Logga in
Bloggar > Du får vila sen

Du får vila sen

Vandring och löpning i de Svenska fjällen.

Låktatjåkka till Nikkaloukta - en tur med en twist, del 3 Placerad på karta

Dag 3 (2021-08-10) – Vidare mot Alesjaure

 

Solen skiner över Kårsavagge denna morgon. Det är 8 grader ute och daggen ligger tät i undervegetationen. Efter frukostgröt och städning går jag ut och sätter mig på trappan utanför stugan. Stugvärden kommer förbi och undrar varthän det bär av. Vi säger att vi planerar att gå över Boazočohkka till Abiskojaure och sedan Kungsleden vidare till Alesjaure för övernattning. Detta innebär att vi måste vada över forsen mellan Bajiumus Gorsajávri och Gaskkamus Gorsajávri. Stugvärden berättar att forsen antingen går att vada lite högre upp där den förvisso ska nå upp till knäna, men endast är 10 meter bred, eller så kan man ta sig över torrskodd lite längre ned genom att hoppa på stenar. Det senare alternativet tar betydligt lägre tid. Vi säger oss inte vara rädda för att bli blöta om fossingarna, slänger upp säckarna på ryggen och tar sikte på utpekat vadningsställe.

Vattnet är kallt och snabbt strömmande. Jag går först. Det djupnar till allt eftersom, och när det är 2 meter kvar till torra land strömmar vattnet mycket kraftigt medan det når en bra bit upp på vaderna. Jag ser att det finns en djupränna mellan mig och andra sidan, känner med staven efter botten. Bedömer att vattnet kommer nå mig någon decimeter ovan knähöjd, och då är jag ändå inte kortast i gänget. Vänder om, språkar med Brorsan och Gafnes och går sedn några meter längre ned och försöker igen med samma resultat. Efter tredje försöket är jag vansinnigt kall och fötterna skriker efter nåd. Hittar turligt nog en sten ovan vattenytan och ställer mig på den. Vi har alla tre respekt för detta kraftigt strömmande vatten och bestämmer oss efter en snabb överläggning för att inte chansa, utan ger upp vårt försök och vadar över vattenströmmen där den är som bredast, 100 meter nedströms.

Väl på södra stranden stampar vi bestämt vattnet ur skorna och börjar följa stigen upp för Boazočohkkas norra sluttning. Efter en halvtimme går vi in bland fluffiga, snabbt förbiblåsande moln. Dessa gör vyn över Kårsavagge och Latnjačorru bakom oss stundom magisk. Det är mestadels lättvandrat, även om det terrängen inte direkt är plan. Vi stannar för en chokladpaus ett hundratal meter från passet mellan Boazočohkka och toppen 1150. Det är vindstilla och här ger molnen världen en lite dyster karaktär.

På andra sidan passet kommer vi ned i en grön sänka. Molntäcket har lättat något och plötslig uppenbarar sig en stor renhjord framför oss. Det måste vara den största jag någonsin sett i fjällen, med ett par hundra djur. Den vidare nedfärden mot Abiskojaure går som på räls. Stigen är oftast tydlig och terrängen är lättvandrad. Slutligen kommer vi in i en relativt tät björkskog, når Ábeskojávris sydvästra strand och snart är vi framme vid stugorna.

Här tar vi en kortare paus och äter osaltade cashewnötter med ölkorv. Ja, inte Gafnes förstås, hon är vegan. Fjällstugområdet är stort, det största jag hittills sett. Det känns något opersonligt med de stora röda fräscha stugorna och deras relativa glans.

Här blir vi inte kvar länge, utan efter ett snabbt klädombyte går vi vidare mot Alesjaure. Solen har börjat skina och det är varmt. Kungsleden är bred som en aveny och till stor del spångbelagd söder om Ábeskojávri. Det går snabbt att ta sig fram. Lite för snabbt visar det sig. Vi kommer till ett kraftigt forsande vattendrag. Underligt att det saknas broar, tycker vi, det är ju ändå Kungsleden. Vi vadar över för att snart ånyo mötas av strömmande vatten. Ett till vad och sedan ytterligare ett. När vi är över på andra sidan vill brorsan ta upp kartan, för att se att vi är rätt. Jag suckar - såklart att vi inte kan gå fel på Kungsleden. Vid kartbeskådning visar det sig dock att vi mot alla odds har lyckats gå fel. Vi har följt vinterleden söderut i stället för sommarleden. För att komma tillbaka till sommarleden får vi snedda upp längs en liten stig som löper genom tät skog på Gárddenvárris norra utlöpare. En halvtimme senare är vi på rätt väg igen. Det blir en kortare lunchpaus med frystorkat, kort för att myggor och andra flygfän plågar oss till vansinne, innan vi åter börjar traska.

Kungsleden är mer eller mindre platt från östra sidan om Gárddenvárri ända ned till Alesjaurestugorna. Solen strålar och vi blir tvungna att gå utan tröja i värmen. Vi möter många och går om några få. Áhpparjávris dalgång bjuder på vackra vyer, liksom Alisvággi och Alisjávri med sitt turkosa vatten. En bit innan båtlänningen i norra Alisjávri får vi första skymten av Alesjaurestugorna. Måste vara någon typ av rekord för längsta avståndet man kan se en fjällstuga från i fjällvärden. Under färden söderut dyker de då och då upp, gäckande, närmare och närmare för var gång.

