eller de stora ansträngningarna. Den brukar få skäll som träningsform också. ”Det går inte att få muskler av promenader” brukar en del trumpeta likt svanar, i sociala medier och forumtrådar. Däremot hyllas den av vårdpersonalen när de pratar med en sönderstressad människa i stolen framför dem. Promenaden tillskrivs då helande egenskaper som ska få pulsen att lugna ned sig och andningen att landa i magen istället för högt upp i bröstkorgen.

Frågan är vad som gör friluftsliv till friluftsliv? Är det tiden man är ute? Avståndet man tar sig? Platsen? Ryggsäcken? Brasan?

I väntan på Helags och övernattningsturer och packliste-resor kan promenaden fylla behovet av naturupplevelser och friskluftsandetag. En liten munsbit friluftsliv i vardagen. Så i mitt tycke klassar den ändå in sig som friluftsliv, den gamla hederliga promenaden.

Postat 2019-03-23 18:04 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Bland grytorna vid Sveafallen - med vintern i ryggen och våren i ansiktet Placerad på karta

Idag hittade vi 23 av de ca 200 jättegrytor som finns i naturreservatet Sveafallen. Många gömde sig nog under is och ett tunt snötäcke. Andra bortom stigarna vi gick. Men vi var nöjda med vår jättegrytsskörd.

I Sveafallen skapar branta stup, gigantiska block, runda hällar, djupa grytor och raviner en dramatisk natur. Området har ”utsatts” för en del olika teorier om varför det ser ut som det gör – både att här funnits fall i storlek av Niagara eller större och att det stora och mäktiga utloppet från Ancylussjön runnit just här. Det verkar inte bättre än att man nu säger att Göta älv varit utloppet istället, då, för många tusen år sedan. De imponerande formationerna vid Sveafallen tillskrivs istället inlandsisen. Oavsett är det spännande att tänka sig de mäktiga krafter som kan forma berget så fantasirikt. Namn som Domedagsdalen hjälper ju också till.

Det var ett tag sedan vi gjorde en tur ut. Väder och aktiviteter och ork har inte lyckats skapa en lucka för friluftsliv. Men nu i vårsolen tog jag och barnen oss över den berömda tröskeln.

Omgivningarna lockade till lek och funderingar. Barnen hittade prång, grottor och balansakter. Klättrade och utforskade. Och lyckades få med sig mig också.

Solen, snön, kylan och vattnet hade skapat vackert, så där som bara naturen kan.

Vattendroppar tricklade sig ned bakom en vägg av bucklig is på en berghäll och Ludvig utbrast i ett ”det ser ut som grodyngel”.

Ljudet av forsande vatten letade sig upp mellan bumlingarna och Lovisa pockade efter min telefon. Det var ficklampan hon var ute efter och snart sträckte hon sig ned i ett hål och letade – kunde man se vattnet där nere? Ut kom det, längre ned mellan stenar och genom sprickor. Vattnet hittar allt sin väg.  

Doften av varm snö i minusgrader svepte förbi, så där som vårvintern i norra Sverige luktar. Och jag fyllde lungorna. Bäst att passa på, den är ovanligare den doften, här i Mellansverige.

Med vinterns kyla i ryggen och vårens värmande sol i ansiktet pausade vi efter ett tag. Drack saft och åt kardemummabullar – den oambitiösa varianten, köpta på Coop. Sedan kröp kylan in i klädlagren och drev oss vidare.

Nere i dalarna vilade råkylan, dit vårsolen inte nådde. Stigen gick genom bergig skog och mellan träden glimmade istäckta vattengölar. Färgglada av växter och humus och luftbubblor.

Några bäckar rann till synes logiskt genom lågpunkter. En stor vattenpöl med ett litet vattenfall ifrån var svårare att förklara. För att kunna rinna ut måste det ju någonstans komma in – men var? Och efter det blygsamma ”fallet” försvann vattnet igen, ned i underjorden. Som naturens egna magiker.

Efter några kilometer, och flera timmar var vi tillbaka vid bilen. Barnen som varit lite motsträviga till att ta sig ut från början var helnöjda. Vi vill ut snart igen, intygade de. Och jag lovar att få dem över tröskeln även nästa gång.

Postat 2019-03-10 22:31 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Solo igen -Lunnedsleden

Jag har hållit på den här turen ett tag. Jag ville så gärna få klart både text och film innan publicering. Och till slut gick det, men det resulterade också i att en novembervandring nu dimper ned mitt bland alla gnistrande vintervita turer här på utsidan. Som en katt bland hermeliner. Men den kanske kan smaka någon ändå. Filmen är länkad i slutet.

