Bloggar > Du får vila sen > Kebnekaise runt - del 3

Du får vila sen

Vandring och löpning i de Svenska fjällen.

Kebnekaise runt - del 3

Dag 5 (2020-08-11) – Västra leden till Sydtoppen och Durlings led till Singistugorna

06.30 vaknar vi av våra alarm. Spända på vad dagen har att erbjuda går vi tillsammans upp till servicestugan och lagar frukost. Detta är den första i raden av de 4 motbjudande frukostarna bestående av havregrynsgröt toppad med torkade äpplen, russin och jordnötter jag måste genomlida. Smaken är dock inte riktigt lika illa som jag befarat, och endast två gånger får jag kväljningar. Åter till rummet för hoppackning av våra attiraljer, tandborstning och hoplappning av trasiga fötter (jag och Gluttarn slipper dock denna syssla).

07.39 lämnar vi fjällstationen bakom oss. Det är soligt och ganska varmt, men vi är ändå klädda i långbyxor, Gluttarn i jeans, då det troligen svalnar av en del på högre höjd. Den första delen av vandringen är bekant sedan gårdagen. På vägen upp mot passet mellan Duolbagorni och Vierranvárri märker vi väl av att vi inte går ensamma denna morgon. Vi går om vandrare efter vandrare och grupp efter grupp, som alla är på väg mot Kebnekaises Sydtopp längs den västra leden. Det är förståeligt, detta är ju trots allt en av Sveriges fjälltrakters mest välbesökta områden och just denna dagen lyser solen genom ett mycket tunt lager av moln medan temperaturen stiger mot 10-graderssträcket. Liksom igår tar trapporna andan ur en, vilket tillsammans med en önskan om att inte trängas alltför mycket med vandrarna som kommit något längre gör att vi drar ned lite på tempot.

Vi tar paus i passet innan färden upp mot Vierranvárri. Äter chokladkakor och dricker vatten på bergets soliga sydöstsluttning. Nästa etapp, de några hundra höjdmeterna i den relativt branta sluttningen upp på Vierranvárri tar lite tid. Det går inte att röra sig alltför snabbt, dels på grund av lutningen och dels på grund av att den stenbeströdda branten inte ger någon bra möjlighet att trycka ifrån i stegen.

Uppe på Vierranvárri möter vi, förutom de hundratals vassa stenrösen som bekläder toppen, en höjdrädd Göteborgare som under dagens vallfärd till Sydtoppen har valt att se sin rädsla i vitögat och ge sig upp till Sveriges näst högsta punkt. Imponerande och motiverande.

Vandringen ned mot Kaffedalen är brant och många lösa stenar gör det förrädiskt för vandraren. Att förlora ett par hundra höjdmeter är inte heller det kul. I Kaffedalen ligger en del snö. Vi stannar och tar en paus. Ytterligare en chokladkaka hamnar i magen, där den gör mer nytta än i packningen.

Den sista etappen från Kaffedalen upp mot Sydtoppen känns som en upprepning av stigen upp för Vierranvárri, med ett undantag. Denna upprepning tar aldrig slut. Gång på gång tror man till en början att berget ska börja plana ut upp mot toppglaciären, gång på gång blir man lurad. Sedan tror man inte längre att utplaningen ska komma, men hoppet behåller man trots allt inom sig. När man slutligen skådar toppglaciären bakom den sista klacken är det inte många höjdmeter kvar, och mycket lättvandrat. Här börjar vi möta de första som tidigare under dagen nått toppen via Västra leden, och nu är på väg tillbaka. Vi når toppglaciären klockan 12.21, efter 4 timmar och 42 minuters vandring. Uppe på toppen står ett gäng med selar och hjälmar, som kommit via den Östra leden. Vi väntar en lång kvart nere vid glaciärens fot tills toppen blivit fri från folk och spatserar sedan upp.

Jag blir inte förvånad om vi lyckats pricka in den absolut bästa dagen för toppbestigning av Kebnekaise detta år, eller till och med detta decennium. Det är vindstilla, soligt och +9 grader Celsius på Sveriges näst högsta punkt. Toppen är mycket mindre än vad jag hade föreställt mig och det är halt. Innan denna vandring läste jag om en man som för ett tiotal år sedan lyckades med konststycket att glida av toppen, och sorgligt nog ansluta sig till den skaran av människor som omkommit på Kebnekaise. Jag förstod då inte hur detta var möjligt. När jag nu står på 2096 meters höjd (uppmätt september 2020), med brant sluttande glaciär åt alla håll förstår jag mycket väl hur ett par oaktsamma steg åt sidan kan innebära döden.

Vi turas om att bli fotograferade, med fin utsikt över mot Nordtoppen (som i September ska komma att mätas till 2096,8 m.ö.h.). Innan denna vandring har jag läst om den berömda kamvandringen över till just Nordtoppen. Vissa år ska omständigheterna varit sådana att man helt sonika kan promenera i en fin upptrampad snöstig, utan stegjärn, isyxa och rep, över till den nordligare toppen. Jag har haft förhoppningar om att så ska vara fallet i år, men inser mycket snabbt att det inte är aktuellt. Glaciären är isig oh hal, ingen stig över mot Nordtoppen syns och ett försök skulle mycket väl kunna få en dödlig utgång. Halvvägs över kammen ser vi dock två personer som mycket långsamt, troligtvis med stegjärn och övrig utrustning gör den hisnande vandringen. Vi vänder om och vandrar ned till toppglaciärens södra ände, sätter oss och äter en lunch i huvudsak bestående av jordnötter och chokladkakor.

Vi återupptar vandringen tillbaka mot Kaffedalen. Nu är planen att vi ska vandra Durlings led ned till Kungsleden och sedan Kungsleden söderut de sista kilometrarna till Singistugorna. Durlings led har sin ena ändpunkt vid Västra leden, ett par hundra meter från Kaffedalens botten, på Kebnekaises sydvästra sluttning. Den visar sig inte vara lätt att hitta, faktum är att jag såhär i efterhand tror att vi inte kom helt rätt förrän efter ett par kilometer, precis norr om Siŋŋibákti (Singipakte). Brorsan gjorde misstaget att vika av västerut för tidigt, för honom blev det än ännu mer komplicerad vandring på vassa stenblock än för oss övriga.

Durlings led är stenig. Faktum är att jag aldrig vandrat någon lika stenig sträcka tidigare. De första delarna av leden består av allt från fotbollsstora stenar till bumlingar stora som bilar lite här och var. Här vill man inte falla, då stenarna allt som oftast har vassa kanter och spetsar. De första kilometrarna, ned till Kaffedalens botten, är besvärligast. Här går det långsamt att ta sig fram. Vi tar en paus vid några plana klippor precis norr om passet mellan Vierranvárri och Siŋŋibákti. Här rinner färskt vatten och vi fyller våra flaskor. Mycket fin utsikt ned mot Siŋŋivággi med sjön Siŋŋijávrrit (Singijaure). Solen värmer gott och vi lägger oss på klipporna och jag somnar snabbt till vattnets porlande.

Efter en halvtimme går vi vidare. Vi korsar ett par snöfält precis norr om Siŋŋibákti och rundar sedan långsamt berget. Vi går högre upp längs Siŋŋibáktis nordsluttning än vad stenrösena som markerar Durlings led gör. Såhär i efterhand kan jag inte svara på varför, men terrängen här är likadan som den ett par hundra meter längre ned och utsikten är troligen något bättre där vi går. Först vid Siŋŋibáktis nordvästliga sluttningar börjar terrängen bli mer lättforcerad. Stenar byts mot gräs vilket fötterna tackar för. Längre ned i dalen, längs jokken som löper genom Kaffedalen, ser vi några andra vandrare, de enda som vi faktiskt skådar längs Durlings led denna dag.

När vi kommer ut i Siŋŋivággi får man lust att kasta av sig ryggsäcken och börja springa. Vi möts av stora, svagt sluttande gräsfält med gott om fina tältplatser. Nu är det dags att korsa Siŋŋivággi om man ska följa Durlings led som den är utprickad på kartan. Dock kräver detta att man antingen tar sig över ett fält med rätt tilltagna stenar, eller vadar över Siŋŋijohka. Vi väljer istället att vandra på gräsmarkerna längs norra sidan av Siŋŋijohka någon kilometer tills vi hittar ett lämpligt ställe att korsa jokken. Härifrån vandrar vi sedan på en väl upptrampad stig ned till Kungsleden, viker av och följer Kungsleden de sista 2,5 kilometerna söderut till Singistugorna. När vi väl är framme har vi gått knappa 25 kilometer och förflyttat oss 1643 höjdmeter. Detta har tagit 10 timmar och 48 minuter, inkluderat drygt 3 timmar för pauser.

Väl framme slår vi oss ned på trappen framför huvudstugan och dricker några klunkar vatten. Efter ett par minuter ropar stugvärden från sin stuga och vill bjuda på saft, vilken vi självklart inte tackar nej till. Stugvärden frågar var vi kommer ifrån och vi berättar om dagens strapatser. Han tittar undrande på oss, främst på Gluttarn, och utbrister sedan ”Du är banne mig den första vandrare med jeans jag sett här”.  

Vi har tur och får ett rum med fyra bäddar, gör oss hemmastadda. Vi tvättar oss i den lilla jokken som rinner ned från Lássajávri och lagar sedan våra respektive frystorkade rätter som vi njuter i av fulla drag efter dagens utmaningar. Sedan kör vi ett obligatoriskt parti plump och går sedan och lägger oss för en natts god sömn.

Tidig morgon med lätta moln i början av Kitteldalen. Utsikt ned mot Láddjuvággi med Láddjujohka. 

Uppe i Kitteldalen. Utsikt upp mot Kebnekaise.

Återigen utsikt ned över Láddjuvággi, denna gång från Vierranvárris sydöstsluttning.

Duolbagorni från "baksidan", nordvästra sluttningen sedd från Vierranvárris sydöstra sluttning. Västra leden i passet mellan Duolbagorni och Vierrenvárri.

Siŋŋičohkkas mäktiga norra vägg, sedd från Vierranvárri. 

Från Vierranvárris topp, riktning västnordväst. Något till vänster om mitten av bilden ses Sälka.

Västra leden, där den börjar slingra sig upp för Kebnekaise, efter Kaffedalen.

Utsikt ned över Kaffedalen från Västra Ledens längs Kebnekaises sydvästsluttning. Vierranvárri till höger i bild.

Upp mot den glaciärtäckta Sydtoppen.

Utsikt västerut från toppglaciären, i väntan på att få bestiga själva Sydtoppen.

Norrut från Sydtoppen. I mitten av bilden ses Kaskasatjåkka, till höger i bild ses Nordtoppen och delar av kammen mellan de båda topparna.

Österut från Sydtoppen. Storglaciären ned mot Darfálvággi (Tarfaladalen). 

Nordväst från Sydtoppen. Rabots glaciär och Drakryggen.

Stenigt på Durlings led. Utsikt ned mot Kaffedalen. 

Mer sten.

Tillbakablick upp mot tidigare delar av Kaffedalen, varifrån vi kommit.

Härliga grässlätter ned mot Siŋŋivággi, sydöstlig riktning. 

Siŋŋijohka ned mot Tjäktjavagge. Durlings led går egentligen längs jokkens södra sida men vi fottsatte en bit på norra sidan (till höger i bild) innan vi vadade över. 

Från Kungsleden, Tjäktjavagge mot nordväst.

Sista biten mot Singistugorna, en välkommen syn. Berget Stuor-Jiertá i bakgrunden.

Inlagt 2021-01-24 23:02 | Läst 1401 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2021-01-25 10:43   OBD
Det var en rejäl dagsetapp, särskilt med tanke på höjdskillnaderna.
Kul att ni hade tur med vädret. Sämre väder riskerar ibland att ha en negativ inverkan på orken. ;-)
Fina och illustrativa bilder.
Tack ska du ha!
 
Svar 2021-01-25 22:35   Slitzer
Jag är väldigt tacksam över vädret, på andra väderpremisser hade färden onekligen inte blivit lika njutningsfull. Tack själv!
 
2021-02-15 15:04   fowwe
Ja, det var stenigt värre det här! Men det måste ha varit en stark upplevelse med alla dessa mäktiga bergväggar och avgrunder. Snö-/iskammen mellan topparna såg verkligt nervpirrande ut, den var ju knivskarp. Kul att vara med!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar