Kängor eller trailskor?

[veni]

Lite grovt sammanfattat verkar det finnas 3 kategorier;
. De med friska fötter & gener och bra vrister som har förmodligen tränats redan som ung att gå mycket barfota och med barfotaskor. Och det är bara att gratulera.

. De med fortfarande friska fötter & gener och möjligen med lättare fotproblem kör med trailrunners, alltså en lätt sko med viss dämpning och stöd i hälen. Är förvånat över att det funkar så bra för de flesta enligt inläggen.

. De med fotproblem (dåliga gener?) eller personer som aldrig har lärt sig att gå barfota (som jag) och därtill har utvecklat fotproblem använder stadiga kängor. Personligen har jag aldrig gått i dåliga skor även som ung kunde jag inte ha spetsiga finskor med klackar så gärna jag ville. Skor fick kosta, så mina fotproblem måste beror på dåliga gener och att jag aldrig tränats att gå barfota på riktig. Jag har alltid inneskor med mig när jag är på besök någonstans där man måste ta av skorna. Har jag glömt de och måste gå med bara sockan får jag ont med en gång främst i hälen. Jag känner att jag är på stadiga ben med kängorna på (stukat fot en enda gång under mina senaste 17 års fjällvandring) i blockterräng mm. Klumpigt men stadigt.

 

[Kveke]

Jag kör både skalkänga och terrängdoja och båda har för och nackdelar. jag föredrar hårda sulor på båda. Båda två klara lika mycket packning på mig. Även om jag skulle öka packningens vikt med 100% så skulle inte belastningen på skon/fötterna öka mer än 12,5% för mig. (70+10=80kg, 70+20=90kg, 90/80=12,5% ökning)

Skalkänga:
+ känns varmt, tryggt och ombonat, får inte ont på undersidan foten iom den hårda och sköna sulan. vattentäta upp till vaden.
- de är tunga, klumpiga och går inte att vandra speciellt smidigt, långt och snabbt med dem utan efterföljande utmattning och värk. Varma då de kräver två par tjocka ullstrumpor även i sommarvärme.

Terrängdoja:
+ lätta, energisparande, torkar hyfsat fort, svala, man blir rörligare och kan hoppa, springa och klättra enklare.
- blöta, känsliga mot sten både ovanifrån och underifrån (om mjuk sula), kan blir kallt och lätt att dra in snö.

 

[nermander]

Jag har själv vandrat med högskaftade Lundhags Alaska tillsammans med en vandringskamrat som efter två dagar bytta kängorna mot sina träskor. Det är en av saker som fått mig att ifrågasätta nyttan av högt skaft.

Som jag skrev: Titta t.ex. på hur man lindar en stukad fot för att ge stadga. Inte lindar man högt upp på vaden?

En sko som ger samma typ av stöd som en lindning med elastisk binda borde ju trots allt ge optimalt stöd för vristen?

Ska skaftet dessutom vara styvt så hindrar det ju fotens naturliga rörelse, framförallt blir det svårare att vinkla ner foten eftersom skaftet tar i vaden.

Tittar jag på folk som vandrar med kängor är det rätt vanligt att man inte snörar hela skaftet. Och även det tycker jag är en indikation på att skaftet ger problem mer än det hjälper.

 

[brunsju]

Hej,
jag har i hela mitt liv fått höra, je tyngre packning desto stabilare kängor.
Vid en diskussion i en friluftsgrupp för kvinnor på FB kom jag i clinch med en kvinna som säger motsatsen. Hon ifrågasätter valet av kängor, inlägg m.m och förespråkar typ barfota skor, lätta trailskor där foten ska göra jobbet oavsett terräng och packning. Hon menar styva kängor instänger fotens rörlighet och skulle vara på sikt skadligt. Hon la upp en video på Youtube om det rätta valet av skor vid vandring.
Själv har jag också märkt att fler och fler går över att vandra i trailrunners även i alpina terräng. Vid långdistansvandringar (så kallade “thru hikes”) går 90% i trailrunners typ Hoka one eller vad de nu heter.

Det jag undrar är att alla som vandrar i trailrunners har friska fötter?
Jag, som har diverse fotproblem som kollapsat framfot, hallux valgus och återkommande hälsporre, skulle man våga att pröva att vandra i trailrunners? Kan kvinnan ha rätt i att styva kängor är fel?
Vad är era erfarenheter?

Jag gick delar av Kungsleden(mest spångar och hårt underlag med en barfotakänga från Vivo. Skulle inte rekommendera det om du inte är van tunna ej uppbyggda skor. Det som hände för mig var att jag fick sjukt ont i musklerna i fötterna, mina leder o så är ok även om jag är plattfot. Jag säger inte att du aldrig skulle klara det men ta det steg för steg. Gå inte på med tung packning direkt, du måste stärka fötterna och det tar tid. Jag har nästan bara barfotaskor av olika slag nu för jag tycker dom är skönare men om jag vandrar med tung packning några dagar har jag kängor, vanliga jumpaskor skulle säkert också funka.

Mitt tips till dig är att testa en dagstur och prova barfotaskor till vardags om du är nyfiken. Jag kommer aldrig kunna gå ifrån barfotaskor eller skor med bra utrymme för tårna och ingen klack/zero drop. Tror säkert jag skulle kunna vandra i barfotaskor men jag måste träna upp foten för de. Om det har stora fördelar mot en rejäl känga vet jag inte, att ha en stark for kan ju förebygga ledproblem men det går väl ha en frisk fot även om man inte klarar av att vandra med packning "barfota".

 

[mikaelbe]

Har gjort misstaget att snöra mina kängor för hårt vilket har gjort att jag fått rejält ont i vristerna, t o m att de svullnat. Numera snörar jag ganska löst. Blir hyfsat stabilt, tycker det är bra med höga skaft när man går i mossar och liknande, annars hade det funkat bra med låga vandringsskor för min del. Lite stabilare också om det är väldigt stenigt.

Skickat från min SM-A600FN via Tapatalk

 

[Schneeberger]

Jag har själv vandrat med högskaftade Lundhags Alaska tillsammans med en vandringskamrat som efter två dagar bytta kängorna mot sina träskor. Det är en av saker som fått mig att ifrågasätta nyttan av högt skaft.

Som jag skrev: Titta t.ex. på hur man lindar en stukad fot för att ge stadga. Inte lindar man högt upp på vaden?

En sko som ger samma typ av stöd som en lindning med elastisk binda borde ju trots allt ge optimalt stöd för vristen?

Ska skaftet dessutom vara styvt så hindrar det ju fotens naturliga rörelse, framförallt blir det svårare att vinkla ner foten eftersom skaftet tar i vaden.

Tittar jag på folk som vandrar med kängor är det rätt vanligt att man inte snörar hela skaftet. Och även det tycker jag är en indikation på att skaftet ger problem mer än det hjälper.

När jag lindar en stukad fotled lägger jag i princip ”åttor” runt vristen. Det blir ungefär så högt som en långskaftad känga. Kanske gör du annorlunda - men jag skulle väl snarare se det som att skaft -lindan i detta fall- har betydelse.

Personligen tycker jag att mina höga kängor är stabilare när jag snört dom hela vägen och jag har sågot som aldrig uppsnörda kängor när jag bär packning.

Sedan håller jag med dig att det inte är skaftens höjd i sig själv som ger stabiliteten. Ett par välfettade Alaskakängor är ju höga men rätt sladdriga. Många kontinentala kängor är lägre men betydligt stabilare.

Uffe

 

[bigfoot]

Mina två cent...

1. Det går utmärkt att stuka foten i kängor. Jag lyckades t.ex med det när jag för många år sedan bar försvarets m/90 och försökte springa ikapp en terrängbil. Jag blev arg.

2. Det har framförts att inte bara ankelstödet, utan även sulans höjd, påverkar risken för stukningar. Detta är rätt självklart egentligen (prova att gå över ett stenskravel i platåskor). De flesta stabila kängor har ganska höga sulor, och blir i det avseendet värre än platta trailskor.

Sammanfattningsvis, så tror jag att genomsnittliga kängor inte ger något skydd mot stukningar (om man inte vandrar i slalompjäxor, som föreslagits högre upp). Mina Lundhags har iaf definitivt inget stöd i skaften (och det vill jag inte ha heller).

 

[smux]

Olika skor har olika användningsområden, och givetvis har vi alla olika behov, erfarenhet och preferens.

Jag använder själv många olika skor på vandring efter förutsättningarna. När jag vandrar i svenska/norska fjällen med mycket sten och blötmark är det som jag nämnt tidigare kängor (tidigare gummistövlar när jag började vandra på förra årtusendet). Jag har ganska stadiga vrister så stödet i vristen är inte absolut primärt för mig med lite högre fotbeklädnad, däremot är det skönt att inte bli blöt och kall om fötterna varför medelhöga kängor i fjällen är min preferens. Att dessa även skyddar vristen om man tappar greppet och kliver ner mellan två stenar (vilket händer) är ytterligare en fördel.
Vad jag däremot kräver av alla fotbeklädnader som jag använder när jag vandrar med tyngre packning är att sulorna skall vara så pass styva inte minst i hålfoten att jag inte känner varje sten jag kliver på genom sulan. Det gällde även när jag gick med stövlar, dvs jag valde stövlar avsedda för vandring med gelänk i sulan just för extra skydd och stadga (Nokia Topi passade min fot bäst, heter Nokian Finnjagd idag. Tretorn Sarek är en annan modell).
Det skulle vara oerhört jobbigt för fotsulorna att känna varje sten genom skosulan på en vandring, och någon brist på sten har vi ju inte som sagt i vår fjällvärld. Dämpningen är också viktig och behöver anpassa till den tyngd man bär, så för långa etapper med flerdagspackning behöver mina fötter stadig men bra dämpning och här finner jag många trailskor för mjuka. Dessutom brukar jag använda dämpande men neutrala sulor i kängorna som gör skillnad efter en lång dags tur (Footlab Hike Full Molded). Dessa sulorr bygger lite på höjd under främst hälen, och lägger jag dem i en vanlig trailsko ryms de inte riktigt, utan hälen hamnar för högt med sämre hälgrepp och risk för skavsår.

 

[nermander]

2. Det har framförts att inte bara ankelstödet, utan även sulans höjd, påverkar risken för stukningar. Detta är rätt självklart egentligen (prova att gå över ett stenskravel i platåskor).

Tjaa, jag hade som sagt var en vandringskamrat som vandrade en vecka i Värmlandsskogarna med träskor, men det är klart, han var van att gå i såna till vardags och hade kanske starka vrister.


När det gäller det som smux skriver om så är det inte främst sten jag som brukar känna av med tunna sulor utan rötter.

 

[bramberg]

Hej,
jag har i hela mitt liv fått höra, je tyngre packning desto stabilare kängor....

Det jag undrar är att alla som vandrar i trailrunners har friska fötter?
Jag, som har diverse fotproblem som kollapsat framfot, hallux valgus och återkommande hälsporre, skulle man våga att pröva att vandra i trailrunners? Kan kvinnan ha rätt i att styva kängor är fel?
Vad är era erfarenheter?

Jag har alltid gått med rejäla kängor då jag har trott att det skulle hjälpa mina onda knän. Höga Lowa hunter GTX eller mellanhöga Meindl var oftast det jag gick i.

För ett år sedan så läste jag den fantastiska boken Born to Run. Den fick mig att helt tänka om och viktigast - att göra om hur jag går och springer. Grova kängor går hårt, alltså att man behöver inte känna marken utan kan sätta ner hälarna över stock och sten och det verkar som att det är just det som orsakar så mycket problem och skador. Jag har lärt mig att gå på samma sätt som att jag går barfota och nu går jag smärtfritt i mycket lättare och mer fölsamma skor. Antingen ett par Salewa Ultra Flex Mid GTX, alternativt ett par lite grövre Scarpa zen pro mid GTX. Så, om du kan gå rätt så fungerar det nog med vad som helst. Fördelen med lättare skor, förutom vikten, är att de torkar så mycket fortare. Mina Salewa kan jag vada med på kvällen och de är fullständigt torra kl 9 på morgonen om det är sol utanför tältet.

 

[Staffan Sandberg]

Med tanke på de olika erfarenheterna folk har är det nog individuellt om man bör ha mjuka eller stabila skor. Det bästa är nog att hitta en sjukgymnast, kiropraktor, ortoped eller liknande och diskutera med den personen. Glöm inte att berätta vilken typ av turer du gör.
Sekt? Det känns som att också lättviktspackarna också är en sekt när jag kommer gåendes med kamerautrustning som väger mer än lättviktpackarnas ryggsäckar. 😄

 

[Fjällkjell]

Då är du definitivt en sektmedlem eftersom du (förmodligen) lättat din packning för att orka med kamerautrustningen. En av orsakerna till lättpackning är ju att man skall kunna få med sig sånt som man verkligen vill (eller behöver) ha med sig. Välkommen till samfundet!