Bloggar > Du får vila sen

Du får vila sen

Vandring och löpning i de Svenska fjällen.

Låktatjåkka till Nikkaloukta - en tur med en twist, del 5 Placerad på karta

Dag 5 (2021-08-12) – Bestigningen av Šielmmáčohkka

 

Väderleksrapporten har utlovat sol med spridda moln denna augustimorgon men som så ofta hänger molnen tunga kring fjälltopparna och regnet hotar i horisonten. Jag pratar med stugvärden och frågar om han varit uppe på Šielmmáčohkka någon gång. Det har han inte. Under hans veckor som stugvärd denna sommar har ingen varit där uppe, menar han. Men, det ska finnas ett häfte inne på väggen i västra rummets kök som ger råd om bästa väg upp. Jag letar upp denna guide, bara för att finna en ytterst torftig förklaring i stil med ”från dalen norr om Nallú vandrar man norrut över blockmark och snöfält tills man når toppen”. Ingen vidare hjälp, men i efterhand visade den sig åtminstone ha rätt i sak.

Vi packar en ryggsäck att dela på. Regnkläder, varsin dunjacka, vatten och den obligatoriska energikällan som år efter år driver oss fram genom Sveriges fjäll – choklad. Det regnar ännu inte när vi lämnar Nallostugan.

Vi tar oss relativt torrskodda över Nallojohka och vandrar sedan nordvästlig riktning upp över Nallús västra utlöpare. När det planar ut tar vi kurs mer norrut och når slutligen södra kanten av sjön 1235 där vi korsar ett snöfält. Sedan vandrar vi österut och korsar det lilla vattendrag som förbinder sjön 1235 med dess lite mer östliga granne. Nu går vi i nordöstlig riktning och börjar ta höjd. Stenarna vi går på växlar kraftigt i storlek, färg och form. Till en början är de ganska stora och ger bra fäste för att sedan bli mindre och vassare. De rasar under fötterna och börjar glida ned längs den branta sluttningen. Ibland följer lite större sten med och då känns det obehagligt. Vi tar oss över två relativt branta snöfält som ändå ger gott grepp innan vi på alla fyra klättrar den sista branta sträckan upp till den lilla platån nedanför den mycket lilla glaciären på Šielmmáčohkkas sydsida.

Här tar vi en liten paus och begrundar lämplig fortsatt färdväg. Det finns egentligen två alternativ – att följa i kanten av endera av två långsträckta snöfält som löper upp bland molnen ett par hundra meter ovanför våra huvuden. Det är svårt att avgöra vilken rutt som är bäst, vi är mycket väl medvetna om att den ena skulle kunna leda till att vi får vända om då risk finns att den blir för brant eller på annat sätt farlig. Vi dividerar ett tag och beslutar oss sedan för att välja det östra snöfältet.

Vi går uppåt längs det östra snöfältets västra kant. Det är ganska brant men inga problem då underlaget ger gott fäste. Stenarna något rundslipade och inte särskilt hala. Ju mer höjd vi tar desto brantare blir det. Nu skingras de lågt liggande molnen för ett tag och vi ser tydligt ett krön. Det ser ut att bli mycket brant precis innan krönet, men vi kämpar på. Branten visar sig inte utgöra några problem, förutom att en och annan sten rasar ned. Den sista biten upp till krönet får vi scrambla.

När vi når krönet har molnen skingrats ytterligare och vi ser upp mot sadeln mellan Šielmmáčohkka och Kugghjulkammens västligaste topp. Det är inte särskilt brant och snart står vi mitt i sadeln. Utsikten över Siehtagasglaciären och ned över Visttasvággi är storslagen. Åt nordväst reser sig Šielmmáčohkkas stortopp, något hotfullt med sina mörka, vassa, kantiga stenbock som går upp i molnen. Vi tar mod till oss och börjar vandra.

