Bloggar > Matildas blogg > 3 turer 3 personer del 2 – ...

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

3 turer 3 personer del 2 – Ugglehöjden (eller?), Kilsbergen

November. Jag försöker alltid se saker från den ljusa sidan. Livet blir roligare så. Men jag måste erkänna att november ger mig en rejäl utmaning där. Det gråa. De eviga regnen. Mittemellankänslan. Mörkret som kryper in i dagarna och huvudet. En sådan dag hade jag och sonen bestämt oss för att komma ut på en tur. Måste jag säga att det var segt? Från bådas sida.

Trots detta ställde sig Ludvig (10år), på morgonen och bakade muffins, medan jag tog en bokad sväng till tandläkaren. Tänk att han blivit så stor nu, att han slänger ihop muffins lite sådär!

Vi segade oss ett tag till men kom till slut ut till bilen och for på skogsbilvägen mot Ugglehöjden. Kombinationen disträ Ludvig och ouppmärksam mamma gjorde att vi väl på plats kunde konstatera att Ludvigs fötter pryddes av ett par sandaler. Inte de bästa skodonen för en novemberskogstur. Efter lite överläggningar kom vi fram till att vi ändå ville gå en sväng, nu när vi tagit oss ut. Sagt och gjort så kom vi iväg och valde att gå den lilla stigen på södra sidan om stora Svinsjön.

Titta lakrits! Utbrast Ludvig och rotade upp roten på en stensöta. Det gäller bara att tugga lite lagom så det inte blir för starkt.

Allteftersom vi följde stigen började vi ruska av oss ”sitta kvar i soffan”-känslan och tyckte att det här var ju rätt trevligt. Bara gå i skogen, se sjön glimta till mellan träden och prata om livet.

Vi gick förbi en stor myrstack mitt på stigen, hur hamnade den där? Funderade vi.

Går det kanske att krypa in under det där klippblocket? Bäst att kolla.

Stigen vi gick var bitvis svårföljd, och både stigen i sig och markeringarna gömde sig ibland. Efter ett tag började Ludvig se mer moloken ut och säga saker som ”ska vi inte gå hem” och ”var är vi på väg egentligen?” Jag förstod till slut att han var obekväm med att inte riktigt veta var han var. Jag har inte riktigt tänkt på det tidigare. Att jag halvt omedvetet läser terrängen, förhåller mig till riktmärken, tänker kartan i huvudet och känner mig bekväm utan en stig under fötterna. Ludvig påminde mig om att det inte är självklart. Så vi pratade lite om hur man kan tänka och orientera sig, att om man tittade på kartan var vi omgivna av riktmärken, så här var det svårt att gå vilse. Det blev ett jättebra samtal mellan oss, och en fin insikt för mig. Men fortfarande var Ludvig inte helt bekväm. Och nu pratar vi killen som vi släpat med ut sedan han var liten, som kunde skilja på gran och tall innan han kunde prata. Killen som gör riktigt bra ifrån sig på idrottens orienteringslektioner. Det visade sig att sagda lektioner faktiskt bara är på stigar och när jag tänker efter har vi nog för det mesta gått på stigar med barnen själva också.

Så Ludvig och jag plockade upp kompassen, orienterade kartan efter terrängen och tog ut en riktning. Nu hade Ludvig koll och var märkbart nöjdare.

Vi letade oss framåt, sakta men säkert. Längs med höjden, genom den uppvuxna skogen med tickor och trädfällen, ut på ett hygge, genom mossa och vattenpussar. Vi funderade länge på om det var den lilla skogsbäcken som kunde vara stigen och vi letade efter färgmarkeringar och trampspår.

Skogsfukten plaskade vid det här laget om fötterna på Ludvig och vi bestämde oss för att Ugglehöjden fick vänta. Istället tog vi oss ned mot vägen som går på norra sidan om Svinsjöarna, något herr’n med kompassen klarade galant. Härifrån var det mer lättgånget, men inte mindre intressant. Mitt i vägen hittade vi helt plötsligt ett litet hål, kanske 10cm i diameter. Ludvig blev nyfiken på hur djupt det kunde vara och hittade en, vad han trodde, lagom lång pinne. Hela pinnen och en del av hans arm försvann ned, uppåt 70cm djupt var det! Hur kunde det ha blivit så? Det gick vi och filosoferade över på vägen tillbaka till bilen.

Efter de sjöblöta klädesplaggen plockats av och dumpats i en hög på golvet, korkade vi upp den varma chokladen och mumsade muffins bakom immiga rutor i bilen. Turen blev inte som vi tänkt oss, men visst blev den riktigt bra ändå.

Mannen och jag har pratat om en ”Lars Monsen på villospår”-utmaning, och efter dagens erfarenheter av att känna sig bekväm i skogen är det nog dags att sätta de planerna i verket. Kanske blir det något inlägg om det också när det blir av.

Inlagt 2018-11-16 23:03 | Läst 835 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2018-11-17 11:06   OBD
Härlig läsning som skapade ett leende både i ansiktet och inombords. För visst kan man väl le inombords? :-)
Minner mig om turer med barn och senare barnbarn. Njut så länge ni kan!
Tack ska du ha för att du delar med dig!
 
Svar 2018-11-17 20:27   Sejrla
Visst kan man le inombords :-), och tack för fin kommentar
 
2018-11-17 13:51   Håkan Friberg
Kanske känner du till att Ugglehöjden är en del av området Fasaskogen som innesluten ett flertal naturreservat. Det är ett område som mycket påminner om Tiveden fast utan exploatering. Med sina många stora klippblock och grottor är det ett Eldorado för nyfikna barn. Mitt favoritområde är nog Gällberget.
 
Svar 2018-11-17 22:06   Sejrla
Ja visst! Delvis med hjälp av dig och det du skriver om områdena häromkring, och delvis med hjälp av böckerna sevärt i norra och södra Kilsbergen har vi utforskat miljöerna i vår närhet sedan vi flyttade hit. Har vänner som bor utsocknens (08a-området), som blir helt lyriska över vår fina natur! Visste däremot inte att Fasaskogen liknar Tiveden eftersom jag ännu inte varit i det sistnämnda området.
 
2018-11-17 15:01   hansnydahl
Mycket trevlig läsning - känner igen mig från min egen barndom då jag följde med på svampplockning nästan så fort jag kunde gå. Min fru däremot - som inte är infödd svensk - var nästan gråtfärdig första gången vi gick in i en skog, då hon trodde att vargar skulle komma och äta upp oss. Numera är hon en ivrig svampplockare. En av dina bilder fick mig att tänka på det djur i skogen som det är mest synd om: "myrstackarna" :-)
 
Svar 2018-11-17 22:12   Sejrla
Hihi, myrstackarna. Jag hade glömt bort det skämtet. Barnen älskar det! :-) Så fint att få höra om din och din frus olika bakgrund och hur hon nu gärna är ute. Jag har ofta tänkt på det när jag läser berättelser om friluftsmänniskor. Det sociala arvet verkar starkt. De som vuxit upp utan natur och friluftsliv är sällan ute i naturen som vuxen. Det är synd.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in