'Kebnekaiseboken, (till fjälls, Årsboken 2205-2007), ifrån Svenska Fjällklubben damp ned i brevlådan hos mig igår. Har ägnat hela dagen till att plöja igenom den.
Kan bara konstatera att jag tycker årsböckerna mer och mer förfallit och på nått sätt blivit innehållslösare och torftigare. Trenden har tydligen varit så under de sista tio åren. Men nu bekräftades detta genom den här relativt stora volymen. Materialet verkar gammal skåpmat ,åter igen omformat och genomtröskat.
Jag undrade ett tag om det var en ny årsbok jag fått. Bara omslagets konstbild fick mig att haja till.. Är detta omslag gjort av Gudjohnsen eller är det gjort idag?
Hade faktiskt själv önskat att de författare som skrivit kunnat anstränga sig lite mer.
En del artiklar är verkligen torftiga och rent ut sagt konstiga, vissa rent av dåliga.
Av typ, Per Holmlund hade jag väntat mig en redogörelse av glaciärernas status, mer vetenskap och fakta, grafik.
Största delen verkar mest bestå av ett material hämtat ifrån tiden före kriget.
Nostalgiska tillbakablickar på något som tyvärr försvunnit och som man ju bättre kan läsa om i de äldre årsböcker som gavs ut under den tiden detta begav sig.
Sedan följer lite 'feel-good' reportage om hur det är att bo på en fjällstation.
Jag saknar kopplingar till nuet. Jag saknar debatten, jag saknar dagens fjällvandrare, dagens röster, dagen debatt. de som dessa för, deras åsikter. Jag saknar Kenbekaises plats i miljödebatt, Europa och framför allt saknar jag fakta kring nuet. Här idag och år 2007.
Boken känns väldigt '1937' på nått vis..
Det märkliga att detta nästan museala tryck och layout, inramas i färg och klatchigare grafik av de krafter som styr dagens fjällsport :Reklamen.
