Bloggar > Matildas blogg

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

3 turer 3 personer del 3 – Etapp 14, Bergslagsleden Placerad på karta

När jag på kvällen plockade undan packningen från dagens tur svepte en dofthint av brasa förbi. Både från packningen och mig själv. Då vet man att dagen varit en bra dag.

Min äldsta bror, Gustaf, har en Kelly kettle. Den här smarta prylen med anor från 1800-talet blev dagens signum. Med vatten från närmaste bäck, lite torrt ris, några pinnar och späntade grenar försåg den oss snabbt och effektivt med både en brasa och kokhett vatten vid varje paus.

Konstigt nog var det här första gången jag vandrade en hel etapp på Bergslagsleden. Konstigt eftersom jag vuxit upp i Bergslagen. Gustaf blev mitt vandringssällskap. Han har gått några fler av etapperna men inte heller han har vandrat på leden före myndig ålder. Den 14:e etappen, Ramundeboda till Svartå herrgård, blev alltså min jungfruvandring.

Vi diskuterade i den första uppförsbacken efter Ramundeboda, de olika varianterna av utmärkelser som erbjuds för Bergslagsleden. Gustaf har anmält sig till ledpass 365. Att klara hela leden under ett år. Orangea bandet å sin sida innebär att man ska göra hela leden för egen maskin och utan avbrott. Båda är vi imponerade av alla som gör långa thru-hikes. Visserligen används den termen mest om de amerikanska PCT, AT och CDT. Men visst kan man använda ordet för hela Bergslagsleden också. Men är det något för oss? Kanske lite lagom att ta hela leden på ett år då istället. Jag funderar på om jag ska anmäla mig jag också, men ryggar lite för åtagandet. Vet inte om jag triggas eller hämmas av den lilla push det blir. Jag kanske nöjer mig med diplomvandringen. Att gå hela leden ” när jag vill, i den takt jag vill och ta etapperna i den ordning jag vill”.

Frukostmagen kurrade och det behövdes ganska snart en paus, som vi tog i närheten av en liten bäck. Liggunderlagen breddes ut på den fuktindränkta mossan, långt från sommarens extremtorka och brandrisk. Kåsan fylldes med rykande varmt te. Händerna slöt sig lite suktande om värmen. Dagen innehöll ett litet köldkorn. Jag trodde det skulle vara nog med ylleunderställ, dunjacka och en överdragsjacka. Men fryslorten jag skulle behövt lite mer. Tur den lilla brasan fanns där. Och gav pausen lite värmedaller. Tills jag kunde jobba igång kroppsvärmen igen.

Efter pausen såg vi en jägare precis efter leden svängde av grusvägen. Bäst att vi byter några ord och hör om vi stör, tänkte vi. Den fåordiga mannen försäkrade oss att det var lugnt, deras jaktområde låg åt andra hållet, men han kunde ju inte garantera för jaktlaget däråt. Han nickade med huvudet i riktning mot leden och såg lite pillemarisk ut. Allt som allt tolkade vi det som att det var lugnt och vandrade vidare.

Tempot var högre idag än på de två tidigare turerna i min bloggserie ”3 turer 3 personer”. Två vuxna. Kängorna trampade rytmiskt på stigen. Pulsen var lite högre. Andningen hängde med i djupa jämna andetag. Värmen pumpades ut i kroppen. Skogen gav oss en behaglig fondvägg för ögonen att vila i.

Svanar trumpetade förbi i pilform. På väg bort från kylan. Hej då vinkade jag upp genom träden till deras slanka, vackra profiler. Välkomna tillbaka till våren!

Lunchen intogs vid det enda vindskyddet längs sträckningen, vid Bäckelid. Ett övernattningsbart och riktigt fint ställe. Bäcken porlade fram i sänkan och vattenväxterna skvallrade om källvattenkvaliteten. Och visst ligger här en kallkälla också. Vedförrådet var slut, men det snittsiga med Kelly kettlen är ju hur lite man klarar sig på. Även resterna i ett "tomt" vedförråd räcker till. Äggmackor och makrill, korv och folieknyten och egentorkade portioner har hittills dominerat min utomhusmat. Det här var första gången jag testade frystorkad mat i köpeformat. Turmaten smakade som skolmaten. Riktigt gott, och värmande, men liksom gjord att passa alla och därför ganska neutral. Har kanske blivit lite bortskämd med min mans finfina egentorkade måltider med lyxkänsla.

