Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*, fjällvandringsfilosofi. (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Oops!... I Did It Again: Fulufjället i vårflod Placerad på karta

Framför mig väller en bottenlös vårflodsjock fram. Jag står med en fot på en någorlunda fast tuva mitt i en översvämmad myr. En liten bit bort verkar vattenflödet bli tillräckligt smalt för att gå att kliva över. Men jag känner med staven på den närmaste mosstuvan mellan mig och den punkten. Näpp. Inte en chans. Det är gungfly.

Jag vänder mig om och försöker förstå hur tusan jag tog mig hit. Blickar mot ett våtlandskap prickat av nysnötäckta tuvor.

Det är ett sådant där ögonblick då hela livet faller på plats.

För ibland bara händer livet med en. Jag vill tro att jag håller i rodret. Men inser allt mer att det är tillfälligheter, ödet och slumpartade möten med andra människor som utformar det landskap vi har att röra oss inom. Det kan kännas lite svårt att bara acceptera. Jag vill forma det själv! Jag kan vakna till emellanåt, mitt i livet, och undra med vilken helikopter jag hamnade där jag är. Det är en känsla av maktlöshet, men ofta en spännande sådan, ibland en känsla av att ha flyt. Den känslan hade knappast varit mig förunnad vare sig om jag levt ett enkelspårigt, förutsägbart liv, aldrig fattat några svåra beslut eller bara styrt allting själv utan att låta livet ha någon form av inflytande över mig.

Det här är en sådan stund, mitt på myren. Helikoptern har landat.

Det är inte alla människor som väljer att kliva rakt ut i gungflyn. Men det är skillnad mellan att agera impulsivt och att göra ett riskmedvetet vägval. På att kasta sig iväg utan eftertanke eller agera utifrån en inre stabilitet, styrd av en vilja att utforska och lära, med den trygga känslan och erfarenheten av att kunna hantera det mesta.

Så ändå, nog håller jag i rodret alltid. Navigerar bland tillfälligheterna.

Sinnesnärvaro nog för att få fram kameran, balanserande på tuva mitt i vårflodsmyr. Var går gränsen för när det är möjligt att fotografera direkt i ett händelsecentrum? Vid kängskaften?

 

Efter den vårflodsvandring jag och min bror gjorde i Storådörren för ett par år sedan var jag kluven. Dels hade jag tänkt att A) definitivt aldrig göra det igen, och dels B) kanske göra det igen i alla fall, bara för att jag kan, gärna ensam och på en ny plats. Det var egentligen aldrig min avsikt att faktiskt göra det, nu sista helgen i maj. Men då jag ska jobba hela sommaren kände jag ett behov att FJÄLLVANDRA, oavsett de givna förutsättningarna.

En ren tillfällighet således.

Det är det korta svaret på frågan hur jag hamnade mitt i den där myren. 

Det lite längre svaret handlar förstås även om vägval, spänner hela vägen från skön ensamhet på folktomt vårfjäll, solsken och lättvandrade vidder, till piskande regn och hagel, rejält snöfall, tillflykt till säsongsstängd övernattningsstuga och blankslitna sommardäck på en Nissan Micra.

Postat 2015-06-01 15:34 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

 

Logga in