Bloggar > Du får vila sen

Du får vila sen

Vandring och löpning i de Svenska fjällen.

Kebnekaise runt - del 4 Placerad på karta

Dag 6 (2020-08-12) – Färden till Nallo

Vi har enats om att sova ut något denna morgon. Vi vaknar därför inte förrän vid 8-tiden. Även denna morgon lyser solen in genom springorna mellan de fördragna gardinerna. När vi kommer ut till köket möts vi av en, för mig mycket positiv, överraskning. Den tidigare stugvärden har åkt hem och lämnat överbliven mat fri att ta för sig av på ett av borden. Mitt bland gryn, varma koppen och annat ointressant står en konserv med köttsoppa – en ypperligt god frukost som också gör att jag denna dag klarar mig från havregrynsgrötens geggiga degsmak.

Efter frukosten gör vi oss iordning och borstar tänderna ute i solskenet nere vid jokken. När jag är på väg tillbaka in till stugan ser jag en man stå i ljungriset, fullt upptagen med att fotografera något. Jag tar mig en närmare titt och ser att han fotar en fjällripa med flera kycklingar. Han vänder sig om mot mig och berättar att de inte alls är rädda för människor, vilket jag snart blir varse när 2 bortkomna ripkycklingar kommer tultandes på jordstigen mellan ljungriset där jag står. De är på väg till sin mamma, men jag blockerar vägen. Detta bryr de sig dock inte det minsta om utan när de kommer fram till mina fötter springer de utan vidare rakt över skorna på mig. Underligt, att dessa ripor i de svenska fjällen blivit så orädda för människor.

Vi lämnar Singistugorna kring 9.15. Vandringen mot Sälka, på Kungsleden, visar sig bli en enkel match och de 12 kilometerna avverkas på 2,5 timmar. Vi tar endast en paus på vägen, på några klippor precis efter bron över Guobirjohka. Fin utsikt upp Guobirvággi där man kan se Drakryggen och delar av Kebnekaise.

Framme i Sälka stannar vi. Gluttarn är mycket godissugen och efter att vi fått saft av stugvärden går vi in i butiken. Vi hittar Ahlgrens Bilar, Gott och Blandat, någon typ av Cola och choklad. Gluttarn och jag gör dock dagens bästa köp – varsin iskall Carlsberg som tillsammans med lite godis och choklad blir dagens lunch.

Vi lämnar sedan Sälka för att vandra vidare mot Nallo. Solen har nu gått i moln och det börjar blåsa lite, dock är det fortfarande behagligt varmt. Det ska tydligen finnas en bro över jokken som rinner ned från Stuor Reaiddávággi, men denna lyckas vi inte finna. Vi vandrar istället norr om jokken för att hitta lämplig plats för ett vad (den rekommenderade färdvägen mellan Sälka och Nallo går till en början söder om jokken, för att sedan fortsätta öster om densamme). Vi fortsätter ett par kilometer utan att hitta en vadplats, allt i takt med att jokken blir bredare och djupare. Slutligen kommer vi fram till att det är dags att vada, nu eller aldrig. Strömmen är inte särskilt stark och vattnet når som högst upp till knäna så hela vadet går utan anmärkning. Efteråt måste dock brorsan byta tillbaka till sina kängor, från de lätta gympaskor han vadat i, och Gluttarn måste hälla ut vatten ur sina Gore-Tex-kängor och byta strumpor. Jag och Vegmil, som har låga trailskor står och trampar på stället efter vadet för att inte förfrysa fötterna och blir efter ett par minuter tvungna att börja traska vidare upp mot Stuor Reaiddávággi.

De som känner mig vet hur strakt jag förespråkar vandring i lätta trailskor, utan någon som helst typ förmåga att stänga ute väta (ju luftigare desto bättre i min åsikt). Det finns dock en nackdel – att man efter att man blött ned fossingarna är beroende av att fortsätta gå för att inte bli för kall. Vid ensamvandringar är detta inget problem, inte heller när man vandrar med andra med samma typ av skodon. Det som ställer till det är dock vandring med personer som gjort andra skoval, och är beroende av en paus efter varje vad för att antigen byta skor, tömma skorna på vatten eller byta till torra strumpor. I dessa situationer får man bäst man kan stampa lite på stället, men oftast behöver man börja gå på riktigt för att trampa ut det kalla vattnet man fått in och för att börja återfå värmen till sina kalla fötter. Detta kan av de andra anses vara ett mindre sympatiskt beteende, men är som sagt helt nödvändigt.

