Naturupplevelsen har blivit en inkomstfråga

Denna rubrik har en tänkvärd text som Utsidans Ulrika Lindh lagt in här på forumet.
Det är höginkomsttagare som kommit ut mer i naturen är resultatet av den Sifo undersökning som friluftsföretaget Lundhags låtit göra. Det finns nog en hel del reflektioner att göra kring frågan.

För min del tänker jag osökt på gamla tiders luffare. Människor som frivilligt eller inte tvingades eller sökte sig ut på vägarna att vandra. Dessa vägarnas vagabonder där för många detta blev ett fritt sätt att leva. I modernare tider gjorde det ekonomiska välståndet att människor kunde söka sig ut i naturen genom semester och även lediga lördagar.
Friluftslivet kantades av relativ enkelhet ända fram till våra dagar då det blivit en komplicerad prylkultur för den oinvigde.

Många inlägg här har lärt mig vilken skillnad det är. I min barndom var tältet en självklarhet under sommarens resor. Ända upp till äldre dar gäller tält. Så enkelt så okomplicerat och oftast trevligt. Tyvärr är det inte då längre. Många vittnar om att de aldrig sovit i tält i skogen, aldrig lagat mat över öppen eld eller en trangia. Så tråkigt och den grupp som socialt står längst från detta skulle nog behöva friluftslivets glädje mest.
Vi som hänger här vet att det inte behöver vara så svårt men det vet inte alla och när prislappen avskräcker och kanske man tror att man behöver jackan för tusentals kronor så tappas gnistan. Synd.

Hoppas företaget Lundhag kan jobba vidare på frågan, som tydligen deras intention är, även om de också är en i raden av branchföretag med kreativa ”räknenissar” som vet att tjäna pengar.
 
Senast ändrad:
Detta är ingen ny företeelse redan när STF bildades ställdes krav på inval referenser etc. Friluftsfrämjandet bildades som en motpol. Men fortfarande är det så att det kostar att resa och bo. Alla vill inte spara till den utgiften.
 
Sedan finns det en märkes- och prylhets inom friluftslivet som förstärker "behovet" av kapital för att ta sig ut. Väldigt många idag tittar tex på ett Hilleberg som första tält, innan de ens har provat en natt ute.
Kvalitetsgrejer i all ära, men som branschen ser ut idag förstår jag att det har gått mot denna, i mina ögon sorgliga, utveckling...
 
Jag läste också artikeln och har några reflexioner. Dels så underlaget relativt magert, 1002 personer ingick i undersökningen. Dels så är ju frågan vad som är kausalitet och vad som är samvariation; finns det bakomliggande faktorer som kan påverka utfallet? Och hur skulle det se ut om man betraktade det över ett par decennier? Det är ju en sak om personer med låg inkomst vill ägna sig åt friluftsliv men inte har råd och en helt annan sak om man inte är intresserad och hellre lägger pengarna på en plasma-tv, ny skoter, parajumperjacka, senaste iPhone, cigaretter osv. Jag har bekanta som inte alls förstår hur jag kan lägga 50k-ish på en cykel, men samma personer kan utan att blinka byta skoter vartannat år.
För att förstå de val man gör krävs nog en mer fördjupad drivkraftsanalys. Ser man över längre tid tror jag dessutom man vågar påstå att friluftsliv alltid i högre grad varit en medelklassaktivitet.
 
Ber om ursäkt i förväg då frågan är i allra högsta grad relevant och jag menar inte att skoja bort det hela men var det bara jag som kände att det blev lite ofrivillig svart humor när ett företag (nu råkade det vara Lundhags, mycket bra kängor, använder dem själv) konstaterar att det blivit en inkomstfråga?
Känga.PNG

Bild från Lundhags hemsida

Edit: Nej, kängor är inte billigt, riktigt bra kängor är ändå dyrare. Men det är jäkligt mycket pengar...
 
Instämmer, det är alltför ofta man ser personer med nyvaknat friluftsintresse köpa allt från grunden, ivrigt påhejade av försäljarna i den lokala butiken, och alltid dyrare prylar och kläder av kända varumärken. Här tror jag även moderna fenomen som sociala medier och lättviktstrender mm påverkar och ökar instegskostnaden till friluftslivet.

Bättre vore att starta lite lagom, ta vad man har hemma eller hos bekanta, låna, köpa begagnat eller hyra. Kanske inte ge sig ut på en längre fjällvandring som första tur, utan testa hemmavid att tälta, sova ute, laga mat ute och klara sig i olika väder. Kanske ta in på en camping med närhet till service vid behov, och på första längre turen följa en led med stugor som erbjuder möjlighet till övernattning och värme om den egna utrustningen inte riktigt håller måttet eller om ens komfortzon tillfälligt passerats pga väder mm. Tids nog kommer alla som fastnar för friluftslivet lära känna sina egna gränser, komfortzon och bygga egen erfarenhet. Med denna i bagaget är det givetvis lättare sedan att uppgradera sin utrustning på de punkter som är viktigt för den egna personen och veta att man väjer rätt samt att intresset kommer att medge att man får långvarig nytta av sin investering.

Även jag är uppväxt med tält och campingliv under sommarsemestrarna, och blev tidigt ledsagad in i friluftslivet via mulleskolan (i riktigt unga år), svamp- och bärplockning, fiske mm. Så att vistas i naturen och sova i tält har jag gjort i hela livet.
Till första fjällvandringen (vilket var hela Padjelantaleden) på tidigt 1980-tal använde vi kompisens 3-manna ryggåstält, fibersovsäck, billigt cellplastliggunderlag, jeans och gummistövlar. Värmeplagg var en HH fiberpälströja. De enda nya prylar jag köpte till den turen var ett Trangia 25 (att använda gemensamt) och en ny ryggsäck (Fjällräven Raven Gyro). Den billiga asientillverkade ryggsäck jag använt på tågluffningstiden höll inte riktigt måttet för en fjällvandring.
 
Senast ändrad:
När jag var barn och det skulle idkas friluftsliv ikläddes man de "sämsta" byxorna mm och, vanligen, gummistövlar. Kort sagt var vi klädda som luffare när det skulle plockas bär och svamp eller bara göras en sk utflykt..Att man behöver dyra specialkläder för att vara ute i naturen är ett sentida påfund.
 
Men vänta nu...

Behöver det bli "fel" att människor som har pengar kommer ut i skogen/naturen?

Det kanske just det vi behöver.

Människor med inflytande som kan förstå värdet av vad just vi "vanliga" människor uppskattar.

Dessa människor kanske är såna som kan fatta beslut i rätt riktning för oss, det behöver ju inte vara idioter bara för att dom tjänar pengar, eller köper dyr utrustning..

Vi kanske ska passa på att ta hand om dessa på bästa sätt, och visa dom allt det underbara som är värt att bevara för kommande generationer. Lära dom hur vi ska värna om allt det fina.

Ibland är det så lätt att måla upp allting svart på nätet/media, eller hur?

Även en rik person blir myggbiten, glöm inte det.
 
Sen måste vi kanske fråga oss vad "komma ut i naturen" egentligen betyder. Går man en halvtimmes promenad i närmaste skog eller park en par gånger per vecka tycker jag nog att det också ska räcka. I varje fall räcker det för att komma åt en massa hälsoeffekter. Om vi alla naturnördar skulle heja när folk kommer ut, oavsett vad de gör skulle kanske flera vilja pröva på. Den här prestationshetsen som verkar råda i vissa kretsar och i sociala medier gör ju att man inte "duger" om man inte tar Keb direkt. Eller....?
 
Uphaussningarna av fjällvandringar, kust-kustvandringar slås upp av vissa som något styrkeprov. Jag som gillar gå och titta har inget prestationskrav alls och efter 3-4 timmar är det skönt med en matrast samt sträcka ut sig på liggunderlaget och bara smälta maten. Började oxså med avlagda kläder och gummistövlar, bomullstält, regnställ i galon. Det gick det med.
 
Detta är ingen ny företeelse redan när STF bildades ställdes krav på inval referenser etc. Friluftsfrämjandet bildades som en motpol. Men fortfarande är det så att det kostar att resa och bo. Alla vill inte spara till den utgiften.
Naturvetenskap och Naturintresse hängde tight ihop under 1700- och 1800-talet och det var inte potatisbonden som hade tid med sådat.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar