Bloggar > Du får vila sen > Kebnekaise runt - del 4

Du får vila sen

Vandring och löpning i de Svenska fjällen.

Kebnekaise runt - del 4

Dag 6 (2020-08-12) – Färden till Nallo

Vi har enats om att sova ut något denna morgon. Vi vaknar därför inte förrän vid 8-tiden. Även denna morgon lyser solen in genom springorna mellan de fördragna gardinerna. När vi kommer ut till köket möts vi av en, för mig mycket positiv, överraskning. Den tidigare stugvärden har åkt hem och lämnat överbliven mat fri att ta för sig av på ett av borden. Mitt bland gryn, varma koppen och annat ointressant står en konserv med köttsoppa – en ypperligt god frukost som också gör att jag denna dag klarar mig från havregrynsgrötens geggiga degsmak.

Efter frukosten gör vi oss iordning och borstar tänderna ute i solskenet nere vid jokken. När jag är på väg tillbaka in till stugan ser jag en man stå i ljungriset, fullt upptagen med att fotografera något. Jag tar mig en närmare titt och ser att han fotar en fjällripa med flera kycklingar. Han vänder sig om mot mig och berättar att de inte alls är rädda för människor, vilket jag snart blir varse när 2 bortkomna ripkycklingar kommer tultandes på jordstigen mellan ljungriset där jag står. De är på väg till sin mamma, men jag blockerar vägen. Detta bryr de sig dock inte det minsta om utan när de kommer fram till mina fötter springer de utan vidare rakt över skorna på mig. Underligt, att dessa ripor i de svenska fjällen blivit så orädda för människor.

Vi lämnar Singistugorna kring 9.15. Vandringen mot Sälka, på Kungsleden, visar sig bli en enkel match och de 12 kilometerna avverkas på 2,5 timmar. Vi tar endast en paus på vägen, på några klippor precis efter bron över Guobirjohka. Fin utsikt upp Guobirvággi där man kan se Drakryggen och delar av Kebnekaise.

Framme i Sälka stannar vi. Gluttarn är mycket godissugen och efter att vi fått saft av stugvärden går vi in i butiken. Vi hittar Ahlgrens Bilar, Gott och Blandat, någon typ av Cola och choklad. Gluttarn och jag gör dock dagens bästa köp – varsin iskall Carlsberg som tillsammans med lite godis och choklad blir dagens lunch.

Vi lämnar sedan Sälka för att vandra vidare mot Nallo. Solen har nu gått i moln och det börjar blåsa lite, dock är det fortfarande behagligt varmt. Det ska tydligen finnas en bro över jokken som rinner ned från Stuor Reaiddávággi, men denna lyckas vi inte finna. Vi vandrar istället norr om jokken för att hitta lämplig plats för ett vad (den rekommenderade färdvägen mellan Sälka och Nallo går till en början söder om jokken, för att sedan fortsätta öster om densamme). Vi fortsätter ett par kilometer utan att hitta en vadplats, allt i takt med att jokken blir bredare och djupare. Slutligen kommer vi fram till att det är dags att vada, nu eller aldrig. Strömmen är inte särskilt stark och vattnet når som högst upp till knäna så hela vadet går utan anmärkning. Efteråt måste dock brorsan byta tillbaka till sina kängor, från de lätta gympaskor han vadat i, och Gluttarn måste hälla ut vatten ur sina Gore-Tex-kängor och byta strumpor. Jag och Vegmil, som har låga trailskor står och trampar på stället efter vadet för att inte förfrysa fötterna och blir efter ett par minuter tvungna att börja traska vidare upp mot Stuor Reaiddávággi.

De som känner mig vet hur strakt jag förespråkar vandring i lätta trailskor, utan någon som helst typ förmåga att stänga ute väta (ju luftigare desto bättre i min åsikt). Det finns dock en nackdel – att man efter att man blött ned fossingarna är beroende av att fortsätta gå för att inte bli för kall. Vid ensamvandringar är detta inget problem, inte heller när man vandrar med andra med samma typ av skodon. Det som ställer till det är dock vandring med personer som gjort andra skoval, och är beroende av en paus efter varje vad för att antigen byta skor, tömma skorna på vatten eller byta till torra strumpor. I dessa situationer får man bäst man kan stampa lite på stället, men oftast behöver man börja gå på riktigt för att trampa ut det kalla vattnet man fått in och för att börja återfå värmen till sina kalla fötter. Detta kan av de andra anses vara ett mindre sympatiskt beteende, men är som sagt helt nödvändigt.

