Bloggar > Du får vila sen > Kebnekaise runt - del 5

Du får vila sen

Vandring och löpning i de Svenska fjällen.

Kebnekaise runt - del 5

Dag 7 (2020-08-13) - Från kalfjäll till kalfjäll på väg mot Tarfala

Uppe med tuppen heter det. Men här uppe finns ingen tupp utan vi vaknar som vanligt av fyra telefoners sammelsurium av ljud strax innan sju. Det är molnigt idag. Man ser inga av topparna runt stugan då molnen skapar ett täcke ett par hundra meter upp. Det regnar i alla fall inte.

Vi packar ihop våra tillhörigheter och äter frukost i tystnad. Dagens vandring från Nallo till Tarfala kommer troligen att bli över 30 kilometer, och bjuda på en del höjdmeter då vi först ska ta oss ned från Nallo till Vistasstugan, sydöst i Visttasvággi och upp på Njunni, sedan vidare ned till Kaskavagge för att sedan ta oss upp på högfjället för att som högst nå ca 1560 m.ö.h. innan nedfärden till Tarfaladalen sker. Det är kraft som samlas när gröten långsamt tuggas ned, två portioner denna morgon, kraft som vi alla kommer att behöva.

Stuor Reaiddávággi sluttar lätt nedför mot Visttasvággi och stigen vi börjar vandra längs är av fin mjuk jord. Vandringen går ömsom tätt inpå, ömsom en bit från jokken som rinner ned för att bidra med sitt flöde till den kraftiga Visttasjohka. En bit ned i dalen möter vi ett par som packar ihop sitt nattläger – de visar sig bli de enda människorna vi möter längs lederna denna dag. I övrigt är vandringen ned mot Vistasstugan inte mycket att orda om. När vi kommit en bit spricker molnen upp tillräckligt mycket för att vi precis ska kunna skymta Nallos ”nål” när vi vänder oss om mot väster – en vacker syn som inte hade blivit sämre av en ännu klarare himmel.

Sista biten innan bron över Visttasjohka är bitvis rätt sumpig när där den går i gräslandskap med björkskog. Innan vi vet ordet av är vi framme vid bron, tar oss över och kommer fram till Visttasstugan samtidigt som solen skingrar molnen och värmer våra fortfarande morgontrötta själar.

Även vid denna korta stugvisit är Gluttarn sugen på godis. Vistasstugans (mycket) lilla butik säljer som tur är en och annan godsak och hans begär stillas. Vi samtalar en stund med den trevliga stugvärden och en man som varit den enda övernattande denna natt, en guide från Kebnekaise fjällstation som är på några dagars ledighet. Det visar sig att det vandrat runt en stor älg i skogen kring stugan under morgonen men att den för tillfället inte setts på ett tag. Vi tar snart adjö och börjar vandra i sydöstlig riktning mot Nikkaloukta.

Det är varmt och fuktigt i skogen och mycket myggigt. Detta gör att vi traskar de få kilometerna till bron över Visttasjohka i ganska raskt tempo, och blir samtidigt sjöblöta av svett. Väl vid bron tar vi en ny paus och kommer tillfälligt undan från myggorna tack vare jokkens vinddrag. Plötsligt börjar det surra och plinga något förbannat från min telefon. Jag plockar up den ur fickan och ser hur tiotals meddelanden och andra notifikationer lyser upp startskärmen. Tydligen har jag fått internetteckning, men en mycket kortvarig sådan. När jag söker efter mobila nätverk får jag ingen teckning. Kul att läsa, men frustrerande att inte kunna svara.

Efter bron väntar cirka 400 meter ganska brant stigning längs en smal, stundom osynlig, stig innan vi når platån Njunni. Här kan en vacker utsikt över Visttasvággi beskådas. Stigen blir bredare och är ganska lätt att följa ända ned till bron över Gaskkasjohka. När vi korsar Gaskkasjohka börjar tunga moln dra in över Niibbáš Kaskasatjåkka i väst-sydväst. Nu är det återigen dags att ta höjd efter att ha förlorat flera hundra höjdmeter på vägen ned till Kaskavagge. Samtidigt som molnen drar in börjar det blåsa. Vid Vistasstugan, när solen fortfarande sken och det var vindstilla, fick vi berättat för oss att den sträckan som vi planerade att gå ofta ligger höljd i moln. Det var inget vi oroade oss för då, men i och med det ganska hastiga väderomslaget är vi glada att vi har karta och kompass lätt tillgängliga.

På Darfálčohkkas nordöstra sluttning, när vi når 1300 meters höjd kommer regnet. Förvisso är det inte särskilt kraftigt, men kallt. Dags att dra på sig regnkläder. Om jag tidigare hade lösa planer på att bestiga Darfálčohkka och kanske även Kaskasatjåkka grusas de nu. Det blir snabbt halt på klippblocken som ligger utströdda de närmsta kilometerna och de båda tilltänka topparna ligger i tunga moln. Fokus blir istället att komma från den kalla blöta högfjällsplatån och ned till Tarfalastugorna.

