Ännu mer off-topic:
Mjo, det var ordet "rätt" som jag hakade mig lite på. Rätt är mycket mindre av en konstant när man ger sig ut i terrängen.
I teknisk terräng där framfartens glädje beror av hur mycket grepp och dämpning man har är rätt så gott som alltid "strax över genomslag". Dvs. däcket är mjukt nog att deformeras runt ojämnheter så cykeln inte behöver lyftas över dem i samma grad, men samtidigt hårt nog att man inte får punktering.
Var den gränsen går beror på massor av faktorer som ekipagets vikt, kombinationen av däck och fälg, terrängens karaktär och hur fort man åker. För att nämna de mest uppenbara.
Det finns en annan undre gräns också, när däcket blir för sladdrigt och inte vill stanna på fälgen eller där man känner att däcket "kavlar" under cykeln i kurvorna.
På mjuka underlag som lera och snö kan man så klart ha lägre tryck utan att få punka. Är det djup lera eller snö ger det dessutom bättre bärighet men på tunna skikt är det istället bättre att ha smala däck som tar sig igenom till fast mark.
Breda däck med tjocka sidoväggar tillåter lägre lufttryck och ökar både grepp och komfort, men väger mer vilket ger bl.a. sämre acceleration. Breda däck ger dessutom mer luftmostånd.
På hårda underlag som asfalt och välpackat grus går det snabbare med hårt pumpade däck som ger mindre anläggningsyta, mindre däcksdeformation men stötigare framfart.
Jag tror det var Schwalbe som gjorde en undersökning på området men jag kan inte hitta den just nu.
Så långt däckets storlek, gummits tjocklek och lufttrycket. Sen kommer vi in på de roliga detaljerna som gummits mjukhet och däckets mönster.