     

Tänk att jag och Gustaf fått en hel dag tillsammans. Med varsin uppsättning barn är det inte många gånger det hänt de senaste åren. Under de totalt 9 timmar som etappen tog oss hann vi prata om mycket. Utan våra underbara ungar kunde vi prata klart. Avsluta meningar och lyssna på svaren. Vara närvarande i pratet. Samtalsämnena vävdes in i varandra och associerades vidare.

Vid Rankelmossen ändrades karaktären på miljön. Raka stolta tallar övergick i tvinnade, krokiga, små överlevare. Färgpaletten bytte från blåbärsrisens och barrträdens gröna till flera nyanser av brunt. Vi stod ett tag på hällarna vid utsiktspunkter och tog in vyn. Helt plötsligt spottade och fräste Gustaf för fulla muggar. Han hade fått låna ett vattenfilter, sawyer mini, av mig, för att testa. Kranvattnet i flaskan var nu urdrucket, bäckvatten påfyllt, och filtret sedan tidigare rengjort med 70%ig sprit! Något jag nämnt i förbigående men vi båda lyckats glömma bort. Ett gott skratt klingade över mossen och filtret spolades igenom med vatten.  Ordningen återställd.

  

Sista fikapausen blev i skogen medan skymningen föll. Kelly kettlen gurglade kokande vatten, elden prasslade och dansande, gulröda skuggor lyste upp träden runt omkring oss. Jag la mig ned på liggunderlaget och lät blicken vila mot de mörknande silhuetterna av träden mot den grå himlen. Utanför vår tillfälliga plats blev det mörkt. Helt mörkt. Hemma, när det blir en sådan stund, fylls den snabbt av ett måste eller ett vill, härute fick stunden bara vara. Vilsamt.

  

Vi vandrade vidare i pannlampsken. Min lyste upp framför fötterna. Gustafs gav oss en bra bild av omgivningarna. Det finns pannlampor och så finns det pannlampor.  Skogen blir en annan i mörkret. Sinnena uppfattar på ett annat sätt.

Ett par billyktor svepte förbi mellan träden. Vi var framme vid Svartå herrgård och turen var slut. Skulle inte haft något emot att krypa in i en varm sovsäck i ett tält, för att fortsätta vandringen nästa dag. Tankarna om en thru-hike dröjde sig kvar i medvetandets vildmarker medan vi svischade fram på fyra hjul in i natten.

Postat 2018-11-23 12:41 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

3 turer 3 personer del 2 – Ugglehöjden (eller?), Kilsbergen Placerad på karta

November. Jag försöker alltid se saker från den ljusa sidan. Livet blir roligare så. Men jag måste erkänna att november ger mig en rejäl utmaning där. Det gråa. De eviga regnen. Mittemellankänslan. Mörkret som kryper in i dagarna och huvudet. En sådan dag hade jag och sonen bestämt oss för att komma ut på en tur. Måste jag säga att det var segt? Från bådas sida.

Trots detta ställde sig Ludvig (10år), på morgonen och bakade muffins, medan jag tog en bokad sväng till tandläkaren. Tänk att han blivit så stor nu, att han slänger ihop muffins lite sådär!

Vi segade oss ett tag till men kom till slut ut till bilen och for på skogsbilvägen mot Ugglehöjden. Kombinationen disträ Ludvig och ouppmärksam mamma gjorde att vi väl på plats kunde konstatera att Ludvigs fötter pryddes av ett par sandaler. Inte de bästa skodonen för en novemberskogstur. Efter lite överläggningar kom vi fram till att vi ändå ville gå en sväng, nu när vi tagit oss ut. Sagt och gjort så kom vi iväg och valde att gå den lilla stigen på södra sidan om stora Svinsjön.

Titta lakrits! Utbrast Ludvig och rotade upp roten på en stensöta. Det gäller bara att tugga lite lagom så det inte blir för starkt.

Allteftersom vi följde stigen började vi ruska av oss ”sitta kvar i soffan”-känslan och tyckte att det här var ju rätt trevligt. Bara gå i skogen, se sjön glimta till mellan träden och prata om livet.

Vi gick förbi en stor myrstack mitt på stigen, hur hamnade den där? Funderade vi.

Går det kanske att krypa in under det där klippblocket? Bäst att kolla.

Stigen vi gick var bitvis svårföljd, och både stigen i sig och markeringarna gömde sig ibland. Efter ett tag började Ludvig se mer moloken ut och säga saker som ”ska vi inte gå hem” och ”var är vi på väg egentligen?” Jag förstod till slut att han var obekväm med att inte riktigt veta var han var. Jag har inte riktigt tänkt på det tidigare. Att jag halvt omedvetet läser terrängen, förhåller mig till riktmärken, tänker kartan i huvudet och känner mig bekväm utan en stig under fötterna. Ludvig påminde mig om att det inte är självklart. Så vi pratade lite om hur man kan tänka och orientera sig, att om man tittade på kartan var vi omgivna av riktmärken, så här var det svårt att gå vilse. Det blev ett jättebra samtal mellan oss, och en fin insikt för mig. Men fortfarande var Ludvig inte helt bekväm. Och nu pratar vi killen som vi släpat med ut sedan han var liten, som kunde skilja på gran och tall innan han kunde prata. Killen som gör riktigt bra ifrån sig på idrottens orienteringslektioner. Det visade sig att sagda lektioner faktiskt bara är på stigar och när jag tänker efter har vi nog för det mesta gått på stigar med barnen själva också.

Så Ludvig och jag plockade upp kompassen, orienterade kartan efter terrängen och tog ut en riktning. Nu hade Ludvig koll och var märkbart nöjdare.

Vi letade oss framåt, sakta men säkert. Längs med höjden, genom den uppvuxna skogen med tickor och trädfällen, ut på ett hygge, genom mossa och vattenpussar. Vi funderade länge på om det var den lilla skogsbäcken som kunde vara stigen och vi letade efter färgmarkeringar och trampspår.

Skogsfukten plaskade vid det här laget om fötterna på Ludvig och vi bestämde oss för att Ugglehöjden fick vänta. Istället tog vi oss ned mot vägen som går på norra sidan om Svinsjöarna, något herr’n med kompassen klarade galant. Härifrån var det mer lättgånget, men inte mindre intressant. Mitt i vägen hittade vi helt plötsligt ett litet hål, kanske 10cm i diameter. Ludvig blev nyfiken på hur djupt det kunde vara och hittade en, vad han trodde, lagom lång pinne. Hela pinnen och en del av hans arm försvann ned, uppåt 70cm djupt var det! Hur kunde det ha blivit så? Det gick vi och filosoferade över på vägen tillbaka till bilen.

Efter de sjöblöta klädesplaggen plockats av och dumpats i en hög på golvet, korkade vi upp den varma chokladen och mumsade muffins bakom immiga rutor i bilen. Turen blev inte som vi tänkt oss, men visst blev den riktigt bra ändå.

Mannen och jag har pratat om en ”Lars Monsen på villospår”-utmaning, och efter dagens erfarenheter av att känna sig bekväm i skogen är det nog dags att sätta de planerna i verket. Kanske blir det något inlägg om det också när det blir av.

Postat 2018-11-16 23:03 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

3 turer 3 personer -del 1, Råmossen, Kilsbergen Placerad på karta

Så många saker påverkar hur en tur blir. Väder, platsen, utrustningen, omständigheterna, humöret och vem man delar upplevelsen med. Här kommer den första av tre turer med tre olika personer.

Min dotter

Det var slutet på oktober och den där råa kylan kring nollan på termometern hade anlänt. Den råkylan som kryper in under alla varma tyglager och ger ett litet hurv mot huden. Och dottern (8år) och jag tänkte oss en alldeles egen tur ut i Kilsbergsnaturen. En tur i Råmossens naturreservat. Den marmorerade sockerkakan var bakad och nedpackad, varm choklad skvalpade i termosarna och påsen med torkade godsaker från trädgården var påfylld. En tur med Lovisa måste innehålla go’fika och lite lyx, så är det bara.

När vi traskade in längs stigen runt Råmossen kunde vi snart konstatera att det skulle bli en spännande tur. Väder,vind och brand, hade gjort sitt och träden låg som plockepinn i skogen och över stigen. Bättre än alla lek- och busland konstaterade vi och klättrade glatt över, under och genom stockar och grenar. (och naturligtvis med försiktighet och koll på ev ytterligare risker för fallande träd!)