Vi är framme vid stugorna strax efter klockan sex. Jag som tyckte Abiskojaurestugorna var stora häpnar över Alesjaures stugområde ännu större omfattning. 78 bäddar får vi höra att de har av en av stugvärdarna. Jag ska dock inte sova här, utan i mitt Enan. Vi kommer överens om att ses vid 19-tiden för att tillsammans laga middag utomhus.

Jag går ett par hundra meter väster om stugorna och hittar en trevlig tältplats. Tältet är en fröjd att sätta upp och när luftmadrassen och sovsäcken är på plats vill jag bara sova. Samtidigt är jag hungrig och går därför bort till vår mötesplats klockan sju. Det blir ytterligare en omgång frystorkat innan vi undersöker stugbutikens sortiment. Här köps det chokladdoppade Bragokex och mjölkchoklad. Sedan går vi en kvällspromenad. I stillheten som råder är det svårt att inte få panik av alla mygg och andra fän och promenaden blir inte lång. Vi säger god natt och går sedan skilda vägar. Jag lägger mig i tältet och lyssnar på ljudbok. Man kan tycka att man borde somna direkt efter en vandringsdag på knappt 32 km och 1000 höjdmeter, men det tar ett tag innan sömnen kommer och den blir inte så god som jag hade kunnat hoppas - det verkar som att jag måste träna mer på att sova i tält.

Tryck på bilderna för att få upp en förklarande bildtext!

Morgon i Kårsavagge. Bilden är tagen strax efter vadet, i västnordvästlig riktning. Kårsavaggestugorna skymtar till höger i bilden.

Lätta moln på Boazočohkkas norra sluttning.

Fler moln.

Upp mot passet mellan Boazočohkka och toppen 1150.

Kungsleden söderut från Abiskojaurestugorna. Tydlig påminnelse om att vi går på vinterled anas till höger i bilden. Gárddenvárri syns bakom Gafnes i bilden. Kungsleden söderut. Kungsleden norrut.

Kungsleden söderut. Gafnes och Brorsan stegar över ojämn stenbeläggning.

Alisjávri och Njuikkostakbákti sett från några kilometer söder om norra Alisjávribåtlänningen.

Utsikt från tältet, norrut i Alisvággi.

Norrut i Alisvággi, kvällen på inrullning.

Postat 2021-10-12 19:23 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Låktatjåkka till Nikkaloukta, en tur med en twist - del 2 Placerad på karta

 

Dag 2 (2021-08-09) – Över fjället till Kårsavagge

 

Vi vaknar klockan 8. Drar gardinerna från fönstret och blickar ut. Det regnar fortfarande. Molnen ligger ett par hundra meter över backen. Turlig nog känns det som att det mesta från gårdagen hunnit torka och vi är på gott humör när vi rör oss mot frukostbuffén. Stora mängder mat intas innan vi återvänder till rummet och packar ihop våra tillhörigheter. Vi checkar ut 3 minuter i 11 och går ut på parkeringen framför hotellet.

Idag ska vi ta oss till Kårsavagge. Tre olika färdvägar har blivit analyserade inför dagens vandring. För en gångs skull faller valet på den kortaste. Planen är att gå upp genom Gohpasvággi, svänga över bron över Gohpasjohka och vandra leden söderut längs Njullás västra sida, runda västra Slåttatjåkka och gå upp i Lulip Čáhcenjoaski, ned i Kårsavagge och vandra västerut till Kårsavaggestugan. Alternativen som hägrat har varit att vandra upp längs Gohpasjohka, via Måndalen till Harpasset och sedan ned till Kårsavagge och stugan via antingen Latnjavággi eller Goublávaggi. Det som slår sista spiken i kistan och gör att vi vandrar den kortaste sträckan är vädret. Bland de tunga molnen och regnet, som dock avtagit, är vi inte sugna på att återigen leta oss fram i höga karga landskap med karta och kompass och vi börjar därför i lugn takt traska fram över Björklidens skidbackar med vetskap att vi har all tid i världen på oss.

Det är inte brant, trots att det är cirka 600 höjdmeter till den punkt där vi ska vika av från leden och runda Slåttatjåkka. Först är det skog, stundom så tät att stigen knappt syns. När bron över Gohpasjohka passerats övergår undervegetationen dock till att bestå av ljung och gräs. Ungefär här ligger molnens underkant. Nu regnar det inte ett dugg och vi tar en paus och dricker vatten från Gohpasjohka. Dimman är tät och får världen att tystna. Vidare uppför Njullá går vi i en spöklik tysthet, som enbart en gång bryts då vi träffar en äldre man och hans dotter som säger sig ha målet inställt på Låktatjåkkastugan och undrar om vi vet hur det ser ut uppe i Måndalen. Då vi inte har någon aning om situationen i de trakterna hälsar vi dem god tur och fortsätter sedan mot Kårsavagge. 

Vi viker av i sydvästlig riktning enligt kartans rekommenderade färdväg som ska ta oss ned till Kårsavagge när det för en kort stund börjar blåsa lite. Dimman lyfter och våra blickar får njuta av den vackra norra delen av Gohpasvággi innan vi börjar vandra upp mot Lulip Čáhcenjoaski. Här är det lättvandrat, trots att stig oftast saknas. Nära högsta punkten i passet, nedanför en snölega, hittar vi en stor platt sten som vi sätter oss på för att äta en chokladkaka. Jag passar på att ta fram min SPOT och skickar ett meddelande till familjen om att allt är fint.

