Bloggar > Du får vila sen

Du får vila sen

Vandring och löpning i de Svenska fjällen.

Låktatjåkka till Nikkaloukta - en tur med en twist, del 5 Placerad på karta

Dag 5 (2021-08-12) – Bestigningen av Šielmmáčohkka

 

Väderleksrapporten har utlovat sol med spridda moln denna augustimorgon men som så ofta hänger molnen tunga kring fjälltopparna och regnet hotar i horisonten. Jag pratar med stugvärden och frågar om han varit uppe på Šielmmáčohkka någon gång. Det har han inte. Under hans veckor som stugvärd denna sommar har ingen varit där uppe, menar han. Men, det ska finnas ett häfte inne på väggen i västra rummets kök som ger råd om bästa väg upp. Jag letar upp denna guide, bara för att finna en ytterst torftig förklaring i stil med ”från dalen norr om Nallú vandrar man norrut över blockmark och snöfält tills man når toppen”. Ingen vidare hjälp, men i efterhand visade den sig åtminstone ha rätt i sak.

Vi packar en ryggsäck att dela på. Regnkläder, varsin dunjacka, vatten och den obligatoriska energikällan som år efter år driver oss fram genom Sveriges fjäll – choklad. Det regnar ännu inte när vi lämnar Nallostugan.

Vi tar oss relativt torrskodda över Nallojohka och vandrar sedan nordvästlig riktning upp över Nallús västra utlöpare. När det planar ut tar vi kurs mer norrut och når slutligen södra kanten av sjön 1235 där vi korsar ett snöfält. Sedan vandrar vi österut och korsar det lilla vattendrag som förbinder sjön 1235 med dess lite mer östliga granne. Nu går vi i nordöstlig riktning och börjar ta höjd. Stenarna vi går på växlar kraftigt i storlek, färg och form. Till en början är de ganska stora och ger bra fäste för att sedan bli mindre och vassare. De rasar under fötterna och börjar glida ned längs den branta sluttningen. Ibland följer lite större sten med och då känns det obehagligt. Vi tar oss över två relativt branta snöfält som ändå ger gott grepp innan vi på alla fyra klättrar den sista branta sträckan upp till den lilla platån nedanför den mycket lilla glaciären på Šielmmáčohkkas sydsida.

Här tar vi en liten paus och begrundar lämplig fortsatt färdväg. Det finns egentligen två alternativ – att följa i kanten av endera av två långsträckta snöfält som löper upp bland molnen ett par hundra meter ovanför våra huvuden. Det är svårt att avgöra vilken rutt som är bäst, vi är mycket väl medvetna om att den ena skulle kunna leda till att vi får vända om då risk finns att den blir för brant eller på annat sätt farlig. Vi dividerar ett tag och beslutar oss sedan för att välja det östra snöfältet.

Vi går uppåt längs det östra snöfältets västra kant. Det är ganska brant men inga problem då underlaget ger gott fäste. Stenarna något rundslipade och inte särskilt hala. Ju mer höjd vi tar desto brantare blir det. Nu skingras de lågt liggande molnen för ett tag och vi ser tydligt ett krön. Det ser ut att bli mycket brant precis innan krönet, men vi kämpar på. Branten visar sig inte utgöra några problem, förutom att en och annan sten rasar ned. Den sista biten upp till krönet får vi scrambla.

När vi når krönet har molnen skingrats ytterligare och vi ser upp mot sadeln mellan Šielmmáčohkka och Kugghjulkammens västligaste topp. Det är inte särskilt brant och snart står vi mitt i sadeln. Utsikten över Siehtagasglaciären och ned över Visttasvággi är storslagen. Åt nordväst reser sig Šielmmáčohkkas stortopp, något hotfullt med sina mörka, vassa, kantiga stenbock som går upp i molnen. Vi tar mod till oss och börjar vandra.

Den sista biten upp mot toppen är egentligen inte svår. Stenarna är stora (från någon halvmeter till halvannan meter i diameter) och ganska vassa, så man får se upp var man sätter fötterna. Ibland anar man minimala spår efter en stig. Går man för långt åt nordöst stupar det plötsligt lodrät något hundratal meter ned till Siehtagasglaciären, så vi håller oss ett tiotal meter längre sydväst och följer kammen upp. Efter en halvtimmes vandring/scrambling är vi plötsligt framme. Toppröset, med en smal, upprättstående sten, och den mytomspunna bronsreliefen med Hugo Nikolaus Pallin i profil. Det är det. Molnen ligger täta och vi ser inte mer än några meter i varje riktning. Plötslig plingar det till i telefonen. 4G! En rad meddelanden strömmar in. Det stämde alltså, det som en stugvärd i Vistasstugan påstod förra året – man har god täckning på Šielmmáčohkkas topp. Vi ringer ett videosamtal till familjen. Visst hackar det något och visst är bilden inte HD-upplöst men det är kul att se deras ansikten när vi ringer och berättar att vi står på Sveriges 12e högsta topp. Även om det knappt blåser och inte regnar är det inte supervarmt på toppen. Vi tar lite bilder, poserar med herr Pallin och beger oss sedan nedåt igen.

Nedvägen är möjligen lite krångligare än uppvägen. Det börjar regna lite och blir lite halt. Vi tar oss varligt fram över de stora stenblocken. Efter en halvtimme skingras molnen ordentligt och Kugghjulskammens västtopp bli synlig. Jag lämnar de andra bakom mig och kommer ned på sadeln igen, där jag börjar jogga upp mot den motsatta toppen. Underlaget består nu av platta stora block och det går snabbt att ta sig uppför. På toppen är utsikten fantastisk, inte minst ned över Nallú, Stuor Reaiddávággi och Visttasvággi. Några minuter på toppen och sedan vänder jag om i sydvästlig riktning. Springer ett par hundra meter och kommer fram till en lodrät kant som störtar hundratals meter ned mot Stuor Reaiddávággi. Det kittlar i magen när jag ställer mig och kikar över kanten. Sedan går jag tillbaka och möter upp de andra, som nu hunnit till en bit nedanför sadeln.

Det går långsamt nedåt. Gafnes känner sig lite ostadig i benen så vi tar det lugnt för hennes skull. När vi kommit ned en bit och snöfältet vi följer inte längre är så brant går jag ut på det och åker de sista 200 metrarna på fötterna. Det går ganska snabbt och är fasligt kul.

För att undvika det branta partiet med rasrisk ned mot sjöarna går vi den här gången ett par hundra meter längre österut och kommer slutligen ned till den östra av de två sjöarnas östra kant. Vi vänder sedan om västerut för att runda Nallú. På Nallús nordvästsida hittar vi ett gigantiskt och vackert stenröse. Det är åtminstone 1,6 m högt och någon meter i diameter i basen. Det är runt och symmetriskt. Någon måste lagt ned mycket tid på att bygga upp detta.

Sista vägen tillbaka mot stugan går ganska snabbt. Vi kommer fram, trötta och belåtna. Jag har glömt att ladda klockan vilket medförde att den dog strax innan 1900 meters höjd. Då hade vi gått 10,2 km och 1003 höjdmeter. Gissar därmed att det totalt för dagen blev cirka 21 kilometer och 1100 höjdmeter.

På eftermiddagen sover vi någon timme och äter sedan middag. Umgås i köket och går en kvällspromenad innan vi trötta och belåtna somnar gott i varma sängar.

 

 Šielmmáčohkkamassivet sett från Nallús västliga utlöpare. Längst till höger ses Kugghjulskammens västligaste topp. Šielmmáčohkkas stortopp är dold bland moln. Vi vandrade upp längs den vänstra kanten tillhörande snöfältet längst till höger (öster). Varnar för det något rödaktiga partiet i mitten av bilden - brant och risk för ras.

 Tillbakablick mot sjön 1078 och toppen 1750 (till höger). I mitten i bakgrunden ser man Tjäktjatjåkkamassivet. Upp mot Šielmmáčohkkas sydvästtopp. Över snöfält strax norr om den östra av de två sjöarna mellan Nallú och Šielmmáčohkka.Precis nått fram till det östra snöfältets kant. Dags att ta höjdmeter!Snart uppe vid sadeln, efter att ha lämnat snöfältet. Tillbakablick över Nallú (till vänster). I bakgrunden anas Tjäktjatjåkkamassivet.

Utsikt över den mäktiga Siehtagasglaciären, från sadeln mellan Šielmmáčohkka och Kugghjulskammen. Upp mot Šielmmáčohkkas stortopp. Siehtagasglaciären klättrar högt upp längs bergsväggen. Välkomnad av herr Pallin som troligen varit ensam på toppen ett tag. Moln drar återigen in på väg ned från toppen.

Šielmmáčohkkas stortopp sedd från Kugghjulskammens västligaste utlöpare. Stort hål kan ses i Siehtagasglaciären.

Bild tagen i nordöstlig riktning från Kugghjulskammens västligaste utlöpare.

Nallú sett från Kugghjulskammen. Räitatjåkkamassivet anas i bakgrunden. Ned mot Stuor Reaiddavággi från Kugghulskammen. En god bit på väg hem. Nallús "nål" är inte särskilt spetsig från det här hållet. Vackert grön mossa. Sjön 1078 och Tjäktjatjåkkamassivet på väg hem.

Postat 2022-01-13 07:07 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Låktatjåkka till Nikkaloukta - en tur med en twist, del 4 Placerad på karta

Dag 4 (2021-08-11) – Sveriges vackraste dalgång

Morgon vid Alesjaure. Natten har varit fin och vindstilla, himlen är grå. Det märks inuti mitt tält, där kondensen runnit utmed innertältet och lagt sig i droppar längs tältgolvets kant. Något blöt på sovsäcken är jag också. Jag stiger upp och lägger liggunderlag och sovsäck på tork utanför tältet samtidigt som jag börjar koka en äcklig morgongröt. Klockan 07.30 har vi bestämt att vi ska ses. Jag kollar på klockan som endast visar 06.10. Tänker att jag får ta en stillsam morgon med mina egna tankar. 2 minuter senare inser jag att det inte kommer att ske. De satans flygfäna har redan hittat till mig. Det går inte att stå still för en enda sekund utan att de kryper in i öron och näsa och paniken är inte långt bort. Frukosten får därmed intas på gående (joggande) fot. Denna procedur går snabbt, vilket även hoppackningen av all utrustning gör. Klockan 07.05 knackar jag på brorsans och Gafnes fönster. Turligt nog är de redan uppe och vi kan snart kränga på oss ryggsäckarna och börja vandra.

Dagens mål är Nallostugan. Jag är på strålande humör. Vi besökte Nallo även förra året. I mitt tycke är (dock kanske inte längre) den östra delen av Stuor Reaiddávággi (från Nállu ned till Visttasvággi) den vackraste dalgången i Sverige. Jag ser mycket fram emot att komma tillbaka. Målet för morgondagen är även det mycket lockande – en bestigning av Šielmmáčohkka. För att ta oss till Nallostugan ska vi först vandra Kungsleden till Tjäktjastugan och sedan svänga av sydöst och gå upp genom Šielmmávággi innan vi kommer ned till Nallostugan från nordväst.

Himlen är fortsatt grå och det är vindstilla när vi vandrar nordväst längs Kungsleden. Inga felvandringar denna dag. Efter en timme ser vi att det regnar en hel del både västerut och norrut. Vi fortsätter. Det är stilla men börjar efter ett tag att blåsa lite. Regnet kryper närmare. Vi rundar Bossosváráš och anar Tjäktjastugan nedanför Lulip Muorahisčohkka. Snart regnar det även söderut och Lulip Muorahisčohkka topp ligger höljd i tunga moln. Det börjar blåsa och vi stannar och tar på oss regnplagg i tid med att de första dropparna faller. Fyra tjejer i 25-årsåldern springer förbi oss med lätta Salomonryggsäckar och man önskar nästan att man själv hade löputrustning när man ser deras fjäderlätta steg. Om de har tur hinner de fram till Tjäktjastugan utan att bli alltför blöta. Det börjar luta uppåt. I motvinden och regnkläderna blir man varm och fuktig från insidan. Uppförsbacken är dock inte alltför krävande och snart står vi ovanför bron som leder över forsen till Tjäktjastugan. Vi stannar till en stund i regnet och avnjuter en bit choklad innan vi börjar spatsera upp mot Šielmmávággi.

Till en början går vi tvärs över långsträckta åsar av sten, grus och gräs. Märkligt, men häftigt, landskap minst sagt. Regnet avtar i takt med att terrängen blir alltmer karg. Efter ett par kilometer går vi på blockmark. Världens färgspektrum utgörs av 49 grå nyanser. Blöta moln ligger lågt över våra huvuden. Då det inte regnar och då klockan börjar närma sig 12 bestämmer vi oss för att chansa och stanna för en lunchpaus strax innan sjön söder om Šielmmáčorrus 1664-topp. Självklart regnar det så snart vi satt oss ned. Pausen blir kort då maten intas fort. 

Nu är det inte långt kvar till Šielmmávággis högsta punkt. En molnfri dag måste utsikten härifrån vara fantastisk. Man bör få en mycket spektakulär utsikt över Šielmmáčohkka, Kugghjulskammen, Nállu, Stuor Reaiddávággi och Räitatjåkkamassivet. Som det ser ut nu kan vi endast ana Nállu. Vi har dock god sikt ned till sjön 1078 och ser delvis Stuor Reaiddávággi. Färden nedåt mot Nallostugan är delvis ganska brant. Sten och åter sten. Storlek, form och färg varierar. Ibland kommer ett snöfält. Jag åker skidor på fötterna, de andra föredrar en mer sansad nedfärd. Plötsligt spricker molnen upp och solen visar sig för första gången idag, lagom till sjön 1078. Jag vill absolut bada och hinner precis hitta ett lämpligt ställe och ta av mig på överkroppen innan det börjar regna. Kläderna åker snabbt på och humöret sjunker ett pinnhål eller två.