De andra kommer snart i kapp oss och vi vandrar tillsammans upp mot dagens slutmål Nallo. Vandringen upp genom Stuor Reaiddávággi blir molnig. Vi går uppåt i den flackt sluttande dalgången till sjön Reaiddájávri på 1056 meters höjd. Här planar underlaget ut för att sedan övergå i flackt nedförslut ned mot Nallostugan. Vi vadar enkelt över jokken som rinner norrut från Reaiddájávri och kommer till dess västsida där underlaget övergår från sten till gräs. Här blir vi tvungna att stanna och beskåda den häpnadsväckande vyn ut över den östliga delen av Stuor Reaiddávággi. Här tar vi självklart några bilder innan vi vandrar den sista kilometern ned till stugan.

När vi kommer fram är den generella energinivån inte på topp. Efter att ha vandrat dryga 24 kilometer vill de andra ta en eftermiddagslur. Då min egen energinivå är snäppet högre, och då det dessutom börjar klarna upp ute byter jag om till torra strumpor, packar ned några obligatoriska chokladbars och en dunjacka i ryggsäcken och går ut med målet inställt på Nallos topp. Talar kort med stugvärden som pekar och beskriver den lämpligast färdvägen upp på toppen. Ser inte alltför komplicerat ut, och från toppen ska man ha en fin utsikt.

Jag tar sikte på den gräsbeklädda branten vid de sydvästra delarna av Nallos fot och kommer upp på den relativt flacka västra sluttningen av berget. Här övergår gräset abrupt till sten och när jag blickar österut upp mot toppen (som vid det här laget ligger skymd bakom myriader av förtoppar) ser jag att resten av klättringen även den kommer att bli stenig. Det är inte svårt att ta sig upp för bergets västra sida. Det blir egentligen aldrig särskilt brant, men man bör vara försiktig med var man sätter fötterna och vara uppmärksam på de stora stenarna som efter ett tag övergår till att bli platta, med vassa kanter, och gärna glider och vickar och har sig.

Efter att ha blivit lurad ett tiotal gånger kommer jag slutligen upp på toppkammen, som är något tiotal meter bred, mer än hundra meter lång och helt platt. Här går det utan problem att springa fram till toppröset. Turen upp tog precis en timme. Molnen har vid det här laget lämnat stora delar av himlen och man bjuds minst sagt på spektakulära vyer över bl.a. Šielmmáčohkka och Kugghjulskammen mot nord och nordöst, Tjäktjatjåkka mot västsydväst och Räitatjåkka mot sydsydöst. Jag fick berättat för mig att man ska kunna se Kebnekaises toppar i sydöst, men där borta ligger fortfarande en del moln och blockerar utsikten. Jag stannar ett bra tag uppe på toppen, sätter mig efter ett tag på en klipphylla på södra sidan med nästan lodräta stup ned mot dalen 700 meter under mig. Hissnande känsla.  

Jag lämnar Nallos topp efter att ha förevigat stunden med telefonens kamera. Nedfärden går snabbt och enkelt. Jag gör dock ett misstag – jag viker av mot stugorna för tidigt och tvingas ta mig ned för flera mycket branta partier innan jag når dalens botten och vadar sedan över jokken fram till stugan.

Denna kväll äter jag två portioner frystorkad Pasta Carbonara till middag. Sedan går vi alla och tar ett kvällsdopp i jokken. Temperatur på vattnet? Gissar på stabila 5 grader. Uppfriskande. På kvällen sitter vi med tända ljus och spelar, både yatzy och plump, innan vi trötta och glada går och lägger oss.

Upp mot Guobirvággi, precis efter bron över Guobirjohka, Kungsleden. Drakryggen i mitten.

Bron över Gaskkasjohka, Kungsleden.

Upp mot Kaskasavagge, precis efter bron över Gaskkasjohka. Niibbáš i mitten och Gaskkasnjunni till vänster i bild. 

Upp mot Stuor Reaiddávággi efter vadet över jokken. Reaiddanjunni till vänster, Vaktposten och delar av Tjäktjahjälmen till höger. 

Tillbakablick ned mot Kungsleden, Sälkamassivet i bakgrunden.

Ett molnigt Stuor Reaiddávággi. 

