<% if (!$currentUser): %> Logga in <% else: %> Logga ut <% endif %>
Bloggar > Matildas blogg > En reträtt från vargarnas ...

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

En reträtt från vargarnas skog

2020-07-07, klockan är snart nästa dag och sommarmörkret ligger tätt.

Jag sitter i den trygga (!) famnen av plåtlådan, bilen, på väg hem mitt i natten. Barnens lugna sovande andetag fyller bilen. Ett lätt duggregn smattrar på metallen. Det monotona ljudet av däcken mot asfalten och motorns surrande är bakgrund till tankarna i huvudet. Hur blev det här egentligen?

På morgonen hade vi packat allt för en tältövernattning. Maten, sovsäck, kläder, liggunderlag…. Ja ni vet, allt det där som behövs. Ryggsäckarna med innehåll hade vägts och godkänts av alla inblandade. Jag, barnen och vår fem månaders valp, Qico skulle ut på tur. Vi siktade på Kindla. Ett naturreservat som jag länge velat besöka igen. När jag var tonåring var jag engagerad i aktion ”Rädda Kindla”. Det vackra naturområdet skulle bli naturreservat. Jag kommer ihåg brottstycken, som de blågrönvita klisterlapparna med slogan, hur jag var klassens miljönörd, känslan av hur viktigt det var! Jag var långtifrån en av centralpersonerna i att driva den utvecklingen. Mer en i periferin, en i massan som hjälpte till. Men reservatet har sedan dess en särskild plats i mitt hjärta. Trots det har jag inte återbesökt det sedan ungdomsåren. Inte ens sedan det blev reservat. Jag hann flytta hemifrån och börja studera långt bort innan det slutliga beslutet kom, 1999. Nu var det i alla fall dags. Nu skulle jag få återse Kindla.

Vi kom fram på eftermiddagen och siktade på att gå till Klosstjärn, slå upp tältet och sedan ta en lugn kväll och utforska området runtikring.

Stigen gick i början rätt brant uppför och längs med en sådan där pigg skogsbäck som kastade sig åt andra hållet, utför. Stämningen var god och vi såg alla fram emot dagarna i Kindla. Qico visste inte riktigt var han skulle vara, flexikopplet drog åt alla möjliga håll när han än rusade framåt, än undersökte skogen vid sidan av, än travade på bakom.

Snart var vi framme vid tjärnen, och projekt sätta upp tält startade. Det kan vara en utmaning i sig med så många involverade individer, men till slut stod det uppställt och vi bytte om till dagens bad. I Klosstjärn. Det bruna humusrika vattnet gav huden en kaffebrun färg när vi tog några simtag, och väl uppe hade små partiklar smetat av sig på huden.  Lätt avtorkade, och rätt uppfriskande ändå. (Kanske ska tillägga att vi har en utmaning - att bada ute i en sjö, å eller liknande varje dag under sommarlovet, så det här var minsann inte bara ett vanligt bad, det är rent och skärt allvar :-) )

Innan kvällsmaten bestämde vi oss för att gå upp till Röbergets utsiktspunkt. En lagom tur på kvällskvisten. Blåbären hade börjat skifta färg och det gick att hitta mogna bär. Barnen plockade och åt njutningsfullt. Snart hade en nyfiken valpnos hittat fram till att det där var ju något spännande, och gott! Den lilla dvärgschnauzern studsade ivrigt fram och tillbaka mellan barnen så fort de visade en tendens att plocka av bären. Mums mums tyckte de alla tre, och mamma också.

Utsikten från Röbergets klippor var andlöst vacker.  Skog och sjö böljade utåt i mil. Vridna tallar blev klätterträd medan solstrålarna bröt igenom molnen och målade skuggspel över området.

Nere vid tältet blev det korvmackor. Och en brasa. Lugnet la sig. Ett knappt märkbart duggregn ritade ringar på tjärnens vatten. Röken ringlade sig uppåt och det var skönt. Jag är trött, jag vill sova, sa Ludvig. Aldrig lockar sömnen så som ute i naturen, efter lite frisk luft och naturupptäckarlusta.

Där i tältet. När skymningen kröp omkring utanför hörde vi dem. Långt borta i sydost. Först en, sedan stämde flera in. Vargar som ylade. Qico som kommit till ro snabbt i den ovana miljön i tältet lyfte på huvudet, morrade och skällde. Svarade på vargarna. Hörde ni? sa jag och hyschade på barnen. Hörde ni? Barnen lyssnade och hörde. Och accelererade upp från sömnigt dåsiga till adrenaliniga. Va! Är det vargar! Men då kan vi ju inte sova!!! Försökte lugna. Berättade om vargar och hur de fungerar. Hur ofarliga de är för oss men att man ska ha respekt för dem. Efter ett litet tag hördes de igen. I två andra väderstreck, sydväst och nordväst. Som att vi var omringade. Nu också närmare. Det gick att uttyda nyanser, toner, röster i ylandet. Det där ljudet väcker något djupt inom en. Så vackert och uråldrigt. Pulshöjande och känsloframkallande. Att höra det när man ligger i ett tält i skogen. Det visar hur sårbar och utsatt man är, samtidigt som det är ett erkännande, att man får vara där som en del av naturen.

Qico skällde. Barnen varvade upp mer. Måste säga att min egen puls gick upp den också. Så häftigt och på samma gång lite kusligt med vargyl. Vilket äventyr! vilken upplevelse!

Tanken om det här verkligen var en bra idé började flyta upp i tankesållet. Även om jag är rätt säker på att vi skulle fått vara ifred från det skygga djuret varg så var jag osäker på hur jag skulle tänka med hund i ett vargrevir.  Jag fortsatte försöka förklara för barnen hur otroligt häftigt det här var. Att vi fick höra ett av Sveriges rovdjur, ett av de mer sällsynta stora djuren i Sverige, hur många som aldrig får uppleva det. Men jag började inse att det här inte skulle vara görbart. En femmånaders valp som var och varannan minut reagerade instinktivt med skall och morr, barn med tefatsstora ögon, lite skakiga av adrenalinpåslaget. Ingen skulle sova i natt. Alla skulle vara helt slut imorgon och inte njuta av turen vi tänkte ta då. Där, klockan 22 på kvällen med 2,5km till bilen tog jag beslutet att vi bryter upp. Vi retirerar.

Så snabbt har nog ett läger aldrig rivits. På vågen av adrenalin packades allt ihop, barnen skyndade sig att hjälpa till och få ihop allt. Tältet revs. Allt packades och så började vi gå. Utan knot. Det brukar alltid finnas ett inslag av annat som måste göras under vandringen. Jag är törstig, jag måste kissa, jag har barr i skon, kan vi ta en kort paus… men inte den här gången. De höll ett högt tempo och pinnade på genom skogen medan de högt sjöng barnvisor och popmusik för att hålla moralen uppe. Qico fångade kottar i farten och kastade dem valpigt framför sig medan vi gick. Han morrade djupt åt en stubbe vi passerade, undvek smidigt och noggrant varje liten antydan till vattenpöl på stigen och balanserade snyggt men lite ovant på spängerna.

Tryggt kom vi ned till bilen. En liten lättnades suck hördes när bildörren slog igen. Exalterade röster - vi vill inte prata om det, sa barnen samtidigt som det var det enda de ville prata om. Vilket äventyr sa de. Vilket äventyr att ha fått höra ylande vargar. Jag kommer inte våga sova där igen. Eller kanske…

Mitt i natten på väg hem konstaterade vi att det här var ett av sommarlovets största äventyr.

Inlagt 2020-07-08 13:18 | Läst 4725 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2020-07-08 15:47   OBD
Tack för en (som vanligt) trevligt skriven berättelse. Och GRATTIS till att fått höra vargarna när ni låg i tältet. Måste ha varit en fantastisk upplevelse. Och "...att bada ute i en sjö, å eller liknande varje dag under sommarlovet." är ju en rejäl utmaning ni antagit. Lycka till!
 
Svar 2020-07-09 08:10   Sejrla
Tack! Och visst är det en rejäl badutmaning -tänker just nu att sommaren kunde erbjuda lite badvänligare väder :-D. Ett sätt att göra sommaren lite minnesvärd nu när vi har en del begränsningar i semestrandet och socialisernadet.
 
2020-07-08 21:42   Karolina P
Jösses vad spännande! Kan tänka mig att pulsen gick upp hos alla. Mina barn hade nog reagerat likadant. Men vilket äventyr att prata vidare om!
 
Svar 2020-07-09 08:11   Sejrla
Ja verkligen! Och nu pratar barnen till och med om att de kanske ändå vill åka tillbaka och prova igen :-)
 
2020-07-10 17:30   ulindh
Oj vad spännande för alla inblandade! Det blir som man säger ett minne för livet! :-)
 
2020-07-18 19:52   Niklas Holmström
Tack för en härlig story! Och vi som konverserade om Kindlabergen och ylande vargar bara för några månader sedan. Jag kan inte tycka annat än att er upplevelse är fantastisk häftig och få förunnat. Så häftigt att som barn få uppleva något sådant. Och som vuxen förstås. Spännande också. Det var väl bättre att retirera än att ligga sömnlös en hel natt. Det kommer fler nätter :-)

Så häftigt med minnet. Bilderna från Bergslagsleden och stigen upp mot Kindlabergen väcker minnen och minns bäcken, den mossklädda blockstensterrängen och det murrigt mörka samt att jag då för snart fyra år sedan lovade mig själv att komma tillbaka och uppleva Kindlabergen.

Ha en fortsatt skön och äventyrlig sommar!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in

Tips!