Lästips
ANNONS
Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken
STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.
Re: Re: OT
Jo visst, men den har funnits ett tag. Jag är inte heller den som har råd att lägga massvis på en ny bil. Som tur är finns det andra som har. Subaru har samma kvalitetsrykte som Toyota och Mazda, dom går hur långt som helst. Min Subaru Legacy är från 1993, men har ändå bättre väghållning än många nya bilar. Tystare i kupén än Impreza, men större. Tyvärr gör inte Subaru dieselmotorer, men dom går att få konverterade till E85 om man vill vara miljövänlig.
dePaul; sa:
Jo visst, men den har funnits ett tag. Jag är inte heller den som har råd att lägga massvis på en ny bil. Som tur är finns det andra som har. Subaru har samma kvalitetsrykte som Toyota och Mazda, dom går hur långt som helst. Min Subaru Legacy är från 1993, men har ändå bättre väghållning än många nya bilar. Tystare i kupén än Impreza, men större. Tyvärr gör inte Subaru dieselmotorer, men dom går att få konverterade till E85 om man vill vara miljövänlig.
Lite lösryckta tankar runt slankapningstekniken:
Om vi börjar halvt bakifrån, så är det som ovan nämndes om att slanan tenderar att kollapsa när den är genomskuren till drygt hälften, relativt lätt att förklara.
I början handlar det om att man lätt kan reglera det böjmoment som anbringas slanan p g a att man nätt och jämnt orkar utsätta den för tillräckligt moment, och då inte riskerar att böja av den. När man passerat mitten eller nåt, så börjar dock förhållandet förändras snabbt. Tanken är nog att behålla böjspänningen i det lager som man kommer åt med eggen ungefär konstant. Spänningen ökar dock naturligtvis (snabbt) om man håller kraften konstant och samtidigt reducerar tvärsnittsarean på slanan genom att skära igenom den. Särskilt när man passerat mitten så sker ökningen snabbare samtidigt som man dessutom hamnar i ett läge då man besitter sådana krafter att man klarar att bryta den. Då hinner man inte reducera anbringad kraft snabbt nog och kollaps sker utan att man hinner skära igenom.
Var ska man då placera kniven? Jo, där momentet är maximalt är också böjspänningen i det yttersta lagret störst. Om man tar slanan i godtycklig höjd över marken och därvid anbringar en kraft i normalriktningen mot slanan, så uppstår högsta momentet vid marken. Skär då nära marken parallellt med markplanet.
Eller, om slanan sitter för löst i marken, böj den över knät med ena handen. Momentet är som störst rakt över knät. Skär vinkelrätt mot slanan dvs i riktning mot knät. Tänk på att minska böjkraften successivt samtidigt som skärkraft och hastighet gärna ökas mot slutet; tänk gärna att du skär igenom och inrikta dig gärna på att fullfölja rörelsen genom slanan med god marginal för att inte tappa fokus när slanan nästan är genomskuren. Detta är förstås bra för kapningen av slanan och dåligt för knät.
Utöver att man riskerar att skilja patella från resten av kroppen, så är det i praktiken svårt att skära tvärs genom slanan, i både detta och det första fallet!
I den mån man inte får problem med friktion mot knivbladets flanker så är man dåligt på att prestera den erforderliga kraften i denna riktning då reaktionskrafterna inte effektivt tas upp av den andra armen. Det är därför lättare att uppnå en högre skärkraft om man skär längs slanan i riktning från den hand som gripit runt slanan. NB: Genom att skära längs slanan kommer man dock aldrig att kunna skära igenom den. En kompromiss är därför att skära snett genom slanan, för att både kapa fibrerna, erhålla rätt reaktionskraft från andra handens grepp samt antagligen och för att på så sätt minimera den (friktions)kraft de redan kapade fibrerna kan utöva mot knivbladet.
Utan att härmed fullständigt beskriva en optimal metod och kroppsposition hoppas jag här ändå ha lyckats beröra ett par av de för slankapningen avgörande parametrarna.
Jag hoppas Patric kan verifiera huvuddragen i detta resonemang, och kanske även komma med kompletterande teorier eller kanske empiriskt belägga delar av resonemanget?
Om vi börjar halvt bakifrån, så är det som ovan nämndes om att slanan tenderar att kollapsa när den är genomskuren till drygt hälften, relativt lätt att förklara.
I början handlar det om att man lätt kan reglera det böjmoment som anbringas slanan p g a att man nätt och jämnt orkar utsätta den för tillräckligt moment, och då inte riskerar att böja av den. När man passerat mitten eller nåt, så börjar dock förhållandet förändras snabbt. Tanken är nog att behålla böjspänningen i det lager som man kommer åt med eggen ungefär konstant. Spänningen ökar dock naturligtvis (snabbt) om man håller kraften konstant och samtidigt reducerar tvärsnittsarean på slanan genom att skära igenom den. Särskilt när man passerat mitten så sker ökningen snabbare samtidigt som man dessutom hamnar i ett läge då man besitter sådana krafter att man klarar att bryta den. Då hinner man inte reducera anbringad kraft snabbt nog och kollaps sker utan att man hinner skära igenom.
Var ska man då placera kniven? Jo, där momentet är maximalt är också böjspänningen i det yttersta lagret störst. Om man tar slanan i godtycklig höjd över marken och därvid anbringar en kraft i normalriktningen mot slanan, så uppstår högsta momentet vid marken. Skär då nära marken parallellt med markplanet.
Eller, om slanan sitter för löst i marken, böj den över knät med ena handen. Momentet är som störst rakt över knät. Skär vinkelrätt mot slanan dvs i riktning mot knät. Tänk på att minska böjkraften successivt samtidigt som skärkraft och hastighet gärna ökas mot slutet; tänk gärna att du skär igenom och inrikta dig gärna på att fullfölja rörelsen genom slanan med god marginal för att inte tappa fokus när slanan nästan är genomskuren. Detta är förstås bra för kapningen av slanan och dåligt för knät.
Utöver att man riskerar att skilja patella från resten av kroppen, så är det i praktiken svårt att skära tvärs genom slanan, i både detta och det första fallet!
I den mån man inte får problem med friktion mot knivbladets flanker så är man dåligt på att prestera den erforderliga kraften i denna riktning då reaktionskrafterna inte effektivt tas upp av den andra armen. Det är därför lättare att uppnå en högre skärkraft om man skär längs slanan i riktning från den hand som gripit runt slanan. NB: Genom att skära längs slanan kommer man dock aldrig att kunna skära igenom den. En kompromiss är därför att skära snett genom slanan, för att både kapa fibrerna, erhålla rätt reaktionskraft från andra handens grepp samt antagligen och för att på så sätt minimera den (friktions)kraft de redan kapade fibrerna kan utöva mot knivbladet.
Utan att härmed fullständigt beskriva en optimal metod och kroppsposition hoppas jag här ändå ha lyckats beröra ett par av de för slankapningen avgörande parametrarna.
Jag hoppas Patric kan verifiera huvuddragen i detta resonemang, och kanske även komma med kompletterande teorier eller kanske empiriskt belägga delar av resonemanget?
Optimera tekniken
Många av mina frågor hänger i luften som t ex trädslag och varför man använder den här tekniken.
Jag gissar att man utvecklar lika mycket kraft genom att böja slanan som man trycker med kniven. Kanske skall man låsa kniven med kroppsvikt och fånglina och utveckla respektive reglera kraften med hävstången genom slanböjningen?
Kan man tillverka ett verktyg som fixerar kniven så att man kan koncentrera sig på att böja slanan och trycka densamma mot knivbladet?
Jag tänker mig något i stil med ett skruvstycke fast mer som en tång där den ena skänkeln består av knivbladet.
Thure
Många av mina frågor hänger i luften som t ex trädslag och varför man använder den här tekniken.
Jag gissar att man utvecklar lika mycket kraft genom att böja slanan som man trycker med kniven. Kanske skall man låsa kniven med kroppsvikt och fånglina och utveckla respektive reglera kraften med hävstången genom slanböjningen?
Kan man tillverka ett verktyg som fixerar kniven så att man kan koncentrera sig på att böja slanan och trycka densamma mot knivbladet?
Jag tänker mig något i stil med ett skruvstycke fast mer som en tång där den ena skänkeln består av knivbladet.
Thure
norpan_; sa:dePaul; sa:
Det är kanske inte så lätt att förstå hur man gör när vi försöker beskriva det i text. Men fattar du det stora hela är det bara ut och öva.
Man trycker kniven genom träet. Känner man att det blir trögare kan man ricka kniven lite fram och tillbaka samtidigt som man trycker. Man böjer slanan lagom mycketVinkeln på kniven i förhållande till stammen är väl ca 45 grader. Slanan skall inte spricka upp i längdriktningen om man gjort rätt. Jag brukar kapa strax ovanför marken men det går även att göra högre upp.
/mattias
Som PaTRIC säger det beror ju på hur slanan böjer sig och hur stabilt rotfästet är. Det gäller att skära från sig och vara beredd om det/när det plötsligt går lättare. Svetsliknelsen är suverän....
SF grabbarna som skar med sina Nusnäs tyckte det gick lättare med den än med Moran, själv undrar jag om knivhöjden har så stor betydelse, men någon tekniker kan säkert förklara det mer vetenskapligt... En god/dålig bieffekt är att marken blir primitivt minerad med de avskurna, spetsiga stubbarna....
Re: Optimera tekniken
Asså nu ska vi inte krångla till det för mycket. Man använder det för att man kanska bara har kniv på sig eller nåt, det är upp till var och en. Att ta ner en slana av vide kontra ek är en klar skillnad. I allmänhet är mjuka träslag lättare än hårda.
/mattias
thureb; sa:
Asså nu ska vi inte krångla till det för mycket. Man använder det för att man kanska bara har kniv på sig eller nåt, det är upp till var och en. Att ta ner en slana av vide kontra ek är en klar skillnad. I allmänhet är mjuka träslag lättare än hårda.
/mattias