Stuor Reaiddávággi, fotot taget i västlig riktning i höjd med Reaiddájávris södra ände. Litet röse som markerar den rekommenderade färdvägen.

Reaiddájávri.  

Delar av Vaktposten som avgränsar Stuor Reaiddávággi åt öster.

Toppen 1825 i västra delarna av Räitatjåkkamassivet.

Tre bilder över Stuor Reaiddávággi med Nallostugan, enligt mig Sveriges vackraste dalgång. 

Nallodalen från Nallos sydvästra sluttning. Räitatjåkkamassivet i bakgrunden.

Tjäktjatjåkkamassivet till vänster, Šielmmáčorru längst till höger. Taget från Nallos sydvästra sluttning. 

Vackert rödfärgade lavar.

Stenig terräng vid Nallos västsluttning. Ser ni ripan på bilden?

Stuor Reaiddávággi från Nallos sydvästsluttning. Vaktposten till vänster och Tjäktjatjåkkamassivet till höger. 

Nallos västra sluttning är minst sagt stenig.

Utsikt över bergen nordväst om Nallo.

Sista biten upp mot toppen. Stora, platta stenar som gärna vickar och glider mot varandra.

Från Nallos topp, västerut.

Från Nallos topp, västsydväst. Tjäktjatjåkkamassivet.

Från Nallos topp, söderut. Räitatjåkkamassivet. Soliga dagar ska Kebnekaises toppar kunna ses i fjärran.

Från Nallos topp, österut. Nallos nålspets. Stuor Reaiddávággi och längre ned Visttasvággi.

Från Nallos topp, nordväst. Nállojávrrit i dalen nedanför.

Šielmmáčohkka från Nallos topp. 

Från klipphyllan precis söder om toppröset. Kittlande känsla i magen med Stuor Reaiddávággi många hundra meter ned.

Kvällsdopp.

Postat 2021-01-28 10:01 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kebnekaise runt - del 2 Placerad på karta

Dag 4 (2020-08-10) – Till Kebnekaise fjällstation och vidare upp på Duolpagorni

Klockan ringer redan vid 07.00. Gäspande packar vi ihop våra saker. Min frukost består av tunnbröd med mjukost. De andra äter gröt. Gröt står långt ned på min lista över tilltalande frukostar och jag sparar mitt lidande till senare frukostar på fjället.

Tio över åtta lämnar vi Nikkaluokta. De första knappa 6 kilometerna är som många vet lättvandrade och föga exalterande. Vi anländer till Ladtjoluspekåtan efter en timme och några minuter. Här stannar vi och äter varsin chokladkaka. Det är 14 grader varmt och sol. Fantastiskt vandringsväder. Pausen blir kortvarig. Alla är vi pigga och har krut i benen och kommande kilometer avverkas i rask takt. Gluttarn och Vegmil stannar plötsligt upp när vi möter en vandrare på väg mot Nikkaluokta. De studerar tydligen vid samma universitet. Han berättar att han för några dagar sedan varit uppe på Kaskastjåkka. Jag blir genast intresserad då denna toppbestigning sedan en tid tillbaka ingått i mina egna planer. Ganska lättbestigen, berättas det. Vi tar adjö och vandrar vidare. Snart rundar vi Darfáloalgi och Láddjuvággi öppnar sig framför oss. Det goda vädret gör att vi kan beskåda en mäktig vy inkluderande Skárttoaivi, Sinŋŋičohkka (Singitjåkka), Duolpagorni (Toplagorni) och Vierranvárri. Några små moln har för tillfället dragit in över Kebnekaisetopparna så dessa låter sig inte beskådas. De sista kilometerna avverkas i något lägre tempo då brorsan börjar få skav i sina tunga kängor. Jag pausar GPS-klockan 13.11. Den visar 19,53 kilometer och 356 höjdmeter. Vi checkar in och får tillgång till vårt rum, alla mycket nöjda med dagen hitintills. 

Då vädret är fint och Duolpagornis spetsiga topp lockar packar jag snabbt om väskan så att den endast innehåller några förstärkningsplagg, telefon, vattenflaskor och ett par chokladbars. Gluttarn och Vegmil vill stanna kvar och vila. Brorsan är ambivalent. Bestämmer sig tillslut för att följa med på vidare äventyr. 

