Bloggar > Du får vila sen

Du får vila sen

Vandring och löpning i de Svenska fjällen.

Kebnekaise runt - del 5 Placerad på karta

Dag 7 (2020-08-13) - Från kalfjäll till kalfjäll på väg mot Tarfala

Uppe med tuppen heter det. Men här uppe finns ingen tupp utan vi vaknar som vanligt av fyra telefoners sammelsurium av ljud strax innan sju. Det är molnigt idag. Man ser inga av topparna runt stugan då molnen skapar ett täcke ett par hundra meter upp. Det regnar i alla fall inte.

Vi packar ihop våra tillhörigheter och äter frukost i tystnad. Dagens vandring från Nallo till Tarfala kommer troligen att bli över 30 kilometer, och bjuda på en del höjdmeter då vi först ska ta oss ned från Nallo till Vistasstugan, sydöst i Visttasvággi och upp på Njunni, sedan vidare ned till Kaskavagge för att sedan ta oss upp på högfjället för att som högst nå ca 1560 m.ö.h. innan nedfärden till Tarfaladalen sker. Det är kraft som samlas när gröten långsamt tuggas ned, två portioner denna morgon, kraft som vi alla kommer att behöva.

Stuor Reaiddávággi sluttar lätt nedför mot Visttasvággi och stigen vi börjar vandra längs är av fin mjuk jord. Vandringen går ömsom tätt inpå, ömsom en bit från jokken som rinner ned för att bidra med sitt flöde till den kraftiga Visttasjohka. En bit ned i dalen möter vi ett par som packar ihop sitt nattläger – de visar sig bli de enda människorna vi möter längs lederna denna dag. I övrigt är vandringen ned mot Vistasstugan inte mycket att orda om. När vi kommit en bit spricker molnen upp tillräckligt mycket för att vi precis ska kunna skymta Nallos ”nål” när vi vänder oss om mot väster – en vacker syn som inte hade blivit sämre av en ännu klarare himmel.

Sista biten innan bron över Visttasjohka är bitvis rätt sumpig när där den går i gräslandskap med björkskog. Innan vi vet ordet av är vi framme vid bron, tar oss över och kommer fram till Visttasstugan samtidigt som solen skingrar molnen och värmer våra fortfarande morgontrötta själar.

Även vid denna korta stugvisit är Gluttarn sugen på godis. Vistasstugans (mycket) lilla butik säljer som tur är en och annan godsak och hans begär stillas. Vi samtalar en stund med den trevliga stugvärden och en man som varit den enda övernattande denna natt, en guide från Kebnekaise fjällstation som är på några dagars ledighet. Det visar sig att det vandrat runt en stor älg i skogen kring stugan under morgonen men att den för tillfället inte setts på ett tag. Vi tar snart adjö och börjar vandra i sydöstlig riktning mot Nikkaloukta.

Det är varmt och fuktigt i skogen och mycket myggigt. Detta gör att vi traskar de få kilometerna till bron över Visttasjohka i ganska raskt tempo, och blir samtidigt sjöblöta av svett. Väl vid bron tar vi en ny paus och kommer tillfälligt undan från myggorna tack vare jokkens vinddrag. Plötsligt börjar det surra och plinga något förbannat från min telefon. Jag plockar up den ur fickan och ser hur tiotals meddelanden och andra notifikationer lyser upp startskärmen. Tydligen har jag fått internetteckning, men en mycket kortvarig sådan. När jag söker efter mobila nätverk får jag ingen teckning. Kul att läsa, men frustrerande att inte kunna svara.

Efter bron väntar cirka 400 meter ganska brant stigning längs en smal, stundom osynlig, stig innan vi når platån Njunni. Här kan en vacker utsikt över Visttasvággi beskådas. Stigen blir bredare och är ganska lätt att följa ända ned till bron över Gaskkasjohka. När vi korsar Gaskkasjohka börjar tunga moln dra in över Niibbáš Kaskasatjåkka i väst-sydväst. Nu är det återigen dags att ta höjd efter att ha förlorat flera hundra höjdmeter på vägen ned till Kaskavagge. Samtidigt som molnen drar in börjar det blåsa. Vid Vistasstugan, när solen fortfarande sken och det var vindstilla, fick vi berättat för oss att den sträckan som vi planerade att gå ofta ligger höljd i moln. Det var inget vi oroade oss för då, men i och med det ganska hastiga väderomslaget är vi glada att vi har karta och kompass lätt tillgängliga.

På Darfálčohkkas nordöstra sluttning, när vi når 1300 meters höjd kommer regnet. Förvisso är det inte särskilt kraftigt, men kallt. Dags att dra på sig regnkläder. Om jag tidigare hade lösa planer på att bestiga Darfálčohkka och kanske även Kaskasatjåkka grusas de nu. Det blir snabbt halt på klippblocken som ligger utströdda de närmsta kilometerna och de båda tilltänka topparna ligger i tunga moln. Fokus blir istället att komma från den kalla blöta högfjällsplatån och ned till Tarfalastugorna.

Efter en liten stunds fortsatt vandring, när vi passerar Darfálglaciärens östra kant nära inpå märker jag hur dyster stämningen i vårt lilla gäng är. Jag beordrar paus och mer eller mindre tvingar mina kompanjoner att äta lite energitäta livsmedel. Sedan återupptar vi vandringen. Snart ser vi den efterlängtade synen – passet mellan Darfálčohkkas södra utlöpare och Darfálčorru. Sista biten upp till passet vandrar vi på stora snöfält. När vi kommer över krönet ser vi ned mot en grå och blöt Tarfaladal, med Darfáljávri i nordväst och Isfallsglaciären och Storglaciären vilande rakt fram. Brant backe med mycket lösa, vassa och kantiga stenar på vägen ned. Inser snabbt vikten av att gå försiktigt och inte lita alltför mycket på de ben som tagit en över 30 kilometer och ett stort antal höjdmeter idag.

En snigelsnabb nedfart senare kommer vi fram till Tarfalastugorna. Vi knackar på hos stugvärden, som berättar att en vandrare nyligen förts in mot Kiruna med helikopter, med tydliga Coronasymptom. Får tilldelat ett rum och hoppas att denne person inte huserat där innan oss.