Efter en liten stunds fortsatt vandring, när vi passerar Darfálglaciärens östra kant nära inpå märker jag hur dyster stämningen i vårt lilla gäng är. Jag beordrar paus och mer eller mindre tvingar mina kompanjoner att äta lite energitäta livsmedel. Sedan återupptar vi vandringen. Snart ser vi den efterlängtade synen – passet mellan Darfálčohkkas södra utlöpare och Darfálčorru. Sista biten upp till passet vandrar vi på stora snöfält. När vi kommer över krönet ser vi ned mot en grå och blöt Tarfaladal, med Darfáljávri i nordväst och Isfallsglaciären och Storglaciären vilande rakt fram. Brant backe med mycket lösa, vassa och kantiga stenar på vägen ned. Inser snabbt vikten av att gå försiktigt och inte lita alltför mycket på de ben som tagit en över 30 kilometer och ett stort antal höjdmeter idag.

En snigelsnabb nedfart senare kommer vi fram till Tarfalastugorna. Vi knackar på hos stugvärden, som berättar att en vandrare nyligen förts in mot Kiruna med helikopter, med tydliga Coronasymptom. Får tilldelat ett rum och hoppas att denne person inte huserat där innan oss.

Två portioner frystorkad Pasta Bolognese och en del choklad senare i den varma stugan är man på gott humör. Så gott att det bereds för ett parti kort, någon som vågar sig på att gissa vad? Jag vinner stort (det vill jag i alla fall tro när jag sitter och drar mig till minnes dessa händelser en sen söndagskväll i mitten av februari). Sömnen infinner sig snabbt den kvällen, inte konstigt då vi avverkat 32,8 kilometer och 1355 höjdmeter.

Morgon med lågt liggande moln i Stuor Reaiddávággi på väg ned mot Visttasvággi. 

Längs norra sidan av jokken som löper i dalgången finns en fin liten upptrampad jordstig. 

Tillbakablick upp mot Stuor Reaiddávággi. Nállus nål omges av moln. 

Tillbakablick upp mot Stuor Reaiddávággi, från Visttasvággi. Snart framme vid bron över Visttasjohka. Nállu skymtar bland molnen i mitten av bilden, Siehtagas ligger molntäckt till höger i bild. 

Nere i Visttasvággi. Nordvästlig riktning, i mitten ses Unna Visttasčohkka. 

Visttasvággi i sydvästlig riktning. 

Tillbakablick mot ett molnhöljt Siehtagas. 

Grönska i Visttasvággi. 

Visttasvággi från Njunni, molnen börjar hopa sig. 

Från Njunni, i västsydvästlig riktning mot Kaskasatjåkka och Niibbáš. Vi vandrade ned i dalen för att sedan korsa Gaskkasjohka och ta oss upp bortanför (väster) om Várdu (toppen längst till vänster på bilden). 

Efterlängtad vy, Tarfaladalen med Storglaciären till vänster, Isfallsglaciären i mitten och Darfáljávri till höger i bild. Både forskningsstationen (till vänster) och Tarfalastugorna (till höger vid sjöns högra strand) skymtas. 

Dag 8 och 9 (2020-08-14 till 2020-08-15 – Miljöombyte

Sista dagen på fjället. Det är med en visst vemod vi lämnar Tarfalastugan kring halv nio på morgonen. Det är alltid blandade känslor man upplever den sista dagen i fjällets frihet, när man åter närmar sig civilisationen. Tanken på en varm dusch och en stor, väl tillagad, måltid vägs mot fjällens praktfulla vyer och ödsliga storslagenhet. Det är nog som många andra kommit fram till innan jag själv gjorde det: det ena skulle inte vara det ena om det andra inte fanns. Och jag vet, jag vet, att jag kommer tillbaka till denna plats, troligen om mindre än ett år.

Sträckan ned till Dag Hammarskjöldsleden har jag vandrat förut, i augusti 2016 och förväntar mig inte alltför mycket av den, inte heller av den ganska tråkiga vägen tillbaka till Nikkaloukta genom Láddjuvággi. Ärligt talat händer det inte så mycket. Vi vandrar på, till en början under en jämngrå molnig himmel som några timmar senare fortfarande är jämngrå, för att ytterligare någon timme senare vara av exakt samma nyans med ett lätt duggregn som enda skillnad. Dagens molniga himmel och grå väder färgar av sig på våra humör och ingen av oss är särskilt sugen på att ta någon längre paus. Vi vandrar raskt, går om varenda kotte på stigen framför oss utom en yngre man i militärbyxor och stor grön Fjällrävenryggsäck som tar sjumilakliv i sina grova Haglöfskängor.