De första kilometerna från Kebnekaise fjällstation längs Västra leden går vi tillsammans, sedan kommer vi överens om att jag ska jogga i förväg. Med mina lätta trailskor och mycket lätta dagspackning känner jag mig snabb och stark och en mer lunkande gångmarsch gör mig bara frustrerad. 

När leden börjar bli brant och gå parallellt med Kittelbäcken tvingas jag dra ned på tempot. Möter många på väg ned från Sydtoppen. Vandrar förbi några andra på väg uppåt. En pappa och ett barn. Försöker de med en sen toppbestigning eller ska de tälta någonstans? 

Vid Kitteldalens nordvästra ände planar stigen av tillfälligt. Korsar sedan Kittelbäcken. Fyller på rejält med vatten här. Det följande partiet med stenblockstrappstegen visar sig bli det jobbigaste på hela dagen. Uppåt, uppåt och uppåt. Pulsen stiger. Möter en äldre man på väg ned i de steniga partierna. Han ser rejält trött ut och går kräftgång då det blir riktigt brant. Slutligen når jag passet mellan Duolpagorni och Vierranvárri. Västra leden viker av i nordvästlig riktning, jag i sydostlig. Att ta de sista höjdmeterna upp till Duolpagornis topp visar sig bli en okomplicerad historia. Det är inte brant, stenarna ligger oftast still och här och var finns en liten stig. Väl uppe på toppen stannar jag min GPS-klocka. 1 h och 45 minuter samt nästan 6 kilometer. Utsikten är fantastisk. Ned till dalen mellan Duolpagorni och Sinŋŋičohkka är det nära 1000 höjdmeter. En hissnande känsla inträder. Man ser ända bort till Nikkaluokta. Bergets kända "krater" är nästan snötom. Ovanför Björlings glaciär ser man Kebnakaises sydtopp med enskilda personer på. Jag plockar fram telefonen för att knäppa några bilder och ser att jag fortfarande har god täckning. Ringer brorsan som precis passerar Kittelbäcken. Bestämmer mig för att vänta på honom. Tar fram min dunjacka, vantar och en buff och lägger mig intill toppröset. Det är vindstilla och jag somnar till för en stund. 

Brorsan kommer slutligen upp. Hans tyngre kängor gör att hälarna slits mycket av alla höjdmeter. Vi tar några bilder till, slår en drill ned i kratern och börjar sedan vandra nedåt. Går förbi många trötta toppbestigare på väg ned från Sydtoppen. En asiatisk man stapplar ned och lägger mycket vikt på sina båda stavar. Nere vid bron över Kittelbäcken börjar jag åter jogga och lämnar i samförstånd brorsan bakom mig. Åter nere vid fjällstationen stannar jag GPS-klockan på 11,94 km, 989 höjdmeter och 3 timmar och 5 minuter. Total sträcka under dagen blir således cirka 31,5 km och 1350 höjdmeter. 

På kvällen äter vi frystorkat. I min iver och hunger orkar jag inte vänta på att vattnet ska göra maten mjuk och knaprar därför i mig en ganska tråkig Cashew Rice för att sedan skölja ned den med vatten. I den lilla butiken bredvid receptionen provianterar vi sedan godis innan vi går tillbaka till vårt rum för att spela ett parti plump och sedan lägga oss. 

Solklar morgon när vi tar de första stegen mot Kebnekaise fjällstation, längs Dag Hammarskjöldsleden. 

Utsikt över Ládjuvággi. Skárttoaivi, Sinŋŋičohkka, Duolpagorni, Vierranvárri, Kebnetjåkka och Giebmebákti (Kebnepakte) från vänster till höger. Små molntussar dansar kring Kebnekaises båda toppar. 

Precis då man rundar Darfáloalgi öppnar Láddjuvággi upp sig på riktigt. 

Tillbakablick över Láddjuvággi, östlig riktning. 

På väg upp mot Duolpagorni. 

Upp mot Kitteldalen, Kittelbäcken ses delvis snötäckt.

Ytterligare en tillbakablick över Láddjuvággi.

Nästan uppe i Kitteldalen. Vierranvárri till vänster, Kebnekaisse till höger. Syd- och Nordtoppen syns ej i bild.

Trappan upp mot passet mellan Duolpagorni och Vierranvárri. 

Utsikt från Duolpagornis topp. Skárttoaivi i mitten. 

Utsikt från Duolpagornis topp. Láddjuvággi.