På sydsidan om passet blir det snart vått. När jag säger vått menar jag riktigt blött. Stora partier utgörs av sankmark och inom kort har vi slutat att bry oss om var vi sätter fötterna. Vi går på detta vis någon kilometer innan sluttningen ned mot Kårsavagge blir brantare och en tydlig stig uppenbarar sig. Genom tät undervegetation tar vi oss sedan ned till dalbotten och viker av västerut mot Kårsavaggestugan. Fortfarande molnigt, men inget regn. Vi möter en hel del folk. Gafnes har pratat med en kurskamrat som troligen i detta nu befinner sig lite längre in i dalen. Vi vandrar på i en timme och träffar mycket riktigt på denne. Hon berättar att de är på väg tillbaka nu, de har vandrat en dagspromenad från Abisko. Målet var att nå Kårsavaggestugan, men mellan den punkt vi nu alla står på och Kårsavaggestugan (som tydligt uppenbarar sig framför våra ögon) ligger ett hinder, nämligen de bäckar och mindre forsar som kommer uppifrån från Latnjajávri. Vi tar adjö och tittar sedan på varandra. Det finns nu två vägar att gå. Antingen går man till höger, ett par hundra meter norrut, tar lite höjd, och försöker ta sig över det strömmande vattnet torrskodd eller så traskar man rakt igenom tät undervegetation och forsande vatten. Då vi redan är plasketaskeblöta om fötterna är valet enkelt, vi går rakt fram. Det blir kallt om fossingarna, men snart är vi framme i stugan.

Vi tas emot av en trevlig stugvärd, som känns som en gammal träslöjdslärare jag hade en gång i mellanstadiet. Vi tre tilldelas ett eget rum och gör oss snabbt hemmastadda. När jag byter om undersöker jag mina långkalsonger och upptäcker att det, precis som jag anat, uppstått en lång reva i grenen. Tidigare under dagen hörde jag ett olycksbådande ritschande ljud när jag satte mig på huk. I år ligger ingen nål eller tråd i packningen och lite skamsen går jag bort till stugvärdens stuga för att se om han kan ha någon lösning på mitt problem. Turligt nog har han en fru som gillar att sy och jag får låna nål och tråd och kan sy ihop mina långkalsonger.

Vi äter tomatsoppa och spelar kort och går sedan en kvällspromenad upp mot Latnjavággi. Här finns häftiga forsar och ett inte alltför pjåkigt vattenfall att beskåda. Totalt har vi idag gått nästan 22 km, drygt 17 km (och 850 höjdmeter) från Björkliden till Kårsavagge och drygt 4,5 på eftermiddagen.

På kvällen blir det frystorkad vegansk tikka masala innan det är dags att krypa till kojs och ladda upp för morgondagen.

Klicka på bilderna för att läsa beskrivande bildtext!

Norra delen av Gohpasvággi, när molnen plötslig lättar. Bild tagen i sydvästlig riktning. Nedfärden mot Kårsavagge. Det blöta partiet är nästan förbi. Nedfärd mot Kårsavagge. Vattenavrinningen från Latnjajávri.Utsikt över Östra Kårsavagge och Vuolimus Gorsajávrit. I bildens nederkant, i mitten, skymtar man avrinningsdeltat från Latnjajávrit som man måste korsa för att ni Kårsavaggestugan österifrån. Gaskkamus Gorsajávrit med Boazočohkka i bakgrunden.

Postat 2021-10-06 20:33 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Låktatjåkka till Nikkaloukta - en tur med en twist, del 1 Placerad på karta

Dag 1 (2021-08-08) – Låktatjåkka till Björkliden, med en liten omväg

16.35 är klockan när tåget stannar vid Låktatjåkka station. Plattformen är kort och konduktören har noggrant informerat oss vilken vagn och vilken dörr vi ska gå ut genom för att träffa rätt när vi stiger av. Vi lämnade Umeå strax efter 07 i morse och förutom under ett kortare byte i Boden har vi inte kunnat sträcka på benen förrän nu. Det ska bli skönt att börja gå. Planen är att vi först och främst ta oss upp till Trollsjön. När jag säger vi syftar jag på brorsan, Gafnes och mig själv. Därifrån ska vi vika av i sydöstlig riktning upp för Geargečorru, vidare sydöst för att hamna på den lämpliga färdvägen norr om Goublačorru och följa denna väg till Låktatjåkkastugan för att sedan vandra markerad led vidare ned till Björkliden. Vad i hela friden ska vi göra i Björkliden? Varför inte sova i Låktatjåkkastugan? Det är en fråga som man är berättigad att ställa och svaret är att det hela baserar sig på ett misstag. Vid bokningen av sovplatser i fjällstugor i fjällstationer inför årets vandring har jag, på något underligt sätt, lyckats boka en natt i Björkliden istället för i Låktatjåkka fjällstation. 9 kilometer extra. Det kanske inte låter så farligt, men med facit i hand var det värre än det låter.

Nåväl. Vi kliver av tåget och stannar en kort stund för att rumstera om i packningen. Sedan går vi. Det är moln på himlen, men här och var skymtar man en blå fläck. Temperaturen är kring 12 grader. Då klockan är så pass mycket går vi söderut i stort sett ensamma. Vi möter många dagstursvandrare på väg ned från Rissajaure och man försåt att det är ett populärt mål. Halvvägs får vi stanna och ta av en hel del kläder, det blir varmt i den uppförsbacke som den knappt 5 kilometer långa leden mellan Låktatjåkka järnvägsstation och Trollsjön utgör. När vi kommer upp på lite högre höjd börjar det blåsa rätt ordentligt och när Trollsjön ligger framför oss efter ackurat en timme får vi inte beskåda den blanka spegel som vi sett på bilder från andra som besökt sjön. Det går vågor och badlusten rinner snabbt i väg, speciellt som det sitter folk på klipporna runt norra sidan av sjön och jag personligen inte har mycket till övers för publikt nakenbad.