Det går så snabbt så att vi endast tar en bild på hela dagen, det är en bild tagen av brorsan där jag, Gluttarn och Vegmil vilar tillfälligt vilar oss på en planka i tripp-trapp-trull-konfiguration avseende livskraft och glädje (vem som motsvarar vilket av ramsans ord låter jag vara osagt).

Vi är framme i Nikkaloukta lite innan klockan 14. 24,3 km på knappt 5,5 timmar. Restaurangen är öppen och alla beställer hamburgare, jag och brorsan tycker att vi är förtjänta av en öl.

I väntan på bussen till Kiruna spelar vi plump, resans sista parti. Vem som vinner i totalen ska vi inte orda om, men det ser inte ljust ut för brorsan och Vegmil har innan partiet ett ganska stort försprång.

Bussresan till Kiruna, tåget till Boden och nattåget till Stockholm. På morgonen vaknar vi upp i samma kupé som en äldre herre som är på väg hem efter en solovandring genom Padjelanta. Han har vandrat samma sträcka som jag sprang förra sommaren och detta samtalar vi om den sista halvtimmen innan vi ankommer till Hufvudstaden.

Tunnelbana och buss och sedan är man hemma hos föräldrarna. Trött, smutsig, nöjd, vemodig och härligt sliten. En varm dusch och en stor middag på kvällen och sedan följer en uppesittarkväll där resten av familjen vill se bilder och höra historier.

 

Slut för den här gången, men fjällen finns kvar, alltid.

Inlagt 2021-02-15 17:58 | Läst 1044 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2021-02-15 20:52   Celeste_26
Det var en tuff dagsetapp! Så starka som ni måste vara - funderade ni inte på Trepassleden, som väl är minst en mil kortare? Tack för en fin reseberättelse. Er Keb-etapp gjorde jag i precis omvänd riktning för några år sedan. Durlings led, trots att den måste vara något av det stenigaste som bjuds i fjällen, är ett gott tips till alla som inte bara är där för att ta sig upp på Keb och tillbaka.
 
Svar 2021-02-15 23:01   Slitzer
Jag hade vid tidpunkten för vandringen inte riktigt någon koll på Trepassleden, även om jag läst om den ganska mycket nu i efterhand. Jag har förstått att de senaste årens rekommendationer är att inte vandra den leden p.g.a. smältande glaciärer som gjort det svårt att passera passet mellan Gibmebákti och Gaskkasbákti. Har du erfarenheter från den Trepassleden? Tips vore värdefullt då jag trots allt planerar att vandra den i sommar.

Vad kul! Nej Durlings led verkar inte direkt populär, vilket gör den mer attraktiv för de som vill njuta lite mer av fjällen i ensamhet.
 
Svar 2021-02-17 09:47   Celeste_26
Jag har bara andrahandsuppgifter om Trepassleden. Har läst här om någon som börjat rösa en framkomlig väg bredvid glaciären.
 
Svar 2021-02-17 21:19   Slitzer
Ja, just det. Jag läse lite i en tråd om det. Får undersöka saken närmre!
 
2021-02-16 09:41   OBD
Att ni är starka har ju framkommit i tidigare inlägg, men etappen Nallo - Tarfalla måste ha varit rejält påfrestande. Tur att du åt gröt innan ni lämnade Nallo. :-)
Tack för en serie trevliga inlägg med många fina bilder.
"Du får vila sen". Du får vila nu.
 
Svar 2021-02-16 17:29   Slitzer
Jo visst tog etappen på krafterna. I hemlighet var jag nästan glad över att det var moln och regn sista biten och att en eventuell bestigning av Darfálčohkka och/eller Kaskasatjåkka grusades.

Kul att du uppskattade berättelsen!

Jaha, jag har alltid sett framför mig att vila är en sådan aktivitet som man ägnar sig åt i graven ;)
 
2021-02-18 10:01   eribur
Tack för intressanta berättelser och bilder. Ja, Njunni har lite svag rösning och i regn så är det lätt att tappa stigen tycker jag.

Hur är känslan att "måsta" hinna fram till stuga? Eller har ni med er någon nödlösning för övernattning?
 
Svar 2021-02-18 19:53   Slitzer
Jag har faktiskt inte tänkt på det på det viset. Än så länge har vi aldrig varit framme senare än 18 på eftermiddagen/kvällen (med minst 4 timmar solljus kvar) och aldrig känt någon stress. Inga nödlösningar med, packvikten måste hållas låg. Hamnar man någonsin i den situationen får man dra upp ficklampan och fortsätta streta genom mörkret tänker jag.

Spännande inspel dock :)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in