En tur med Lovisa blir så mycket mer än bara en naturupplevelse. Vi lekte stigkurragömma*, har ni gjort det någon gång? Vi berättade vartannatord- sagor, och varannanmening-sagor tills vi kiknade av skratt. Så tokiga sagor det blev. Har ni hört sådana förut? Och visste ni förresten att tomtens skägg hängde på tork mitt i skogen?

En slänt med mossbelupna stenar var en sovsal för skogstroll, som verkligen behövde borsta håret!  Och Lovisa höll ett långt tal från trollkungens talarstol, på trollspråket, för att be om att de skulle bevara oss på vår färd genom skogen.

Talet belönades med årets första snöfall, några vita svävare singlade genom luften och landade på mössor och jackor innan de snabbt försvann igen. Och plötsligt hoppade Lovisa skrattande omkring i sjunkmossa… moss-skogens motsvarighet till kvicksand.

Skogen pratade med oss den här dagen. Vinden och alla trädfällen gjorde att det gnekade, knakade, knäckte och susade lite varstans. Som skogens egna körsångare. Stigen är 3,5km lång (4km om vi räknar in att stigkurragömman villade oss in på en kort omväg på en anslutningsstig). Det är lagom med ungefär tre fikaraster på den vägen, eller hur? I en solglimt mellan träden, under ett överhäng på ett flyttblock och sist i den mjuka mossan längs stigen. På den sista fikastunden sammanfattade Lovisa enkelt effekten av varm choklad: ”värmen rinner faktiskt ned i benen också”. 

På upploppet, när vi gick i ballongens snöre (för ni förstår, stigen ser ut som en ballong i ett snöre; från parkeringen till rundslingan är snöret, och själva rundslingan är ballongen), och vi visste att nu var det snart slut, utbrast dotera mi i ett ”jag vill inte att turen ska ta slut, jag vill bo här ute i skogen” och så svängde hon resolut rakt ut i skogen istället för att följa stigen. Och jag kan inte annat än hålla med henne. Vi hade haft en riktigt härlig tur tillsammans.

*Stigkurragömma: En person står still på stigen och räknar, till 20 är oftast lagom. De andra springer och gömmer sig. Gömslena måste kunna hittas från stigen och vara i stigens färdriktning. Den som letar måste gå längs stigen.

Postat 2018-11-08 09:26 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Första solovandringen - tio sjöars led, Kilsbergen

Under en lång tid har en längtan vuxit. Först diffus. Jag vill ut mer sa den. Ut i naturen, upp på fjällen, vandra, tältövernatta. Jag tyckte först den var lite märklig, för jag är och har ofta varit ute i naturen. På många olika sätt. Men trots att jag är mitt i livet (statistiskt sett precis mitt i med tanke på den beräknade medelåldern för svenska kvinnor), har jag aldrig vandrat ensam. Aldrig varit i naturen ensam någon längre tid. På sin höjd en promenad i närområdena. Så märkligt det låter. Jag har alltid tillsammansvandrat. Med en vän, med arbetskamrater, med familjen – min första som jag föddes in i och min andra som jag själv varit med och orsakat.  Där någonstans landade längtan och blev en dröm. Visst stortrivs jag med sällskap ute i naturen men jag ville ut själv, bara jag och naturen. Inga filter. Jag läste om andras fantastiska solo-äventyr och längtade och funderade. Och skjutsade barn till aktiviteter och tjatade om tandborstning och tränade min trasiga nacke för att kunna bära ryggsäck och fortsatte tillsammansvandra och läsa på om utrustning och möjligheter. Och så gick tiden och jag tänkte att det där med ensamvandringen får jag göra sedan. När nacken och barnen klarar sig bättre själva. För någonstans hade jag fastnat i att det där med jag och naturen för oss själva skulle vara många dagar någon annanstans.  Ända tills min man för några veckor sa ”men ta en helg då, gå en dagstur!”.

Och det är ju egentligen självklart. Men jag tror att jag någonstans varit lite rädd också. Rädd för att nacken inte ska hålla, rädd för att jag ska känna mig otrygg, rädd för att det inte ska motsvara längtan. Vad ska jag då längta efter liksom! Jag som egentligen aldrig ryggar för det nya och okända hade i den här frågan hamnat med ett brak på det omtalade sofflocket! Bara att göra om och göra rätt.