Utsikt från Duolpagornis topp. Nordlig riktning - Kebnekaises Sydtopp ligger dold bland molnen men Nordtoppen syns tydligt, liksom Björlings glaciär. Tror att det är Kaskasatjåkkå man anar i bakgrunden, något till höger. 

Utsikt från Duolpagornis topp. Västlig riktning.

Utsikt ned över Kitteldalen.

Utsikt ned i Duolpagornis kända krater.

Postat 2021-01-21 14:22 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Kebnekaise runt - del 1 Placerad på karta

Dag 1 (2020-08-07) - Avfärd från Stockholm

Vi möts alla fyra i vår tågkupé en kvart innan tåget ska lämna perrongen. Det är Gluttarn, Vegmil, brorsan och jag. Det är varmt, svetten börjar rinna längs ryggen redan efter några minuter. Hoppas att vi slipper dela kupé med andra. En minut senare dyker en pappa och hans son upp. Tydligen fullsatt idag. De ska till Låktatjåkka och vandra mot Trollsjön och vidare. När tåget rullar från perrongen söker de sig till bistrovagnen. Skönt att kunna sträcka lite på sig i den åter halvtomma kupén. Vi plockar fram kortleken och spelar ett parti plump. Går sisådär. Pappan och sonen kommer tillbaka efter ett par timmar. Goda nyheter. De kungör att de ska byta kupé. Reglerna tillåter tydligen inte fullsatta kupéer under Coronapandemin. Konstigt nog fanns en helt tom precis bredvid vår. 

Vi blir åter ensamma. Snart börjar det bli mörkt ute. Ett orosmoment inför denna vandring har varit våra till viss del olika ambitioner, tankar och förväntningar. För Gluttarn och Vegmil handlar det om första riktiga fjällvandringen. Gluttarn ska vandra i jeansshorts, och sedan långa jeans när det blir för kallt. Vegmils packning väger mer än 15 kg, det dubbla mot min egen. Två av oss har tyngre, vattentäta kängor medan två har lätta trailskor. Någon har en tjock vinterjacka, någon bara en fleecetröja att ha under regnstället. Någon har en deckare i inbundet format. När vi sedermera går och lägger oss surrar en enda tanke i mitt huvud: hur ska detta gå?

Dag 2 (2020-08-08) - Till Nikkaluokta och upp på Govggenjunni och Gogicohkka

Tidig morgon med tågbyte i Boden 05.40. Sittplats de sista timmarna mot Kiruna. Nikkalouktaexpressen från Kiruna är helt fullsatt. En extrabuss tillkallas. För att få ihop allt med tågbiljetter och stugboenden (som i år måste bokas i förväg) har vi blivit tvungna att spendera två nätter i en charmstuga i Nikkaloukta. Nycklarna kan vi inte få förrän vid 14. Planer för dagsutflykt börjar smidas. Vädret är fint, 18 grader och halvklart. Våra blickar dras mot ett nära beläget berg, nordväst om Nikkaloukta. Gogicohkka heter det tydligen. Toppen är mätt till 1162 m.ö.h. Ser ut att kunna få en fin vy utöver de nedre delarna av Visttasvággi, sjön Paittasjärvi och Nikkaloukta.

Vi följer en grusad väg i några hundra meter. In på en annan grusad väg med skyltar om att den är privat och att camping ej är tillåten. Vi följer en skylt med ordet KÅGE bokstaverat på. I efterhand uppfattar jag det som att KÅGE är fjället Gogicohkka (Nikkalouktas byfjäll som det ibland kallas) och att Govggenjunni, som står utmärkt på kartan, är den lägre platån på ca 820 m.ö.h., dit den upptrampade stigen leder (kan dock ha fel på denna punkten). Vi når platån efter 1,5 timme. Ett stopp gjordes halvvägs för att Vegmil skulle kunna plåstra om ett gäng mindre trevliga skavsår som tyvärr redan hunnit uppstå. Här lämnar vi våra ryggsäckar vid en stor sten.

Gogicohkkas ganska branta sydostsluttning består till stor del av vassa, lösa stenar. Dock finns flera gräsrännor. Vi tar sikte på den längst till höger. Visst är det brant och visst rasar det sten vid något tillfälle men på det hela taget når vi toppen utan större ansträngning. Kan tänka mig att det hade varit en annan femma med en mer eller mindre fylld ryggsäck på ryggen. Toppen är platt och stenig. Utsikten över nedre Visttasvággi liknar en mindre dramatisk Rapadal. Bra utsikt låter oss se ända till Tarfaladalens stora glaciärer. Vi tar några bilder och börjar sedan bege oss ned.

Vattennivån i min tillknycklade juiceflaska är vid det har laget noll (vi har inte hittat några lämpliga vattenkällor på vägen från Nikkaloukta) och bestämmer oss därför att gå ned för berget ett par hundra meter väster om bestigningsrännan för att nå den enda, mycket lilla, jokken i närområdet. Detta var ett misstag då vi tvingas vandra ned för branta sten- och gruspartier med mycket rasande sten. Kommer sedan ned till ett parti med lite större stenar där sluttningen planar ut. En kort vandring över ett gräsbeklätt område och vi når jokken, som visar sig vara mycket, mycket, liten och på gränsen till att sina. Vattnet rinner i alla fall och flaskor fylls. Vi går tillbaka och hämtar våra säckar. Äter lunch och tar oss sedan till Nikkaloukta. GPS-klockan visar 4 h och 30 minuter och en sträcka på knappt 12 kilometer samt knappa 600 höjdmeter. Vi hämtar nyckeln till vår charmstuga och tar sedan en tupplur. Sedan blir det vegansk tacos, yatzy och ett parti plump. 

Gogicohkkas branta sydöstsluttning, sedd från Govggenjunniplatån. Vi klättrade i den av de tre gräsrännorna som syns längst till höger. 

Brant lutning uppför Gogicohkka.

Utsikt över floddeltat nedre Visttasvággi samt sjön Paittasjärvi. Sydöstlig riktning. 

Utsikt i nordvästlig riktning upp mot Darfálčohkka och Darfálčorru med Čievrračohkka i förgrunden till vänster. Kaskasatjåkka, Gaskkasbákti och Kebnekaises toppar ligger molntäckta i bakgrunden. På bild syns även Darfálglaciären, Isfallsglaciären och Storglaciären. 

Gogicohkkas toppröse. 

Dag 3 (2020-08-09) - Bestigningen av Gármasbákti

Vi tar sovmorgon och är inte uppe förrän kvart i tio. Efter frukosten packar vi två dagsryggsäckar och vandrar Dag Hammarskjöldsleden mot Kebnekaise fjällstation. Efter cirka 2,5 kilometer, precis efter bron över Čievrrajohka tar vi av till höger (nordvästlig riktning) på en liten stig. Den går slingrande genom björkskogen några kilometer tills slutligen trädgränsen nås. Vi kommer upp på en svagt sluttande ljungbeklädd fjällplatå.

Till vänster om oss har vi nu toppen Gármasbákti på 1080 m.ö.h. Vi lämnar våra två säckar vid foten av berget. Vi går rakt upp för det minst branta partiet, intill ett par mindre snöfält. Trots att det handlar om dryga 200 höjdmeter i ganska brant terräng känns det inte tillnärmelsevis lika krävande som gårdagens topptur till Gogicohkka. Uppe på toppen blåser det hårt. I byarna kan man luta sig mot vinden. Planen om att gå vidare de knappa 2 kilometerna mot Čievrračohkka grusas på grund av vinden. Vi går ned till våra packningar och äter lunch. Sedan vandrar vi i maklig takt tillbaka mot Nikkaloukta. När vi kommer ut på Dag Hammarskjöldsleden börjar det spritta i benen och jag kan inte hålla mig. Jag lämnar de andra och löper tillbaka till stugan. Dagens totala sträcka är 17,8 kilometer och höjdökningen är 640 meter. 

På kvällen äter vi varsin stor portion med pasta och tomatsås med rökt tofu. Vi går och lägger oss tidigt, alla nöjda med dagens (små) bravader. 

Sydöstlig riktning mot Paittasjärvi, från Gármasbáktis nordostsluttning. Gogicohkka till vänster i bilden. 

Utsikt över Láddjuvággi. Kebnetjåkkas topp ses till höger i horisonten. Kebnekaises toppar är molntäckta, liksom Vierranvárri och Duolbagorni (Topagorni) och Sinŋŋičohkka (Singitjåkka). 

Utsikt ned över Láddjuvággi. 

Utsikt mot nordväst. Čievrračohkka till vänster i bild. 

Postat 2021-01-20 10:54 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Logga in