TLDR; Under min senaset vandring i Sarek med trailrunners frös jag oavbrutet om fötterna. Tips för hur detta kan avhjälpas mottages tacksamt — alla framgångssagor välkomna!
Hela uppsatsen
Med stor behållning har jag följt tråden om lågskor i fjällen, men eftersom den berör så många olika aspekter så tar jag mig friheten att starta en tråd med ett lite smalare syfte: tips och tankar kring hur man kan undvika kalla fötter vid snabbvandring i ostigad högfjällsterräng, i detta fall Sarek.
Jag har under många år vandrat i klassiska kängor, men på senare tid börjat uppskatta den lätta friheten och snabba rörelsen att vandra med lågskor (trailrunners). Längs kungsleden och andra välstigade leder har detta varit hur problemfritt som helst, men i det ständigt kallblöta, ostigade Sarek har det varit en annan sak för mig: jag har megafrusit om fötterna.
Detta verkar absolut inte vara ett problem för alla. I ett av trådinläggen om lågskor i fjällen skrev den promenerande Erik följande:
Min fotsituation under liknande omständigheter skulle jag dock beskriva som 'i regel inget problem' endast om jag fullständigt bortsåg från sos-signalerna mina fötter sände till min hjärna. Jag snabbgick fem dagar i Sarek med ett par Altra (dock Superior) för några år sen och hade med mig både Sealskinz, ullstrumpor och syntesstrumpor. Fantastisk tur i övrigt (trots erbarmligt väder nästan alla dagar) men oavsett kombination (bara ullstrumpor, kombo ull/syntet, med Sealskinz i blandningen, och slutligen allt på en gång i skon) så frös jag om fötterna precis hela tiden så till den milda grad att bara jag skriver om det får jag nästan stickningar i fötterna. Trots att jag höll ganska högt tempo givet underlaget (jag snittade ca 30 km om dagen), så lyckades jag aldrig värma upp vattnet i mina skor innan nya vågor av iskallt vatten kom in från bäckarna, mossen eller snåren.
Problemet var alltså inte att fötterna var blöta. Det var de, och så skrynkliga på kvällen att jag första kvällarna trodde att de permanent skulle förvandlas till russin (men de var alltid som nya på morgonen igen, helt otroligt). Problemet var heller inte skoskav; något sådant fick jag inte på hela tiden. Men jag var så kall, så kall, att det periodvis gjorde fysiskt ont i fötterna.
Den känslan vill jag alltså inte uppleva igen, och jag undrar om det finns någon lösning i sikte eller om det bara är att ta fram kängorna som gäller för den som har en så känslig konstitution som undertecknad. Kan lösningen vara neoprene-sockar, ännu tjockare Sealskinz (jag hade tunnast möjliga denna trip), VBL-sockar eller t om Gore-tex-sockar? Eller är det omöjligt att traska fort hela dagen i flera dagar med sådana utan att få skav?
Jag vet, risken är förstås att svaret är: “det beror på dina fötter.” Och det stämmer ju. Men jag tar gärna del av alla framgångssagor, för mina fötter trots allt är ganska tåliga, så om det funkat för andra så kan det kanske funka för mig.
Hela uppsatsen
Med stor behållning har jag följt tråden om lågskor i fjällen, men eftersom den berör så många olika aspekter så tar jag mig friheten att starta en tråd med ett lite smalare syfte: tips och tankar kring hur man kan undvika kalla fötter vid snabbvandring i ostigad högfjällsterräng, i detta fall Sarek.
Jag har under många år vandrat i klassiska kängor, men på senare tid börjat uppskatta den lätta friheten och snabba rörelsen att vandra med lågskor (trailrunners). Längs kungsleden och andra välstigade leder har detta varit hur problemfritt som helst, men i det ständigt kallblöta, ostigade Sarek har det varit en annan sak för mig: jag har megafrusit om fötterna.
Detta verkar absolut inte vara ett problem för alla. I ett av trådinläggen om lågskor i fjällen skrev den promenerande Erik följande:
Min fotsituation under liknande omständigheter skulle jag dock beskriva som 'i regel inget problem' endast om jag fullständigt bortsåg från sos-signalerna mina fötter sände till min hjärna. Jag snabbgick fem dagar i Sarek med ett par Altra (dock Superior) för några år sen och hade med mig både Sealskinz, ullstrumpor och syntesstrumpor. Fantastisk tur i övrigt (trots erbarmligt väder nästan alla dagar) men oavsett kombination (bara ullstrumpor, kombo ull/syntet, med Sealskinz i blandningen, och slutligen allt på en gång i skon) så frös jag om fötterna precis hela tiden så till den milda grad att bara jag skriver om det får jag nästan stickningar i fötterna. Trots att jag höll ganska högt tempo givet underlaget (jag snittade ca 30 km om dagen), så lyckades jag aldrig värma upp vattnet i mina skor innan nya vågor av iskallt vatten kom in från bäckarna, mossen eller snåren.
Problemet var alltså inte att fötterna var blöta. Det var de, och så skrynkliga på kvällen att jag första kvällarna trodde att de permanent skulle förvandlas till russin (men de var alltid som nya på morgonen igen, helt otroligt). Problemet var heller inte skoskav; något sådant fick jag inte på hela tiden. Men jag var så kall, så kall, att det periodvis gjorde fysiskt ont i fötterna.
Den känslan vill jag alltså inte uppleva igen, och jag undrar om det finns någon lösning i sikte eller om det bara är att ta fram kängorna som gäller för den som har en så känslig konstitution som undertecknad. Kan lösningen vara neoprene-sockar, ännu tjockare Sealskinz (jag hade tunnast möjliga denna trip), VBL-sockar eller t om Gore-tex-sockar? Eller är det omöjligt att traska fort hela dagen i flera dagar med sådana utan att få skav?
Jag vet, risken är förstås att svaret är: “det beror på dina fötter.” Och det stämmer ju. Men jag tar gärna del av alla framgångssagor, för mina fötter trots allt är ganska tåliga, så om det funkat för andra så kan det kanske funka för mig.
Senast ändrad:
