Norges högsta berg - Fjällvandring i Norge?
- Trådstartare fredric_verklig.se
- Start datum
snurr; sa:
Min enkla uppfattning är att Rondane i första hand
är intressant för dem som vill ta många toppar på
en enda dag. Av alla sydnorska områden norr om
Hardangervidda skulle jag placera Rondane
lägst som just turområde. När man går genom Dörålsglupen och första gånger ser Snöhetta
fattar man att Rondane är en parentes på vägen
mot Dovre.
Sett till *möjlighterna* skulle jag gradera områdena ungefär såhär:
Jotunheimen
Skarvheimen
Breheimen
Dovrefjell
Tafjordfjella
Trollheimen
Rondane
Tar man hänsyn till möjligheterna till vandring utanför lederna kommer både Trollheimen och
Tafjordfjella/Reinheimen(kanske mitt nästa projekt)
högre.
Jotunheimen är utan vidare rikast på möjligheter
och det enda av dessa områden där man utan
konstigheter kan lägga upp en
tiodagars tur med tält (utan toppbestigningar).
Ytterligare en poäng är den omedelbara närheten
till de betydligt ensammare Skarvheimen och Breheimen.
Mina fyra senaste fjällturer har berört dessa
områden och Jotunheimen har kommit med alla
fyra. Det finns pärlor som stugvandrarna helt
missar, som Fleskedalen och Hjelledalen
(till den senare behövs turkartan Årdal)
Det suveräna med Skarvheimen (där jag gjort en
västlig och en östlig tur) är tillgängligheten.
Man tar tåget från Oslo till Finse, är där
mitt ute på fjället klockan 4, äter frukost
och sätter igång.
Jotunheimen
Hej! Om du vill ha en något mer krävande tur än Galdhöpiggen/glittertind kan du ta dig an Norges 3dje högsta - Store Skagastölstind 2406möh - som ligger någon mil längre västerut än dom 2 förstnämda topparna. En bra utgångspunkt är Turtagrö fjellhotell - därifrån får man räkna med åtminstone 12 timmars vandring ca 7 upp och 5 ner. Kräver bättre utrustning än Galdhöpiggen/Glittertind samt viss klättringsvana (svåraste partierna ligger på 5+). Även guide kan vara att föredra om man är ovan i området då rösning och liknande är närmast obefintlig. Lycka till!
Hej! Om du vill ha en något mer krävande tur än Galdhöpiggen/glittertind kan du ta dig an Norges 3dje högsta - Store Skagastölstind 2406möh - som ligger någon mil längre västerut än dom 2 förstnämda topparna. En bra utgångspunkt är Turtagrö fjellhotell - därifrån får man räkna med åtminstone 12 timmars vandring ca 7 upp och 5 ner. Kräver bättre utrustning än Galdhöpiggen/Glittertind samt viss klättringsvana (svåraste partierna ligger på 5+). Även guide kan vara att föredra om man är ovan i området då rösning och liknande är närmast obefintlig. Lycka till!
Jotunheimen en klass för sig!
Jotunheimen en högfjällspärla!
Jotunheimen, är det mäktigaste fjällmassivet i Norge, med sina skarpa fjällryggar, platåer, glaciärer, tindrar, djupa dalar, älvar och vackra insjöar. Och med Skandinavens högsta fjälltoppar; Galdhöpiggen och Glittertind, med resp 2469 och 2452 meter över havet. Här reser sig mer än 200 toppar över 2000 meter över havet. I det här sammanhanget kommer både Kebnekajse och Sarek på ”låg nivå”.
Jotunheimen upptäcktes som turistområde, först i början av 1800-talet, och utforskades då främst av bybor, vetenskapsmän och konstnärer. I samband med att Den Norska turistföreningen blev en förening år 1868, så byggdes det många turisthytter och förhållandena underlättades för den tidens turister. Jotunheimen fredades och blev nationalpark så sent som 1980, och ligger ca 25 mil norr om Oslo. En bekväm bilresa på ca 57 mil från Göteborg. Närheten till detta högfjällsområde innebär mycket folk under säsongen. Koncentrationen ligger närmast på Besseggen och Galdhöpiggen.
Turismen i Jotunheimen domineras av stugvandrare/gäster. Man går med 8 - 10 kg packning mellan ”hytterna” som ligger på 18 - 22 km från varandra. Dessa har en hotellkaraktär. För självhushållarna är det sämre ställt, och dom får laga sin mat ute i det fria med eget spritkök. Däremot finns det en del självhushytter, som i stort sett fungerar som våra STF stugor.
Skillnaden är väl att det inte alltid finns stugvärdar där. Det man handlar i dessa, summerar man ihop på en lapp och sätter beloppet i ett kuvert som läggs i en låda. Det går till och med att betala med ”plastkort” genom att man noterar kontonumret.
Den moderna turismen har medfört att man i de norska fjällen satsar mer på stuggästerna med helpension. Tältare, är en annan grupp som under 1990-talet vuxit lavinartat, om man jämför med 1970 resp 80-talet då man knappast såg några tältare i de norska fjällen. Då såg dom oss som ”idioter” som kom med tung packning på ryggen. Idag är tältare lika vanligt som i våra fjäll, fast det är den yngre generationen som dominerar. Men man träffar även en del äldre, som på grund av frihetskänslan och oberoendet valt tältet.
Jotunheimens enorma popularitet handlar också om dess närhet och lättillgänglighet. Med bil når man snabbt och bekvämt till många olika utgångsplatser för fina dagsturer och längre turer in i fjällområdet. Juvashytta och Spiterstulen är dom klassiska utgångsplatserna, med 1800 resp 1100 meter över havet. Weekendturer under hela säsongen gör att det kan vara mycket trångt i hytterna.
Jotunheimen behöver knappast mer uppmärksamhet, men väl information om att det är ett renodlat högfjällsområdet av stora mått.
I vissa dalgångar dominerar terrängen av både sten och blockhav. Svårframkomligt, segt och mycket mödosamt att gå på. Uradalen är en sådan dalgång, med sammanhängande blockterräng, som inte rekommenderas för ovana fjällvandrare. Trots att Jotunheimen är ökänt för detta, så omgärdas man av majestätiska 2000 meters toppar och mäktiga glaciärer var man än befinner sig i området. Skönhetsscenerierna dominerar, med grönskande och lättgångna dalgångar, som framgår i nedanstående dagbok.
Passövergångarna mellan dalgångarna är branta och mödosamma att gå över, framför allt med tung packning. Lederna är utmärkta med ett T. I Jotunheimen undviker man att gå ledlöst, om man inte är ute efter strapatser! Man vill också att besökarna håller sig till lederna, för att minska slitaget på den ömtåliga terrängen.
I dalgångar med mycket sten, där kan det på vissa sträckor vara svårt att se var ”stigen” går. Det gäller att hålla ett vakande öga på nästa T och på huvudriktningen, som markeras med stenrösen i olika storlekar. Vid dimma, dålig sikt, eller vid regn, så är det kompassen som är den viktigaste vägvisaren.
Besseggen, som Norges mest berömda ”fjällrutt” har en öst-västlig riktning vars högsta punkt är 1743 meter över havet, är en svindlande och luftig dagstur på c:a 6 timmars vandring exkl. raster med en lätt dagsturspackning. I norr omgärdas den av Bessvattnet med 1373 meter över havet och i söder av Gjendesjön 984 meter över havet. Under sommarsäsongen besöks Besseggen av 30000 vandrare, i snitt 500 pp/dag, och Galdhöpiggen med mer än 30000 bestigare! Detta ger en fingervisning om att dom inte ska besökas under högsäsongen, om man föredrar ensamheten med en mäktig natur.
Att gå över Besseggen från Gjendesheim till Memurubu är en hissnande fjällupplevelse som ger både spänning och äventyr, samt rädsla för dom som inte uppskattar höjder och smala fjällryggar. Från detta håll vandrar man övervägande nedför branterna. Vilket kan vara nog så besvärligt och ansträngande, framförallt för knäna. I sammanhanget kan nämnas; att min sambo tog sig nedför den smala fjällryggen tårögd och hasandes på baken bara c:a tre meter efter mig! Var avståndet längre, så såg hon mig inte, så jag var ”tvungen att hålla detta säkerhetsavstånd!” Trots, skräckupplevelsen vill hon inte ha turen ogjord.
Besseggens enorma besöksfrekvens har bland annat sin förklaring i den kände och berömde diktarens, Henrik Ibsen saga, Peer Gynt, som flög på sin vildren över Besseggen och fascinerades av den bedårande och magnifika utsikten över dom irrgröna sjöarna, vilka ligger på nästan 400 meters höjdskillnad från varandra, medan fjällbranterna i stort sett stupar lodrätt ned drygt 700 meter mot Gjendesjön.
Att göra långfärdsturer med tält är det bara den egna fjällerfarenheten, fantasin och ambitionen som begränsar. I vilken som helst av Jotunheimens dalgångar, är det sällan man ser andra tältare, eftersom de flesta tältar strax intill fjällstugornas egen fjällcamp med human avgift. På fjällturen 1997, såg vi bara ett tält, och det var i Svartdalen. Året innan såg vi inte ett enda i någon av dalgångarna utanför fjällstugorna. Men, däremot såg vi att det rörde sig en del tältare, som också var ute efter ensamheten. Jämför detta med vilken dalgång som helst i Sarek, för att inte nämna smailaträffen!?
Här tillfredsställs både nybörjarens och den avancerade friluftsutövarens fjälldrömmar/äventyr. Och med en lagom stor grupp, med gemensamma förberedelser och förväntningar, så blir en fjälltur i Jotunheimen något som man går och längtar efter under hela året.
Före fjällturen rekommenderar jag ett besök på Loms fjällmuseum!
Friluftshälsning
Inge Bäckström
Göteborg
Jotunheimen en högfjällspärla!
Jotunheimen, är det mäktigaste fjällmassivet i Norge, med sina skarpa fjällryggar, platåer, glaciärer, tindrar, djupa dalar, älvar och vackra insjöar. Och med Skandinavens högsta fjälltoppar; Galdhöpiggen och Glittertind, med resp 2469 och 2452 meter över havet. Här reser sig mer än 200 toppar över 2000 meter över havet. I det här sammanhanget kommer både Kebnekajse och Sarek på ”låg nivå”.
Jotunheimen upptäcktes som turistområde, först i början av 1800-talet, och utforskades då främst av bybor, vetenskapsmän och konstnärer. I samband med att Den Norska turistföreningen blev en förening år 1868, så byggdes det många turisthytter och förhållandena underlättades för den tidens turister. Jotunheimen fredades och blev nationalpark så sent som 1980, och ligger ca 25 mil norr om Oslo. En bekväm bilresa på ca 57 mil från Göteborg. Närheten till detta högfjällsområde innebär mycket folk under säsongen. Koncentrationen ligger närmast på Besseggen och Galdhöpiggen.
Turismen i Jotunheimen domineras av stugvandrare/gäster. Man går med 8 - 10 kg packning mellan ”hytterna” som ligger på 18 - 22 km från varandra. Dessa har en hotellkaraktär. För självhushållarna är det sämre ställt, och dom får laga sin mat ute i det fria med eget spritkök. Däremot finns det en del självhushytter, som i stort sett fungerar som våra STF stugor.
Skillnaden är väl att det inte alltid finns stugvärdar där. Det man handlar i dessa, summerar man ihop på en lapp och sätter beloppet i ett kuvert som läggs i en låda. Det går till och med att betala med ”plastkort” genom att man noterar kontonumret.
Den moderna turismen har medfört att man i de norska fjällen satsar mer på stuggästerna med helpension. Tältare, är en annan grupp som under 1990-talet vuxit lavinartat, om man jämför med 1970 resp 80-talet då man knappast såg några tältare i de norska fjällen. Då såg dom oss som ”idioter” som kom med tung packning på ryggen. Idag är tältare lika vanligt som i våra fjäll, fast det är den yngre generationen som dominerar. Men man träffar även en del äldre, som på grund av frihetskänslan och oberoendet valt tältet.
Jotunheimens enorma popularitet handlar också om dess närhet och lättillgänglighet. Med bil når man snabbt och bekvämt till många olika utgångsplatser för fina dagsturer och längre turer in i fjällområdet. Juvashytta och Spiterstulen är dom klassiska utgångsplatserna, med 1800 resp 1100 meter över havet. Weekendturer under hela säsongen gör att det kan vara mycket trångt i hytterna.
Jotunheimen behöver knappast mer uppmärksamhet, men väl information om att det är ett renodlat högfjällsområdet av stora mått.
I vissa dalgångar dominerar terrängen av både sten och blockhav. Svårframkomligt, segt och mycket mödosamt att gå på. Uradalen är en sådan dalgång, med sammanhängande blockterräng, som inte rekommenderas för ovana fjällvandrare. Trots att Jotunheimen är ökänt för detta, så omgärdas man av majestätiska 2000 meters toppar och mäktiga glaciärer var man än befinner sig i området. Skönhetsscenerierna dominerar, med grönskande och lättgångna dalgångar, som framgår i nedanstående dagbok.
Passövergångarna mellan dalgångarna är branta och mödosamma att gå över, framför allt med tung packning. Lederna är utmärkta med ett T. I Jotunheimen undviker man att gå ledlöst, om man inte är ute efter strapatser! Man vill också att besökarna håller sig till lederna, för att minska slitaget på den ömtåliga terrängen.
I dalgångar med mycket sten, där kan det på vissa sträckor vara svårt att se var ”stigen” går. Det gäller att hålla ett vakande öga på nästa T och på huvudriktningen, som markeras med stenrösen i olika storlekar. Vid dimma, dålig sikt, eller vid regn, så är det kompassen som är den viktigaste vägvisaren.
Besseggen, som Norges mest berömda ”fjällrutt” har en öst-västlig riktning vars högsta punkt är 1743 meter över havet, är en svindlande och luftig dagstur på c:a 6 timmars vandring exkl. raster med en lätt dagsturspackning. I norr omgärdas den av Bessvattnet med 1373 meter över havet och i söder av Gjendesjön 984 meter över havet. Under sommarsäsongen besöks Besseggen av 30000 vandrare, i snitt 500 pp/dag, och Galdhöpiggen med mer än 30000 bestigare! Detta ger en fingervisning om att dom inte ska besökas under högsäsongen, om man föredrar ensamheten med en mäktig natur.
Att gå över Besseggen från Gjendesheim till Memurubu är en hissnande fjällupplevelse som ger både spänning och äventyr, samt rädsla för dom som inte uppskattar höjder och smala fjällryggar. Från detta håll vandrar man övervägande nedför branterna. Vilket kan vara nog så besvärligt och ansträngande, framförallt för knäna. I sammanhanget kan nämnas; att min sambo tog sig nedför den smala fjällryggen tårögd och hasandes på baken bara c:a tre meter efter mig! Var avståndet längre, så såg hon mig inte, så jag var ”tvungen att hålla detta säkerhetsavstånd!” Trots, skräckupplevelsen vill hon inte ha turen ogjord.
Besseggens enorma besöksfrekvens har bland annat sin förklaring i den kände och berömde diktarens, Henrik Ibsen saga, Peer Gynt, som flög på sin vildren över Besseggen och fascinerades av den bedårande och magnifika utsikten över dom irrgröna sjöarna, vilka ligger på nästan 400 meters höjdskillnad från varandra, medan fjällbranterna i stort sett stupar lodrätt ned drygt 700 meter mot Gjendesjön.
Att göra långfärdsturer med tält är det bara den egna fjällerfarenheten, fantasin och ambitionen som begränsar. I vilken som helst av Jotunheimens dalgångar, är det sällan man ser andra tältare, eftersom de flesta tältar strax intill fjällstugornas egen fjällcamp med human avgift. På fjällturen 1997, såg vi bara ett tält, och det var i Svartdalen. Året innan såg vi inte ett enda i någon av dalgångarna utanför fjällstugorna. Men, däremot såg vi att det rörde sig en del tältare, som också var ute efter ensamheten. Jämför detta med vilken dalgång som helst i Sarek, för att inte nämna smailaträffen!?
Här tillfredsställs både nybörjarens och den avancerade friluftsutövarens fjälldrömmar/äventyr. Och med en lagom stor grupp, med gemensamma förberedelser och förväntningar, så blir en fjälltur i Jotunheimen något som man går och längtar efter under hela året.
Före fjällturen rekommenderar jag ett besök på Loms fjällmuseum!
Friluftshälsning
Inge Bäckström
Göteborg
Liknande trådar
Liknande trådar
Sova ute en natt i månaden
Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.