De andra kommer snart i kapp oss och vi vandrar tillsammans upp mot dagens slutmål Nallo. Vandringen upp genom Stuor Reaiddávággi blir molnig. Vi går uppåt i den flackt sluttande dalgången till sjön Reaiddájávri på 1056 meters höjd. Här planar underlaget ut för att sedan övergå i flackt nedförslut ned mot Nallostugan. Vi vadar enkelt över jokken som rinner norrut från Reaiddájávri och kommer till dess västsida där underlaget övergår från sten till gräs. Här blir vi tvungna att stanna och beskåda den häpnadsväckande vyn ut över den östliga delen av Stuor Reaiddávággi. Här tar vi självklart några bilder innan vi vandrar den sista kilometern ned till stugan.

När vi kommer fram är den generella energinivån inte på topp. Efter att ha vandrat dryga 24 kilometer vill de andra ta en eftermiddagslur. Då min egen energinivå är snäppet högre, och då det dessutom börjar klarna upp ute byter jag om till torra strumpor, packar ned några obligatoriska chokladbars och en dunjacka i ryggsäcken och går ut med målet inställt på Nallos topp. Talar kort med stugvärden som pekar och beskriver den lämpligast färdvägen upp på toppen. Ser inte alltför komplicerat ut, och från toppen ska man ha en fin utsikt.

Jag tar sikte på den gräsbeklädda branten vid de sydvästra delarna av Nallos fot och kommer upp på den relativt flacka västra sluttningen av berget. Här övergår gräset abrupt till sten och när jag blickar österut upp mot toppen (som vid det här laget ligger skymd bakom myriader av förtoppar) ser jag att resten av klättringen även den kommer att bli stenig. Det är inte svårt att ta sig upp för bergets västra sida. Det blir egentligen aldrig särskilt brant, men man bör vara försiktig med var man sätter fötterna och vara uppmärksam på de stora stenarna som efter ett tag övergår till att bli platta, med vassa kanter, och gärna glider och vickar och har sig.

Efter att ha blivit lurad ett tiotal gånger kommer jag slutligen upp på toppkammen, som är något tiotal meter bred, mer än hundra meter lång och helt platt. Här går det utan problem att springa fram till toppröset. Turen upp tog precis en timme. Molnen har vid det här laget lämnat stora delar av himlen och man bjuds minst sagt på spektakulära vyer över bl.a. Šielmmáčohkka och Kugghjulskammen mot nord och nordöst, Tjäktjatjåkka mot västsydväst och Räitatjåkka mot sydsydöst. Jag fick berättat för mig att man ska kunna se Kebnekaises toppar i sydöst, men där borta ligger fortfarande en del moln och blockerar utsikten. Jag stannar ett bra tag uppe på toppen, sätter mig efter ett tag på en klipphylla på södra sidan med nästan lodräta stup ned mot dalen 700 meter under mig. Hissnande känsla.  

Jag lämnar Nallos topp efter att ha förevigat stunden med telefonens kamera. Nedfärden går snabbt och enkelt. Jag gör dock ett misstag – jag viker av mot stugorna för tidigt och tvingas ta mig ned för flera mycket branta partier innan jag når dalens botten och vadar sedan över jokken fram till stugan.

Denna kväll äter jag två portioner frystorkad Pasta Carbonara till middag. Sedan går vi alla och tar ett kvällsdopp i jokken. Temperatur på vattnet? Gissar på stabila 5 grader. Uppfriskande. På kvällen sitter vi med tända ljus och spelar, både yatzy och plump, innan vi trötta och glada går och lägger oss.

Upp mot Guobirvággi, precis efter bron över Guobirjohka, Kungsleden. Drakryggen i mitten.

Bron över Gaskkasjohka, Kungsleden.

Upp mot Kaskasavagge, precis efter bron över Gaskkasjohka. Niibbáš i mitten och Gaskkasnjunni till vänster i bild. 

