Ta vandrings stav vid start i fjällen

[smux]

Kan väl instämma i rekommendationen av Black Diamond Trail. Efter att ha gått med en trästav vid olika fjällvandringar i decennier gick jag över till två teleskopiska vandringsstavar för 10 år sedan och har aldrig övervägt att gå tillbaka. Jag använder själv 3-delade aluminiumstavar BD Trail Ergo Cork, men vi har även vanliga BD Trail och den lite kortare BD Trail WM i familjen som alla har fungerat utmärkt på alla turer under 10 år. Aluminiumstavarna är robusta vilket uppskattas inte minst i stenskravel och tål mer belastning än vad man tror, de har räddat mig från fall på ex stenblock och hal klipphäll mer än en gång.
Jag har även ett par BD Distance Z men de får stanna hemma på fjällvandringen, upplever dem inte alls lika stabila som mina BD Trail Ergo Cork.
Håller även med att "flick-lock" stängningen är att föredra, betydligt enklare att hantera och ingen tendens till att tryckas ihop under vandringen som jag upplevt på andra stavar med "twist-lock". De senare kan även vara en rejäl brottningsmatch att få ihop efter vandringen, medan flick-lock stängningen aldrig vållat problem.

 

[camoscio]

Kan väl instämma i rekommendationen av Black Diamond Trail. Efter att ha gått med en trästav vid olika fjällvandringar i decennier gick jag över till två teleskopiska vandringsstavar för 10 år sedan och har aldrig övervägt att gå tillbaka. Jag använder själv 3-delade aluminiumstavar BD Trail Ergo Cork, men vi har även vanliga BD Trail och den lite kortare BD Trail WM i familjen som alla har fungerat utmärkt på alla turer under 10 år. Aluminiumstavarna är robusta vilket uppskattas inte minst i stenskravel och tål mer belastning än vad man tror, de har räddat mig från fall på ex stenblock och hal klipphäll mer än en gång.
Jag har även ett par BD Distance Z men de får stanna hemma på fjällvandringen, upplever dem inte alls lika stabila som mina BD Trail Ergo Cork.
Håller även med att "flick-lock" stängningen är att föredra, betydligt enklare att hantera och ingen tendens till att tryckas ihop under vandringen som jag upplevt på andra stavar med "twist-lock". De senare kan även vara en rejäl brottningsmatch att få ihop efter vandringen, medan flick-lock stängningen aldrig vållat problem.

På mins sista vandring i Schweiz (Surcuolm-- San Gottardo) i augusti 2019 stötte jag på ett oväntat problem. När jag skulle begagna mina stavar misslyckades jag att öppna den ena. Skälet var att jag i juli råkat ut för en fallolycka i Norge som krävde helikoptertransport till sjukhuset i Førde. Jag kom därvid att skiljas från mitt bagage som på olika vägat hamnade på en Kiwibutik i Lærdal. Någon ur räddningsmanskapet hade därvid skjutit ihop stavarna för hårt, vilket jag glömt att kontrollera så jag fick hanka mig fram med en enda fungerande stav till DIsentis. Där inhandlade jag ett par av okänt märke, vars låsmakeanism var ett hjul som kunde skrivas åt. Jag vet igne hur många gånger staven sjönk ihop.

Det är väldigt vanligt att jag inte lyckas köpa vettiga grejer under pågående tur och detta var ett sådant tillfälle.

Senare på samma tur började mittt kök att krångla, nåt läckage tror jag. Jag försökte då hitta lämpligt nytt kök i Andermatt men de var obegripligt tungt och komplicerat. Dock lyckades jag med viss bävan fullfölja turen.

 

[camoscio]

Passar på att berätta ännu en situation där stavaran gjort ovärderlig nytta. EN gång i Dovrefjell ville jag pröva en variant vid sidan om den markerade leden. Den ledde över en brant snöig sluttning på den ena, soliga, sidan om en sjö och jag insåg efter ett fåtal steg att om jag rutschade skulle jag åka hela vägen ner.. Så jag backade och sökte mig över till den andra, mycket flackare, sidan. Den låg emellertid i skugga och var alldeles hård och glatt av is. Det blev en tuff kamp med stavarna för att ta mig hela vägen utmed sjön. Utan stavarna hade det inte gått. alls,

 

[Fjällis]

Har de senaste 20 åren vandrat med teleskopstavar av bättre kvalitet utan problem. När jag reser med tåg och buss är det ett måste eftersom dom då tar så litet utrymme, brukar spänna fast dom utanpå ryggsäcken. Att ta stavarna vid en fjällstation e.d. är mycket chansartat, oftast är dom sämsta kvar, och bara enkla träpinnar.

 

[avslutat_medlemskap_20-11-23]

föredrar teleskopstavar före den andra modellen. Bra att kunna variera längden. Specielle om de ska hålla uppe tältduken också, men även annars också. Ibland skönt att gå med kortare också. Sällan problem och de trycks ihop. Man hänger ju in på dem direkt.

 

[Fjällkjell]

föredrar teleskopstavar före den andra modellen. Bra att kunna variera längden. Specielle om de ska hålla uppe tältduken också, men även annars också. Ibland skönt att gå med kortare också. Sällan problem och de trycks ihop. Man hänger ju in på dem direkt.

De flesta (för att inte säga alla) z-flipstavar har teleskop på på den sista delen så att du kan ställa in längden även på dom. Däremot tycker jag att dom är väldigt utrymmeskrävande i hopfällbart tillstånd så dom är -även för mig- helt otänkbara.

 

[HasseQ]

En rejäl trästav som man gjort själv är trots allt 42 ggr coolare än någon kålfiber-plast-grejj !

 

[oldtimer]

En rejäl trästav som man gjort själv är trots allt 42 ggr coolare än någon kålfiber-plast-grejj !

OK för att det kan kännas "coolare" och mer genuint med en egengjord trästav, men i min värld har det av liten betydelse. Jag vill ha praktiska grejer och då tycker jag två lätta stavar är överlägsna.

Eftersom jag vandrar minst lika ofta utomlands som i Sverige faller naturligtvis trästaven helt bort för det mesta.
Men, som kuriosa, jag upptäckte vandringsstavens nytta när vi på Korsika skulle gå genom ett område med kanske mycket vildsvin och ville kunna försvara oss. Vi behövde inte försvara oss, men jag/vi upptäckte nyttan med vandringsstav. Så därefter lånade jag alu-stavar för fjällvandring och fann dem väldigt värdefulla i upp- och nerförsbackar men framför allt för att hålla balansen vid vadningar, över blockstenar och smala spänger. Så trots mitt namn "oldtimer", är jag i denna fråga inte alls konservativ

PS. Vad kommer 42 ifrån? Meaning of life?

 

[seobserver]

En riktigt stark vandringsstav kan du själv bygga hemma av fyra bitar kvartsstav och tvåkomponent trälim.

 

[seobserver]

OK för att det kan kännas "coolare" och mer genuint med en egengjord trästav, men i min värld har det av liten betydelse. Jag vill ha praktiska grejer och då tycker jag två lätta stavar är överlägsna.

Eftersom jag vandrar minst lika ofta utomlands som i Sverige faller naturligtvis trästaven helt bort för det mesta.
Men, som kuriosa, jag upptäckte vandringsstavens nytta när vi på Korsika skulle gå genom ett område med kanske mycket vildsvin och ville kunna försvara oss. Vi behövde inte försvara oss, men jag/vi upptäckte nyttan med vandringsstav. Så därefter lånade jag alu-stavar för fjällvandring och fann dem väldigt värdefulla i upp- och nerförsbackar men framför allt för att hålla balansen vid vadningar, över blockstenar och smala spänger. Så trots mitt namn "oldtimer", är jag i denna fråga inte alls konservativ

PS. Vad kommer 42 ifrån? Meaning of life?

Adams som skrev Liftarens Guide var alkoholist. 42 är enligt barägare och alkohlister antalet droppar som så småmgingom kommer ut ur en tom spritflaska. Min vän fysikern förklarar det med ytspänningen.

 

[hsp]

Jobbade ett tag med utsättning och eftersom det krävs lite dagsljus för att fixa(GBG skämt)ett mätresultat så gick man i bland hem till bilen och undvek mörka snår och hellre då nära gatljus.
Kanske stativet med stålspetsar kunde hjälpt mot små vildsvin i övrigt en yxa kunde vara till hjälp som försvar men oftast hade man en såg för minde kvistar.
Som tid nämnt en halvtorr en eller björkstav är bäst vid svåra vad men teleskop stavar bäst i övrigt spec nedför eller när det regnat på beväxta berg.

 

[camoscio]

Jag har inte vandrat mycket på låglandet. Första gången var 2006, på Östgötaleden och då var två saker självklara för mig: inga stavar, låga skor. Det senare blev senare självklarat för mig i Alperna, fjällen och Pyreneerna. Det första: när jag i somras skulle iväg till Gränna för fyra dagar på Holavedsleden fixk jag infallet att iaf ta med mig mina Black Diamond. Bland det första som händer på den turen är ett mycket brant parti i mycket lös och instabil terräng strax efter Tegnértornet och då välsignade jag stavarna, för fotfästet. Brant terräng är också påfrestande för knäna, speciellt höger (artros). Jag påminns om min ålder. Jag fyllde 75 på min sista alptur och fler blir det inte av den kategorin.