Jag hade otåligt väntat på nästa möjlighet att komma ut på en till solotur.  Mersmaken var inte en tålmodig figur!  Och så kom den i mitten på november. Möjligheten. När man nämner vandringsleder i Karlskogas närhet brukar två stycken komma på tal direkt. Tio sjöars led och Lunnedsleden. Helt naturligt så blev det därför Lunnedsleden jag siktade på den här gången (tio sjöars led var min första solotur - se tidigare blogginlägg). Till skillnad från förra gången plockades packningen ihop först sent kvällen innan. Jag skulle ju kunna hävda att jag nu blivit rutinerad, men det var nog mest tidsoptimism, kärt familjekaos och seghet som orsakade det.

Lunnedet är ett friluftsområde med camping, bad, naturreservat, café och diverse happenings i form av marknader och firanden under året. (stavningen ändrades för några år sedan från ett till två n för att bättre stämma överens med uttalet, men man kan fortfarande hitta stavningen med ett n på vissa ställen.)

Leden går i början genom friluftsområdet och man får hålla lite koll så man följer rätt stig. Välmarkerat är det, men också välstigat åt många håll. Under de 13 km som leden omfattar går den över tre höjder. Efter friluftsområdet börjar stigningen till den första av dem -Knappedshöjden. På stenar, rötter, barr och hällar tog jag mig uppför. Blicken föll ömsom på stigen, ömsom på något intressant i omgivningen. Några vackert draperade skägglavar. Den intensivt bruna färgen hos de vissnade ormbunkarna. En lång rad vattendroppar på granbarren som hängde ut över stigen. De vattenmättade färgerna på senhösten blir så intensiva men ändå dämpade -lite motsägelsefulla.

Uppe på Knappedshöjden finns ett grönmålat utsiktstorn och vågar man sig upp där får man milsvid utsikt. I alla fall när vädret är klart. Den här dagen var en klassisk novemberdag. Himlen var jämngrå och gick obemärkt över i en svepande tung dimma. Känslan var mystik och fantasi och äventyr. En gång i tiden fanns här en slalombacke också. Det syns tydligt var nedfarterna var, men slyet har övergått till trädform och skvallrar om att det var några år sedan slalomskidor nyttjades i backen.

Efter Knappedshöjden planade det ut och blev lättvandrat. Genom tallheden ekade plötsligt skallen från jakthundar. Aj då, jag som trodde jag undvikit jaktlagen! Som tur var verkade de hålla till en bit österut från där jag befann mig, men det var lika bra att knata på så jag kom bort från eventuella älgflyktvägar.

Den andra höjden, Furhöjden dök upp efter ett tag. Namnet borde komma sig av alla de vackert vridna och snirklande gamla tallar som prydde området, både levande och fallna. Utsikten serverade återigen dimmslöjornas dans och jag bestämde mig för att ta lunch. Här finns en viloplats, som ett minivindskydd, men eftersom varken vind eller regn hade gjort entré satte jag mig istället med himlen som tak. Medan kycklinggrytan fick ligga i blöt gick jag runt med kameran och fotograferade. Det är något väldigt vackert med gamla tallar.

Lite här och där längs leden passerar man skogsbilvägar, men leden är hela tiden bra märkt och lätt att följa. Efter en sådan väg närmade jag mig Paddtjärn. Här finns ledens enda vindskydd och genom skogen letade sig en hemtrevlig doft av brasa in i näsan. Mycket riktigt var det ett par som åkt ut till vindskyddet för att luncha. Vi pratades vid ett tag, och kom överens om att det är ju fantastiskt trevligt att ha naturen och vindskydd så nära.

Nu steg berget uppåt igen, mot Falbergshöjden och naturen ändrade helt karaktär. I Ledbeskrivningen står det att terrängen här är ”oländigare och vildare än kanske någon annanstans i Karlskogas närhet”. Och så känns det. Speciellt efter krönet där stigen sänker sig snabbt nedåt och jag periodvis fick serpentina mig ned för att känna mig säker. Jag gillar sådan natur. Där det äventyrliga tittar fram. Precis när man kommer ned från höjden finns resterna efter en stuga. ”Karl på höjda” gillade tydligen den här naturen han också.

De sista kilometrarna av leden kommer in i mer befolkade områden. Några hus och småbyar passeras och tyvärr också många hyggen. Inte det mest inspirerande men det passade ändå bra då jag behövde spurta för att hinna före mörkret till ledslutet.

I skogen bakom byggmax, där leden slutar, åt jag en apelsin medan jag väntade på att bli upphämtad. Återigen inte den mest inspirerande platsen, men det kompenserades av det jag vandrat igenom tidigare på dagen.

Nöjd i vandringsbenen för den här gången, klurade jag på var det bär av på nästa solotur.

Postat 2019-02-16 23:21 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

 

Logga in