Orientering
- Trådstartare Vilsen
- Start datum
Orientering är svårt att "läsa in" sådär utan vidare, det behövs en hel del känsla. Orientering går ju att göra på så många sätt.
Man måste kunna "översätta" mellan karttecken och verklighet. Åt båda hållen dessutom.
Man måste kunna klara av att hantera situationer där kartan inte stämmer (kraftledning som inte finns på kartan, stig som grenar sig i verkligheten men inte på kartan, eller det som jag råkade ut för i helgen, ett skogsområde som är nyavverkat så hela marken är täckt med ris!).
Att hela tiden följa med på kartan är ju också en väldigt viktig del, även om man följer en stig så måste man ju hålla koll på var längs stigen man är. Nya stigar bildas och gamla växer igen (kartdata kan vara väldigt gamla). Det hör ihop med det innan. Vet man var på stigen man är blir man inte det minsta osäker av att hitta ett "felaktigt" stigkors. Man VET ju att man ännu inte är framme vid stigkorset där man ska ta av.
Kompassen använder man till mycket, ibland går man efter kompasskurs, ibland kollar man att en stig inte verkar sticka av åt fel håll, ibland pejlar man nån referenspunkt för att veta var längs en strand eller stig man befinner sig (det gjorde jag också flera gånger i helgen, pejlade t.ex. gårdar på andra sidan av en stor åker för att ha koll på när jag skulle börja leta efter stigen jag skulle in på).
I fjällen går man väl väldigt mycket efter höjdkurvor och det är ju lite speciell teknik.
Stega avstånd är ju också en sak man kan behöva kunna (fast följer man med på kartan kan man ofta klara sig genom att se hur lång tid en viss sträcka tar).
Ut och öva är nog det vettigaste (men fjällorientering är ju svårt att öva i skogen....).
Man måste kunna "översätta" mellan karttecken och verklighet. Åt båda hållen dessutom.
Man måste kunna klara av att hantera situationer där kartan inte stämmer (kraftledning som inte finns på kartan, stig som grenar sig i verkligheten men inte på kartan, eller det som jag råkade ut för i helgen, ett skogsområde som är nyavverkat så hela marken är täckt med ris!).
Att hela tiden följa med på kartan är ju också en väldigt viktig del, även om man följer en stig så måste man ju hålla koll på var längs stigen man är. Nya stigar bildas och gamla växer igen (kartdata kan vara väldigt gamla). Det hör ihop med det innan. Vet man var på stigen man är blir man inte det minsta osäker av att hitta ett "felaktigt" stigkors. Man VET ju att man ännu inte är framme vid stigkorset där man ska ta av.
Kompassen använder man till mycket, ibland går man efter kompasskurs, ibland kollar man att en stig inte verkar sticka av åt fel håll, ibland pejlar man nån referenspunkt för att veta var längs en strand eller stig man befinner sig (det gjorde jag också flera gånger i helgen, pejlade t.ex. gårdar på andra sidan av en stor åker för att ha koll på när jag skulle börja leta efter stigen jag skulle in på).
I fjällen går man väl väldigt mycket efter höjdkurvor och det är ju lite speciell teknik.
Stega avstånd är ju också en sak man kan behöva kunna (fast följer man med på kartan kan man ofta klara sig genom att se hur lång tid en viss sträcka tar).
Ut och öva är nog det vettigaste (men fjällorientering är ju svårt att öva i skogen....).
il C
Avslutat
en fråga: tänker du följa markerade leder? Om inte så,
åtminstone i fjällen, är kanske inte orienteringen utan framkomligheten det största problemet. Att korsa vatten.
Sådant är nästintill omöjligt att avgöra på kartan.
Då handlar det snarast om att vara påläst
- och föra in små noteringar PÅ KARTAN
om saker att se upp med -
och att välja
sådana rutter där man kan hoppas på att
möta enstaka vandrare från motsatt håll.
Det är väl två säker man ska öva;
Den ena: att kunna
identifiera landmärken och landformen med kartans hjälp.
Speciellt att förstå höjdkurvor är viktigt, man ska
helst i ett ögonkast, utan varje som helst
eftertanke, förstå vad de säger. T ex, vilken sida
av en sjö är rimligen framkomlig?
Den andra: att ta ut kompassriktning, återigen utan ringaste eftertanke. Sådant kan, och bör, övas i förväg.
Sen kan jag väl dela med mig av de värsta felkällorna för egen del.
En är skymda pass. Kompassen pekar NÄSTAN ut ett
pass, men det rätta passet är skymt. Jag tror inte det
är ett så vanligt problem i fjällen, men desto vanligare
i Sydeuropa.
En annan är förstås att kartan anger EN stig; det kanske finns
fler. Ser man då genast bara en kan man luras att tro
att det är den enda rätta. Botemedlet är att ta ut kompassriktning
OFTA, oftare än man egentligen behöver.
Om stigen bara
försvinner för mig, t ex vid en snöig passövergång, brukar
jag fråga, var skulle JAG lägga stigen? Då brukar jag hitta
den.
På kontinenten, speciellt i Pyreneerna, är det en sådan härva av
färgmarkerade stigar och rösen av villka en del satts upp av
lokala myndigheter, andra av diverse vandrare på lattjo.
Jag vet områden där alla jag diskuterat med gått vilse.
Ett sista tips: var mentalt och på annat sätt rustad för
tidsförlust och förvirring i svårorienterade områden.
Det finns trakter som jag aldrig skulle gå i utan tält...
il C.
åtminstone i fjällen, är kanske inte orienteringen utan framkomligheten det största problemet. Att korsa vatten.
Sådant är nästintill omöjligt att avgöra på kartan.
Då handlar det snarast om att vara påläst
- och föra in små noteringar PÅ KARTAN
om saker att se upp med -
och att välja
sådana rutter där man kan hoppas på att
möta enstaka vandrare från motsatt håll.
Det är väl två säker man ska öva;
Den ena: att kunna
identifiera landmärken och landformen med kartans hjälp.
Speciellt att förstå höjdkurvor är viktigt, man ska
helst i ett ögonkast, utan varje som helst
eftertanke, förstå vad de säger. T ex, vilken sida
av en sjö är rimligen framkomlig?
Den andra: att ta ut kompassriktning, återigen utan ringaste eftertanke. Sådant kan, och bör, övas i förväg.
Sen kan jag väl dela med mig av de värsta felkällorna för egen del.
En är skymda pass. Kompassen pekar NÄSTAN ut ett
pass, men det rätta passet är skymt. Jag tror inte det
är ett så vanligt problem i fjällen, men desto vanligare
i Sydeuropa.
En annan är förstås att kartan anger EN stig; det kanske finns
fler. Ser man då genast bara en kan man luras att tro
att det är den enda rätta. Botemedlet är att ta ut kompassriktning
OFTA, oftare än man egentligen behöver.
Om stigen bara
försvinner för mig, t ex vid en snöig passövergång, brukar
jag fråga, var skulle JAG lägga stigen? Då brukar jag hitta
den.
På kontinenten, speciellt i Pyreneerna, är det en sådan härva av
färgmarkerade stigar och rösen av villka en del satts upp av
lokala myndigheter, andra av diverse vandrare på lattjo.
Jag vet områden där alla jag diskuterat med gått vilse.
Ett sista tips: var mentalt och på annat sätt rustad för
tidsförlust och förvirring i svårorienterade områden.
Det finns trakter som jag aldrig skulle gå i utan tält...
il C.
