<% if (!$currentUser): %> Logga in <% else: %> Logga ut <% endif %>
Bloggar > Skogstokans vandringar

Skogstokans vandringar

Den stora upplevelsen i den lilla vandringen

Kinnekulleleden - en vandring på det blommande berget

Kinnekulle är ett berg som är svårt att få nog av och man vill liksom bara ha mer av det. Jag har varit där några gånger tidigare och vandrat dagsturer men jag har tänkt att leden bör vandras som en helhet för att man ska kunna ta in alla växlingar av olika naturtyper.  Kinnekulle fascinerar på flera olika sätt och vad människor imponeras mest av skiljer sig nog åt, men jag har svårt att tänka mig att det finns någon som berget inte gör intryck på.

Kinnekulle är ett platåberg med intressant berggrund och ”USA KL TRE” är en bra kom-ihåg-ramsa för att minnas berggrundens uppbyggnad. Underifrån räknat står kom-ihåg-ramsan för lager av urberg, sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer och överst ett diabaslager som kallas trapp. När man vandrar leden uppför och nerför kan man uppleva alla lagren som berget består av. Berget kallas också ”det blommande berget”, vilket är lätt att förstå när man på försommaren vandrar genom ängar, hagmarker och skogar där markvegetation, buskar och träd står i full blom.

Eftersom jag gärna ville genomföra min vandring på Kinnekulle när det blommar som mest på berget bestämde jag mig för att vandra den 3 och 4 juni. Leden, som är en rundled på ca 45 kilometer, kan påbörjas och avslutas på många platser. Jag valde att parkera min bil vid Medelplana kyrka och började min vandring genom att gå österut och vek sedan av in på leden mot Högkullen. Efter någon kilometer på ganska plan mark börjar stigningen sakta men säkert mot Kinnekulles högsta topp, Högkullen som är 307 meter över havet. 

Jag passerade utsiktstornet på Högkullen och hittade en lunchplats med fin utsikt över Vänern där även Läckö slott kan skymtas på en halvö som skjuter ut i sjön. Lunchen tillagades i trangiaköket och luktade gott. Oj, vad hungrig jag var. Möjligen var jag lite för hungrig och ivrig på att få äta för någonstans gjorde jag en oförsiktig rörelse… och all mat spilldes ut… NEEJ! Lite lagom sur försökte jag tänka på bra saker som att kameran klarat sig undan matspill, att vattnet inte spillts ut, att kroppen kändes pigg, att det var strålande solsken osv. Jag lyckades ganska snabbt bli på bra humör igen men var inte så sugen på att börja om med matlagningen, dessutom hade jag ju inte så mycket extra mat med mig och maten skulle ju räcka i två dagar. Jag intog istället lite nötter, russin, vatten och fortsatte sedan vandringen.

Leden slingrade sig nerför och uppför, mestadels genom skogslandskap med växlande trädslag i olika skogstyper. Förr trodde man att det bodde jättar uppe i de mörka granskogarna och det gick rykten om att det fanns förtrollade trädgårdar som folk förirrat sig i. Här är det bäst att ta det säkra före det osäkra och alltså hålla sig på stigen. :)

Eftersom det var en riktigt varm och solig dag så blev det några pauser för att dricka vatten och lufta fötterna. Kroppen kändes pigg men fötterna började längta efter att få svalkas av i Vänern. Jag närmade mig sjön och vid första bästa kontakt med Vänern åkte kängorna av. Lyckan spred sig genom hela mig när fötterna njöt av det svalkande vattnet.

Hela kroppen började längta efter ett dopp och när jag fortsatte vandringen var fokus inställt på att hitta ett lämpligt badställe. Strax hittade jag den perfekta klippan. Kläderna kastades av hastigt och känslan av det kalla vattnet mot den stekheta huden var fantastisk. Jag gjorde en längre paus vid badklippan innan jag motvilligt fortsatte vandringen.

Leden passerar tvärs över en campingplats där det finns goda möjligheter att fylla på vattenförråden, vilket jag också gjorde. När jag passerade campingens lilla butik började magen påminna mig om att jag spillt ut min lunch och jag gick därför in i butiken. Hyllorna var ganska tomma. Ingen mat. I kylen stod några Mariestads öl och de såg så där läskande kalla ut. På en hylla fanns några påsar grillchips och de såg så där krispigt inbjudande ut… Magen knorrade. Expediten tittade på mig några gånger och sa sedan utan att jag sagt något ”Jag kan värma en panpizza åt dig om du vill?!” Magen knorrade högre, vilket var svar nog och expediten fixade snabbt pizzan till mig. Oj, så gott den smakade.

Jag fortsatte min vandring uppför berget igen och passerade ett stort kalkbrott innan jag kom in i naturreservatet Munkängarna, vilket var som att komma in i någon sorts sagovärld. Marken, så långt ögat nådde, var täckt av vita, doftande ramslöksblommor. Det går inte att beskriva känslan, den måste upplevas.

Det började närma sig kväll och det var hög tid att leta efter en lämplig tältplats. För min inre bild såg jag framför mig att tältet skulle stå lite ödsligt, på en torr yta väldigt nära Vänern med solnedgångsutsikt och bra badmöjligheter utan andra människor inom syn- eller höravstånd. Ni förstår nog själva att det var en snudd på ouppnåelig målbild en varm sommarkväll men om man siktar mot stjärnorna…

När jag kom fram till Råbäcks hamn var där ett gäng husbilsmänniskor och det var inte läge att slå upp något tält. Jag vek av från vandringsleden och fortsatte min vandring längs vattnet på spaning efter min ouppnåeliga tältplats. Det var ingen lätt uppgift. Endera var det för sumpigt, för mörkt, för mycket mygg eller för dålig badmöjlighet.  Men så plötsligt såg jag den, den perfekta tältplatsen! Platsen till och med överträffade min inre bild. Ibland har man bara en himla tur!

Jag började fixa iordning tältet och kände mig riktigt nöjd. Men uppfattade kort därefter ett avvikande ljud. Var det människoröster som närmade sig? Det kändes inte bra. Andra människor ingick inte i min inre bild av den perfekta tältplatsen. Jodå, visst var det människor som närmade sig. Det var en man och hans två barn som kom för att snorkla och grilla korv. De visade sig vara trevliga människor och mannen hade en hel del tips att ge om fina platser på Kinnekulle. De ordnade med sitt och jag med mitt, men efter en stund kom mannen fram med en grillad korv med bröd och bjöd mig på. Strax därpå hördes fler människoröster och ett nyförälskat par närmade sig. De berättade att de bor en bit bort på berget och att de brukar gå till ”min tältplats” för att titta på solnedgången. De hade med sig rosévin som de bjöd på och jag började tycka att det var ganska ok att det kommit andra människor till ”min tältplats”. ;)

Efter en stund gick de gästvänliga Kinnekulleborna hem till sitt. Tystnaden och stillheten lade sig över området och sjön var kav lugn. Det enda som hördes var surrandet från insekter, några småfåglar som förberedde sitt sänggående och lommen som skrek en bit bort. Mycket till freds med tillvaron kröp jag in i tältet samtidigt som den molnbeslöjade solen kröp ner bakom horisonten.

Jag vaknade av vågskvalp mot klipporna utanför och av vinden som tilltagit och drog i tältet. Leende kom jag ihåg var jag var och drog upp tältduken för att spana ut på min sjöutsikt. Underbart!

Efter morgondopp, frukost och nedpackande av alla pinaler fortsatte jag vandringen tillbaka till Råbäcks hamn där jag avvikit från leden föregående kväll. Första etappen var nu stigning uppför berget och leden går i resterna av en gammal kalkbana från 1800-talet. Här har kalken fraktats från ett kalkbruk som fanns högre upp på berget ned till Råbäcks hamn där den sedan skeppats vidare ut i världen. När jag svettandes vandrade i denna kalkbana kunde jag inte låta bli att fundera på hur kalkbruksarbetarna har svettats just här. Jag funderade även kring vad de skulle tänka om mig som bara är ute och vandrar för min egen skull utan att ha ett ärende att uträtta – skulle jag ha ansetts vara samhällsfarlig och spärrats in?

 

Högre upp på berget ser man resterna av kalkbrytning och kalkbränning. Längre fram går man även genom resterna av andra stenbrott. På vissa ställen går leden på kalkberggrund och tittar man ner kan man få se fossiler där man sätter fötterna. På flera olika platser längs leden är skikten av de olika bergartslagren väldigt tydliga och det för tankarna till hur lång tid det tagit för berget att bildas och hur kort tid människan har funnits på jorden men ändå hunnit med att påverka planeten så mycket.

Leden slingrar sig vidare ut över blommande hag- och ängsmarker där många fina blommor och vackra gräs kan upptäckas om man bara tar sig lite tid.

Man kan göra en avstickare från leden någon kilometer till Såtens naturreservat för att titta på den sällsynta orkidén guckusko, eller gökens sko som den också kallas. Jag tyckte att orkidén mest liknade någon sort mellanting av en höna, en kalkon och Långben. Den är väldigt speciell och väl värd de extra stegen.

Jag fortsatte vandringen och närmade mig Blomberg där jag planerade att ta en längre rast vid hällristningarna som finns där. Väl framme vid dessa historiska inristningar blev det en fika. Jag lade mig sedan på trätrallen vid hällristningarna och fantasin började åter vandra iväg. Hur var det här för ca 3 000 år sedan? Vem gjorde dessa inristningar i sandstenen? Vad ville han/hon förmedla med sin bild? Låg han/hon kanske precis där jag nu låg och vilade sig efter dagens slit?

Jag hade svårt att slita mig från den sköna vilan och de intressanta funderingarna om våra (eventuella) förfäders hällristningar, men livet och vandringen går vidare. Efter några kilometer var jag framme vid ett vindskydd där Götene kommun så lyxigt bjuder på dricksvatten från en kran. Jag bestämde mig för att inta min lunch här. När jag ätit fick jag sällskap av en annan ensamvandrare och det kändes upplyftande att utbyta erfarenheter om vandring och vandringsutrustning. Som vanligt handlar dessa samtal ofta om att minimera vikt och packning, vilket jag har mycket att lära av då ryggsäcken gärna snabbt vill bli full och tung.

Efter en längre rast fortsatte jag min vandring förbi Lasses grotta. Lasse och hans fru Inga kan kanske anses vara de sista grottmänniskorna. Han murade den grottliknande stugan under ett utskjutande klippblock när de blev bostadslösa och skulle riskera att hamna på fattighuset. De levde i denna grottliknande bostad i slutet av 1800-talet och Lasse som var nära vän med sin bössa försåg dem med mat och höll inkräktare på avstånd. Jag tyckte mig se en gevärspipa sticka ut genom fönstret när jag gick förbi men det var nog bara skuggan som spelade mig ett spratt… eller…

Leden slingrar sig vidare i den vackra naturen och nya terrängtyper bjuder hela tiden på nya upplevelser. Mestadels går leden på stigar, bitvis på mindre skogsvägar och kortare sträckor på något större vägar. Det växlar mellan att vara kuperat och att vara mer lättvandrat. Vandringsleden är också en populär led för mountainbikeåkare, vilka jag har mött flera och haft en del trevliga samtal med.

Efter att ha vandrat i en fin skogsmiljö några kilometer öppnar landskapet upp sig och en ny naturtyp visar sig. Det kändes som att vandra på Ölands Alvar. Kalkberggrunden visar sig genom all växtlighet och många spännande arter finns att hitta här. Tidigare under våren har det blommat olika orkidéer här, vilket man kan se rester av i form av vissnade blomstänger. Här växer också ett av mina favoritgräs, darrgräs. Om man börjar titta mer ingående på växter som man annars lätt bara går förbi upptäcker man många fina arter som skiljer sig åt, gräs är exempel på detta. Ofta ser man gräs bara som gräs men börjar man titta på de olika arterna mer noga så ser man skönheten i varje art.

Vandringen fortsatte och jag började känna ett stort behov av att få svalka de varma och ömma fötterna igen. Jag hade sett fram emot att få svalka fötterna i Martorpsfallets vatten men när jag kom dit så var det nästan helt uttorkat. Några små lerpölar fanns men själva fallet var helt utan vatten. Jag offrade istället lite dricksvatten på fötterna, de hade gjort sig förtjänta av lite svalka. Oj, vad skönt det var. En av de positiva delarna med att vandra några dagar är att man uppskattar de små sakerna så otroligt mycket och att t ex hälla lite vatten på sina fötter kan ge sådan njutning är svårt att förklara för den som inte har upplevt det i liknande situation.

Leden slingrade sig vidare genom landskapet och det var nu bara några kilometer kvar att vandra. Lite vemodigt och lite skönt att snart vara vid bilen igen. Värmen i kombination med för litet vätskeintag gjorde att jag kände mig ganska sliten när jag kom fram till bilen. När jag fick se att jag hade några djungelvrål kvar i en påse i handskfacket stoppade jag genast en i munnen och just i den stunden kändes det som om det var den absoluta höjdpunkten på hela vandringen. Tänk att behöva gå 45 kilometer för att inse att den största njutningen är att få suga på en djungelvrål... ;)

Postat 2016-06-06 19:02 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Logga in