Upp mot Stuor Reaiddávággi efter vadet över jokken. Reaiddanjunni till vänster, Vaktposten och delar av Tjäktjahjälmen till höger. 

Tillbakablick ned mot Kungsleden, Sälkamassivet i bakgrunden.

Ett molnigt Stuor Reaiddávággi. 

Stuor Reaiddávággi, fotot taget i västlig riktning i höjd med Reaiddájávris södra ände. Litet röse som markerar den rekommenderade färdvägen.

Reaiddájávri.  

Delar av Vaktposten som avgränsar Stuor Reaiddávággi åt öster.

Toppen 1825 i västra delarna av Räitatjåkkamassivet.

Tre bilder över Stuor Reaiddávággi med Nallostugan, enligt mig Sveriges vackraste dalgång. 

Nallodalen från Nallos sydvästra sluttning. Räitatjåkkamassivet i bakgrunden.

Tjäktjatjåkkamassivet till vänster, Šielmmáčorru längst till höger. Taget från Nallos sydvästra sluttning. 

Vackert rödfärgade lavar.

Stenig terräng vid Nallos västsluttning. Ser ni ripan på bilden?

Stuor Reaiddávággi från Nallos sydvästsluttning. Vaktposten till vänster och Tjäktjatjåkkamassivet till höger. 

Nallos västra sluttning är minst sagt stenig.

Utsikt över bergen nordväst om Nallo.

Sista biten upp mot toppen. Stora, platta stenar som gärna vickar och glider mot varandra.

Från Nallos topp, västerut.

Från Nallos topp, västsydväst. Tjäktjatjåkkamassivet.

Från Nallos topp, söderut. Räitatjåkkamassivet. Soliga dagar ska Kebnekaises toppar kunna ses i fjärran.

Från Nallos topp, österut. Nallos nålspets. Stuor Reaiddávággi och längre ned Visttasvággi.

Från Nallos topp, nordväst. Nállojávrrit i dalen nedanför.

Šielmmáčohkka från Nallos topp. 

Från klipphyllan precis söder om toppröset. Kittlande känsla i magen med Stuor Reaiddávággi många hundra meter ned.

Kvällsdopp.

Inlagt 2021-01-28 10:01 | Läst 2786 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2021-01-28 11:45   OBD
Ja, att du har mer energi än dina vandringskompisar är ju uppenbart. :-)
Kul att läsa och med många härliga bilder. Ripan poserar ju fint ungefär mitt i bilden.
Att vandra med "trailskor" har jag provat. Korta sträckor ok men längre klarade jag inte. Men jag är riktigt mager och fötterna är tunna och beniga.
Nu har jag förlorat så mycket ork att jag inte klarar av att vandra med packning över huvud taget. Men det är verkligen kul och stimulerande att läsa andras vandringsberättelser.
Ser fram mot kommande avsnitt.
 
2021-01-28 15:29   Slitzer
Riporna smälter verkligen in bra i landskapet med sin gråa fjäderdräkt.

Nej, trailskor kanske inte är för alla. Anatomi, mycket tung packning och andra faktorer kan göra att man behöver rediga kängor istället.
Ledsen att höra att du inte kan vandra med packning längre :(

Ska senare i veckan skriva om vandringen till Tarfala!
 
2021-02-19 21:52   fowwe
Trevligt att få följa med dig upp på Nallo, en topp jag länge velat besöka (men det verkar dröja innan jag kommer ut från Laponia, det är ju också ett lockande område). Intressant också det du skriver om lätta trailskor. Jag har aldrig kommit mig för att pröva sådana utan går i skalkängor. Har känt på mig att de där lätta skorna nog inte är något för mig. Och det du skriver styrker mig i min uppfattning: "Det finns dock en nackdel – att man efter att man blött ned fossingarna är beroende av att fortsätta gå för att inte bli för kall." Ofta läser man enbart om hur bra förespråkarna tycker att lätta skor är men dina ord ger en aspekt till - det kan ske inte passar alla eller i alla situationer. Själv går jag fort bara om jag måste och stannar dessutom ofta för att fotografera, se på djurlivet eller studera naturen. Jag känner på mig att jag ganska snart skulle bli kall om fötterna.

Förresten, den där vackert röda laven skulle jag tro är kochenillav.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar