Stavåkningen mer accepterad?

[thureb]

Förutom tidigare argument i tråden finns en samling andra positiva och negativa punkter med olika typer av ispikar, stavar och deras nyttjande vid långfärdsåkning.

+ En stav i vardera handen underlättar balansen vid ryckföre, vrakis, mjuk is, för den med sämre stadga i kängor och bindningar respektive för de med sämre balans eller sämre åkträning.

- svårare utnyttja fördelarna med att åka på rulle vid fina isförhållanden.
De flesta så kallade dubbelpikar är för klena för pikning i farten (böjs om de fastnar). Pikhuvudet är dessutom för smalt för bra bedömning av bärigheten på mjukare isar. Långa stavar är ivägen om man skall fotografera i farten.

En tyngre pik underlättar bärighetsbedömningen men minskar effektiviteten vid stakning.

Således är olika strategier olika lämpliga för olika personer och i olika roller.

Thure

 

[islägg]

Och dessutom är det redan från början mer energikrävande och tröttande att stakåka än att skrinna, så stakåkare blir tröttare än skrinnare även om det är fina isar. Och får därmed svårt att hänga med.

Med det sagt så är det så klart bättre att folk kan stakåka än att de inte åka alls.

Hur gick det med isläggs olika inlägg och kilkonstruktioner för att få bot på proneringen eller vad det nu var? Ingen framgång där?

Nej, mitt fotfel har förvärrats. Numera klarar jag mig inte alls längre på isarna utan stavåkning.