Precis efter sjön möter vi ett gäng som vi sett på tåget mot Låktatjåkka. De har gått från Abisko, genom Visttasvággi och är nu på väg mot Tjäktjastugan. Vi språkas en stund och får höra att myggsituationer nere i Visttasvággi lämnar mycket att önska. De frågar hoppfullt om vädret nordväst och vi ger dem det tråkiga beskedet att det troligen är lika illa där som här. De ser både starka och glada ut och vi lämnar snart varandra med lyckönskningar.

Nu är det inte långt kvar mot stugorna. Branten efter sjön 1078 är rösad och snart uppstår en stig i grässluttningen. När vi stannar framme vid stugan visar GPS-klockan 22,6 kilometer och 686 höjdmeter. Kort därefter kan vi lägga oss i varsin mjuk säng i Nallostugans västra rum, med en varm brasa sprakandes i kaminen ute i köket.  

Eftermiddagen bjuder på tråkigt väder och vi håller oss inomhus. På kvällen går vi en kort promenad i trakterna. En hel del människor tältar i dalen, nästan bara Hillebergtält ses. Känns som att det är en överrepresentation av röda Hilleberg Nallo just här.

På kvällen spelar vi kort i stugan och pratar lite med familjen som sover i rummet bredvid. De berättar att deras hund snarkar förfärligt och ber om ursäkt i förväg för eventuellt störd nattsömn. Tur att vi har öronproppar. Mätta och varma går vi sedan och lägger oss för att ladda inför morgondagens strapatser.

På Kungsleden mot Tjäktjastugan. Anonyma berg som avgränsar Alisvággi västerut.

Regn norrut över Alsjávri.

Molnen ligger tunga kring Šielmmáčorrus 1773-topp. Snöfält på väg ned mot Nallostugan, preis efter att vi paserat Šielmmávággis högsta punkt.

Utsikt över Nallú och Stuor Reaiddávággi.

Gafnes och jag tar en paus ovanför 1078-sjön.

Räitatjåkkamassivet i moln. Stuor Reaiddávággi och Nallostugan. Litet vattefall på väg ned mot Nallostugan. Stuor Reaiddávággi på kvällspromenaden.

Postat 2021-11-02 09:51 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Låktatjåkka till Nikkaloukta - en tur med en twist, del 3 Placerad på karta

Dag 3 (2021-08-10) – Vidare mot Alesjaure

 

Solen skiner över Kårsavagge denna morgon. Det är 8 grader ute och daggen ligger tät i undervegetationen. Efter frukostgröt och städning går jag ut och sätter mig på trappan utanför stugan. Stugvärden kommer förbi och undrar varthän det bär av. Vi säger att vi planerar att gå över Boazočohkka till Abiskojaure och sedan Kungsleden vidare till Alesjaure för övernattning. Detta innebär att vi måste vada över forsen mellan Bajiumus Gorsajávri och Gaskkamus Gorsajávri. Stugvärden berättar att forsen antingen går att vada lite högre upp där den förvisso ska nå upp till knäna, men endast är 10 meter bred, eller så kan man ta sig över torrskodd lite längre ned genom att hoppa på stenar. Det senare alternativet tar betydligt lägre tid. Vi säger oss inte vara rädda för att bli blöta om fossingarna, slänger upp säckarna på ryggen och tar sikte på utpekat vadningsställe.

Vattnet är kallt och snabbt strömmande. Jag går först. Det djupnar till allt eftersom, och när det är 2 meter kvar till torra land strömmar vattnet mycket kraftigt medan det når en bra bit upp på vaderna. Jag ser att det finns en djupränna mellan mig och andra sidan, känner med staven efter botten. Bedömer att vattnet kommer nå mig någon decimeter ovan knähöjd, och då är jag ändå inte kortast i gänget. Vänder om, språkar med Brorsan och Gafnes och går sedn några meter längre ned och försöker igen med samma resultat. Efter tredje försöket är jag vansinnigt kall och fötterna skriker efter nåd. Hittar turligt nog en sten ovan vattenytan och ställer mig på den. Vi har alla tre respekt för detta kraftigt strömmande vatten och bestämmer oss efter en snabb överläggning för att inte chansa, utan ger upp vårt försök och vadar över vattenströmmen där den är som bredast, 100 meter nedströms.

Väl på södra stranden stampar vi bestämt vattnet ur skorna och börjar följa stigen upp för Boazočohkkas norra sluttning. Efter en halvtimme går vi in bland fluffiga, snabbt förbiblåsande moln. Dessa gör vyn över Kårsavagge och Latnjačorru bakom oss stundom magisk. Det är mestadels lättvandrat, även om det terrängen inte direkt är plan. Vi stannar för en chokladpaus ett hundratal meter från passet mellan Boazočohkka och toppen 1150. Det är vindstilla och här ger molnen världen en lite dyster karaktär.