Vi går i stället vidare upp för Geargečorrus västsida. Det är inte alls så brant som många diskussionstrådar på olika delar av internet har förmedlat och marken är bevuxen av gräs och mossa. En mer eller mindre tydlig stig finns ofta och det går snabbt att ta sig upp. Efter 45 minuter har vi kommit upp en bra bit och ser samtidigt hur molnen i sydöst byggs på samtidigt som de första regndropparna träffar våra svettiga pannor. Vi stannar och regnkläder åker på. Det börjar blåsa.

Väl uppe på Geargečorrus topp på 1419 meter över havet blåser det så hårt att det är svårt att stå upprätt i byarna. Vi söker skydd och kollar in vår karta. Tar ut en kurs och finner snart några rösen som berättar för oss att vi är på den västligaste av de rekommenderade färdlederna mellan Kårsavagge och Låktatjåkka fjällstation. Någon kilometer senare går vi i en tjock vit dimma. Det blåser inte lika mycket som för en kvart sedan men sikten är maximalt 100 meter.

Vi kommer ned till de två sjöarna öster om bergstoppen 1391, går mellan dem och följer den norra sjöns östra kant. Dåligt val. På vägen ned i dalen som sjöarna ligger i har vi gått över ett eller ett par snöpartier som känts bra, men här nere i dalen täcks den tänkta färdvägen av ytterligare snöpartier. De är ruttna och trots att vi ser en del spår på dem vågar vi inte beträda dem då risken för ofrivilliga bad känns överhängande. I stället tar vi oss mödosamt upp för de klippiga partier som reser sig vid sjöns östra sida. I regnet, blåsten och dimman känns det inte helt tryggt, men vi kommer efter ett tag upp på en höjd där marken planar ut något. När dimman momentant lättar ser vi ned norr om den nordligare av de två sjöarna och konstaterar att det även här ligger ett parti med snö som ser rätt rutten ut. Vi följer istället Bajip Gohpáčochkkas västra utlöpare tills snön tar slut och viker av västerut ned på leden igen. Här är leden tydligt upptrampad och den sista biten fram till Louktatjåkka fjällstation går snabbt.

Klockan 21.15 står vi framför stationen. Det blåser hårt igen, det regnar och det är kallt. Inne i stationen lyser det varmt. Man kan inte annat än att säga att man längtar in. Men vi har 9 kilometer kvar, och om en timme går solen ned och mörkret kommer börja smyga sig på. Vi tittar på varandra och jag börjar skratta. Brorsan frågar om jag tror att vi kommer träffa någon på väg ned mot Björkliden. Jag säger att det skulle förvåna mig mycket. Vi börjar gå. Tur att leden är bred och väl markerad för sikten krymper snart ned till maximalt 50 meter. Det regnar på tvären nu och regnjackans luva smattrar så hårt i vinden att jag får värk i öronen. Jag vill komma fram till Björkliden snabbt och driver på brorsan och Gafnes så hårt jag vågar. Det är trots allt viktigare att alla kommer ned i ett stycke än att det går snabbt, så lite tvingas vi hålla tillbaka. Men när stigen blir tillräckligt bra, vilket den ganska ofta blir, springer vi faktiskt partier. Efter 3 kilometer rundar vi ett stenblock och ser plötsligt två pojkar på kanske 6 och 9 år sitta och kura ihop sig som skydd för vinden och regnet. Jag förstår ingenting förrän jag ser mamman och pappan som håller på att slå upp ett tält. Vi hejar, de ser inte allt för glada ut. Jag hinner se att deutrustat sig med ett Hillebergtält, kanske ett Keron, och tänker att de trots allt säkerligen kommer sova gott så snart tältet står upp.

Förvånade av mötet fortsätter vi nordöst. Klockan 22.45 börjar det bli mörkt. Vi ser en skylt som talar om att vi har 4 kilometer kvar. Vi tar en kort kisspaus och i ett förvirrat ögonblick efter pausen är vi oeniga om vilket håll vi kom från i dimman. Kompassen måste enligt brorsan fram. Den visar att jag hade rätt. Vi fortsätter de sista kilometrarna i allt mörkare toner (både ljusmässigt och humörmässigt) och når slutligen vårt hotell i Björkliden klockan 23.40. Med över 25 kilometer och 1300 höjdmeter i benen under en eftermiddag och kväll, varav 19 i regn och blåst är det inte konstigt att vi alla dimper ned i våra sängar och sover gott efter en varm dusch och efter att all utrustning och alla kläder hängts upp på tork.

Tryck på respektive bild för att få upp en bildbeskrivning!

Upp mot Trollsjön (Rissajávri) genom Geargevággí. Till vänster ses utlöpare från Geagečorrumassivet och till höger ses Vássečohkka. I mitten anas fjället Biran. Norrut i Geargevággi. I fjärran anas fjäll i Norge. Högre upp i Geargevággi ses stora stenblock kringkastade av forntidens isar. Nordnordvästlig riktning.

