När jag på kvällen plockade undan packningen från dagens tur svepte en dofthint av brasa förbi. Både från packningen och mig själv. Då vet man att dagen varit en bra dag.

Min äldsta bror, Gustaf, har en Kelly kettle. Den här smarta prylen med anor från 1800-talet blev dagens signum. Med vatten från närmaste bäck, lite torrt ris, några pinnar och späntade grenar försåg den oss snabbt och effektivt med både en brasa och kokhett vatten vid varje paus.

Konstigt nog var det här första gången jag vandrade en hel etapp på Bergslagsleden. Konstigt eftersom jag vuxit upp i Bergslagen. Gustaf blev mitt vandringssällskap. Han har gått några fler av etapperna men inte heller han har vandrat på leden före myndig ålder. Den 14:e etappen, Ramundeboda till Svartå herrgård, blev alltså min jungfruvandring.

Vi diskuterade i den första uppförsbacken efter Ramundeboda, de olika varianterna av utmärkelser som erbjuds för Bergslagsleden. Gustaf har anmält sig till ledpass 365. Att klara hela leden under ett år. Orangea bandet å sin sida innebär att man ska göra hela leden för egen maskin och utan avbrott. Båda är vi imponerade av alla som gör långa thru-hikes. Visserligen används den termen mest om de amerikanska PCT, AT och CDT. Men visst kan man använda ordet för hela Bergslagsleden också. Men är det något för oss? Kanske lite lagom att ta hela leden på ett år då istället. Jag funderar på om jag ska anmäla mig jag också, men ryggar lite för åtagandet. Vet inte om jag triggas eller hämmas av den lilla push det blir. Jag kanske nöjer mig med diplomvandringen. Att gå hela leden ” när jag vill, i den takt jag vill och ta etapperna i den ordning jag vill”.

Frukostmagen kurrade och det behövdes ganska snart en paus, som vi tog i närheten av en liten bäck. Liggunderlagen breddes ut på den fuktindränkta mossan, långt från sommarens extremtorka och brandrisk. Kåsan fylldes med rykande varmt te. Händerna slöt sig lite suktande om värmen. Dagen innehöll ett litet köldkorn. Jag trodde det skulle vara nog med ylleunderställ, dunjacka och en överdragsjacka. Men fryslorten jag skulle behövt lite mer. Tur den lilla brasan fanns där. Och gav pausen lite värmedaller. Tills jag kunde jobba igång kroppsvärmen igen.

Efter pausen såg vi en jägare precis efter leden svängde av grusvägen. Bäst att vi byter några ord och hör om vi stör, tänkte vi. Den fåordiga mannen försäkrade oss att det var lugnt, deras jaktområde låg åt andra hållet, men han kunde ju inte garantera för jaktlaget däråt. Han nickade med huvudet i riktning mot leden och såg lite pillemarisk ut. Allt som allt tolkade vi det som att det var lugnt och vandrade vidare.

Tempot var högre idag än på de två tidigare turerna i min bloggserie ”3 turer 3 personer”. Två vuxna. Kängorna trampade rytmiskt på stigen. Pulsen var lite högre. Andningen hängde med i djupa jämna andetag. Värmen pumpades ut i kroppen. Skogen gav oss en behaglig fondvägg för ögonen att vila i.

Svanar trumpetade förbi i pilform. På väg bort från kylan. Hej då vinkade jag upp genom träden till deras slanka, vackra profiler. Välkomna tillbaka till våren!

Lunchen intogs vid det enda vindskyddet längs sträckningen, vid Bäckelid. Ett övernattningsbart och riktigt fint ställe. Bäcken porlade fram i sänkan och vattenväxterna skvallrade om källvattenkvaliteten. Och visst ligger här en kallkälla också. Vedförrådet var slut, men det snittsiga med Kelly kettlen är ju hur lite man klarar sig på. Även resterna i ett "tomt" vedförråd räcker till. Äggmackor och makrill, korv och folieknyten och egentorkade portioner har hittills dominerat min utomhusmat. Det här var första gången jag testade frystorkad mat i köpeformat. Turmaten smakade som skolmaten. Riktigt gott, och värmande, men liksom gjord att passa alla och därför ganska neutral. Har kanske blivit lite bortskämd med min mans finfina egentorkade måltider med lyxkänsla.

Tänk att jag och Gustaf fått en hel dag tillsammans. Med varsin uppsättning barn är det inte många gånger det hänt de senaste åren. Under de totalt 9 timmar som etappen tog oss hann vi prata om mycket. Utan våra underbara ungar kunde vi prata klart. Avsluta meningar och lyssna på svaren. Vara närvarande i pratet. Samtalsämnena vävdes in i varandra och associerades vidare.

Vid Rankelmossen ändrades karaktären på miljön. Raka stolta tallar övergick i tvinnade, krokiga, små överlevare. Färgpaletten bytte från blåbärsrisens och barrträdens gröna till flera nyanser av brunt. Vi stod ett tag på hällarna vid utsiktspunkter och tog in vyn. Helt plötsligt spottade och fräste Gustaf för fulla muggar. Han hade fått låna ett vattenfilter, sawyer mini, av mig, för att testa. Kranvattnet i flaskan var nu urdrucket, bäckvatten påfyllt, och filtret sedan tidigare rengjort med 70%ig sprit! Något jag nämnt i förbigående men vi båda lyckats glömma bort. Ett gott skratt klingade över mossen och filtret spolades igenom med vatten.  Ordningen återställd.

Sista fikapausen blev i skogen medan skymningen föll. Kelly kettlen gurglade kokande vatten, elden prasslade och dansande, gulröda skuggor lyste upp träden runt omkring oss. Jag la mig ned på liggunderlaget och lät blicken vila mot de mörknande silhuetterna av träden mot den grå himlen. Utanför vår tillfälliga plats blev det mörkt. Helt mörkt. Hemma, när det blir en sådan stund, fylls den snabbt av ett måste eller ett vill, härute fick stunden bara vara. Vilsamt.

Vi vandrade vidare i pannlampsken. Min lyste upp framför fötterna. Gustafs gav oss en bra bild av omgivningarna. Det finns pannlampor och så finns det pannlampor.  Skogen blir en annan i mörkret. Sinnena uppfattar på ett annat sätt.

Ett par billyktor svepte förbi mellan träden. Vi var framme vid Svartå herrgård och turen var slut. Skulle inte haft något emot att krypa in i en varm sovsäck i ett tält, för att fortsätta vandringen nästa dag. Tankarna om en thru-hike dröjde sig kvar i medvetandets vildmarker medan vi svischade fram på fyra hjul in i natten.