På andra sidan passet kommer vi ned i en grön sänka. Molntäcket har lättat något och plötslig uppenbarar sig en stor renhjord framför oss. Det måste vara den största jag någonsin sett i fjällen, med ett par hundra djur. Den vidare nedfärden mot Abiskojaure går som på räls. Stigen är oftast tydlig och terrängen är lättvandrad. Slutligen kommer vi in i en relativt tät björkskog, når Ábeskojávris sydvästra strand och snart är vi framme vid stugorna.

Här tar vi en kortare paus och äter osaltade cashewnötter med ölkorv. Ja, inte Gafnes förstås, hon är vegan. Fjällstugområdet är stort, det största jag hittills sett. Det känns något opersonligt med de stora röda fräscha stugorna och deras relativa glans.

Här blir vi inte kvar länge, utan efter ett snabbt klädombyte går vi vidare mot Alesjaure. Solen har börjat skina och det är varmt. Kungsleden är bred som en aveny och till stor del spångbelagd söder om Ábeskojávri. Det går snabbt att ta sig fram. Lite för snabbt visar det sig. Vi kommer till ett kraftigt forsande vattendrag. Underligt att det saknas broar, tycker vi, det är ju ändå Kungsleden. Vi vadar över för att snart ånyo mötas av strömmande vatten. Ett till vad och sedan ytterligare ett. När vi är över på andra sidan vill brorsan ta upp kartan, för att se att vi är rätt. Jag suckar - såklart att vi inte kan gå fel på Kungsleden. Vid kartbeskådning visar det sig dock att vi mot alla odds har lyckats gå fel. Vi har följt vinterleden söderut i stället för sommarleden. För att komma tillbaka till sommarleden får vi snedda upp längs en liten stig som löper genom tät skog på Gárddenvárris norra utlöpare. En halvtimme senare är vi på rätt väg igen. Det blir en kortare lunchpaus med frystorkat, kort för att myggor och andra flygfän plågar oss till vansinne, innan vi åter börjar traska.

Kungsleden är mer eller mindre platt från östra sidan om Gárddenvárri ända ned till Alesjaurestugorna. Solen strålar och vi blir tvungna att gå utan tröja i värmen. Vi möter många och går om några få. Áhpparjávris dalgång bjuder på vackra vyer, liksom Alisvággi och Alisjávri med sitt turkosa vatten. En bit innan båtlänningen i norra Alisjávri får vi första skymten av Alesjaurestugorna. Måste vara någon typ av rekord för längsta avståndet man kan se en fjällstuga från i fjällvärden. Under färden söderut dyker de då och då upp, gäckande, närmare och närmare för var gång.

Vi är framme vid stugorna strax efter klockan sex. Jag som tyckte Abiskojaurestugorna var stora häpnar över Alesjaures stugområde ännu större omfattning. 78 bäddar får vi höra att de har av en av stugvärdarna. Jag ska dock inte sova här, utan i mitt Enan. Vi kommer överens om att ses vid 19-tiden för att tillsammans laga middag utomhus.

Jag går ett par hundra meter väster om stugorna och hittar en trevlig tältplats. Tältet är en fröjd att sätta upp och när luftmadrassen och sovsäcken är på plats vill jag bara sova. Samtidigt är jag hungrig och går därför bort till vår mötesplats klockan sju. Det blir ytterligare en omgång frystorkat innan vi undersöker stugbutikens sortiment. Här köps det chokladdoppade Bragokex och mjölkchoklad. Sedan går vi en kvällspromenad. I stillheten som råder är det svårt att inte få panik av alla mygg och andra fän och promenaden blir inte lång. Vi säger god natt och går sedan skilda vägar. Jag lägger mig i tältet och lyssnar på ljudbok. Man kan tycka att man borde somna direkt efter en vandringsdag på knappt 32 km och 1000 höjdmeter, men det tar ett tag innan sömnen kommer och den blir inte så god som jag hade kunnat hoppas - det verkar som att jag måste träna mer på att sova i tält.

Tryck på bilderna för att få upp en förklarande bildtext!

Morgon i Kårsavagge. Bilden är tagen strax efter vadet, i västnordvästlig riktning. Kårsavaggestugorna skymtar till höger i bilden.

Lätta moln på Boazočohkkas norra sluttning.

Fler moln.

Upp mot passet mellan Boazočohkka och toppen 1150.

Kungsleden söderut från Abiskojaurestugorna. Tydlig påminnelse om att vi går på vinterled anas till höger i bilden. Gárddenvárri syns bakom Gafnes i bilden. Kungsleden söderut. Kungsleden norrut.

Kungsleden söderut. Gafnes och Brorsan stegar över ojämn stenbeläggning.

Alisjávri och Njuikkostakbákti sett från några kilometer söder om norra Alisjávribåtlänningen.

Utsikt från tältet, norrut i Alisvággi.

Norrut i Alisvággi, kvällen på inrullning.