Två portioner frystorkad Pasta Bolognese och en del choklad senare i den varma stugan är man på gott humör. Så gott att det bereds för ett parti kort, någon som vågar sig på att gissa vad? Jag vinner stort (det vill jag i alla fall tro när jag sitter och drar mig till minnes dessa händelser en sen söndagskväll i mitten av februari). Sömnen infinner sig snabbt den kvällen, inte konstigt då vi avverkat 32,8 kilometer och 1355 höjdmeter.

Morgon med lågt liggande moln i Stuor Reaiddávággi på väg ned mot Visttasvággi. 

Längs norra sidan av jokken som löper i dalgången finns en fin liten upptrampad jordstig. 

Tillbakablick upp mot Stuor Reaiddávággi. Nállus nål omges av moln. 

Tillbakablick upp mot Stuor Reaiddávággi, från Visttasvággi. Snart framme vid bron över Visttasjohka. Nállu skymtar bland molnen i mitten av bilden, Siehtagas ligger molntäckt till höger i bild. 

Nere i Visttasvággi. Nordvästlig riktning, i mitten ses Unna Visttasčohkka. 

Visttasvággi i sydvästlig riktning. 

Tillbakablick mot ett molnhöljt Siehtagas. 

Grönska i Visttasvággi. 

Visttasvággi från Njunni, molnen börjar hopa sig. 

Från Njunni, i västsydvästlig riktning mot Kaskasatjåkka och Niibbáš. Vi vandrade ned i dalen för att sedan korsa Gaskkasjohka och ta oss upp bortanför (väster) om Várdu (toppen längst till vänster på bilden). 

Efterlängtad vy, Tarfaladalen med Storglaciären till vänster, Isfallsglaciären i mitten och Darfáljávri till höger i bild. Både forskningsstationen (till vänster) och Tarfalastugorna (till höger vid sjöns högra strand) skymtas. 

Dag 8 och 9 (2020-08-14 till 2020-08-15 – Miljöombyte

Sista dagen på fjället. Det är med en visst vemod vi lämnar Tarfalastugan kring halv nio på morgonen. Det är alltid blandade känslor man upplever den sista dagen i fjällets frihet, när man åter närmar sig civilisationen. Tanken på en varm dusch och en stor, väl tillagad, måltid vägs mot fjällens praktfulla vyer och ödsliga storslagenhet. Det är nog som många andra kommit fram till innan jag själv gjorde det: det ena skulle inte vara det ena om det andra inte fanns. Och jag vet, jag vet, att jag kommer tillbaka till denna plats, troligen om mindre än ett år.

Sträckan ned till Dag Hammarskjöldsleden har jag vandrat förut, i augusti 2016 och förväntar mig inte alltför mycket av den, inte heller av den ganska tråkiga vägen tillbaka till Nikkaloukta genom Láddjuvággi. Ärligt talat händer det inte så mycket. Vi vandrar på, till en början under en jämngrå molnig himmel som några timmar senare fortfarande är jämngrå, för att ytterligare någon timme senare vara av exakt samma nyans med ett lätt duggregn som enda skillnad. Dagens molniga himmel och grå väder färgar av sig på våra humör och ingen av oss är särskilt sugen på att ta någon längre paus. Vi vandrar raskt, går om varenda kotte på stigen framför oss utom en yngre man i militärbyxor och stor grön Fjällrävenryggsäck som tar sjumilakliv i sina grova Haglöfskängor.

Det går så snabbt så att vi endast tar en bild på hela dagen, det är en bild tagen av brorsan där jag, Gluttarn och Vegmil vilar tillfälligt vilar oss på en planka i tripp-trapp-trull-konfiguration avseende livskraft och glädje (vem som motsvarar vilket av ramsans ord låter jag vara osagt).

Vi är framme i Nikkaloukta lite innan klockan 14. 24,3 km på knappt 5,5 timmar. Restaurangen är öppen och alla beställer hamburgare, jag och brorsan tycker att vi är förtjänta av en öl.

I väntan på bussen till Kiruna spelar vi plump, resans sista parti. Vem som vinner i totalen ska vi inte orda om, men det ser inte ljust ut för brorsan och Vegmil har innan partiet ett ganska stort försprång.

Bussresan till Kiruna, tåget till Boden och nattåget till Stockholm. På morgonen vaknar vi upp i samma kupé som en äldre herre som är på väg hem efter en solovandring genom Padjelanta. Han har vandrat samma sträcka som jag sprang förra sommaren och detta samtalar vi om den sista halvtimmen innan vi ankommer till Hufvudstaden.

Tunnelbana och buss och sedan är man hemma hos föräldrarna. Trött, smutsig, nöjd, vemodig och härligt sliten. En varm dusch och en stor middag på kvällen och sedan följer en uppesittarkväll där resten av familjen vill se bilder och höra historier.

 

Slut för den här gången, men fjällen finns kvar, alltid.

Postat 2021-02-15 17:58 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kebnekaise runt - del 4 Placerad på karta

Dag 6 (2020-08-12) – Färden till Nallo

Vi har enats om att sova ut något denna morgon. Vi vaknar därför inte förrän vid 8-tiden. Även denna morgon lyser solen in genom springorna mellan de fördragna gardinerna. När vi kommer ut till köket möts vi av en, för mig mycket positiv, överraskning. Den tidigare stugvärden har åkt hem och lämnat överbliven mat fri att ta för sig av på ett av borden. Mitt bland gryn, varma koppen och annat ointressant står en konserv med köttsoppa – en ypperligt god frukost som också gör att jag denna dag klarar mig från havregrynsgrötens geggiga degsmak.

Efter frukosten gör vi oss iordning och borstar tänderna ute i solskenet nere vid jokken. När jag är på väg tillbaka in till stugan ser jag en man stå i ljungriset, fullt upptagen med att fotografera något. Jag tar mig en närmare titt och ser att han fotar en fjällripa med flera kycklingar. Han vänder sig om mot mig och berättar att de inte alls är rädda för människor, vilket jag snart blir varse när 2 bortkomna ripkycklingar kommer tultandes på jordstigen mellan ljungriset där jag står. De är på väg till sin mamma, men jag blockerar vägen. Detta bryr de sig dock inte det minsta om utan när de kommer fram till mina fötter springer de utan vidare rakt över skorna på mig. Underligt, att dessa ripor i de svenska fjällen blivit så orädda för människor.

Vi lämnar Singistugorna kring 9.15. Vandringen mot Sälka, på Kungsleden, visar sig bli en enkel match och de 12 kilometerna avverkas på 2,5 timmar. Vi tar endast en paus på vägen, på några klippor precis efter bron över Guobirjohka. Fin utsikt upp Guobirvággi där man kan se Drakryggen och delar av Kebnekaise.

Framme i Sälka stannar vi. Gluttarn är mycket godissugen och efter att vi fått saft av stugvärden går vi in i butiken. Vi hittar Ahlgrens Bilar, Gott och Blandat, någon typ av Cola och choklad. Gluttarn och jag gör dock dagens bästa köp – varsin iskall Carlsberg som tillsammans med lite godis och choklad blir dagens lunch.

Vi lämnar sedan Sälka för att vandra vidare mot Nallo. Solen har nu gått i moln och det börjar blåsa lite, dock är det fortfarande behagligt varmt. Det ska tydligen finnas en bro över jokken som rinner ned från Stuor Reaiddávággi, men denna lyckas vi inte finna. Vi vandrar istället norr om jokken för att hitta lämplig plats för ett vad (den rekommenderade färdvägen mellan Sälka och Nallo går till en början söder om jokken, för att sedan fortsätta öster om densamme). Vi fortsätter ett par kilometer utan att hitta en vadplats, allt i takt med att jokken blir bredare och djupare. Slutligen kommer vi fram till att det är dags att vada, nu eller aldrig. Strömmen är inte särskilt stark och vattnet når som högst upp till knäna så hela vadet går utan anmärkning. Efteråt måste dock brorsan byta tillbaka till sina kängor, från de lätta gympaskor han vadat i, och Gluttarn måste hälla ut vatten ur sina Gore-Tex-kängor och byta strumpor. Jag och Vegmil, som har låga trailskor står och trampar på stället efter vadet för att inte förfrysa fötterna och blir efter ett par minuter tvungna att börja traska vidare upp mot Stuor Reaiddávággi.

De som känner mig vet hur strakt jag förespråkar vandring i lätta trailskor, utan någon som helst typ förmåga att stänga ute väta (ju luftigare desto bättre i min åsikt). Det finns dock en nackdel – att man efter att man blött ned fossingarna är beroende av att fortsätta gå för att inte bli för kall. Vid ensamvandringar är detta inget problem, inte heller när man vandrar med andra med samma typ av skodon. Det som ställer till det är dock vandring med personer som gjort andra skoval, och är beroende av en paus efter varje vad för att antigen byta skor, tömma skorna på vatten eller byta till torra strumpor. I dessa situationer får man bäst man kan stampa lite på stället, men oftast behöver man börja gå på riktigt för att trampa ut det kalla vattnet man fått in och för att börja återfå värmen till sina kalla fötter. Detta kan av de andra anses vara ett mindre sympatiskt beteende, men är som sagt helt nödvändigt.

De andra kommer snart i kapp oss och vi vandrar tillsammans upp mot dagens slutmål Nallo. Vandringen upp genom Stuor Reaiddávággi blir molnig. Vi går uppåt i den flackt sluttande dalgången till sjön Reaiddájávri på 1056 meters höjd. Här planar underlaget ut för att sedan övergå i flackt nedförslut ned mot Nallostugan. Vi vadar enkelt över jokken som rinner norrut från Reaiddájávri och kommer till dess västsida där underlaget övergår från sten till gräs. Här blir vi tvungna att stanna och beskåda den häpnadsväckande vyn ut över den östliga delen av Stuor Reaiddávággi. Här tar vi självklart några bilder innan vi vandrar den sista kilometern ned till stugan.

När vi kommer fram är den generella energinivån inte på topp. Efter att ha vandrat dryga 24 kilometer vill de andra ta en eftermiddagslur. Då min egen energinivå är snäppet högre, och då det dessutom börjar klarna upp ute byter jag om till torra strumpor, packar ned några obligatoriska chokladbars och en dunjacka i ryggsäcken och går ut med målet inställt på Nallos topp. Talar kort med stugvärden som pekar och beskriver den lämpligast färdvägen upp på toppen. Ser inte alltför komplicerat ut, och från toppen ska man ha en fin utsikt.

Jag tar sikte på den gräsbeklädda branten vid de sydvästra delarna av Nallos fot och kommer upp på den relativt flacka västra sluttningen av berget. Här övergår gräset abrupt till sten och när jag blickar österut upp mot toppen (som vid det här laget ligger skymd bakom myriader av förtoppar) ser jag att resten av klättringen även den kommer att bli stenig. Det är inte svårt att ta sig upp för bergets västra sida. Det blir egentligen aldrig särskilt brant, men man bör vara försiktig med var man sätter fötterna och vara uppmärksam på de stora stenarna som efter ett tag övergår till att bli platta, med vassa kanter, och gärna glider och vickar och har sig.

Efter att ha blivit lurad ett tiotal gånger kommer jag slutligen upp på toppkammen, som är något tiotal meter bred, mer än hundra meter lång och helt platt. Här går det utan problem att springa fram till toppröset. Turen upp tog precis en timme. Molnen har vid det här laget lämnat stora delar av himlen och man bjuds minst sagt på spektakulära vyer över bl.a. Šielmmáčohkka och Kugghjulskammen mot nord och nordöst, Tjäktjatjåkka mot västsydväst och Räitatjåkka mot sydsydöst. Jag fick berättat för mig att man ska kunna se Kebnekaises toppar i sydöst, men där borta ligger fortfarande en del moln och blockerar utsikten. Jag stannar ett bra tag uppe på toppen, sätter mig efter ett tag på en klipphylla på södra sidan med nästan lodräta stup ned mot dalen 700 meter under mig. Hissnande känsla.  