Ganska direkt visste jag vad min fösta tur skulle bli. Tio sjöars led. I min hemstad, lagom långt, lagom svårt. En perfekt första tur som passar in i vardagens scheman. Jag förlängde den lite med en del av anslutningsleden vidare till Bergslagsleden. Totalt skulle det bli ca 14 km.

Kartor togs fram och skrevs ut och konsulterades. Ryggsäcken (den enda jag hittat som nacken accepterat någorlunda – en osprey aura) krokades ned och packades. För att lyckas med projekten att få ut familjen på tillsammansturer har jag en excelfil med packlistor. För stugturer och tältturer och cykelturer och veckoturer och dagsturer. Så det var bara att skala ned från två vuxna och två barn till en vuxen.

 Dagarna innan det var dags var jag rastlös. Tankarna snurrade. Förväntansfullt. Samtidigt som jag själv kunde tycka att så stort var det ju inte med en dagstur i vår närhet, så var det ändå min första ensamvandring. Min första!

Vid niotiden på lördagsmorgonen en krispig septemberdag blev jag avsläppt av min man. Den vita bilen (jo, tanken om den vita springaren svepte förbi i tanken) for iväg och jag var ensam. Vi kunde inte åka hela vägen fram dit jag tänkt, en bom och skylt med strikta order om skyddskläder och rapportering till arbetsledaren hindrade. Så min första utmaning var ca 250m ostigat genom tät, blöt, snårig ungskog. Solen skulle vara till höger, varför är då lättaste vägen till vänster? Men så blänkte Storsjön mellan träden och jag kom ut på precis rätt ställe. Lyckan där och då handlade inte bara om de 250 metrarna, nu var jag igång!

Bäcken till sjön blåste stora bubblor, frosten tinade långsamt i de solstrålar som tog sig in över trädtopparna, sjön glittrade ett glatt hej och stigen visade välkomnande vägen. Fram med kameran. Nu kunde jag ta bilder och filma som jag själv ville, utan någon annans tempo i öronen. Glädjen satte ett leende på läpparna.

 

Kilsbergsnaturen är så trolskt vacker. Mossbeklädd från topp till tå, flyttblocken kringspridda som konfetti, skvattramdoftande myrar och stadiga, trygga träd som omsluter en. Aldrig tråkig, alltid något att titta på och fundera kring. Vem bor i håligheten där? Tänk om man vore liten nog att krypa in!

Efter ett stycke stig kom jag fram till Storsjöblocket. Ett flyttblock i den större kalibern. Skandinaviens största står det på vissa ställen. Jag tror Botsmarkblocket vill ha något att säga till om där, men likväl var det ett imponerande flyttblock med en egen liten skog på toppen och fina överhäng att rasta under. Vilket jag gjorde. En kopp te, ett djupt andetag. Bara jag och naturen.

Tio sjöars led börjar vid Svinsjöstugan som tillhör Karlskoga naturskyddsförening (som också tar hand om leden). En fin liten stuga vid den första av de tio sjöarna, Stora Svinsjön. Ett populärt tillhåll för fiskare i hopp om storfångsten. Längs grusvägen på norra sidan sjön går leden förbi svischande fiskespön, (hus)bilar och brasors rök över vattnet. Ett helt annat sätt att uppleva naturen på. Leden går förbi eller genom 5 stycken naturreservat (6 om Storsjögången räknas också, där anslutningsleden till Bergslagsleden går). Ena hörnet av reservatet Trehörningen passeras precis vid Svinsjöstugan, och här längs med stora och lilla Svinsjön hittar vi Ugglehöjden. Örgivsmossen, Fjärrhanabergen och Angsjöns reservat går leden förbi senare. Reservaten vittnar om vilka fina naturområden det finns här. Stigen går brant uppåt från Svinsjöarna och snart är man på en höjd, med vacker utsikt över de värmländska skogarna åt väster. Dessutom några gungande stenar där på toppen, som inlandsisen humoristiskt lämnat efter sig.  Uppe på höjden delar sig leden i två, en avstickare går till Hjortelgrottan och leden fortsätter åt vänster. Något en stor fin träskylt informerar den uppmärksamme om. Trots att jag varit här förut, med barnen och kikat på sagda grotta, eller kanske just därför, så traskade benen vidare på den kända stigen istället för den okända. Något jag inte riktigt uppmärksammade förrän ledmarkeringarna tog slut och jag stod vid grottöppningen. Hit skulle jag ju inte alls! Ledmarkeringar kan vara bedrägliga och en stund stod jag förvirrad och undrade vad som hänt. Attans också. Bara att vända tillbaka. 