Postat 2021-10-12 19:23 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Låktatjåkka till Nikkaloukta, en tur med en twist - del 2 Placerad på karta

 

Dag 2 (2021-08-09) – Över fjället till Kårsavagge

 

Vi vaknar klockan 8. Drar gardinerna från fönstret och blickar ut. Det regnar fortfarande. Molnen ligger ett par hundra meter över backen. Turlig nog känns det som att det mesta från gårdagen hunnit torka och vi är på gott humör när vi rör oss mot frukostbuffén. Stora mängder mat intas innan vi återvänder till rummet och packar ihop våra tillhörigheter. Vi checkar ut 3 minuter i 11 och går ut på parkeringen framför hotellet.

Idag ska vi ta oss till Kårsavagge. Tre olika färdvägar har blivit analyserade inför dagens vandring. För en gångs skull faller valet på den kortaste. Planen är att gå upp genom Gohpasvággi, svänga över bron över Gohpasjohka och vandra leden söderut längs Njullás västra sida, runda västra Slåttatjåkka och gå upp i Lulip Čáhcenjoaski, ned i Kårsavagge och vandra västerut till Kårsavaggestugan. Alternativen som hägrat har varit att vandra upp längs Gohpasjohka, via Måndalen till Harpasset och sedan ned till Kårsavagge och stugan via antingen Latnjavággi eller Goublávaggi. Det som slår sista spiken i kistan och gör att vi vandrar den kortaste sträckan är vädret. Bland de tunga molnen och regnet, som dock avtagit, är vi inte sugna på att återigen leta oss fram i höga karga landskap med karta och kompass och vi börjar därför i lugn takt traska fram över Björklidens skidbackar med vetskap att vi har all tid i världen på oss.

Det är inte brant, trots att det är cirka 600 höjdmeter till den punkt där vi ska vika av från leden och runda Slåttatjåkka. Först är det skog, stundom så tät att stigen knappt syns. När bron över Gohpasjohka passerats övergår undervegetationen dock till att bestå av ljung och gräs. Ungefär här ligger molnens underkant. Nu regnar det inte ett dugg och vi tar en paus och dricker vatten från Gohpasjohka. Dimman är tät och får världen att tystna. Vidare uppför Njullá går vi i en spöklik tysthet, som enbart en gång bryts då vi träffar en äldre man och hans dotter som säger sig ha målet inställt på Låktatjåkkastugan och undrar om vi vet hur det ser ut uppe i Måndalen. Då vi inte har någon aning om situationen i de trakterna hälsar vi dem god tur och fortsätter sedan mot Kårsavagge. 

Vi viker av i sydvästlig riktning enligt kartans rekommenderade färdväg som ska ta oss ned till Kårsavagge när det för en kort stund börjar blåsa lite. Dimman lyfter och våra blickar får njuta av den vackra norra delen av Gohpasvággi innan vi börjar vandra upp mot Lulip Čáhcenjoaski. Här är det lättvandrat, trots att stig oftast saknas. Nära högsta punkten i passet, nedanför en snölega, hittar vi en stor platt sten som vi sätter oss på för att äta en chokladkaka. Jag passar på att ta fram min SPOT och skickar ett meddelande till familjen om att allt är fint.

På sydsidan om passet blir det snart vått. När jag säger vått menar jag riktigt blött. Stora partier utgörs av sankmark och inom kort har vi slutat att bry oss om var vi sätter fötterna. Vi går på detta vis någon kilometer innan sluttningen ned mot Kårsavagge blir brantare och en tydlig stig uppenbarar sig. Genom tät undervegetation tar vi oss sedan ned till dalbotten och viker av västerut mot Kårsavaggestugan. Fortfarande molnigt, men inget regn. Vi möter en hel del folk. Gafnes har pratat med en kurskamrat som troligen i detta nu befinner sig lite längre in i dalen. Vi vandrar på i en timme och träffar mycket riktigt på denne. Hon berättar att de är på väg tillbaka nu, de har vandrat en dagspromenad från Abisko. Målet var att nå Kårsavaggestugan, men mellan den punkt vi nu alla står på och Kårsavaggestugan (som tydligt uppenbarar sig framför våra ögon) ligger ett hinder, nämligen de bäckar och mindre forsar som kommer uppifrån från Latnjajávri. Vi tar adjö och tittar sedan på varandra. Det finns nu två vägar att gå. Antingen går man till höger, ett par hundra meter norrut, tar lite höjd, och försöker ta sig över det strömmande vattnet torrskodd eller så traskar man rakt igenom tät undervegetation och forsande vatten. Då vi redan är plasketaskeblöta om fötterna är valet enkelt, vi går rakt fram. Det blir kallt om fossingarna, men snart är vi framme i stugan.