Jag lämnar Nallos topp efter att ha förevigat stunden med telefonens kamera. Nedfärden går snabbt och enkelt. Jag gör dock ett misstag – jag viker av mot stugorna för tidigt och tvingas ta mig ned för flera mycket branta partier innan jag når dalens botten och vadar sedan över jokken fram till stugan.

Denna kväll äter jag två portioner frystorkad Pasta Carbonara till middag. Sedan går vi alla och tar ett kvällsdopp i jokken. Temperatur på vattnet? Gissar på stabila 5 grader. Uppfriskande. På kvällen sitter vi med tända ljus och spelar, både yatzy och plump, innan vi trötta och glada går och lägger oss.

Upp mot Guobirvággi, precis efter bron över Guobirjohka, Kungsleden. Drakryggen i mitten.

Bron över Gaskkasjohka, Kungsleden.

Upp mot Kaskasavagge, precis efter bron över Gaskkasjohka. Niibbáš i mitten och Gaskkasnjunni till vänster i bild. 

Upp mot Stuor Reaiddávággi efter vadet över jokken. Reaiddanjunni till vänster, Vaktposten och delar av Tjäktjahjälmen till höger. 

Tillbakablick ned mot Kungsleden, Sälkamassivet i bakgrunden.

Ett molnigt Stuor Reaiddávággi. 

Stuor Reaiddávággi, fotot taget i västlig riktning i höjd med Reaiddájávris södra ände. Litet röse som markerar den rekommenderade färdvägen.

Reaiddájávri.  

Delar av Vaktposten som avgränsar Stuor Reaiddávággi åt öster.

Toppen 1825 i västra delarna av Räitatjåkkamassivet.

Tre bilder över Stuor Reaiddávággi med Nallostugan, enligt mig Sveriges vackraste dalgång. 

Nallodalen från Nallos sydvästra sluttning. Räitatjåkkamassivet i bakgrunden.

Tjäktjatjåkkamassivet till vänster, Šielmmáčorru längst till höger. Taget från Nallos sydvästra sluttning. 

Vackert rödfärgade lavar.

Stenig terräng vid Nallos västsluttning. Ser ni ripan på bilden?

Stuor Reaiddávággi från Nallos sydvästsluttning. Vaktposten till vänster och Tjäktjatjåkkamassivet till höger. 

Nallos västra sluttning är minst sagt stenig.

Utsikt över bergen nordväst om Nallo.

Sista biten upp mot toppen. Stora, platta stenar som gärna vickar och glider mot varandra.

Från Nallos topp, västerut.

Från Nallos topp, västsydväst. Tjäktjatjåkkamassivet.

Från Nallos topp, söderut. Räitatjåkkamassivet. Soliga dagar ska Kebnekaises toppar kunna ses i fjärran.

Från Nallos topp, österut. Nallos nålspets. Stuor Reaiddávággi och längre ned Visttasvággi.

Från Nallos topp, nordväst. Nállojávrrit i dalen nedanför.

Šielmmáčohkka från Nallos topp. 

Från klipphyllan precis söder om toppröset. Kittlande känsla i magen med Stuor Reaiddávággi många hundra meter ned.

Kvällsdopp.

Postat 2021-01-28 10:01 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kebnekaise runt - del 3 Placerad på karta

Dag 5 (2020-08-11) – Västra leden till Sydtoppen och Durlings led till Singistugorna

06.30 vaknar vi av våra alarm. Spända på vad dagen har att erbjuda går vi tillsammans upp till servicestugan och lagar frukost. Detta är den första i raden av de 4 motbjudande frukostarna bestående av havregrynsgröt toppad med torkade äpplen, russin och jordnötter jag måste genomlida. Smaken är dock inte riktigt lika illa som jag befarat, och endast två gånger får jag kväljningar. Åter till rummet för hoppackning av våra attiraljer, tandborstning och hoplappning av trasiga fötter (jag och Gluttarn slipper dock denna syssla).

07.39 lämnar vi fjällstationen bakom oss. Det är soligt och ganska varmt, men vi är ändå klädda i långbyxor, Gluttarn i jeans, då det troligen svalnar av en del på högre höjd. Den första delen av vandringen är bekant sedan gårdagen. På vägen upp mot passet mellan Duolbagorni och Vierranvárri märker vi väl av att vi inte går ensamma denna morgon. Vi går om vandrare efter vandrare och grupp efter grupp, som alla är på väg mot Kebnekaises Sydtopp längs den västra leden. Det är förståeligt, detta är ju trots allt en av Sveriges fjälltrakters mest välbesökta områden och just denna dagen lyser solen genom ett mycket tunt lager av moln medan temperaturen stiger mot 10-graderssträcket. Liksom igår tar trapporna andan ur en, vilket tillsammans med en önskan om att inte trängas alltför mycket med vandrarna som kommit något längre gör att vi drar ned lite på tempot.

Vi tar paus i passet innan färden upp mot Vierranvárri. Äter chokladkakor och dricker vatten på bergets soliga sydöstsluttning. Nästa etapp, de några hundra höjdmeterna i den relativt branta sluttningen upp på Vierranvárri tar lite tid. Det går inte att röra sig alltför snabbt, dels på grund av lutningen och dels på grund av att den stenbeströdda branten inte ger någon bra möjlighet att trycka ifrån i stegen.

Uppe på Vierranvárri möter vi, förutom de hundratals vassa stenrösen som bekläder toppen, en höjdrädd Göteborgare som under dagens vallfärd till Sydtoppen har valt att se sin rädsla i vitögat och ge sig upp till Sveriges näst högsta punkt. Imponerande och motiverande.

Vandringen ned mot Kaffedalen är brant och många lösa stenar gör det förrädiskt för vandraren. Att förlora ett par hundra höjdmeter är inte heller det kul. I Kaffedalen ligger en del snö. Vi stannar och tar en paus. Ytterligare en chokladkaka hamnar i magen, där den gör mer nytta än i packningen.

Den sista etappen från Kaffedalen upp mot Sydtoppen känns som en upprepning av stigen upp för Vierranvárri, med ett undantag. Denna upprepning tar aldrig slut. Gång på gång tror man till en början att berget ska börja plana ut upp mot toppglaciären, gång på gång blir man lurad. Sedan tror man inte längre att utplaningen ska komma, men hoppet behåller man trots allt inom sig. När man slutligen skådar toppglaciären bakom den sista klacken är det inte många höjdmeter kvar, och mycket lättvandrat. Här börjar vi möta de första som tidigare under dagen nått toppen via Västra leden, och nu är på väg tillbaka. Vi når toppglaciären klockan 12.21, efter 4 timmar och 42 minuters vandring. Uppe på toppen står ett gäng med selar och hjälmar, som kommit via den Östra leden. Vi väntar en lång kvart nere vid glaciärens fot tills toppen blivit fri från folk och spatserar sedan upp.

Jag blir inte förvånad om vi lyckats pricka in den absolut bästa dagen för toppbestigning av Kebnekaise detta år, eller till och med detta decennium. Det är vindstilla, soligt och +9 grader Celsius på Sveriges näst högsta punkt. Toppen är mycket mindre än vad jag hade föreställt mig och det är halt. Innan denna vandring läste jag om en man som för ett tiotal år sedan lyckades med konststycket att glida av toppen, och sorgligt nog ansluta sig till den skaran av människor som omkommit på Kebnekaise. Jag förstod då inte hur detta var möjligt. När jag nu står på 2096 meters höjd (uppmätt september 2020), med brant sluttande glaciär åt alla håll förstår jag mycket väl hur ett par oaktsamma steg åt sidan kan innebära döden.

Vi turas om att bli fotograferade, med fin utsikt över mot Nordtoppen (som i September ska komma att mätas till 2096,8 m.ö.h.). Innan denna vandring har jag läst om den berömda kamvandringen över till just Nordtoppen. Vissa år ska omständigheterna varit sådana att man helt sonika kan promenera i en fin upptrampad snöstig, utan stegjärn, isyxa och rep, över till den nordligare toppen. Jag har haft förhoppningar om att så ska vara fallet i år, men inser mycket snabbt att det inte är aktuellt. Glaciären är isig oh hal, ingen stig över mot Nordtoppen syns och ett försök skulle mycket väl kunna få en dödlig utgång. Halvvägs över kammen ser vi dock två personer som mycket långsamt, troligtvis med stegjärn och övrig utrustning gör den hisnande vandringen. Vi vänder om och vandrar ned till toppglaciärens södra ände, sätter oss och äter en lunch i huvudsak bestående av jordnötter och chokladkakor.

Vi återupptar vandringen tillbaka mot Kaffedalen. Nu är planen att vi ska vandra Durlings led ned till Kungsleden och sedan Kungsleden söderut de sista kilometrarna till Singistugorna. Durlings led har sin ena ändpunkt vid Västra leden, ett par hundra meter från Kaffedalens botten, på Kebnekaises sydvästra sluttning. Den visar sig inte vara lätt att hitta, faktum är att jag såhär i efterhand tror att vi inte kom helt rätt förrän efter ett par kilometer, precis norr om Siŋŋibákti (Singipakte). Brorsan gjorde misstaget att vika av västerut för tidigt, för honom blev det än ännu mer komplicerad vandring på vassa stenblock än för oss övriga.

Durlings led är stenig. Faktum är att jag aldrig vandrat någon lika stenig sträcka tidigare. De första delarna av leden består av allt från fotbollsstora stenar till bumlingar stora som bilar lite här och var. Här vill man inte falla, då stenarna allt som oftast har vassa kanter och spetsar. De första kilometrarna, ned till Kaffedalens botten, är besvärligast. Här går det långsamt att ta sig fram. Vi tar en paus vid några plana klippor precis norr om passet mellan Vierranvárri och Siŋŋibákti. Här rinner färskt vatten och vi fyller våra flaskor. Mycket fin utsikt ned mot Siŋŋivággi med sjön Siŋŋijávrrit (Singijaure). Solen värmer gott och vi lägger oss på klipporna och jag somnar snabbt till vattnets porlande.

Efter en halvtimme går vi vidare. Vi korsar ett par snöfält precis norr om Siŋŋibákti och rundar sedan långsamt berget. Vi går högre upp längs Siŋŋibáktis nordsluttning än vad stenrösena som markerar Durlings led gör. Såhär i efterhand kan jag inte svara på varför, men terrängen här är likadan som den ett par hundra meter längre ned och utsikten är troligen något bättre där vi går. Först vid Siŋŋibáktis nordvästliga sluttningar börjar terrängen bli mer lättforcerad. Stenar byts mot gräs vilket fötterna tackar för. Längre ned i dalen, längs jokken som löper genom Kaffedalen, ser vi några andra vandrare, de enda som vi faktiskt skådar längs Durlings led denna dag.

När vi kommer ut i Siŋŋivággi får man lust att kasta av sig ryggsäcken och börja springa. Vi möts av stora, svagt sluttande gräsfält med gott om fina tältplatser. Nu är det dags att korsa Siŋŋivággi om man ska följa Durlings led som den är utprickad på kartan. Dock kräver detta att man antingen tar sig över ett fält med rätt tilltagna stenar, eller vadar över Siŋŋijohka. Vi väljer istället att vandra på gräsmarkerna längs norra sidan av Siŋŋijohka någon kilometer tills vi hittar ett lämpligt ställe att korsa jokken. Härifrån vandrar vi sedan på en väl upptrampad stig ned till Kungsleden, viker av och följer Kungsleden de sista 2,5 kilometerna söderut till Singistugorna. När vi väl är framme har vi gått knappa 25 kilometer och förflyttat oss 1643 höjdmeter. Detta har tagit 10 timmar och 48 minuter, inkluderat drygt 3 timmar för pauser.

Väl framme slår vi oss ned på trappen framför huvudstugan och dricker några klunkar vatten. Efter ett par minuter ropar stugvärden från sin stuga och vill bjuda på saft, vilken vi självklart inte tackar nej till. Stugvärden frågar var vi kommer ifrån och vi berättar om dagens strapatser. Han tittar undrande på oss, främst på Gluttarn, och utbrister sedan ”Du är banne mig den första vandrare med jeans jag sett här”.  

Vi har tur och får ett rum med fyra bäddar, gör oss hemmastadda. Vi tvättar oss i den lilla jokken som rinner ned från Lássajávri och lagar sedan våra respektive frystorkade rätter som vi njuter i av fulla drag efter dagens utmaningar. Sedan kör vi ett obligatoriskt parti plump och går sedan och lägger oss för en natts god sömn.

Tidig morgon med lätta moln i början av Kitteldalen. Utsikt ned mot Láddjuvággi med Láddjujohka. 

Uppe i Kitteldalen. Utsikt upp mot Kebnekaise.

Återigen utsikt ned över Láddjuvággi, denna gång från Vierranvárris sydöstsluttning.

Duolbagorni från "baksidan", nordvästra sluttningen sedd från Vierranvárris sydöstra sluttning. Västra leden i passet mellan Duolbagorni och Vierrenvárri.

Siŋŋičohkkas mäktiga norra vägg, sedd från Vierranvárri. 

Från Vierranvárris topp, riktning västnordväst. Något till vänster om mitten av bilden ses Sälka.

Västra leden, där den börjar slingra sig upp för Kebnekaise, efter Kaffedalen.

Utsikt ned över Kaffedalen från Västra Ledens längs Kebnekaises sydvästsluttning. Vierranvárri till höger i bild.

Upp mot den glaciärtäckta Sydtoppen.

Utsikt västerut från toppglaciären, i väntan på att få bestiga själva Sydtoppen.

Norrut från Sydtoppen. I mitten av bilden ses Kaskasatjåkka, till höger i bild ses Nordtoppen och delar av kammen mellan de båda topparna.

Österut från Sydtoppen. Storglaciären ned mot Darfálvággi (Tarfaladalen). 

Nordväst från Sydtoppen. Rabots glaciär och Drakryggen.

Stenigt på Durlings led. Utsikt ned mot Kaffedalen. 

Mer sten.

Tillbakablick upp mot tidigare delar av Kaffedalen, varifrån vi kommit.

Härliga grässlätter ned mot Siŋŋivággi, sydöstlig riktning. 

Siŋŋijohka ned mot Tjäktjavagge. Durlings led går egentligen längs jokkens södra sida men vi fottsatte en bit på norra sidan (till höger i bild) innan vi vadade över. 

Från Kungsleden, Tjäktjavagge mot nordväst.

Sista biten mot Singistugorna, en välkommen syn. Berget Stuor-Jiertá i bakgrunden.

Postat 2021-01-24 23:02 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kebnekaise runt - del 2 Placerad på karta

Dag 4 (2020-08-10) – Till Kebnekaise fjällstation och vidare upp på Duolpagorni

Klockan ringer redan vid 07.00. Gäspande packar vi ihop våra saker. Min frukost består av tunnbröd med mjukost. De andra äter gröt. Gröt står långt ned på min lista över tilltalande frukostar och jag sparar mitt lidande till senare frukostar på fjället.

Tio över åtta lämnar vi Nikkaluokta. De första knappa 6 kilometerna är som många vet lättvandrade och föga exalterande. Vi anländer till Ladtjoluspekåtan efter en timme och några minuter. Här stannar vi och äter varsin chokladkaka. Det är 14 grader varmt och sol. Fantastiskt vandringsväder. Pausen blir kortvarig. Alla är vi pigga och har krut i benen och kommande kilometer avverkas i rask takt. Gluttarn och Vegmil stannar plötsligt upp när vi möter en vandrare på väg mot Nikkaluokta. De studerar tydligen vid samma universitet. Han berättar att han för några dagar sedan varit uppe på Kaskastjåkka. Jag blir genast intresserad då denna toppbestigning sedan en tid tillbaka ingått i mina egna planer. Ganska lättbestigen, berättas det. Vi tar adjö och vandrar vidare. Snart rundar vi Darfáloalgi och Láddjuvággi öppnar sig framför oss. Det goda vädret gör att vi kan beskåda en mäktig vy inkluderande Skárttoaivi, Sinŋŋičohkka (Singitjåkka), Duolpagorni (Toplagorni) och Vierranvárri. Några små moln har för tillfället dragit in över Kebnekaisetopparna så dessa låter sig inte beskådas. De sista kilometerna avverkas i något lägre tempo då brorsan börjar få skav i sina tunga kängor. Jag pausar GPS-klockan 13.11. Den visar 19,53 kilometer och 356 höjdmeter. Vi checkar in och får tillgång till vårt rum, alla mycket nöjda med dagen hitintills. 

Då vädret är fint och Duolpagornis spetsiga topp lockar packar jag snabbt om väskan så att den endast innehåller några förstärkningsplagg, telefon, vattenflaskor och ett par chokladbars. Gluttarn och Vegmil vill stanna kvar och vila. Brorsan är ambivalent. Bestämmer sig tillslut för att följa med på vidare äventyr. 

De första kilometerna från Kebnekaise fjällstation längs Västra leden går vi tillsammans, sedan kommer vi överens om att jag ska jogga i förväg. Med mina lätta trailskor och mycket lätta dagspackning känner jag mig snabb och stark och en mer lunkande gångmarsch gör mig bara frustrerad. 

När leden börjar bli brant och gå parallellt med Kittelbäcken tvingas jag dra ned på tempot. Möter många på väg ned från Sydtoppen. Vandrar förbi några andra på väg uppåt. En pappa och ett barn. Försöker de med en sen toppbestigning eller ska de tälta någonstans? 

Vid Kitteldalens nordvästra ände planar stigen av tillfälligt. Korsar sedan Kittelbäcken. Fyller på rejält med vatten här. Det följande partiet med stenblockstrappstegen visar sig bli det jobbigaste på hela dagen. Uppåt, uppåt och uppåt. Pulsen stiger. Möter en äldre man på väg ned i de steniga partierna. Han ser rejält trött ut och går kräftgång då det blir riktigt brant. Slutligen når jag passet mellan Duolpagorni och Vierranvárri. Västra leden viker av i nordvästlig riktning, jag i sydostlig. Att ta de sista höjdmeterna upp till Duolpagornis topp visar sig bli en okomplicerad historia. Det är inte brant, stenarna ligger oftast still och här och var finns en liten stig. Väl uppe på toppen stannar jag min GPS-klocka. 1 h och 45 minuter samt nästan 6 kilometer. Utsikten är fantastisk. Ned till dalen mellan Duolpagorni och Sinŋŋičohkka är det nära 1000 höjdmeter. En hissnande känsla inträder. Man ser ända bort till Nikkaluokta. Bergets kända "krater" är nästan snötom. Ovanför Björlings glaciär ser man Kebnakaises sydtopp med enskilda personer på. Jag plockar fram telefonen för att knäppa några bilder och ser att jag fortfarande har god täckning. Ringer brorsan som precis passerar Kittelbäcken. Bestämmer mig för att vänta på honom. Tar fram min dunjacka, vantar och en buff och lägger mig intill toppröset. Det är vindstilla och jag somnar till för en stund. 

Brorsan kommer slutligen upp. Hans tyngre kängor gör att hälarna slits mycket av alla höjdmeter. Vi tar några bilder till, slår en drill ned i kratern och börjar sedan vandra nedåt. Går förbi många trötta toppbestigare på väg ned från Sydtoppen. En asiatisk man stapplar ned och lägger mycket vikt på sina båda stavar. Nere vid bron över Kittelbäcken börjar jag åter jogga och lämnar i samförstånd brorsan bakom mig. Åter nere vid fjällstationen stannar jag GPS-klockan på 11,94 km, 989 höjdmeter och 3 timmar och 5 minuter. Total sträcka under dagen blir således cirka 31,5 km och 1350 höjdmeter. 

På kvällen äter vi frystorkat. I min iver och hunger orkar jag inte vänta på att vattnet ska göra maten mjuk och knaprar därför i mig en ganska tråkig Cashew Rice för att sedan skölja ned den med vatten. I den lilla butiken bredvid receptionen provianterar vi sedan godis innan vi går tillbaka till vårt rum för att spela ett parti plump och sedan lägga oss. 

Solklar morgon när vi tar de första stegen mot Kebnekaise fjällstation, längs Dag Hammarskjöldsleden. 

Utsikt över Ládjuvággi. Skárttoaivi, Sinŋŋičohkka, Duolpagorni, Vierranvárri, Kebnetjåkka och Giebmebákti (Kebnepakte) från vänster till höger. Små molntussar dansar kring Kebnekaises båda toppar. 

Precis då man rundar Darfáloalgi öppnar Láddjuvággi upp sig på riktigt. 

Tillbakablick över Láddjuvággi, östlig riktning. 

På väg upp mot Duolpagorni. 

Upp mot Kitteldalen, Kittelbäcken ses delvis snötäckt.

Ytterligare en tillbakablick över Láddjuvággi.

Nästan uppe i Kitteldalen. Vierranvárri till vänster, Kebnekaisse till höger. Syd- och Nordtoppen syns ej i bild.

Trappan upp mot passet mellan Duolpagorni och Vierranvárri. 

Utsikt från Duolpagornis topp. Skárttoaivi i mitten. 

Utsikt från Duolpagornis topp. Láddjuvággi.

Utsikt från Duolpagornis topp. Nordlig riktning - Kebnekaises Sydtopp ligger dold bland molnen men Nordtoppen syns tydligt, liksom Björlings glaciär. Tror att det är Kaskasatjåkkå man anar i bakgrunden, något till höger. 

Utsikt från Duolpagornis topp. Västlig riktning.

Utsikt ned över Kitteldalen.

Utsikt ned i Duolpagornis kända krater.

Postat 2021-01-21 14:22 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Kebnekaise runt - del 1 Placerad på karta

Dag 1 (2020-08-07) - Avfärd från Stockholm

Vi möts alla fyra i vår tågkupé en kvart innan tåget ska lämna perrongen. Det är Gluttarn, Vegmil, brorsan och jag. Det är varmt, svetten börjar rinna längs ryggen redan efter några minuter. Hoppas att vi slipper dela kupé med andra. En minut senare dyker en pappa och hans son upp. Tydligen fullsatt idag. De ska till Låktatjåkka och vandra mot Trollsjön och vidare. När tåget rullar från perrongen söker de sig till bistrovagnen. Skönt att kunna sträcka lite på sig i den åter halvtomma kupén. Vi plockar fram kortleken och spelar ett parti plump. Går sisådär. Pappan och sonen kommer tillbaka efter ett par timmar. Goda nyheter. De kungör att de ska byta kupé. Reglerna tillåter tydligen inte fullsatta kupéer under Coronapandemin. Konstigt nog fanns en helt tom precis bredvid vår. 

Vi blir åter ensamma. Snart börjar det bli mörkt ute. Ett orosmoment inför denna vandring har varit våra till viss del olika ambitioner, tankar och förväntningar. För Gluttarn och Vegmil handlar det om första riktiga fjällvandringen. Gluttarn ska vandra i jeansshorts, och sedan långa jeans när det blir för kallt. Vegmils packning väger mer än 15 kg, det dubbla mot min egen. Två av oss har tyngre, vattentäta kängor medan två har lätta trailskor. Någon har en tjock vinterjacka, någon bara en fleecetröja att ha under regnstället. Någon har en deckare i inbundet format. När vi sedermera går och lägger oss surrar en enda tanke i mitt huvud: hur ska detta gå?

Dag 2 (2020-08-08) - Till Nikkaluokta och upp på Govggenjunni och Gogicohkka

Tidig morgon med tågbyte i Boden 05.40. Sittplats de sista timmarna mot Kiruna. Nikkalouktaexpressen från Kiruna är helt fullsatt. En extrabuss tillkallas. För att få ihop allt med tågbiljetter och stugboenden (som i år måste bokas i förväg) har vi blivit tvungna att spendera två nätter i en charmstuga i Nikkaloukta. Nycklarna kan vi inte få förrän vid 14. Planer för dagsutflykt börjar smidas. Vädret är fint, 18 grader och halvklart. Våra blickar dras mot ett nära beläget berg, nordväst om Nikkaloukta. Gogicohkka heter det tydligen. Toppen är mätt till 1162 m.ö.h. Ser ut att kunna få en fin vy utöver de nedre delarna av Visttasvággi, sjön Paittasjärvi och Nikkaloukta.

Vi följer en grusad väg i några hundra meter. In på en annan grusad väg med skyltar om att den är privat och att camping ej är tillåten. Vi följer en skylt med ordet KÅGE bokstaverat på. I efterhand uppfattar jag det som att KÅGE är fjället Gogicohkka (Nikkalouktas byfjäll som det ibland kallas) och att Govggenjunni, som står utmärkt på kartan, är den lägre platån på ca 820 m.ö.h., dit den upptrampade stigen leder (kan dock ha fel på denna punkten). Vi når platån efter 1,5 timme. Ett stopp gjordes halvvägs för att Vegmil skulle kunna plåstra om ett gäng mindre trevliga skavsår som tyvärr redan hunnit uppstå. Här lämnar vi våra ryggsäckar vid en stor sten.

Gogicohkkas ganska branta sydostsluttning består till stor del av vassa, lösa stenar. Dock finns flera gräsrännor. Vi tar sikte på den längst till höger. Visst är det brant och visst rasar det sten vid något tillfälle men på det hela taget når vi toppen utan större ansträngning. Kan tänka mig att det hade varit en annan femma med en mer eller mindre fylld ryggsäck på ryggen. Toppen är platt och stenig. Utsikten över nedre Visttasvággi liknar en mindre dramatisk Rapadal. Bra utsikt låter oss se ända till Tarfaladalens stora glaciärer. Vi tar några bilder och börjar sedan bege oss ned.

Vattennivån i min tillknycklade juiceflaska är vid det har laget noll (vi har inte hittat några lämpliga vattenkällor på vägen från Nikkaloukta) och bestämmer oss därför att gå ned för berget ett par hundra meter väster om bestigningsrännan för att nå den enda, mycket lilla, jokken i närområdet. Detta var ett misstag då vi tvingas vandra ned för branta sten- och gruspartier med mycket rasande sten. Kommer sedan ned till ett parti med lite större stenar där sluttningen planar ut. En kort vandring över ett gräsbeklätt område och vi når jokken, som visar sig vara mycket, mycket, liten och på gränsen till att sina. Vattnet rinner i alla fall och flaskor fylls. Vi går tillbaka och hämtar våra säckar. Äter lunch och tar oss sedan till Nikkaloukta. GPS-klockan visar 4 h och 30 minuter och en sträcka på knappt 12 kilometer samt knappa 600 höjdmeter. Vi hämtar nyckeln till vår charmstuga och tar sedan en tupplur. Sedan blir det vegansk tacos, yatzy och ett parti plump. 

Gogicohkkas branta sydöstsluttning, sedd från Govggenjunniplatån. Vi klättrade i den av de tre gräsrännorna som syns längst till höger. 

Brant lutning uppför Gogicohkka.

Utsikt över floddeltat nedre Visttasvággi samt sjön Paittasjärvi. Sydöstlig riktning. 

Utsikt i nordvästlig riktning upp mot Darfálčohkka och Darfálčorru med Čievrračohkka i förgrunden till vänster. Kaskasatjåkka, Gaskkasbákti och Kebnekaises toppar ligger molntäckta i bakgrunden. På bild syns även Darfálglaciären, Isfallsglaciären och Storglaciären. 

Gogicohkkas toppröse. 

Dag 3 (2020-08-09) - Bestigningen av Gármasbákti

Vi tar sovmorgon och är inte uppe förrän kvart i tio. Efter frukosten packar vi två dagsryggsäckar och vandrar Dag Hammarskjöldsleden mot Kebnekaise fjällstation. Efter cirka 2,5 kilometer, precis efter bron över Čievrrajohka tar vi av till höger (nordvästlig riktning) på en liten stig. Den går slingrande genom björkskogen några kilometer tills slutligen trädgränsen nås. Vi kommer upp på en svagt sluttande ljungbeklädd fjällplatå.

Till vänster om oss har vi nu toppen Gármasbákti på 1080 m.ö.h. Vi lämnar våra två säckar vid foten av berget. Vi går rakt upp för det minst branta partiet, intill ett par mindre snöfält. Trots att det handlar om dryga 200 höjdmeter i ganska brant terräng känns det inte tillnärmelsevis lika krävande som gårdagens topptur till Gogicohkka. Uppe på toppen blåser det hårt. I byarna kan man luta sig mot vinden. Planen om att gå vidare de knappa 2 kilometerna mot Čievrračohkka grusas på grund av vinden. Vi går ned till våra packningar och äter lunch. Sedan vandrar vi i maklig takt tillbaka mot Nikkaloukta. När vi kommer ut på Dag Hammarskjöldsleden börjar det spritta i benen och jag kan inte hålla mig. Jag lämnar de andra och löper tillbaka till stugan. Dagens totala sträcka är 17,8 kilometer och höjdökningen är 640 meter. 

På kvällen äter vi varsin stor portion med pasta och tomatsås med rökt tofu. Vi går och lägger oss tidigt, alla nöjda med dagens (små) bravader. 

Sydöstlig riktning mot Paittasjärvi, från Gármasbáktis nordostsluttning. Gogicohkka till vänster i bilden. 

Utsikt över Láddjuvággi. Kebnetjåkkas topp ses till höger i horisonten. Kebnekaises toppar är molntäckta, liksom Vierranvárri och Duolbagorni (Topagorni) och Sinŋŋičohkka (Singitjåkka). 

Utsikt ned över Láddjuvággi. 

Utsikt mot nordväst. Čievrračohkka till vänster i bild. 

Postat 2021-01-20 10:54 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Logga in

Tips!