Elva män och en kvinna: tydligen rätt normalt för kurserna i Svenska Överlevnadssällskapets regi. Till det tre manliga kursledare.
Det var inget som störde mig, men självklart hade det varit roligt med fler kvinnor på kursen. Och det känns tråkigt att ämnet överlevnad verkar locka så få kvinnor – eller finns det någon självklar logik bakom det som jag missar?
Nu var vi i alla fall tolv kursdeltagare. Våra skäl till att vara där skiftade lika mycket som våra åldrar och bakgrunder: någon gjorde det som en del i sitt arbete, någon för att utmana sig själv, ytterligare någon av ren nyfikenhet. Själv var jag där som ett steg mot min framtida karriär som naturguide.
Vi befann oss i samlingshuset Valhalla i byn Drömme, tre mil väster om Örnsköldsvik. Det är den fjärde platsen kursen hålls på. De första åren hölls den i Lannavaara i Lappland, norr om Kiruna. När sällskapet insåg att arktisk överlevnad inte var särskilt aktuell för majoriteten av deltagarna flyttade de kursen till Östersund, sedan vidare till Örebro. Med den aktuella kursledarens tillträde, Tobias Markusson, flyttade kursen till Örnsköldsvik där den går under folkhögskolans paraply.
Variationsrika teoripass
Kursveckan inleddes med tre dagars teori. Lektionerna behandlade bland annat sjukvård, navigation, att bygga skydd, nedkylning, prioriteringsordning, att elda och jakt och fiske. Några praktiska pass fanns också med, skidåkning och orientering samt en övernattning ute i ett enkelt skydd natten mellan söndag och måndag.
Men det var tisdagen de flesta av oss såg fram emot: dagen då vi skulle ge oss ut i fält och prova på att överleva vintertid.
Ett av målen med tredygns-övningen var att prova på att svälta under flera dygn. Syftet med detta var både att ge oss deltagare en möjlighet att se hur vi själva reagerar på energilöshet – det är väldigt individuellt – och att vi skulle få uppleva skillnaden när kroppen övergår förbränning av de egna fettreserverna, så kallad ketos.
Äntligen fältövning
Tisdag lunch åt vi vår sista riktiga måltid. Därefter packade vi i bilar och åkte ut i skogen. Vi hade ingen aning om var vi skulle, vad vi skulle göra, vi fick inte ha med oss klockor eller mobiler. Osäkerheten kring var du är, tid på dygnet och annat är en del av den mentala utmaningen om du hamnar i nöd.
Efter urlastning skidade vi i grupp mot olika punkter på kartorna vi fått. Efter några timmar var vi framme vid nattens lägerplats.
Vi delades in i par som skulle samarbeta. Jag och min parhäst Magnus valde en enkel vindgrop som skydd för natten. Vädret var fint och vi räknade med svag vind och ingen nederbörd.
Sedan vi grävt våra vindgropar ägnade vi resten av dagen och kvällen åt eld och vatten. Trots att vi hade tur med vädret var det många plagg som hade blivit våta. Att få dem torra var en prioritet och en som krävde en hel del arbete. Kläder och eld går som bekant inte alltid perfekt ihop, något jag själv lyckades illustrera genom att ha mina kängor lite för nära elden – gummit i skon mjuknade och limningen släppte tillfälligt :( Därför behövde vi hålla uppsikt över eld och persedlar.
Vi behövde också se till att ha något att dricka. Att smälta snö till vatten verkar ju vara en väldigt smidig idé ända tills du testar. Dels krävs det mycket eld för att smälta relativt lite snö. Dels får vattnet lätt väldigt mycket röksmak – så mycket att du helst slipper dricka även om du är törstig.
Men röksmaken går faktiskt att göra något åt. Nästa gång vi kokade testade vi att använda en spade som lock, något som faktiskt gjorde stor skillnad.
Värdefullt slit för skön snökoja
Onsdagen kom och med den förflyttning och nytt läger. Denna gång på en myr, något som var alldeles utmärkt med tanke på vädret: blå himmel, strålande sol och behaglig temperatur. Skidfärden till myren var marginellt mer ansträngande än dagen före, orienteringen snäppet svårare.
Vi delades på nytt in i grupper, denna gång om tre. Jag fick behålla min lagkamrat Magnus men fick också Robin i mitt lag – något som skulle visa sig vara en lyckträff.
När vi pratade ihop oss om vart vi ville bygga vårt skydd föreslog Robin att vi skulle prova att bygga en Quinzhee, en snökoja av en modell som Kanadas urinvånare använde sig av. Den liknar i färdigt skick en igloo, men är byggd av snö som packas samman i en hög och sedan grävs ur.
Instruktionerna vi fick gjorde att vi inledningsvis började bygga mer av en ishockeystadion än snökoja: den blev omkring åtta meter i diameter. Snabbt insåg vi dock att vi tog oss vatten över huvudet och kapade bort nära två meters diameter.
Vi var två som grävde med våra snöspadar, en som stod på högen på skidor och trampade för att packa samman snön. Snabbt insåg vi fördelen med en spade med längre skaft. Både Robin och jag hade varsin ihopfällbar spade från Clas Ohlson – smidig, lätt och billig, men ett helvete att skotta snö med. Bäst var att sitta på knä och skotta, men då blev en blöt och det gick ju inte för sig. Lyckligtvis hade Magnus en bättre spade med längre skaft som vi kom att turas om med.
Orken börjar tryta
Det tog sin tid att skotta! Högen skulle bli omkring 1,7 meter hög, med en diameter på 6 meter – senare minskad igen till drygt 5 – vilket innebär omkring 22 kubikmeter snö. I början var det ganska lätt, men efterhand solen låg på blev snön allt tyngre, något som jag kände av först i gruppen. Jag tränar regelbundet och har normalt inga större problem med fysiska utmaningar i fält, men jag upplevde att orken inte riktigt fanns där, framför allt blev jag väldigt snabbt andfådd.
Så jag fick ta en paus från grävandet – först lite rak vila, sedan en sväng för att hitta ved till den brasa vi skulle tända senare. Det hjälpte mycket för energinivån, men mitt ego hade fått sig en knäck. Varför orkade jag så lite?
Magnus och Robin kämpade dock vidare, Magnus uppe på högen, skidor på och trampades runt runt för att packa ihop medan Robin skottade spadblad efter spadblad med snö upp på högen. Robins ork var otrolig, han jobbade outtröttligt vidare med det slitsamma arbetet, själv förvånad över sin energi, och högen växte stadigt. Så till slut kunde vi ändå kasta upp de sista spadtagen snö på vår hög. Nu väntade nästa steg, utgrävningen.
Fem timmar till lyxboende
Den delen av byggandet hade jag väntat mig skulle gå jämförelsevis enkelt, framför allt för att vi då snabbt skulle få en aning om hur vårt natthärbärge skulle bli. Men att forsla ut snön genom en trång öppning och den relativt varma snön som gjorde kläderna genomblöta innebar trots allt påfrestningar.
Sammantaget gissade vi att det tog fem timmar att färdigställa quinzheen. Det var ett slit och vi blev ordentligt blöta under arbetet, men vi var nöjda – inuti snöhögen, nu med ett tjockt lager granris på marken, var det väldigt behagligt och lovande inför natten.
Först sent på onsdagskvällen kände jag för första gången någon egentlig hunger. Det förvånade mig, det var ändå drygt 30 timmar sedan senaste måltiden. Kanske hade vetskapen om att det inte skulle bli någon mat gjort att jag hade ställt in mig på det och slippa tänka på mat över huvud taget? Detta skulle dock ändras de kommande dagarna.
Lugn dag utan extra energi
Torsdag morgon fick vi ett glatt besked: vi var tvungna att stanna kvar på platsen ytterligare en natt på grund av ”dåligt väder”, något vi fick simulera eftersom solen fortsatte att envisas med att skina från en klarblå himmel. Dagen rullade på, vi ägnade oss åt att elda, hämta ved, förbättra eldplatsen, smälta snö och torka persedlar. En och annan tur till våra kurskamrater och deras läger blev det också – det var kul att se de olika val och lösningar som hade gjorts!
För mig minskade krafterna under dagen. Inte så att jag inte orkade göra något, men när jag gjorde något blev jag snabbt trött, det sprängde i musklerna och jag blev andfått, och jag behövde vila ett ögonblick för att återfå krafterna. För min del var det ännu ingen ketos och jag överraskades över hur tagen jag blev – det var en ny erfarenhet och inte helt positiv.
Plötsligt lågt i tak
Natten mot fredagen vaknade jag och behövde kissa. När jag öppnade ögonen såg jag att taket på snökojan var väldigt mycket närmare mitt ansikte än det hade varit när jag gick och la mig. Vår quinzhee höll på att sjunka ihop.
Detta var något vi hade förberetts på av vår kursledare Andreas som verkade älska quinzhees och att bo i dem så ofta han kunde. Han hade själv upplevt ihopsjunkande högar många gånger, men aldrig att en hög rasade.
Så jag blev inte särskilt orolig – däremot blev det en ny utmaning att kräla ut ur sovsäcken och in igen efter uträttat ärende.
På fredagen blev det äntligen sämre väder. Grå moln och ökande vindstyrkor: enligt prognosen fanns risk för storm. Vi visste dock att det var hemfärd på gång och kunde ta det med jämnmod.
Vid lunch bar det av: skidfärd tillbaks till vår utgångspunkt. Väl där fick vi äntligen något att äta, chips, choklad och saft. Lustigt nog kände jag ingen direkt hunger när vi väl kom dit; däremot var hjärnan så inställd på att jag inte fått äta på länge att den drog mig till godsakerna.
Reflektion
Denna överlevnadskurs blev en stark upplevelse för mig. De teoretiska delarna var viktiga och bra, men den största behållningen utgörs av erfarenheterna från fältdygnen. Insikten om min begränsade funktion när jag är utan mat blev en ögonöppnare, liksom den att jag kanske inte alls kom in i ketos, något de flesta ska göra inom 72 timmar. Den energiboost som sägs komma med ketos-starten upplevde jag aldrig.
Jag kände också en viss mental påverkan av energibristen, inte att jag blev på dåligt humör, men däremot att jag blev mer lågmäld.
En annan insikt gäller hur otroligt olika människor påverkas. Min lagkamrat Robin verkade aldrig trött trots matbristen, Magnus hade hela tiden ett glatt humör. För andra deltagare varierade det stort i hur de mådde.
Jag fick också många insikter kring min utrustning. Jag behöver mer värme än jag hade möjlighet, både dagtid och när jag sover. Detta trots en sovsäck med komforttemp på minus 17 grader. Och mina förstärkningsplagg ska helst gå att dra på utanpå mina andra kläder, så att jag slipper ta av till exempel vindjackan för att ta på en tröja.
Våra kursledare uttryckte ibland lite missnöje över att vi hade så fint väder – det hade blivit mer av en utmaning med rejäl vind och kyla. För min del som nybörjare i sådana här sammanhang var det emellertid perfekt med det väder vi hade. Allt som behövde upplevas under fältdygnen fick jag ändå uppleva: tröttheten, energibristen, det eviga torkandet av kläder över en rökig eld … Självklart hade det varit mycket jobbigare med mer kyla och blåst, men frågan är om det hade lärt mig mer. Skillnaden hade varit att jag tröttats ut snabbare och mer och frusit väldigt mycket mer, humöret hade nog fått sig en rejäl knäck: ordentligt mycket jobbigare, men inte mer lärorikt. Tvärtom kunde jag i detta väder ägna mer tid åt analys och reflektion, något som verkligen var nyttigt.
En underbar känsla av frihet
Jag är erfaren scoutledare och har även vistats ute mycket med familj och vängrupper. Något mycket positivt jag upplevde på denna kurs var känslan av att vara där för min egen skull och av att slippa ta ansvar för andra. Det var en härlig känsla och det överraskade mig att jag kände den på just den här typen av övning – istället för att känna avsky för läget, kände jag mig väldigt harmonisk och närvarande. Tydligen behövs det inte mycket för att verkligen kunna njuta av naturen och utelivet :)
PS. Hur var det med ketosen?
Efter återkomst till Valhalla var det många som somnade en stund. Bland annat kom tröttheten äntligen ikapp Robin, som han själv uttryckte det.
Jag hade dock ingen riktig ro i kroppen. Jag städade köket i nån timme och ordnade sedan en låång spa-session i damduschen – nagelputsning, skön varm dusch med renskrubbning, fuktkrämer, smink … en väldigt väldigt skön stund av avkoppling, välmående och reflektion.
Det slog mig först senare att jag inte alls valde att vila: kanske kom den där ketosen ändå till slut?