Vi tas emot av en trevlig stugvärd, som känns som en gammal träslöjdslärare jag hade en gång i mellanstadiet. Vi tre tilldelas ett eget rum och gör oss snabbt hemmastadda. När jag byter om undersöker jag mina långkalsonger och upptäcker att det, precis som jag anat, uppstått en lång reva i grenen. Tidigare under dagen hörde jag ett olycksbådande ritschande ljud när jag satte mig på huk. I år ligger ingen nål eller tråd i packningen och lite skamsen går jag bort till stugvärdens stuga för att se om han kan ha någon lösning på mitt problem. Turligt nog har han en fru som gillar att sy och jag får låna nål och tråd och kan sy ihop mina långkalsonger.

Vi äter tomatsoppa och spelar kort och går sedan en kvällspromenad upp mot Latnjavággi. Här finns häftiga forsar och ett inte alltför pjåkigt vattenfall att beskåda. Totalt har vi idag gått nästan 22 km, drygt 17 km (och 850 höjdmeter) från Björkliden till Kårsavagge och drygt 4,5 på eftermiddagen.

På kvällen blir det frystorkad vegansk tikka masala innan det är dags att krypa till kojs och ladda upp för morgondagen.

Klicka på bilderna för att läsa beskrivande bildtext!

Norra delen av Gohpasvággi, när molnen plötslig lättar. Bild tagen i sydvästlig riktning. Nedfärden mot Kårsavagge. Det blöta partiet är nästan förbi. Nedfärd mot Kårsavagge. Vattenavrinningen från Latnjajávri.Utsikt över Östra Kårsavagge och Vuolimus Gorsajávrit. I bildens nederkant, i mitten, skymtar man avrinningsdeltat från Latnjajávrit som man måste korsa för att ni Kårsavaggestugan österifrån. Gaskkamus Gorsajávrit med Boazočohkka i bakgrunden.

Postat 2021-10-06 20:33 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Låktatjåkka till Nikkaloukta - en tur med en twist, del 1 Placerad på karta

Dag 1 (2021-08-08) – Låktatjåkka till Björkliden, med en liten omväg

16.35 är klockan när tåget stannar vid Låktatjåkka station. Plattformen är kort och konduktören har noggrant informerat oss vilken vagn och vilken dörr vi ska gå ut genom för att träffa rätt när vi stiger av. Vi lämnade Umeå strax efter 07 i morse och förutom under ett kortare byte i Boden har vi inte kunnat sträcka på benen förrän nu. Det ska bli skönt att börja gå. Planen är att vi först och främst ta oss upp till Trollsjön. När jag säger vi syftar jag på brorsan, Gafnes och mig själv. Därifrån ska vi vika av i sydöstlig riktning upp för Geargečorru, vidare sydöst för att hamna på den lämpliga färdvägen norr om Goublačorru och följa denna väg till Låktatjåkkastugan för att sedan vandra markerad led vidare ned till Björkliden. Vad i hela friden ska vi göra i Björkliden? Varför inte sova i Låktatjåkkastugan? Det är en fråga som man är berättigad att ställa och svaret är att det hela baserar sig på ett misstag. Vid bokningen av sovplatser i fjällstugor i fjällstationer inför årets vandring har jag, på något underligt sätt, lyckats boka en natt i Björkliden istället för i Låktatjåkka fjällstation. 9 kilometer extra. Det kanske inte låter så farligt, men med facit i hand var det värre än det låter.

Nåväl. Vi kliver av tåget och stannar en kort stund för att rumstera om i packningen. Sedan går vi. Det är moln på himlen, men här och var skymtar man en blå fläck. Temperaturen är kring 12 grader. Då klockan är så pass mycket går vi söderut i stort sett ensamma. Vi möter många dagstursvandrare på väg ned från Rissajaure och man försåt att det är ett populärt mål. Halvvägs får vi stanna och ta av en hel del kläder, det blir varmt i den uppförsbacke som den knappt 5 kilometer långa leden mellan Låktatjåkka järnvägsstation och Trollsjön utgör. När vi kommer upp på lite högre höjd börjar det blåsa rätt ordentligt och när Trollsjön ligger framför oss efter ackurat en timme får vi inte beskåda den blanka spegel som vi sett på bilder från andra som besökt sjön. Det går vågor och badlusten rinner snabbt i väg, speciellt som det sitter folk på klipporna runt norra sidan av sjön och jag personligen inte har mycket till övers för publikt nakenbad.

Vi går i stället vidare upp för Geargečorrus västsida. Det är inte alls så brant som många diskussionstrådar på olika delar av internet har förmedlat och marken är bevuxen av gräs och mossa. En mer eller mindre tydlig stig finns ofta och det går snabbt att ta sig upp. Efter 45 minuter har vi kommit upp en bra bit och ser samtidigt hur molnen i sydöst byggs på samtidigt som de första regndropparna träffar våra svettiga pannor. Vi stannar och regnkläder åker på. Det börjar blåsa.

Väl uppe på Geargečorrus topp på 1419 meter över havet blåser det så hårt att det är svårt att stå upprätt i byarna. Vi söker skydd och kollar in vår karta. Tar ut en kurs och finner snart några rösen som berättar för oss att vi är på den västligaste av de rekommenderade färdlederna mellan Kårsavagge och Låktatjåkka fjällstation. Någon kilometer senare går vi i en tjock vit dimma. Det blåser inte lika mycket som för en kvart sedan men sikten är maximalt 100 meter.

Vi kommer ned till de två sjöarna öster om bergstoppen 1391, går mellan dem och följer den norra sjöns östra kant. Dåligt val. På vägen ned i dalen som sjöarna ligger i har vi gått över ett eller ett par snöpartier som känts bra, men här nere i dalen täcks den tänkta färdvägen av ytterligare snöpartier. De är ruttna och trots att vi ser en del spår på dem vågar vi inte beträda dem då risken för ofrivilliga bad känns överhängande. I stället tar vi oss mödosamt upp för de klippiga partier som reser sig vid sjöns östra sida. I regnet, blåsten och dimman känns det inte helt tryggt, men vi kommer efter ett tag upp på en höjd där marken planar ut något. När dimman momentant lättar ser vi ned norr om den nordligare av de två sjöarna och konstaterar att det även här ligger ett parti med snö som ser rätt rutten ut. Vi följer istället Bajip Gohpáčochkkas västra utlöpare tills snön tar slut och viker av västerut ned på leden igen. Här är leden tydligt upptrampad och den sista biten fram till Louktatjåkka fjällstation går snabbt.

Klockan 21.15 står vi framför stationen. Det blåser hårt igen, det regnar och det är kallt. Inne i stationen lyser det varmt. Man kan inte annat än att säga att man längtar in. Men vi har 9 kilometer kvar, och om en timme går solen ned och mörkret kommer börja smyga sig på. Vi tittar på varandra och jag börjar skratta. Brorsan frågar om jag tror att vi kommer träffa någon på väg ned mot Björkliden. Jag säger att det skulle förvåna mig mycket. Vi börjar gå. Tur att leden är bred och väl markerad för sikten krymper snart ned till maximalt 50 meter. Det regnar på tvären nu och regnjackans luva smattrar så hårt i vinden att jag får värk i öronen. Jag vill komma fram till Björkliden snabbt och driver på brorsan och Gafnes så hårt jag vågar. Det är trots allt viktigare att alla kommer ned i ett stycke än att det går snabbt, så lite tvingas vi hålla tillbaka. Men när stigen blir tillräckligt bra, vilket den ganska ofta blir, springer vi faktiskt partier. Efter 3 kilometer rundar vi ett stenblock och ser plötsligt två pojkar på kanske 6 och 9 år sitta och kura ihop sig som skydd för vinden och regnet. Jag förstår ingenting förrän jag ser mamman och pappan som håller på att slå upp ett tält. Vi hejar, de ser inte allt för glada ut. Jag hinner se att deutrustat sig med ett Hillebergtält, kanske ett Keron, och tänker att de trots allt säkerligen kommer sova gott så snart tältet står upp.

Förvånade av mötet fortsätter vi nordöst. Klockan 22.45 börjar det bli mörkt. Vi ser en skylt som talar om att vi har 4 kilometer kvar. Vi tar en kort kisspaus och i ett förvirrat ögonblick efter pausen är vi oeniga om vilket håll vi kom från i dimman. Kompassen måste enligt brorsan fram. Den visar att jag hade rätt. Vi fortsätter de sista kilometrarna i allt mörkare toner (både ljusmässigt och humörmässigt) och når slutligen vårt hotell i Björkliden klockan 23.40. Med över 25 kilometer och 1300 höjdmeter i benen under en eftermiddag och kväll, varav 19 i regn och blåst är det inte konstigt att vi alla dimper ned i våra sängar och sover gott efter en varm dusch och efter att all utrustning och alla kläder hängts upp på tork.

Tryck på respektive bild för att få upp en bildbeskrivning!

Upp mot Trollsjön (Rissajávri) genom Geargevággí. Till vänster ses utlöpare från Geagečorrumassivet och till höger ses Vássečohkka. I mitten anas fjället Biran. Norrut i Geargevággi. I fjärran anas fjäll i Norge. Högre upp i Geargevággi ses stora stenblock kringkastade av forntidens isar. Nordnordvästlig riktning.

En inte så blank TrollsjöUpp för Geargečorrus västsluttning. Vássečohkkas sydöstra vägg reser sig mäktig bakom Trollsjön. Glaciärerna Vássejietna och Gorsajökeln under allt mörkare molnTung dimma i norra delarna av Goublavággi. Dimman har tätnat på ordentligt när vi lämnar Låktatjåkka fjällstation bakom oss

Postat 2021-09-17 12:45 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista