Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 100 Nästa Sista 
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-06 14:23 från Anders_sthlm till Anders_sthlm :
Tyvärr får du nog då ta den diskussionen någon annanstans och med någon annan. Med hälsning.
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-06 13:50 från Speedgoat till Anders_sthlm :
Som du märker släpper ingen iväg dig från forumet eftersom du väcker för många frågor:-) Gällande motivet, både hos en mordbrännare och hos en eventuell skapare så är jag benägen att hålla med Leif GW Persson: Det är underordnat vad som kommer fram i den rent tekniska undersökningen. Vi ser vad vi har här och nu framför oss. Övriga bevekelsegrunder är helt outgrundliga. Men varför inte. Att ta en diskussion om lidande här är kanske bättre än i något annat sammanhang där det lätt blir för pretentiöst och högtravande. Låt diskussionen ta fart där den frodas. Själv tycker jag en kriminell natur, en böjelse om man så vill, även om livshållningen kan vara förbrännande och destruktiv, kan vara vitaliserande om den riktas åt rätt håll. Civilisationen har ju en tendens att kuva och disciplinera oss tills dess att ingenting finns kvar som spjärnar emot. Naturen är mer dynamisk och levande i den aspekten. Betydligt mer kriminellt betingad, full av mord och stöld när man glor ner i närmsta lilla dypöl. Tänker också osökt på Kristina frän Duvemåla när jag läser dina filmreferenser och texten till Björn och Bennys musikal. "Du måste finnas".
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-06 12:49 från Anders_sthlm till Anders_sthlm :
Hejsan. Haha! Nämen det va ju snällt sagt. Kul att höra! Men tyvärr är det nog så.
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-06 12:48 från Anders_sthlm till Anders_sthlm :
Hej. Jamen, ett stort tack för kommentar först då. Jag uppskattar verkligen att få kommentarer till det jag skriver. Det hela fungerar ju bättre då. Naturligtvis respekterar jag dina åsikter. Det blir nog lite märkligt om det blir en slags teologisk diskussion här om lidande. Kortfattat utan att bli för långrandig. Det här är ju trots allt en friluftsajt. Jag uppfattar Jobs Bok’ som ytterst relevant. Den har satt stort prägel på vår kultur och samhälle. Vad skulle Goethes Faust vara utan den, bara för att ta ett exempel. Jag är som det kanske märkts en stor cineast. Jag kan bara nämna några filmer som just belyser detta: ’Tree of Life’ i regi av T Malick, ’A serious man’ av J Coen, och inte minst ’Leviathan’ av Andrej Zvjagintsev. Alla dessa filmer är bra exempel på lidande och dess orsaker och väldigt sevärda. Att jag bär med mig frågor istället för svar, beror också på att i mitt jobb som kriminaltekniker och polis kommit fram till brottsplatser som varit väldigt knepiga att ta hand om. Hade jag redan svar då jag kliver in i ett sådant rum, skulle nog min människosyn vara fel. Vad tror du man säger till en man som skjutit sin fru och sina barn och sedan tänt eld på kåken? Nåväl, du skriver.: ”Där fastnar jag inte i intellektuella återvändsgränder utan driver på i livets ström som ett forsande vatten. Innebär utmaningen dessutom visst mått av risk är det dubbelt vunnet då överlevnadsinstinkten, adrenalin och kamp- eller flyktbeteendet har kickat igång”. Jag har mött väldigt många som har den livshållningen… i ”sämre sammanhang”. Ett sådant resonemang är uteslutet för mig förstår du. Med hälsning Anders.
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-06 11:02 från Merckx till Anders_sthlm :
Din avskedsansökan godkännes icke!