En inte så blank TrollsjöUpp för Geargečorrus västsluttning. Vássečohkkas sydöstra vägg reser sig mäktig bakom Trollsjön. Glaciärerna Vássejietna och Gorsajökeln under allt mörkare molnTung dimma i norra delarna av Goublavággi. Dimman har tätnat på ordentligt när vi lämnar Låktatjåkka fjällstation bakom oss

Postat 2021-09-17 12:45 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Kebnekaise runt - del 5 Placerad på karta

Dag 7 (2020-08-13) - Från kalfjäll till kalfjäll på väg mot Tarfala

Uppe med tuppen heter det. Men här uppe finns ingen tupp utan vi vaknar som vanligt av fyra telefoners sammelsurium av ljud strax innan sju. Det är molnigt idag. Man ser inga av topparna runt stugan då molnen skapar ett täcke ett par hundra meter upp. Det regnar i alla fall inte.

Vi packar ihop våra tillhörigheter och äter frukost i tystnad. Dagens vandring från Nallo till Tarfala kommer troligen att bli över 30 kilometer, och bjuda på en del höjdmeter då vi först ska ta oss ned från Nallo till Vistasstugan, sydöst i Visttasvággi och upp på Njunni, sedan vidare ned till Kaskavagge för att sedan ta oss upp på högfjället för att som högst nå ca 1560 m.ö.h. innan nedfärden till Tarfaladalen sker. Det är kraft som samlas när gröten långsamt tuggas ned, två portioner denna morgon, kraft som vi alla kommer att behöva.

Stuor Reaiddávággi sluttar lätt nedför mot Visttasvággi och stigen vi börjar vandra längs är av fin mjuk jord. Vandringen går ömsom tätt inpå, ömsom en bit från jokken som rinner ned för att bidra med sitt flöde till den kraftiga Visttasjohka. En bit ned i dalen möter vi ett par som packar ihop sitt nattläger – de visar sig bli de enda människorna vi möter längs lederna denna dag. I övrigt är vandringen ned mot Vistasstugan inte mycket att orda om. När vi kommit en bit spricker molnen upp tillräckligt mycket för att vi precis ska kunna skymta Nallos ”nål” när vi vänder oss om mot väster – en vacker syn som inte hade blivit sämre av en ännu klarare himmel.

Sista biten innan bron över Visttasjohka är bitvis rätt sumpig när där den går i gräslandskap med björkskog. Innan vi vet ordet av är vi framme vid bron, tar oss över och kommer fram till Visttasstugan samtidigt som solen skingrar molnen och värmer våra fortfarande morgontrötta själar.

Även vid denna korta stugvisit är Gluttarn sugen på godis. Vistasstugans (mycket) lilla butik säljer som tur är en och annan godsak och hans begär stillas. Vi samtalar en stund med den trevliga stugvärden och en man som varit den enda övernattande denna natt, en guide från Kebnekaise fjällstation som är på några dagars ledighet. Det visar sig att det vandrat runt en stor älg i skogen kring stugan under morgonen men att den för tillfället inte setts på ett tag. Vi tar snart adjö och börjar vandra i sydöstlig riktning mot Nikkaloukta.

Det är varmt och fuktigt i skogen och mycket myggigt. Detta gör att vi traskar de få kilometerna till bron över Visttasjohka i ganska raskt tempo, och blir samtidigt sjöblöta av svett. Väl vid bron tar vi en ny paus och kommer tillfälligt undan från myggorna tack vare jokkens vinddrag. Plötsligt börjar det surra och plinga något förbannat från min telefon. Jag plockar up den ur fickan och ser hur tiotals meddelanden och andra notifikationer lyser upp startskärmen. Tydligen har jag fått internetteckning, men en mycket kortvarig sådan. När jag söker efter mobila nätverk får jag ingen teckning. Kul att läsa, men frustrerande att inte kunna svara.

Efter bron väntar cirka 400 meter ganska brant stigning längs en smal, stundom osynlig, stig innan vi når platån Njunni. Här kan en vacker utsikt över Visttasvággi beskådas. Stigen blir bredare och är ganska lätt att följa ända ned till bron över Gaskkasjohka. När vi korsar Gaskkasjohka börjar tunga moln dra in över Niibbáš Kaskasatjåkka i väst-sydväst. Nu är det återigen dags att ta höjd efter att ha förlorat flera hundra höjdmeter på vägen ned till Kaskavagge. Samtidigt som molnen drar in börjar det blåsa. Vid Vistasstugan, när solen fortfarande sken och det var vindstilla, fick vi berättat för oss att den sträckan som vi planerade att gå ofta ligger höljd i moln. Det var inget vi oroade oss för då, men i och med det ganska hastiga väderomslaget är vi glada att vi har karta och kompass lätt tillgängliga.

På Darfálčohkkas nordöstra sluttning, när vi når 1300 meters höjd kommer regnet. Förvisso är det inte särskilt kraftigt, men kallt. Dags att dra på sig regnkläder. Om jag tidigare hade lösa planer på att bestiga Darfálčohkka och kanske även Kaskasatjåkka grusas de nu. Det blir snabbt halt på klippblocken som ligger utströdda de närmsta kilometerna och de båda tilltänka topparna ligger i tunga moln. Fokus blir istället att komma från den kalla blöta högfjällsplatån och ned till Tarfalastugorna.