Den sista biten upp mot toppen är egentligen inte svår. Stenarna är stora (från någon halvmeter till halvannan meter i diameter) och ganska vassa, så man får se upp var man sätter fötterna. Ibland anar man minimala spår efter en stig. Går man för långt åt nordöst stupar det plötsligt lodrät något hundratal meter ned till Siehtagasglaciären, så vi håller oss ett tiotal meter längre sydväst och följer kammen upp. Efter en halvtimmes vandring/scrambling är vi plötsligt framme. Toppröset, med en smal, upprättstående sten, och den mytomspunna bronsreliefen med Hugo Nikolaus Pallin i profil. Det är det. Molnen ligger täta och vi ser inte mer än några meter i varje riktning. Plötslig plingar det till i telefonen. 4G! En rad meddelanden strömmar in. Det stämde alltså, det som en stugvärd i Vistasstugan påstod förra året – man har god täckning på Šielmmáčohkkas topp. Vi ringer ett videosamtal till familjen. Visst hackar det något och visst är bilden inte HD-upplöst men det är kul att se deras ansikten när vi ringer och berättar att vi står på Sveriges 12e högsta topp. Även om det knappt blåser och inte regnar är det inte supervarmt på toppen. Vi tar lite bilder, poserar med herr Pallin och beger oss sedan nedåt igen.

Nedvägen är möjligen lite krångligare än uppvägen. Det börjar regna lite och blir lite halt. Vi tar oss varligt fram över de stora stenblocken. Efter en halvtimme skingras molnen ordentligt och Kugghjulskammens västtopp bli synlig. Jag lämnar de andra bakom mig och kommer ned på sadeln igen, där jag börjar jogga upp mot den motsatta toppen. Underlaget består nu av platta stora block och det går snabbt att ta sig uppför. På toppen är utsikten fantastisk, inte minst ned över Nallú, Stuor Reaiddávággi och Visttasvággi. Några minuter på toppen och sedan vänder jag om i sydvästlig riktning. Springer ett par hundra meter och kommer fram till en lodrät kant som störtar hundratals meter ned mot Stuor Reaiddávággi. Det kittlar i magen när jag ställer mig och kikar över kanten. Sedan går jag tillbaka och möter upp de andra, som nu hunnit till en bit nedanför sadeln.

Det går långsamt nedåt. Gafnes känner sig lite ostadig i benen så vi tar det lugnt för hennes skull. När vi kommit ned en bit och snöfältet vi följer inte längre är så brant går jag ut på det och åker de sista 200 metrarna på fötterna. Det går ganska snabbt och är fasligt kul.

För att undvika det branta partiet med rasrisk ned mot sjöarna går vi den här gången ett par hundra meter längre österut och kommer slutligen ned till den östra av de två sjöarnas östra kant. Vi vänder sedan om västerut för att runda Nallú. På Nallús nordvästsida hittar vi ett gigantiskt och vackert stenröse. Det är åtminstone 1,6 m högt och någon meter i diameter i basen. Det är runt och symmetriskt. Någon måste lagt ned mycket tid på att bygga upp detta.

Sista vägen tillbaka mot stugan går ganska snabbt. Vi kommer fram, trötta och belåtna. Jag har glömt att ladda klockan vilket medförde att den dog strax innan 1900 meters höjd. Då hade vi gått 10,2 km och 1003 höjdmeter. Gissar därmed att det totalt för dagen blev cirka 21 kilometer och 1100 höjdmeter.

På eftermiddagen sover vi någon timme och äter sedan middag. Umgås i köket och går en kvällspromenad innan vi trötta och belåtna somnar gott i varma sängar.

 

 Šielmmáčohkkamassivet sett från Nallús västliga utlöpare. Längst till höger ses Kugghjulskammens västligaste topp. Šielmmáčohkkas stortopp är dold bland moln. Vi vandrade upp längs den vänstra kanten tillhörande snöfältet längst till höger (öster). Varnar för det något rödaktiga partiet i mitten av bilden - brant och risk för ras.

 Tillbakablick mot sjön 1078 och toppen 1750 (till höger). I mitten i bakgrunden ser man Tjäktjatjåkkamassivet. Upp mot Šielmmáčohkkas sydvästtopp. Över snöfält strax norr om den östra av de två sjöarna mellan Nallú och Šielmmáčohkka.Precis nått fram till det östra snöfältets kant. Dags att ta höjdmeter!Snart uppe vid sadeln, efter att ha lämnat snöfältet. Tillbakablick över Nallú (till vänster). I bakgrunden anas Tjäktjatjåkkamassivet.