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-06 09:02 från Speedgoat till Anders_sthlm :
Intressant diskussion detta utvecklade sig till. Själv avskyr jag Jobs bok och det var till stor del vad som stod i den texten som fick mig att överge religiösa grubblerier och istället bli strikt vetenskaplig. Kärlek reduceras därmed till evolutionens sätt att driva arten till överlevnad, att fortplanta oss mot alla odds och sedan vårda vår avkomma. Jag respekterar givetvis alla andra tolkningar som får oss att uthärda vandringen genom livet. Jag tror inte att jag vet. Jag vet att jag tror. Det blir lugnast så. I det lilla och det stora naturen erbjuder hittar jag fortfarande någon slags ersättning för religion. Men låter intrycket förbli utan tolkning. Vad skalbaggen gör i blomman är sig själv nog. En hårlös apas grubblerier gör varken till eller ifrån. Jag finner istället vila i de konkreta frågor som uppstår i utmaningarna efter vägen; "Hur fan tar jag mig över den här jocken". Hjärnan får arbeta i symbios med kroppen och vrida och vända på frågan i plan och i handling. Där fastnar jag inte i intellektuella återvändsgränder utan driver på i livets ström som ett forsande vatten. Innebär utmaningen dessutom visst mått av risk är det dubbelt vunnet då överlevnadsinstikten, adrenalin och kamp- eller flyktbeteendet har kickat igång. Då sorteras allt annat bort och jag befinner mig i fullt fokus i nuet. Därför vandrar jag.
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-06 08:26 från Anders_sthlm till Anders_sthlm :
Jag blir faktiskt väldigt rörd när jag läser det du skriver Hans, så ett stort tack verkligen. Dessutom ett lika stort tack för alla de fjällskildringar du gett, inte bara mig utan massor av läsare, inte bara här på nätet, utan även i bokform. Precis som jag skrev till Nydahl så är du en av de stora fjällskildrarna i vårt land. Det är nog många som kan skriva under på det! I slutet av ’Såsom i en spegel’ när Karin (Harriet Andersson) tagits till sjukhuset och hennes bror Minus och hennes far samtalar, återger ju Bergman ’ett hopp’. Minus säger: ”Jag hörde pappa tala.” Jag har alltid tagit det till mig och sett det som en vägledning i livet. Frågan i filmen, och det som fick mig att skriva det här. (Mitt slut av min blogg här på Utsidan) var just vad kärlek är i naturen, och våra reflektioner över den, och hur tiden påverkar oss och våra minnen. Frågan pendlar alltså mellan vad kärlek är, och om Guds existens. En fråga som ställs i filmen är: ’Är Gud kärlek?” Måste man vara mentalsjuk för att börja tro på en Gud? Bergman för ihop tre olika typer av män som gör anspråk på Karins kärlek. Och i slutet säger hennes bror detta om att han hört Gud tala till honom, och han trodde det var pappa. Så, jag vet inte direkt om Bergman överger Gud i filmen, han ställer nog frågor om det hela, så uppfattar jag det. Genom att kolla Bergman och andra regissörer, Tarkovskij, Bresson, har jag lärt mig att det är viktigare att försöka ställa frågor, än att propsa på svar. Och filmen är just ett oerhört kraftigt vapen som förser oss ideligen med bildgåtor, vulgära såväl som subtila. Ofta när jag är ute och vandrar i fjällen förser mig landskapet ideligen med visuella gåtor som är oerhört stimulerande och ’vilsamma’ hur märkligt det än låter. ”Hur fan ska jag ta mig över den här jokken, eller: ’Helvete nu öser det ner igen’!” ”Vad gör denna lilla skalbagge här inuti blomman?” Ilska och glädje. Det är dessa bildgåtor jag på nått vis närs av både i arbete och i vila. Och naturligtvis en stark gudstro, annars skulle jag aldrig orkat jobba. Samma sak där alltså. Det föll sig för mig helt naturligt att avsluta min blogg här med ett starkt ’filmiskt slut’, om just kärlek. Inte minst när jag satt på ett kafé i Visby och såg en ung tjej frenetiskt letande i sin mobil efter något hon inte hittade. Vad hon endast såg i detta scrollande var hennes egen reflektion i glaset. Så: Jag vet inte om kärleken bevisar guds existens, eller om kärleken är gud. Även det en reflektion här ifrån det grå vattnet här på Gotland. Anders
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-05 21:42 från fowwe till Anders_sthlm :
Gotland har alltid fascinerat mig, ändå har jag inte varit där särskilt ofta. Därför tar jag gärna till mig dina tankar och bilder. Även havet tycker jag mycket om. På något sätt känns dess obegränsade vidd besläktad med fjällvärldens öppenhet. I båda dessa landskap sitter jag gärna och låter tankarna bara gå. Mera nu än förr. Kanske är det åldern, eller möjligen det faktum att livets samlade intryck och upplevelser måste bearbetas. Kanske bådadera. Men det är inte bara tankar, det är ju också själva landskapet. Det som ögonen ser och hjärnan ska försöka tolka. Det är lätt att naturen bara blir en projektionsyta. Detta du har många gånger påpekat - faran att mest se det som vi är predisponerade för. Jag hoppas dock, och tror, att umgänget med naturen med tiden lär oss att se annorlunda. Att vi får bättre ögon och större resonansbotten. Dina skriverier har ofta bidragit till detta och jag vill verkligen tacka dig för det. Som du skriver här så gick Bergman i närkamp med religion och gudstro. Jag läser just nu om en annan som också gjorde det: Job, i boken som bär hans namn. De olyckor som drabbar honom saknar motstycke och hans världsbild kollapsar totalt. Men till skillnad från i Bergmans film så överger han inte tron utan vill ställa Gud till svars. Också detta ett sökande efter det sanna, när det som Job tidigare trott visade sig vara en illusion. Mitt i eländet utbrister han: "Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud." (Job 19:25-26) Enligt min erfarenhet passar frågor som dessa bra att ta med sig på allehanda färder i naturen. Om man bara tar det lugnt och ger sig tid. Hälsar Hans
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-04 14:57 från Anders_sthlm till Anders_sthlm :
Hej Björn, och tack för en fin kommentar, och ett sådant fint poem som tack. Det är nog inte många som får det som kommentar. Jag tackar och bugar! Det jag kan säga är att jag läst och följt dina skildringar här, och dom har betytt oerhört mycket för mig genom åren. Det är texter att återvända till verkligen. En skatt helt enkelt, som sträcker sig lite utanför det banala och höjer sig i kvalitet över det som ’Utsidan’ oftast är. Samarbetet med Fowelin om Njoatsosvágge är ju banbrytande om landets fjällskildringar. Jag skulle kunna fortsätta med mycket av exempel som helst av det du skrivit om. Vad jag då kan hoppas är att Du, Fowelin och Nydahl fortsätter skriva med innehåll och kärlek. Så ett stort tack Björn! Här några länkar så att du kan se hur denna fyr, renoverats och skildrats. En kompis till mig har startat en hemsida här om Hallshuk och det som pågår i trakten. https://hallshuk.se/ Och så denna skildring i tidskriften ’Recidence’ om hur det liksom ser ut hemma hos folk: https://www.residencemagazine.se/hemma-hos/huset-vid-klippan/3881131 Hemnet har fortfarande fyren ute till försäljning: https://www.hemnet.se/bostad/villa-4rum-hall-gotlands-kommun-hall-medebys-719-21564499 En flygbild som visar det enastående läget. Jag kan garantera att på vintern är det hur ruggigt som helst här när det blåser. Hela havet ligger på ifrån norr. Jag tror inte någon plats i Sverige är så utsatt som denna plats. Våghöjden på bränningarna vid en viss typ av sjö som dammar på är helt otrolig: https://img.marinas.com/v2/a3f5ba26bf60be4c746874a4acaad8911fe652e3aff1801067ac43224369acd9.jpg Anders
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-04 13:09 från Bandersson till Anders_sthlm :
Inte kommer du väl sluta skriva? Du låter handen och ögat samspela i språk och fotografier för att skapa något som kanske inte går att fånga. Ändå snuddar du hela tiden vid det outsägbara. Som Tao Yuanming: I built my hut in a zone of human habitation, Yet near me there sounds no noise of horse or coach. Would you know how that is possible? A heart that is distant creates a wilderness round it. I pluck chrysanthemums under the eastern hedge, Then gaze long at the distant summer hills. The mountain air is fresh at the dusk of day: The flying birds two by two return. In these things there lies a deep meaning; Yet when we would express it, words suddenly fail us. Ditt foto Fyren på Hallshuk väckte min förundran. Tyvärr kunde jag inte låta bli att söka upp foton på fyren. Där fanns foton som visade hur fyren såg ut… Nu måste jag försöka återvända till ditt foto och se med ögon som låter det outsägbara vara outsagt. Björn
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-04 12:36 från Anders_sthlm till Anders_sthlm :
Stort tack för en insiktsfull kommentar. Ja, det slog mig hur mycket kärlek man ändå har till naturen. Jag tror jag nämnde för dig ”Det levande landskapet ” av Sten Selander och hur mycket även hans diktning betytt för mig. Jag har haft det stora privilegiet att växa upp på en fungerande gård, med stort lantbruk på Gotland på 50- och 60-talet och alltid bevarat det inom mig, För att sedan, hamna uppe i Kiruna som ung polis, sedan vidareutbilda mig inom fotografi och sedan arbeta i storstaden, med allt vad det inneburit. Det slog mig när jag tittade på en ung flicka som satt på ett kafé i Visby häromdagen, och glodde ner i sin mobil och febrilt scrollade efter något. Vad hon såg, eller snarare jag såg, var hennes egen reflektion av sitt egna ansikte, mitt i allt letande. Det var där tanken började. Sedan när jag satt i fönstret i köket hemma på gården kom en fågel och satte sig mitt i min ansiktsreflektion. Jag kom sedan att tänka på Harriet Andersson i sitt livs roll i filmen, som totalt förlorar sin tro på kärlek förledd av en Gud som övergivit henne och vips’ där tände det till! Vart är vi på väg? Guden hon trott på var falsk! Vad letar vi efter egentligen? ’Mina fruktbärande gnistbildningar’ består ofta av trådar, slutledningar som jag tvinnar ihop och löser upp, vänder och vrider på för att passa ihop, - Här har jag nog mina ändlösa fjällvandringar att tacka för- Denna unika förmåga att under tid få tänka, vila och tänka klart. Troligen den gåva man kan tacka naturen för. Ofta i mitt jobb har det faktiskt varit viktigare att komma fram med frågor, än att hitta svar. Svaren, dom kommer om man först kan ställa sig de rätta frågorna. Så resonerar jag, även när jag befinner mig ute i naturen och kollar runt. Slutligen: Jag tror att det är oerhört viktigt att en sajt som just ’Utsidan’ finns, där folk får reflektera över sina upplevelser, stora som små, ensamma eller med andra. Berätta om sina erövringar och äventyr.
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-04 10:47 från hansnydahl till Anders_sthlm :
Det är en förlust för Utsidan och dess medlemmar att du "tar din Mats ur skolan". Det är även förståeligt då skrivandet kräver engagemang och tid. Interaktionen med läsarna är heller inte som förr, och just du var mer generös än andra när det gäller uppmuntrande kommentarer. Nu börjar det här likna ett begravningstal och jag går därför över till ditt inlägg. Du väver en berättelse grundad på Första Korintierbrevet 13:12. Versen är en del av en längre text om kärleken och beskriver en bildlig kontrast mellan det nuvarande ofullkomliga tillståndet och ett framtida, fullständigt tillstånd där man kommer att "känna till fullo". Tidsperspektivet spänner från årstidernas skiftningar, till en mansålder, och längden av de geologiska epoker som skapade den ursprungliga Kaledoniska bergskedjan för cirka 400 miljoner år sedan och sedermera fullständigt eroderade ner densamma. Tidens tand gnager både här och där och inte ens Gotland klarar sig undan de geologiska förändringarna eller de förändringar som människans entré på scenen medfört. Grundvattnet sjunker och förändras, fisken försvinner och sociala medier förändrar det kollektiva minnet. Jag uppskattade din berättelse mycket. Jag upplever dock en dissonans i ditt citerande av Första Korintierbrevet 13:12 - där framtiden medför en form av fulländning, och dina vemodstyngda observationer av "tidens gång" där framtiden ter sig oviss och osäker - något jag tror de flesta i dag kan känna. Ljusare toner blinkar emellanåt till i havets speglar och mot slutet kommer en Brasklapp - en hoppfylld undran: "Men framtiden kanske kan bringa klarhet. Det som är dunkelt idag kanske kan ses klarare i framtiden." Din berättelse griper tag i läsaren och blir aldrig tråkig - lite som en båtfärd över "troubled waters".
Artikel/Blogg:
Kajaktur på spegelblanka skärgårdsvatten		 2025-11-03 16:48 från Vattenman till Claes Grundsten :
Tack för din målande loggbok från er lugna och mysiga höstpaddling! Mycket uppskattat...
Artikel/Blogg:
Havet och minnets spegel.		 2025-11-03 15:51 från Anders_sthlm till Anders_sthlm :
Det här blev mitt sista inlägg här på Utsidan. Det blir inte något mer skrivit här utav mig. Jag vill tacka alla läsare och följare. Det har varit stimulerande med alla kommentarer under årens lopp. Jag vill passa på att då dessutom tacka: Hans Nydahl, Hans Fowelin, Björn Andersson och naturligtvis Håkan Friberg. Utan er hade jag nog inte alls kommit mig för att blogga. Stort tack!
Artikel/Blogg:
Vägen mot dokumentären: When the Mountains Call Again		 2025-11-01 17:33 från HasseQ till Fredrik Sträng :
Kul med häftiga personer som går före, och skapar inspiration till oss soffpotatisar. From my Point of view, det finns ju enormt mkt att ta del av, och allt är gratis, betalar inte ett öre. Jobbigt för dom som kämpar & skapar innehåll. Har lite dåligt samvete---- -:)
Plats:
Naturreservatet Florarna		 2025-10-31 02:30 från Skogis54 till sebastian :
Beskrivningen är missvisande. Det finns bara ett vindskyddet, och det är vid parkeringen vid Stormon. Däremot finns det flera öppna rast- och övernattningsstugor. En vid Risön i norr på Upplandsleden och 4 stycken i södra delen på Agnsjöleden.
Artikel/Blogg:
Kajaktur på spegelblanka skärgårdsvatten		 2025-10-29 20:56 från kaulfedm till Claes Grundsten :
Mycket uppskattat att du orkar dela med dig av dina upplevelser i naturen. Får man säga "som vanligt" inspirerande text och bilder. Tack
Artikel/Blogg:
Kajaktur på spegelblanka skärgårdsvatten		 2025-10-25 11:48 från paall till Claes Grundsten :
Mycket inspirerande läsning, tack!
Artikel/Blogg:
Šielmmáčohkka, Kugghjulskammen och Siehtagas		 2025-10-24 10:02 från Celeste_26 till ToreJyssum :
Inspirerande läsning även för en icke-klättrare som blickat upp mot Kugghjulskammen med respekt, utan en tanke på att röra mig däruppe själv. Dock har jag två gånger begivit mig mot Sielmmatjåhkkå "vandringsvägen" men vädret satte stopp för båda försöken att nå toppen. Men jag kommer absolut tillbaka.
Artikel/Blogg:
Skådardag med örnbesök		 2025-10-23 22:34 från fowwe till fowwe :
Roligt att du gillade mina nördiga utläggningar. Vad gäller fotona så var det i mycket en lyckträff där mycket stämde som vind och annat. Annars blir det inte så bra utan väldigt proffsig fotoutrustning.
Artikel/Blogg:
Skådardag med örnbesök		 2025-10-20 20:56 från Pappan till fowwe :
Kul och intressant att läsa om skillnaden stora rovfåglar emellan. Lärorik läsning. Och vilka bilder!
Artikel/Blogg:
Vem var först uppe på Mount Everest? Se vintage dokumentären från 2006		 2025-10-19 15:36 från HasseQ till Fredrik Sträng :
HeHe, Hillary var först såklart. M & I dog på vägen upp, inte en chans att dom kom upp. Men folk älskar ju konspirationsteorier över allt annat.
Artikel/Blogg:
Norges 377 toppar — hur jag förvandlade en vild idé till ett fartrekord (och en uppgörelse med livet)		 2025-10-19 14:36 från Fredrik Sträng till Fredrik Sträng :
Trailer är klar om några veckor. Sedan påbörjas det omöjliga jobbet med att sälja in detta till TV. Tyvärr lever vi i en tid där silikonläppar, fotboll, kockprogram och folk som gör bort sig på TV prioriteras, men jag kommer att kämpa för att få in dokumentären!
Artikel/Blogg:
Skådardag med örnbesök		 2025-10-17 16:33 från fowwe till fowwe :
Kul att du har hittat hit! Ja, ormvråken heter något annat på danska: musvåge (enligt en gammal fågelbok i hyllan). Varifrån en ung kungsörn kommer är inte lätt att veta eftersom den häckar i många svenska län. Om vi haft någon häckning i Skåne i år vet jag inte, men vissa år har vi. Fast det kan ju tänkas att kungörnarna i Norrbotten är de som vill flytta först (bara en killgissning).
Artikel/Blogg:
Vandring i Gränslandets försummade vildmark		 2025-10-17 15:43 från niels63 till Claes Grundsten :
Vældig fin beretning; Vi gik i Grøtådalen i September 23, og blev også betaget af det fine landskab, men vi fik ikke taget så fine billider som du
Artikel/Blogg:
Skådardag med örnbesök		 2025-10-17 12:20 från jättensinger till fowwe :
Skön läsning. Vråkarna vid Falsterbo är ju omtalade. Minns "Börringevråken" från fågelboken. Ibland lär ju svenska och danska skådare ha olika bestämning på samma vråkar som passerar över sundet. Tänk att kungsörnen redan hittat ned till Skåne. Tack för jämförelsen mellan örnarna.
Artikel/Blogg:
Sarek – mina första vandringar 1971-1978		 2025-10-17 12:13 från Bandersson till Bandersson :
Ja det var en annan tid, inte bara när det gällde roddleder. Då var det bomull som gällde både för tält och kläder. Men jag måste säga att mitt Tarfala var det bekvämaste tält jag har haft, ljust och luftigt och jag hade aldrig problem med läckage. Problemet var att det var tungt och inte tillräckligt stormtåligt. Innan dess hade jag Fjällräven Thermo G66 som du ser i de tidigare bilderna. Det beskrevs som ett tvåmanstält och visst kunde vi klämma in oss men trångt var det. Så 1975 blev det Tarfala och de nya Fjällräven Gyro. Så här såg jag ut då - https://www.utsidan.se/obj/photo/f5/f571bca1f004534e3582438e3ac49409.jpg. Som du ser har jag korta byxor som gjorde att det gick att hålla stövlarna ”luftiga”. Det viktiga var att hålla sig torr för blev du blöt av regn eller svett gick det fort att bli nedkyld. Men säcken blev tung, jag har för mig att den vägde 36 kilo när jag vägde den på vågen vid Kvikkjokks Fjällstation. Du skriver: ”Men när jag läser känns det ändå som om jag har upplevt en del av det du berättar. Som att jag minns - fast det går väl inte att minnas en annan persons minnen?”. Precis så hade jag tänkt mig att det jag skrev kunde förmedlas. Tack Hans för din kommentar.
Artikel/Blogg:
Skådardag med örnbesök		 2025-10-16 23:43 från fowwe till fowwe :
Ja, verkligen! Alla de där kretsande vråkarna var en lika stor upplevelse som att se den sällsynta örnen. Ett skådespel man kan titta länge på.
Artikel/Blogg:
Skådardag med örnbesök		 2025-10-16 23:41 från fowwe till fowwe :
Tack, BrittMarie! Skanör/Falstersbo fungerar verkligen som en "tratt" som samlar ihop fåglarna på en mycket liten yta. Många små, utspridda flockar från olika håll blir plötsligt en stor med 100 individer. Åker man omkring i Skånes inland undrar man var alla kom ifrån ...
Artikel/Blogg:
Sarek – mina första vandringar 1971-1978		 2025-10-16 23:33 från fowwe till Bandersson :
Jag läser din skildring, fascineras av dina gamla foton (inte minst de svartvita) och undrar: hur kommenterar man sånt här? Det har jag funderat lite grann på. Det du skildrar är ju ganska länge sedan och på den tiden visste jag nästan ingenting om Sarek. Du började vandra där långt före mig, själv gick jag i andra fjäll. Men när jag läser känns det ändå som om jag har upplevt en del av det du berättar. Som att jag minns - fast det går väl inte att minnas en annan persons minnen? Kanske är det tältet vid foten av fjällen i Basstavágge - det ser precis ut som det Tarfala-tält jag själv hade på 1970-talet. Vattenpelare: 0 mm, vattnet skulle rinna av utefter väven, på bägge sidor var det tänkt. Eller kanske ramryggsäckarna (hade de ens avbärarbälte)? Eller möjligen "livet i regnställ" med kalla gummistövlar dessutom? Sådana strapatser smälte ihop med den mäktiga fjällnaturen och blev till upplevelser som inte bara ruskade om kroppen utan också satte djupa spår i själen. Det förstår jag när jag läser dina minnen. Tack Björn för att du delat detta!
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 100 Nästa Sista 

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips

Upptäck