Efter en liten stunds fortsatt vandring, när vi passerar Darfálglaciärens östra kant nära inpå märker jag hur dyster stämningen i vårt lilla gäng är. Jag beordrar paus och mer eller mindre tvingar mina kompanjoner att äta lite energitäta livsmedel. Sedan återupptar vi vandringen. Snart ser vi den efterlängtade synen – passet mellan Darfálčohkkas södra utlöpare och Darfálčorru. Sista biten upp till passet vandrar vi på stora snöfält. När vi kommer över krönet ser vi ned mot en grå och blöt Tarfaladal, med Darfáljávri i nordväst och Isfallsglaciären och Storglaciären vilande rakt fram. Brant backe med mycket lösa, vassa och kantiga stenar på vägen ned. Inser snabbt vikten av att gå försiktigt och inte lita alltför mycket på de ben som tagit en över 30 kilometer och ett stort antal höjdmeter idag.

En snigelsnabb nedfart senare kommer vi fram till Tarfalastugorna. Vi knackar på hos stugvärden, som berättar att en vandrare nyligen förts in mot Kiruna med helikopter, med tydliga Coronasymptom. Får tilldelat ett rum och hoppas att denne person inte huserat där innan oss.

Två portioner frystorkad Pasta Bolognese och en del choklad senare i den varma stugan är man på gott humör. Så gott att det bereds för ett parti kort, någon som vågar sig på att gissa vad? Jag vinner stort (det vill jag i alla fall tro när jag sitter och drar mig till minnes dessa händelser en sen söndagskväll i mitten av februari). Sömnen infinner sig snabbt den kvällen, inte konstigt då vi avverkat 32,8 kilometer och 1355 höjdmeter.

Morgon med lågt liggande moln i Stuor Reaiddávággi på väg ned mot Visttasvággi. 

Längs norra sidan av jokken som löper i dalgången finns en fin liten upptrampad jordstig. 

Tillbakablick upp mot Stuor Reaiddávággi. Nállus nål omges av moln. 

Tillbakablick upp mot Stuor Reaiddávággi, från Visttasvággi. Snart framme vid bron över Visttasjohka. Nállu skymtar bland molnen i mitten av bilden, Siehtagas ligger molntäckt till höger i bild. 

Nere i Visttasvággi. Nordvästlig riktning, i mitten ses Unna Visttasčohkka. 

Visttasvággi i sydvästlig riktning. 

Tillbakablick mot ett molnhöljt Siehtagas. 

Grönska i Visttasvággi. 

Visttasvággi från Njunni, molnen börjar hopa sig. 

Från Njunni, i västsydvästlig riktning mot Kaskasatjåkka och Niibbáš. Vi vandrade ned i dalen för att sedan korsa Gaskkasjohka och ta oss upp bortanför (väster) om Várdu (toppen längst till vänster på bilden). 

Efterlängtad vy, Tarfaladalen med Storglaciären till vänster, Isfallsglaciären i mitten och Darfáljávri till höger i bild. Både forskningsstationen (till vänster) och Tarfalastugorna (till höger vid sjöns högra strand) skymtas. 

Dag 8 och 9 (2020-08-14 till 2020-08-15 – Miljöombyte

Sista dagen på fjället. Det är med en visst vemod vi lämnar Tarfalastugan kring halv nio på morgonen. Det är alltid blandade känslor man upplever den sista dagen i fjällets frihet, när man åter närmar sig civilisationen. Tanken på en varm dusch och en stor, väl tillagad, måltid vägs mot fjällens praktfulla vyer och ödsliga storslagenhet. Det är nog som många andra kommit fram till innan jag själv gjorde det: det ena skulle inte vara det ena om det andra inte fanns. Och jag vet, jag vet, att jag kommer tillbaka till denna plats, troligen om mindre än ett år.

Sträckan ned till Dag Hammarskjöldsleden har jag vandrat förut, i augusti 2016 och förväntar mig inte alltför mycket av den, inte heller av den ganska tråkiga vägen tillbaka till Nikkaloukta genom Láddjuvággi. Ärligt talat händer det inte så mycket. Vi vandrar på, till en början under en jämngrå molnig himmel som några timmar senare fortfarande är jämngrå, för att ytterligare någon timme senare vara av exakt samma nyans med ett lätt duggregn som enda skillnad. Dagens molniga himmel och grå väder färgar av sig på våra humör och ingen av oss är särskilt sugen på att ta någon längre paus. Vi vandrar raskt, går om varenda kotte på stigen framför oss utom en yngre man i militärbyxor och stor grön Fjällrävenryggsäck som tar sjumilakliv i sina grova Haglöfskängor.

Det går så snabbt så att vi endast tar en bild på hela dagen, det är en bild tagen av brorsan där jag, Gluttarn och Vegmil vilar tillfälligt vilar oss på en planka i tripp-trapp-trull-konfiguration avseende livskraft och glädje (vem som motsvarar vilket av ramsans ord låter jag vara osagt).

Vi är framme i Nikkaloukta lite innan klockan 14. 24,3 km på knappt 5,5 timmar. Restaurangen är öppen och alla beställer hamburgare, jag och brorsan tycker att vi är förtjänta av en öl.

I väntan på bussen till Kiruna spelar vi plump, resans sista parti. Vem som vinner i totalen ska vi inte orda om, men det ser inte ljust ut för brorsan och Vegmil har innan partiet ett ganska stort försprång.

Bussresan till Kiruna, tåget till Boden och nattåget till Stockholm. På morgonen vaknar vi upp i samma kupé som en äldre herre som är på väg hem efter en solovandring genom Padjelanta. Han har vandrat samma sträcka som jag sprang förra sommaren och detta samtalar vi om den sista halvtimmen innan vi ankommer till Hufvudstaden.

Tunnelbana och buss och sedan är man hemma hos föräldrarna. Trött, smutsig, nöjd, vemodig och härligt sliten. En varm dusch och en stor middag på kvällen och sedan följer en uppesittarkväll där resten av familjen vill se bilder och höra historier.

 

Slut för den här gången, men fjällen finns kvar, alltid.

Postat 2021-02-15 17:58 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kebnekaise runt - del 4 Placerad på karta

Dag 6 (2020-08-12) – Färden till Nallo

Vi har enats om att sova ut något denna morgon. Vi vaknar därför inte förrän vid 8-tiden. Även denna morgon lyser solen in genom springorna mellan de fördragna gardinerna. När vi kommer ut till köket möts vi av en, för mig mycket positiv, överraskning. Den tidigare stugvärden har åkt hem och lämnat överbliven mat fri att ta för sig av på ett av borden. Mitt bland gryn, varma koppen och annat ointressant står en konserv med köttsoppa – en ypperligt god frukost som också gör att jag denna dag klarar mig från havregrynsgrötens geggiga degsmak.

Efter frukosten gör vi oss iordning och borstar tänderna ute i solskenet nere vid jokken. När jag är på väg tillbaka in till stugan ser jag en man stå i ljungriset, fullt upptagen med att fotografera något. Jag tar mig en närmare titt och ser att han fotar en fjällripa med flera kycklingar. Han vänder sig om mot mig och berättar att de inte alls är rädda för människor, vilket jag snart blir varse när 2 bortkomna ripkycklingar kommer tultandes på jordstigen mellan ljungriset där jag står. De är på väg till sin mamma, men jag blockerar vägen. Detta bryr de sig dock inte det minsta om utan när de kommer fram till mina fötter springer de utan vidare rakt över skorna på mig. Underligt, att dessa ripor i de svenska fjällen blivit så orädda för människor.

Vi lämnar Singistugorna kring 9.15. Vandringen mot Sälka, på Kungsleden, visar sig bli en enkel match och de 12 kilometerna avverkas på 2,5 timmar. Vi tar endast en paus på vägen, på några klippor precis efter bron över Guobirjohka. Fin utsikt upp Guobirvággi där man kan se Drakryggen och delar av Kebnekaise.

Framme i Sälka stannar vi. Gluttarn är mycket godissugen och efter att vi fått saft av stugvärden går vi in i butiken. Vi hittar Ahlgrens Bilar, Gott och Blandat, någon typ av Cola och choklad. Gluttarn och jag gör dock dagens bästa köp – varsin iskall Carlsberg som tillsammans med lite godis och choklad blir dagens lunch.

Vi lämnar sedan Sälka för att vandra vidare mot Nallo. Solen har nu gått i moln och det börjar blåsa lite, dock är det fortfarande behagligt varmt. Det ska tydligen finnas en bro över jokken som rinner ned från Stuor Reaiddávággi, men denna lyckas vi inte finna. Vi vandrar istället norr om jokken för att hitta lämplig plats för ett vad (den rekommenderade färdvägen mellan Sälka och Nallo går till en början söder om jokken, för att sedan fortsätta öster om densamme). Vi fortsätter ett par kilometer utan att hitta en vadplats, allt i takt med att jokken blir bredare och djupare. Slutligen kommer vi fram till att det är dags att vada, nu eller aldrig. Strömmen är inte särskilt stark och vattnet når som högst upp till knäna så hela vadet går utan anmärkning. Efteråt måste dock brorsan byta tillbaka till sina kängor, från de lätta gympaskor han vadat i, och Gluttarn måste hälla ut vatten ur sina Gore-Tex-kängor och byta strumpor. Jag och Vegmil, som har låga trailskor står och trampar på stället efter vadet för att inte förfrysa fötterna och blir efter ett par minuter tvungna att börja traska vidare upp mot Stuor Reaiddávággi.

De som känner mig vet hur strakt jag förespråkar vandring i lätta trailskor, utan någon som helst typ förmåga att stänga ute väta (ju luftigare desto bättre i min åsikt). Det finns dock en nackdel – att man efter att man blött ned fossingarna är beroende av att fortsätta gå för att inte bli för kall. Vid ensamvandringar är detta inget problem, inte heller när man vandrar med andra med samma typ av skodon. Det som ställer till det är dock vandring med personer som gjort andra skoval, och är beroende av en paus efter varje vad för att antigen byta skor, tömma skorna på vatten eller byta till torra strumpor. I dessa situationer får man bäst man kan stampa lite på stället, men oftast behöver man börja gå på riktigt för att trampa ut det kalla vattnet man fått in och för att börja återfå värmen till sina kalla fötter. Detta kan av de andra anses vara ett mindre sympatiskt beteende, men är som sagt helt nödvändigt.

De andra kommer snart i kapp oss och vi vandrar tillsammans upp mot dagens slutmål Nallo. Vandringen upp genom Stuor Reaiddávággi blir molnig. Vi går uppåt i den flackt sluttande dalgången till sjön Reaiddájávri på 1056 meters höjd. Här planar underlaget ut för att sedan övergå i flackt nedförslut ned mot Nallostugan. Vi vadar enkelt över jokken som rinner norrut från Reaiddájávri och kommer till dess västsida där underlaget övergår från sten till gräs. Här blir vi tvungna att stanna och beskåda den häpnadsväckande vyn ut över den östliga delen av Stuor Reaiddávággi. Här tar vi självklart några bilder innan vi vandrar den sista kilometern ned till stugan.

När vi kommer fram är den generella energinivån inte på topp. Efter att ha vandrat dryga 24 kilometer vill de andra ta en eftermiddagslur. Då min egen energinivå är snäppet högre, och då det dessutom börjar klarna upp ute byter jag om till torra strumpor, packar ned några obligatoriska chokladbars och en dunjacka i ryggsäcken och går ut med målet inställt på Nallos topp. Talar kort med stugvärden som pekar och beskriver den lämpligast färdvägen upp på toppen. Ser inte alltför komplicerat ut, och från toppen ska man ha en fin utsikt.

Jag tar sikte på den gräsbeklädda branten vid de sydvästra delarna av Nallos fot och kommer upp på den relativt flacka västra sluttningen av berget. Här övergår gräset abrupt till sten och när jag blickar österut upp mot toppen (som vid det här laget ligger skymd bakom myriader av förtoppar) ser jag att resten av klättringen även den kommer att bli stenig. Det är inte svårt att ta sig upp för bergets västra sida. Det blir egentligen aldrig särskilt brant, men man bör vara försiktig med var man sätter fötterna och vara uppmärksam på de stora stenarna som efter ett tag övergår till att bli platta, med vassa kanter, och gärna glider och vickar och har sig.

Efter att ha blivit lurad ett tiotal gånger kommer jag slutligen upp på toppkammen, som är något tiotal meter bred, mer än hundra meter lång och helt platt. Här går det utan problem att springa fram till toppröset. Turen upp tog precis en timme. Molnen har vid det här laget lämnat stora delar av himlen och man bjuds minst sagt på spektakulära vyer över bl.a. Šielmmáčohkka och Kugghjulskammen mot nord och nordöst, Tjäktjatjåkka mot västsydväst och Räitatjåkka mot sydsydöst. Jag fick berättat för mig att man ska kunna se Kebnekaises toppar i sydöst, men där borta ligger fortfarande en del moln och blockerar utsikten. Jag stannar ett bra tag uppe på toppen, sätter mig efter ett tag på en klipphylla på södra sidan med nästan lodräta stup ned mot dalen 700 meter under mig. Hissnande känsla.  

Jag lämnar Nallos topp efter att ha förevigat stunden med telefonens kamera. Nedfärden går snabbt och enkelt. Jag gör dock ett misstag – jag viker av mot stugorna för tidigt och tvingas ta mig ned för flera mycket branta partier innan jag når dalens botten och vadar sedan över jokken fram till stugan.

Denna kväll äter jag två portioner frystorkad Pasta Carbonara till middag. Sedan går vi alla och tar ett kvällsdopp i jokken. Temperatur på vattnet? Gissar på stabila 5 grader. Uppfriskande. På kvällen sitter vi med tända ljus och spelar, både yatzy och plump, innan vi trötta och glada går och lägger oss.

Upp mot Guobirvággi, precis efter bron över Guobirjohka, Kungsleden. Drakryggen i mitten.

Bron över Gaskkasjohka, Kungsleden.

Upp mot Kaskasavagge, precis efter bron över Gaskkasjohka. Niibbáš i mitten och Gaskkasnjunni till vänster i bild. 

Upp mot Stuor Reaiddávággi efter vadet över jokken. Reaiddanjunni till vänster, Vaktposten och delar av Tjäktjahjälmen till höger. 

Tillbakablick ned mot Kungsleden, Sälkamassivet i bakgrunden.

Ett molnigt Stuor Reaiddávággi. 

Stuor Reaiddávággi, fotot taget i västlig riktning i höjd med Reaiddájávris södra ände. Litet röse som markerar den rekommenderade färdvägen.

Reaiddájávri.  

Delar av Vaktposten som avgränsar Stuor Reaiddávággi åt öster.

Toppen 1825 i västra delarna av Räitatjåkkamassivet.

Tre bilder över Stuor Reaiddávággi med Nallostugan, enligt mig Sveriges vackraste dalgång. 

Nallodalen från Nallos sydvästra sluttning. Räitatjåkkamassivet i bakgrunden.

Tjäktjatjåkkamassivet till vänster, Šielmmáčorru längst till höger. Taget från Nallos sydvästra sluttning. 

Vackert rödfärgade lavar.

Stenig terräng vid Nallos västsluttning. Ser ni ripan på bilden?

Stuor Reaiddávággi från Nallos sydvästsluttning. Vaktposten till vänster och Tjäktjatjåkkamassivet till höger. 

Nallos västra sluttning är minst sagt stenig.

Utsikt över bergen nordväst om Nallo.

Sista biten upp mot toppen. Stora, platta stenar som gärna vickar och glider mot varandra.

Från Nallos topp, västerut.

Från Nallos topp, västsydväst. Tjäktjatjåkkamassivet.

Från Nallos topp, söderut. Räitatjåkkamassivet. Soliga dagar ska Kebnekaises toppar kunna ses i fjärran.

Från Nallos topp, österut. Nallos nålspets. Stuor Reaiddávággi och längre ned Visttasvággi.

Från Nallos topp, nordväst. Nállojávrrit i dalen nedanför.

Šielmmáčohkka från Nallos topp. 

Från klipphyllan precis söder om toppröset. Kittlande känsla i magen med Stuor Reaiddávággi många hundra meter ned.

Kvällsdopp.

Postat 2021-01-28 10:01 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Logga in