Utsikt över den mäktiga Siehtagasglaciären, från sadeln mellan Šielmmáčohkka och Kugghjulskammen. Upp mot Šielmmáčohkkas stortopp. Siehtagasglaciären klättrar högt upp längs bergsväggen. Välkomnad av herr Pallin som troligen varit ensam på toppen ett tag. Moln drar återigen in på väg ned från toppen.

Šielmmáčohkkas stortopp sedd från Kugghjulskammens västligaste utlöpare. Stort hål kan ses i Siehtagasglaciären.

Bild tagen i nordöstlig riktning från Kugghjulskammens västligaste utlöpare.

Nallú sett från Kugghjulskammen. Räitatjåkkamassivet anas i bakgrunden. Ned mot Stuor Reaiddavággi från Kugghulskammen. En god bit på väg hem. Nallús "nål" är inte särskilt spetsig från det här hållet. Vackert grön mossa. Sjön 1078 och Tjäktjatjåkkamassivet på väg hem.

Postat 2022-01-13 07:07 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kebnekaise runt - del 5 Placerad på karta

Dag 7 (2020-08-13) - Från kalfjäll till kalfjäll på väg mot Tarfala

Uppe med tuppen heter det. Men här uppe finns ingen tupp utan vi vaknar som vanligt av fyra telefoners sammelsurium av ljud strax innan sju. Det är molnigt idag. Man ser inga av topparna runt stugan då molnen skapar ett täcke ett par hundra meter upp. Det regnar i alla fall inte.

Vi packar ihop våra tillhörigheter och äter frukost i tystnad. Dagens vandring från Nallo till Tarfala kommer troligen att bli över 30 kilometer, och bjuda på en del höjdmeter då vi först ska ta oss ned från Nallo till Vistasstugan, sydöst i Visttasvággi och upp på Njunni, sedan vidare ned till Kaskavagge för att sedan ta oss upp på högfjället för att som högst nå ca 1560 m.ö.h. innan nedfärden till Tarfaladalen sker. Det är kraft som samlas när gröten långsamt tuggas ned, två portioner denna morgon, kraft som vi alla kommer att behöva.

Stuor Reaiddávággi sluttar lätt nedför mot Visttasvággi och stigen vi börjar vandra längs är av fin mjuk jord. Vandringen går ömsom tätt inpå, ömsom en bit från jokken som rinner ned för att bidra med sitt flöde till den kraftiga Visttasjohka. En bit ned i dalen möter vi ett par som packar ihop sitt nattläger – de visar sig bli de enda människorna vi möter längs lederna denna dag. I övrigt är vandringen ned mot Vistasstugan inte mycket att orda om. När vi kommit en bit spricker molnen upp tillräckligt mycket för att vi precis ska kunna skymta Nallos ”nål” när vi vänder oss om mot väster – en vacker syn som inte hade blivit sämre av en ännu klarare himmel.

Sista biten innan bron över Visttasjohka är bitvis rätt sumpig när där den går i gräslandskap med björkskog. Innan vi vet ordet av är vi framme vid bron, tar oss över och kommer fram till Visttasstugan samtidigt som solen skingrar molnen och värmer våra fortfarande morgontrötta själar.

Även vid denna korta stugvisit är Gluttarn sugen på godis. Vistasstugans (mycket) lilla butik säljer som tur är en och annan godsak och hans begär stillas. Vi samtalar en stund med den trevliga stugvärden och en man som varit den enda övernattande denna natt, en guide från Kebnekaise fjällstation som är på några dagars ledighet. Det visar sig att det vandrat runt en stor älg i skogen kring stugan under morgonen men att den för tillfället inte setts på ett tag. Vi tar snart adjö och börjar vandra i sydöstlig riktning mot Nikkaloukta.

Det är varmt och fuktigt i skogen och mycket myggigt. Detta gör att vi traskar de få kilometerna till bron över Visttasjohka i ganska raskt tempo, och blir samtidigt sjöblöta av svett. Väl vid bron tar vi en ny paus och kommer tillfälligt undan från myggorna tack vare jokkens vinddrag. Plötsligt börjar det surra och plinga något förbannat från min telefon. Jag plockar up den ur fickan och ser hur tiotals meddelanden och andra notifikationer lyser upp startskärmen. Tydligen har jag fått internetteckning, men en mycket kortvarig sådan. När jag söker efter mobila nätverk får jag ingen teckning. Kul att läsa, men frustrerande att inte kunna svara.

Efter bron väntar cirka 400 meter ganska brant stigning längs en smal, stundom osynlig, stig innan vi når platån Njunni. Här kan en vacker utsikt över Visttasvággi beskådas. Stigen blir bredare och är ganska lätt att följa ända ned till bron över Gaskkasjohka. När vi korsar Gaskkasjohka börjar tunga moln dra in över Niibbáš Kaskasatjåkka i väst-sydväst. Nu är det återigen dags att ta höjd efter att ha förlorat flera hundra höjdmeter på vägen ned till Kaskavagge. Samtidigt som molnen drar in börjar det blåsa. Vid Vistasstugan, när solen fortfarande sken och det var vindstilla, fick vi berättat för oss att den sträckan som vi planerade att gå ofta ligger höljd i moln. Det var inget vi oroade oss för då, men i och med det ganska hastiga väderomslaget är vi glada att vi har karta och kompass lätt tillgängliga.

På Darfálčohkkas nordöstra sluttning, när vi når 1300 meters höjd kommer regnet. Förvisso är det inte särskilt kraftigt, men kallt. Dags att dra på sig regnkläder. Om jag tidigare hade lösa planer på att bestiga Darfálčohkka och kanske även Kaskasatjåkka grusas de nu. Det blir snabbt halt på klippblocken som ligger utströdda de närmsta kilometerna och de båda tilltänka topparna ligger i tunga moln. Fokus blir istället att komma från den kalla blöta högfjällsplatån och ned till Tarfalastugorna.

Efter en liten stunds fortsatt vandring, när vi passerar Darfálglaciärens östra kant nära inpå märker jag hur dyster stämningen i vårt lilla gäng är. Jag beordrar paus och mer eller mindre tvingar mina kompanjoner att äta lite energitäta livsmedel. Sedan återupptar vi vandringen. Snart ser vi den efterlängtade synen – passet mellan Darfálčohkkas södra utlöpare och Darfálčorru. Sista biten upp till passet vandrar vi på stora snöfält. När vi kommer över krönet ser vi ned mot en grå och blöt Tarfaladal, med Darfáljávri i nordväst och Isfallsglaciären och Storglaciären vilande rakt fram. Brant backe med mycket lösa, vassa och kantiga stenar på vägen ned. Inser snabbt vikten av att gå försiktigt och inte lita alltför mycket på de ben som tagit en över 30 kilometer och ett stort antal höjdmeter idag.

En snigelsnabb nedfart senare kommer vi fram till Tarfalastugorna. Vi knackar på hos stugvärden, som berättar att en vandrare nyligen förts in mot Kiruna med helikopter, med tydliga Coronasymptom. Får tilldelat ett rum och hoppas att denne person inte huserat där innan oss.

Två portioner frystorkad Pasta Bolognese och en del choklad senare i den varma stugan är man på gott humör. Så gott att det bereds för ett parti kort, någon som vågar sig på att gissa vad? Jag vinner stort (det vill jag i alla fall tro när jag sitter och drar mig till minnes dessa händelser en sen söndagskväll i mitten av februari). Sömnen infinner sig snabbt den kvällen, inte konstigt då vi avverkat 32,8 kilometer och 1355 höjdmeter.

Morgon med lågt liggande moln i Stuor Reaiddávággi på väg ned mot Visttasvággi. 

Längs norra sidan av jokken som löper i dalgången finns en fin liten upptrampad jordstig. 

Tillbakablick upp mot Stuor Reaiddávággi. Nállus nål omges av moln. 

