Vandra själv eller i sällskap

[Valpolicella]

Jag har vandrat ensam 1-3 dagars flera gånger, vilket jag tycker kan kännas skönt ibland. Man kan planera allt själv, vart jag vill gå, när jag vill stanna upp och ta in det jag upplever.
Att vandra med andra, vilket jag gjort, kan ju ge mervärde. Har inte bra koll på fåglar, men vandrat med de som kan, och givit mig ett mervärde av den turen. Att vandra med andra som kan ge ett mervärde uppskattar jag.
I år ska jag på min första vandring i Svenska Fjällen, en solotur på 14 dagar+3 reservdagar.
Jag valde denna turen, då jag förhoppningsvis får vara för mig själv, och ta in alla upplevelser.

 

[Valpolicella]

Kan tillägga att jag haft möjlighet att resa en del, oftast då ensam. Funkar jättebra, men när man kommer hem tänker man.. Dessa upplevelser skulle man velat dela med nån annan, ty bilder säger inte allt.

 

[Chrille74]

Jag klara att vandra själv. Ibland är det klokt och njutbart att vandra med en till person. Jag har oftast vandrat själv. I jobbiga situation har jag fått råd och fått hjälp av andra. Likadant tvärtom. Har hjälpt andra också. En gång träffade jag en person från Nya Zeeland. Han var duktig, men virrade runt i spöregnet i fjället och funderade på att vandra ut till ismassorna vid Tjäktja. Han sa att jag räddade honom. Kanske jag gjorde det med för jag hade kartor bättre än hans. Fått själv själv i Kungsleden när det var översvämning. Ja, vi vadade en flod tillsammans där det var över midjan. Klokt. Det här är extrema berättelser men kan hända.

 

[joanna]

Beroende på om du vandrar själv eller i sällskap undrar jag följande:

• Vilket föredrar du?

Går ej att svara på. Det blir två helt olika sorts upplevelser som inte går att värdera mot varandra. Långvandra ensam är för mig förstahandsvalet, och något av ett grundläggande behov. Jag skulle sakna det oerhört om jag tvingades avstå.
För att jag ska vandra tillsammans med andra krävs någon särskild anledning: t ex att jag ville inspirera och dela upplevelsen med mina barn, deras pappa, eller någon god vän. "Belöningen" finns även i detta, men av en annan sort än ensamvandringens.
Klättra är en annan sak som helst ska göras tillsammans med gamla goda repkamrater.

• Föredrar du alltid samma val, varierar det från gång till annan, eller har du sett en förändring och i så fall vad tror du det beror på?

Ensam är som sagt förstahandsvalet, och har alltid varit. Dock vandrat mycket med barnen när de var små.

• Väljer du olika typer av miljöer, t ex mer vågade turer i sällskap?
• Vandrar du på samma sätt eller på olika sätt vad gäller t ex pauser, distanser, osv?

Har man med sig barn eller relativa nybörjare, får man självklart anpassa turen efter deras förutsättningar. Likaså om barnen råkar ha en höjdrädd pappa

• Äter du generellt olika, t ex enklare eller mer komplicerad mat pga skiftat fokus?

Till barn gjorde jag såklart mer anpassad och lite "roligare" mat så de fick i sig tillräckligt och kunde njuta av små finesser och deserter. Med kamrater får man samråda så alla trivs, men det brukar inte bli mer komplicerat.

• Skiljer sig din inre känsla eller mentala upplevelse och i så fall hur?

Ja, och det är därför jag vill/behöver vara ensam. Då har jag lätt att "glömma jaget", släppa all självmedvetenhet, och vända mig helt utåt för att bara ta in alla intryck i ett "här och nu"-flow.

Vi är ju flockdjur. Är man flera, blir det mycket svårare att komma ur vår ständiga, mer eller mindre medvetna drivkraft att spegla sig i och relatera till andra. Det tar (för mig) lätt tar fokus från själva upplevelsen. Det blir mindre "flow". Men kanske något annat värdefullt i stället, just själva delandet.