På rätt spår igen fortsatte leden ned mot Sävsjön, den tredje sjön. Tiden hade sprungit ifrån mig och magen kurrade. Kilometrarna hade inte blivit många, men så hade jag roat mig med både kamera och undersökningar av omgivningarna längs vägen. Någon miljagare är jag inte! På en sten med utsikt över ett halvt uppvuxet hygge, höljt i höstens alla färger, och med dagens första och enda regnskur smattrande mot regnkläderna, blev det lunchstopp. Egentorkad gryta med snabbris, skinka, curry och lite andra kryddor blandades med termosvatten. Tänk så gott det smakade. Några nyfikna talgoxar studsade tvittrande omkring i granarna över mitt huvud och tyckte det såg väldigt spännande ut det här.

Nedåt fortsatte jag sedan mot fjärde sjön, Norrgryten. Här finns ett vindskydd, som vi besökt några gånger, men då parkerat på vägen bara 400m väster om vindskyddet. Perfekt när man som familj vill ut på en kortare tur. Flera verkar tycka lika och det är säkrast att ta med egen ved.

Vid det här laget började jag komma in i vandringstempot. Där man känner rytmen i benen och hela kroppen bara mår bra. Det är det här den är byggd för. Så här vill den ha det. Kroppen får jobba och då kan huvudet slappna av. Vid stora Bressingen (sjö 5) och Lilla Bressingen (sjö 6) träffade jag på ett par som också vandrade åt samma håll. Jag stod just då instoppad i en gran och försökte få en fin filmvinkel, så något mer än ett hej blev det inte. Upptäckte sedan att jag raskt var på väg att komma ikapp dem och tänkte att nej, så här skulle det ju inte vara. En omkörningslek med andra vandrar är inte vad jag tänkte för min första solovandringsdag. Stannande till och drack liten vatten, tittade ut över S. Bressingen, bytte det ilsket rödblinkande batteriet på kameran och så hade de hunnit en bra bit i förväg. Lite här och där längs leden passeras hyggen, bland annat här vid Bressingarna. Blir alltid lite ledsen av hyggen. Över det de en gång var. Det är lite dubbelt eftersom skogsbruket också är en viktig del av Sverige. I bäcken mellan S. Bressingen och sjö sju, Långtjärn, hade en bäver byggt ett vackert litet dämme, där vattnet letade sig mellan de skulpterade pinnarna. Både hygget och dämmet ett resultat av ingenjörskonst om än i olika skala.

Vid Långtjärn hade mina förbivandrare slagit sig ned i vindskyddet för en måltid, så jag fortsatte vidare. Istället blev det en kopp te (med det vackra namnet relax oolong) och lite godis vid Lilla Lysingen (sjö åtta). Bakom ett stort block i skydd från vinden som blåst upp mer och mer under eftermiddagen. Klockan hade nu blivit över fem och skymningen började leta sig in mellan träden. Här svepte ett sådant där djupt grönt mosstäcke in världen och visst blev jag lite sugen på att vila länge där, vaggas av vinden, vågornas kluckande och trädsuset.

Längs Stora Lysingen (sjö nio) gick leden delvis över hygge igen. Täta, täta unggranar och det kändes som jag gick i en labyrint som tagen ur Alice i underlandet. Vinden ryckte och slet när jag passerade mellan S. Lysingen och Angsjön (sjö tio). Skymningen lekte med former och färgerna suddades ut. Benen märkte av att vi var nära slutet, snart. Efter två kilometer längs Angsjön var så äventyret till ända. I mörkret skrattade jag högt och lyckligt. Tog några skutt och kunde konstatera att det här gav mersmak. Huvudvärken från nacken smög sig senare på men det var det värt. Min första solotur, om än en blygsam dagstur i närområdet, ligger nu och strålar i ensamt majestät, i en egen mapp i minnesarkivet. I väntan på vänner.

Postat 2018-10-12 22:09 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

 

Logga in