Tillbakablick upp mot Stuor Reaiddávággi, från Visttasvággi. Snart framme vid bron över Visttasjohka. Nállu skymtar bland molnen i mitten av bilden, Siehtagas ligger molntäckt till höger i bild. 

Nere i Visttasvággi. Nordvästlig riktning, i mitten ses Unna Visttasčohkka. 

Visttasvággi i sydvästlig riktning. 

Tillbakablick mot ett molnhöljt Siehtagas. 

Grönska i Visttasvággi. 

Visttasvággi från Njunni, molnen börjar hopa sig. 

Från Njunni, i västsydvästlig riktning mot Kaskasatjåkka och Niibbáš. Vi vandrade ned i dalen för att sedan korsa Gaskkasjohka och ta oss upp bortanför (väster) om Várdu (toppen längst till vänster på bilden). 

Efterlängtad vy, Tarfaladalen med Storglaciären till vänster, Isfallsglaciären i mitten och Darfáljávri till höger i bild. Både forskningsstationen (till vänster) och Tarfalastugorna (till höger vid sjöns högra strand) skymtas. 

Dag 8 och 9 (2020-08-14 till 2020-08-15 – Miljöombyte

Sista dagen på fjället. Det är med en visst vemod vi lämnar Tarfalastugan kring halv nio på morgonen. Det är alltid blandade känslor man upplever den sista dagen i fjällets frihet, när man åter närmar sig civilisationen. Tanken på en varm dusch och en stor, väl tillagad, måltid vägs mot fjällens praktfulla vyer och ödsliga storslagenhet. Det är nog som många andra kommit fram till innan jag själv gjorde det: det ena skulle inte vara det ena om det andra inte fanns. Och jag vet, jag vet, att jag kommer tillbaka till denna plats, troligen om mindre än ett år.

Sträckan ned till Dag Hammarskjöldsleden har jag vandrat förut, i augusti 2016 och förväntar mig inte alltför mycket av den, inte heller av den ganska tråkiga vägen tillbaka till Nikkaloukta genom Láddjuvággi. Ärligt talat händer det inte så mycket. Vi vandrar på, till en början under en jämngrå molnig himmel som några timmar senare fortfarande är jämngrå, för att ytterligare någon timme senare vara av exakt samma nyans med ett lätt duggregn som enda skillnad. Dagens molniga himmel och grå väder färgar av sig på våra humör och ingen av oss är särskilt sugen på att ta någon längre paus. Vi vandrar raskt, går om varenda kotte på stigen framför oss utom en yngre man i militärbyxor och stor grön Fjällrävenryggsäck som tar sjumilakliv i sina grova Haglöfskängor.

Det går så snabbt så att vi endast tar en bild på hela dagen, det är en bild tagen av brorsan där jag, Gluttarn och Vegmil vilar tillfälligt vilar oss på en planka i tripp-trapp-trull-konfiguration avseende livskraft och glädje (vem som motsvarar vilket av ramsans ord låter jag vara osagt).

Vi är framme i Nikkaloukta lite innan klockan 14. 24,3 km på knappt 5,5 timmar. Restaurangen är öppen och alla beställer hamburgare, jag och brorsan tycker att vi är förtjänta av en öl.

I väntan på bussen till Kiruna spelar vi plump, resans sista parti. Vem som vinner i totalen ska vi inte orda om, men det ser inte ljust ut för brorsan och Vegmil har innan partiet ett ganska stort försprång.

Bussresan till Kiruna, tåget till Boden och nattåget till Stockholm. På morgonen vaknar vi upp i samma kupé som en äldre herre som är på väg hem efter en solovandring genom Padjelanta. Han har vandrat samma sträcka som jag sprang förra sommaren och detta samtalar vi om den sista halvtimmen innan vi ankommer till Hufvudstaden.

Tunnelbana och buss och sedan är man hemma hos föräldrarna. Trött, smutsig, nöjd, vemodig och härligt sliten. En varm dusch och en stor middag på kvällen och sedan följer en uppesittarkväll där resten av familjen vill se bilder och höra historier.

 

Slut för den här gången, men fjällen finns kvar, alltid.

Postat 2021-02-15 17:58 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!