När man bor mitt i naturen har man inte så stort behov av att benämna den (naturen) som sådan. Däremot har man stort behov av att förklara hur man tar sig till vissa platser, var det och det växer, var man kan hitta dricksvatten samt att kunna definiera väder, strömmar, distanser, skick på snö och is etc. Benämningar på specifika platser, kännedom om arter och gemensamma benämningar för dessa blir viktigare än att prata om vars och ens upplevelser för nöjes skull. När vi saknar gemensamt språk om dessa begrepp blir det också svårt att förstå sig på naturen. Om du en gång får lära känna en art eller en specifik plats i naturen kan du aldrig mera förhålla dig likgiltig till den. Därför är det bra om folk kommer ut i naturen även om de inte har så stora kunskaper. När man lär sig börjar man bry sig.
Kan så vara, men själva distinktionen mellan natur och landsbygd kontra civilisation och stad måste ha en lång historia och kan knappast vara en sentida uppfinning. Sedan är det intressant vad man under historiens gång lagt in i begreppet "natur", vad det står för. Det har skiftat, även bland tänkare som levde samtidigt. Även begreppet "friluftsliv" har säkert en historia även om det exakta ordet kanske är sentida. Lausvik nämnde Linné. Han gick ju över fjället mellan Kvikkjokk och Norge 1732. Det måste man kalla både friluftsliv och fjällvandring trots att de orden (med nutida betydelser) inte var uppfunna. Och Linnés överväldigande upplevelse av naturen kring Vállevárre skildrade han i ordalag som är välkända.
Och fiskespöt tillverkade du på plats? En pinne med snöre och säkerhetesnål?
